RH 1997:36

Åklagaren yrkade ansvar på D.A. för grovt rattfylleri enligt 4 a § trafikbrottslagen (1951:649) under påstående att D.A. fört personbil efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgått till minst 1,0 promille.

I samband med att särskild personutredning skedde upprättades en särskild behandlingsplan för s.k. kontraktsvård. D.A. samtyckte till behandlingsplanen.

Kristianstads tingsrätt (1996-09-10, rådmannen Hans Günther samt nämndemännen Ing-Britt Hoff, Ulla Nilsson och Stig Lindkvist) dömde D.A. för grovt rattfylleri och bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Som alternativstraff angav tingsrätten fängelse en månad.

D.A. yrkade i hovrätten i första hand att åtalet skulle ogillas och, i andra hand, att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Åklagaren bestred ändring. D.A. förklarade i hovrätten att han inte längre var villig att underkasta sig behandlingen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-01-09, hovrättsrådet Roger Bergforsen samt nämndemännen Lars Löfgren och Christine Larsson) fastställde tingsrättens domslut.

Hovrätten fann lika med tingsrätten D.A. skyldig till grovt rattfylleri och anförde beträffande påföljden följande.

För grovt rattfylleri är den normala påföljden fängelse. Eftersom D.A. förklarat att han ej längre är villig att underkasta sig behandling för sin alkoholism, som är väldokumenterad, saknas numera skäl att frångå normalpåföljden. Emellertid får hovrätten enligt 51 kap. 25 § första stycket rättegångsbalken med anledning av den tilltalades överklagande inte döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mera ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Enligt 30 kap. 1 § första stycket brottsbalken är fängelse att anse som en svårare påföljd än skyddstillsyn. Eftersom åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom är hovrätten följaktligen förhindrad att bestämma påföljden till fängelse.

Eftersom D.A. ej längre är villig att underkasta sig behandling enligt den särskilda behandlingsplan som upprättats brister egentligen även förutsättningarna för s.k. kontraktsvård. Tingsrätten har i domslutet angett ett fängelsestraff som alternativ påföljd. Den planerade behandlingen har alltså varit av avgörande betydelse för tingsrättens val av skyddstillsyn som påföljd. D.A. är en 51-årig egen företagare som tidigare dömts till skyddstillsyn för rattfylleri. Skäl att anta att en ny skyddstillsyn utan kombination med s.k. kontraktsvård kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet finns inte.

I den nu uppkomna situationen då hovrättens möjligheter till ett adekvat påföljdsval på ovannämnda sätt beskurits väljer hovrätten - med viss förhoppning om att D.A. skall ändra sig och motta den behandling han erbjudits - att fastställa tingsrättens domslut i påföljdsdelen.

Tf. hovrättsassessorn Per Larsson, referent, med vilken hovrättsrådet Björn R. le Grand förenade sig, var skiljaktig beträffande påföljden och anförde bl.a. följande.

En förutsättning för kontraktsvård är enligt 30 kap. 9 § brottsbalken att "den tilltalade förklarar sig villig" att undergå behandlingen. Huruvida förutsättningarna för skyddstillsyn är uppfyllda, anges vidare i paragrafen, skall rätten beakta vid val av påföljd. Redan av lagtexten följer således att den tilltalades samtycke måste föreligga vid domstillfället. När, som i detta fall, hovrätten skall välja påföljd, måste den tilltalades samtycke till behandlingen också föreligga i hovrätten.

D.A. har emellertid i hovrätten förklarat att han inte längre samtycker till att undergå behandling enligt särskild behandlingsplan. Jag finner därför att det av formella skäl inte är möjligt för hovrätten att ådöma D.A. kontraktsvård. Även utan sådant formellt hinder är det olämpligt att använda en påföljdsvariant som i grunden bygger på att den tilltalade själv vill ha vård och är motiverad för vården.

Som majoriteten anfört är hovrätten på grund av förbudet mot reformatio in pejus förhindrad att döma D.A. till fängelse, vilket annars hade varit det rimliga.

Den uppkomna situationen har inte behandlats i förarbetena till lagstiftningen om kontraktsvård. Motsvarande situation har emellertid berörts i förarbetena till lagen (1989:928) om samhällstjänst. För att domstol skall kunna döma till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst krävs det nämligen att den tilltalade förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift. Enligt 1 § tredje stycket nämnda lag gäller dock att har föreskrift om samhällstjänst meddelats och återkallar den tilltalade sitt samtycke vid högre rätts prövning av målet, får rätten utan hinder av reglerna om förbud mot reformatio in pejus döma till fängelse.

Bestämmelsen i detta stycke har tillkommit på förslag av lagrådet. Lagrådet uttalade att ett motsvarande krav på samtycke gäller för kontraktsvård. Eftersom förutsättningarna för samhällstjänsten allvarligt försämras om den tilltalade inte längre är villig att följa föreskriften om samhällstjänst fick det enligt lagrådet anses vara naturligt att acceptera en ordning som innebär att samtycke inte längre föreligger även om den tilltalade återtar sitt samtycke först i högre rätt. Om det endast är den tilltalade som överklagar domen är emellertid högre rätts prövning begränsad av förbudet mot reformatio in pejus så att en dom på skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst inte kan ändras till fängelse. Situationen var enligt lagrådet inte alldeles opraktisk och inbjöd till missbruk. Ett undantag från vad som annars gäller föreslogs därför.

En reglering av samma slag som beträffande samhällstjänst för det fall den tilltalade återkallar sitt samtycke till kontraktsvård i högre rätt kan te sig motiverad.

Även om kontraktsvård enligt vad som redovisats i det föregående kräver att den tilltalade samtycker till behandlingen föreligger inte något sådant allmänt krav på samtycke för att den tilltalade skall kunna dömas till skyddstillsyn utan särskild behandlingsplan. Däremot finns i den allmänna förutsättningen för att någon skall kunna dömas till skyddstillsyn, nämligen att påföljden skall kunna antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet, utrymme för att ta hänsyn till den tilltalades inställning till påföljden. Om det framstår som klart att den dömde inte kommer att låta sig påverkas av påföljden, kan denna inte antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. En sådan slutsats kan emellertid inte dras av att D.A. numera återkallat sitt samtycke till den särskilda behandlingsplanen eller i mera allmänna ordalag uttryckt bristande förtroende för frivården. Eftersom det i fråga om D.A. även i övrigt kan antas att en skyddstillsyn kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn.

Jag ändrar därför tingsrättens domslut på det sättet att jag för i tingsrättens domslut angivet brott dömer D.A. till skyddstillsyn och föreskriver att D.A. skall underkasta sig den nykterhetsvårdande behandling som frivårdsmyndigheten i samråd med läkare bestämmer.

Målnummer B 960/96