RH 1998:14

N.H. M.A. och J.J. åtalades vid Nyköpings tingsrätt enligt följande gärningsbeskrivningar:

N.H. har efter midnatt den 2 juli 1995 i Trosa knuffat omkull J.V. så att denne hamnat på marken. Härefter har N.H. och M.A. tilldelat den liggande J.V. sparkar, som träffat honom på kroppen. Av knuffen och sparkarna åsamkades J.V. smärta och blåmärken.

J.J. har den 2 juli 1995 på samma plats som och omedelbart efter brotten under åtalspunkt 1 ovan slagit ett ölglas i huvudet på M.A. Härav åsamkades M.A. bl.a. smärta, blodvite och känselbortfall i delar av ansiktet. M.A. yrkade skadestånd av J.J. med 55 620 kr, varav 10 000 kr för kränkning och lidande, 10 000 kr för sveda och värk, 20 000 kr för känselbortfall, 15 000 kr för ärr och 620 kr för utlägg. Vidare yrkades viss ränta.

J.J. vitsordade sakomständigheterna men bestred ansvar på grund av att han handlat i nödvärn eller att omständigheterna i vart fall varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Han bestred skadeståndsanspråket och vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Nyköpings tingsrätt (1997-02-19, lagmannen Karl Fogelkvist samt nämndemännen Margareta Sandberg, Agneta Mejer och Luiza Kaminska) ogillade åtalet mot Jan J och lämnade M.A:s skadeståndsanspråk utan bifall.

Tingsrätten fann att J.V. inte befann sig i nöd då J.J. ingrep genom att slå M.A. J.J:s uppgift om hur han uppfattat situationen fick dock tas för god. Även om J.J. använt större våld än nöden krävde skulle han inte fällas till ansvar på grund av att omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Det kunde därför inte ha krävts att han satt undan glaset innan han slog. I fråga om M.A:s skadeståndsanspråk fann tingsrätten att J.J:s handlande inte utgjort brott och att skadeståndsanspråket således inte kunde vinna bifall.

M.A. överklagade domen i den del som avsåg skadestånd och yrkade, att J.J. skulle förpliktas att till honom utge 55 600 kr jämte ränta.

J.J. bestred ändring. Han vitsordade beloppet som yrkats för utlägg, 600 kr, och ränteyrkandet såsom skäliga i och för sig.

M.A. åberopade i första hand att J.J. begått en brottslig gärning som, även om den bedömts vara straffri på grund av nödvärnsexcess, inte kunde befria honom från skadestånssskyldigheten. I andra hand gjorde han gällande att J.J. skulle åläggas skadeståndsskyldighet på grund av att hans agerande inneburit att han av oaktsamhet orsakat M.A:s skador.

J.J. invände att han inte begått någon brottslig gärning och att skadestånd på grund av brott inte kunde utgå. Han bestred vidare att han förfarit oaktsamt och gjorde i andra hand gällande att skadeståndet skulle jämkas till noll kr eller till det belopp hovrätten fann skäligt på grund av att M.A. varit grovt medvållande.

M.A. bestred att han varit medvållande.

Svea hovrätt (1997-10-27, hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, hovrättsrådet Roland Halvorsen och tf. hovrättsassessorn Maria Kelt, referent) ändrade tingsrättens domslut i vad det avsåg skadestånd till M.A. på så sätt att J.J. förpliktades att till M.A. utge 23 100 kr jämte yrkad ränta.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten utrett att omständigheterna varit sådana att J.J. svårligen kunnat besinna sig.

M.A. har i första hand gjort gällande att J.J. är skadeståndsskyldig gentemot honom på grund av den brottsliga gärningen.

Bestämmelsen i 24 kap. 6 § brottsbalken är en s.k. obligatorisk straffrihetsregel (jfr NJA II 1962 s. 362 och NJA 1990 s. 210), vilket innebär att J.J. inte gjort sig skyldig till någon brottslig gärning. Skadeståndstalan kan således inte bifallas på denna grund.

M.A. har i andra hand gjort gällande att J.J. genom oaktsamhet har tillfogat honom skadorna.

Bestämmelserna i 24 kap.brottsbalken fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning 1994, varvid reglerna förtydligades och området för ansvarsfrihet utvidgades något. Beträffande skadestånd innebar tidigare praxis att skadestånd kunde utgå vid nödvärnsexcess, även om ersättningen kunde jämkas. Huruvida den nya regleringen i brottsbalken innebär någon förändring härvidlag är något oklart. Med hänsyn till att de nya bestämmelserna i allt väsentligt innebär ett förtydligande av de tidigare reglerna förefaller det rimligt att skadestånd bör kunna utgå även i fortsättningen (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1995, s. 114 f). Det framstår enligt hovrättens uppfattning inte som befogat att en person, som gör sig skyldig till en handling som går utöver det som är medgivet, skulle kunna undgå skadeståndsansvar om hans handlande varit oaktsamt. Skadeståndsskyldighet bör således åläggas J.J. i den mån han handlat oaktsamt.

Fråga är då om J.J. av oaktsamhet vållat M.A. skador.

I målet är utrett att J.J. slagit M.A. i ansiktet med ett ölglas med de av M.A. angivna skadorna som följd. Det står, objektivt sett, klart att ett slag med ett glas mot någons ansikte innebär en överhängande risk för svåra skador. Även om J.J. har befunnit sig i en pressad situation måste han enligt hovrättens bedömning anses ha handlat oaktsamt när han utdelade slaget med glaset i handen. Han har därför genom oaktsamhet förorsakat M.A. personskador.

I fråga om de yrkade beloppen gör hovrätten följande bedömning.

Ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan utgå för lidande som någon tillfogat annan genom brottslig gärning. Förutsättning att tillerkänna M.A. sådan ersättning föreligger alltså inte.

När det gäller ersättningen för sveda och värk, känselbortfall och ärr finner hovrätten att den yrkade ersättningen är skälig. Med hänsyn till M.A:s eget handlande och övriga omständigheter som anförts till stöd för att det för J.J:s del varit fråga om en nödvärnssituation finner hovrätten att skadeståndet skäligen bör jämkas till hälften, eller till 22 500 kr. J.J. har vitsordat beloppet i den del det avser utlägg.

Målnummer T 365/97