lagen.nu

RH 1998:44

En kvinna hjälpte sin särbo med att kratta i dennes trädgård. Härvid föll hon ner i en grop, som särbon långt tidigare grävt, och skadade sig. Skadeståndsskyldighet har inte ansetts föreligga för särbon.

B.R. väckte talan mot S.N. och yrkade att han skulle förpliktas att till henne betala skadestånd med 140 kr. Hon anförde: S.N. och hon umgicks med varandra från februari 1993 till och med april 1995. De bodde inte tillsammans men träffades nästan varje veckoslut och ibland även under veckorna i S.N:s hem. Under sommaren 1993 lät S.N. gräva en grop i sin trädgård. Gropen mätte 1 x 1 m och var 1 m djup. Den var avsedd att rymma ett fundament till en antenn, som S.N. behövde för sin kommunikationsradioanläggning. Gropen var kvadratisk och belägen vid en syrénhäck. Jorden från gropen låg inte samlad i en hög utan hade spritts ut invid häcken. Eftersom S.N. har fyra minderåriga barn och B.R. befarade att en olycka kunde inträffa, bad hon S.N. vid minst två tillfällen att täcka över gropen. Han sade att han skulle göra det, och hon var förvissad om att så skulle ske och tänkte därför inte mer på saken. Den 29 maj 1994 var hon hemma hos S.N. för att bl.a. hjälpa honom med trädgårdsarbete. När hon arbetade med att kratta jord, vilket hon gjorde på det sedvanliga sättet genom att förflytta sig långsamt baklänges, föll hon med ena benet ned i gropen och ådrog sig en allvarlig knäskada. Denna har i sin tur medfört att hon har åsamkats ekonomisk skada, såsom läkarvårds- och resekostnader, inkomstförlust samt vidare sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och olägenheter i övrigt. Av samtliga skador har hon av processekonomiska skäl valt att i målet framställa yrkande om ersättning endast för läkarvårdskostnader med 140 kr. S.N. har efter det att gropen blivit grävd underlåtit att vidta erforderliga skyddsåtgärder såsom att t.ex. täcka över gropen eller inhägna den. Han har genom denna underlåtenhet visat en sådan oaktsamhet att han inte kan undgå skadeståndsskyldighet.

S.N. bestred yrkandet men vitsordade det fordrade beloppet. Han anförde för sin del: Han godtar i allt väsentligt B.R:s redogörelse för händelseförloppet som ledde till fallet i gropen. Gropens mått var dock endast 0,8 m x 0,8 m, och djupet var inte heller mer än 0,8 m. Han anser sig vara helt utan skuld till skadan. B.R. var nämligen väl informerad om gropens förekomst, och han hade därför fog för sin uppfattning att hon inte skulle råka ut för någon olycka på grund av gropen. Något skäl för honom att vidta sådana åtgärder som B.R. hävdat har följaktligen inte förelegat. För det fall det anses att sådana åtgärder bort vidtas, har B.R. ändå inte någon rätt till skadestånd, eftersom hon strax före fallet gått baklänges utan att se sig om och på detta sätt ådagalagt ett medvållande som under alla förhållanden måste bedömas vara av sådan grad att skadeståndet bör jämkas till 0 kr.

B.R. bestred att hon varit medvållande.

Eslövs tingsrätt (1997-07-11, rådmännen Bertil Lundgren och Anders Nilsson samt hovrättsfiskalen Ylva Lönnaeus) biföll käromålet och anförde i domskälen följande.

Vid olyckstillfället var B.R. sysselsatt med att hjälpa S.N. med trädgårdsarbete. Det arbetsmoment som hon utförde just innan hon föll med benet i gropen var att med en kratta jämna ut vissa fåror som hade plöjts strax dessförinnan. Hon förde krattan och rörde sig i detta skede, såvitt tingsrätten kunnat förstå, på ett normalt sätt vid utförande av just detta slag av arbete. Att röra sig baklänges i okänd terräng är visserligen förenat med risker. I detta fall handlar det emellertid om en trädgård till en bostad som - med bortseende från förekomsten av en grop - inte rimligen ger anledning att befara några särskilda risker för att man skall drabbas av skador. Det är ostridigt att B.R. känt till att det fanns en grop på tomten. Frågan är emellertid om denna kännedom är tillräcklig för att S.N. skall anses ha handlat klanderfritt. En grop av det slag som det nu handlar om är enligt tingsrättens bedömning en betydande riskfaktor - oavsett om storleken är i enlighet med den ena eller den andra partens påstående. Härtill kommer att gropen, som från början inte rimligen var tänkt att finnas till mer än en kortare tid, efter nära ett år alltjämt stod öppen. Denna tidsutdräkt, som S.N. förklarat bero på att kommunikationsradioapparater i mobiltelefonins tidevarv inte längre ter sig lika ändamålsenliga som tidigare och att han därför skrinlagt planerna på att resa en antenn, har enligt tingsrättens mening gjort det mera förståeligt att B.R. den dag olyckan inträffade inte var så uppmärksam på gropens förekomst som S.N. anser att hon borde ha varit. En följd av detta tingsrättens synsätt är att B.R. vid utförande av sitt krattningsarbete inte kan lastas för att ha betett sig oaktsamt - eller varit medvållande - som S.N. hävdat.

Sedan tingsrätten nu konstaterat att B.R. vid tillfället från skaderisksynpunkt betett sig klanderfritt måste också konstateras det ostridiga faktum att hon fallit i gropen och drabbats av skador. Detta förhållande talar i sig med tillräcklig styrka för att gropen - utan vidtagna skyddsåtgärder - måste bedömas ha varit så farlig att S.N:s underlåtenhet i de hänseenden som B.R. angett medför att han är skyldig att ersätta henne för det att hon nödgades söka läkarvård i anledning av att hon skadade sig.

S.N. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet. B.R. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-04-14, hovrättsråden Agneta Ohlsson, referent, och Roberth Nordh samt tf. hovrättsassessorerna Ann- Kristin Lidström och Helen Voelkerling) ändrade tingsrättens domslut och ogillade B.R:s talan. I domskälen anförde hovrätten följande.

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. B.R. har tillagt att det var i september 1993 och mars 1994 som hon bad S.N. att täcka över gropen samt att hon den dag olyckan inträffade inte hade en tanke på gropen, som för övrigt skymdes av en meterbred remsa högt fjolårsgräs. S.N. har tillagt, att han vid flera tillfällen täckt över gropen med en pall men att barnen lyft bort den, att han inte fyllde igen gropen på grund av att barnen tyckte att det var roligt att leka där, att han underrättade besökande om gropens förekomst samt att det vid olyckstillfället fanns en 40-50 cm bred remsa av inte särskilt högt gräs runt den.

I målet är ostridigt att B.R. i samband med trädgårdsarbete på S.N:s tomt fallit ned i en grop och därvid skadat sig.

Av utredningen i målet framgår följande om förhållandena på platsen. S.N:s fastighet är en jordbruksfastighet. På fastigheten finns ett boningshus och ekonomibyggnader. Till boningshuset leder en enskild väg. Längs med boningshusets ena långsida finns en rabatt och utanför denna ett cirka 10 m brett område, varav den närmsta hälften är gräsmatta och det på den andra hälften finns fruktträd och land för köksväxter. Områdets ena kortsida gränsar till vägen och den boningshuset motstående sidan kantas av en häck. Gropen är belägen vid häcken och intill en oljetank, som är placerad längs med vägen.

Genom att gräva en grop på sin tomt på sätt S.N. gjort har S.N. föranlett en risk för att någon skulle falla ned i gropen och skada sig så som B.R. gjort. Skaderisken har inte varit helt obetydlig. S.N. har utan några större kostnader kunnat förebygga risken för skada genom att t.ex. täcka över eller märka ut gropen. Fråga är om han genom sin underlåtenhet i detta hänseende genom oaktsamhet vållat B.R:s skada.

Gropen fanns i trädgården till boningshuset på en ensligt belägen jordbruksfastighet, där inga obehöriga kunde förväntas uppehålla sig. Gropen var - oberoende av om storleken var enligt den ena eller den andra partens påstående - ganska stor och djup men synes inte ha varit svår att upptäcka för någon som närmade sig den på normalt sätt och i dagsljus. Den var belägen i det bortersta hörnet av trädgården, och längs dess ena sida fanns en häck och längs en annan sida en oljetank.

B.R. var utomordentligt väl bekant med platsen och kände till att S.N. grävt gropen och var den var belägen. Hon hade vid två tillfällen, bl.a. så sent som ungefär två månader före olycksfallet, talat med S.N. om att han skulle täcka över gropen. S.N. har därför med fog kunnat utgå från att B.R. när hon vistades på tomten, var medveten om den olycksrisk som gropen innebar.

Med hänsyn till det anförda kan S.N. inte anses ha varit skyldig att vidta några speciella åtgärder såsom att täcka över eller märka ut gropen eller varna B.R. för den när hon utförde trädgårdsarbete på tomten. S.N. kan därför inte genom sin underlåtenhet anses ha vållat B.R:s skador.

B.R:s skadeståndstalan skall följaktligen ogillas.

Målnummer T 392/97

Metadata

Domstol
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Avgörandedatum
1998-04-14
Målnummer
T392-97
Lagrum
2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1964 s. 491
NJA 1973 s. 141
NJA 1973 s. 365
NJA 1975 s. 319
NJA 1976 s. 1
NJA 1979 s. 129
NJA 1981 s. 683
NJA 1984 s. 323
NJA 1985 s. 269
NJA 1985 s. 456
Litteratur
Hellner, Skadeståndsrätt, 1995, s. 124-133.
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation