RH 1998:88

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att O.H, född år 1978, skulle dömas för mord enligt följande gärningspåstående. O.H. har lördagen den 23 november 1996 eller den närmaste tiden därefter i trakten av Dombäck i Husum, Örnsköldsviks kommun, på okänt sätt berövat M.L. född år 1980, livet. Han har med stickande våld tillfogat henne dels sju sårskador på ryggen, av vilka minst tre trängt in i bröstkorgshålan, dels skador på bröstkorgens framsida. Dessa skador kan ha orsakat hennes död.

Vidare yrkade åklagaren att O.H. skulle dömas för stöld, alternativt häleri, av en båtmotor värd ca 27 000 kr.

O.H. bestred ansvar.

Örnsköldsviks tingsrätt (1998-08-12, lagmannen Carl G Lindgren samt nämndemännen Gunilla Ekvall, Kjell Gidlöv, Arne Berglund och Ulla Renlund) ogillade åtalet för förmögenhetsbrott men dömde O.H. för mord till fängelse åtta år. Vid tingsrätten förebragets omfattande utredning. I sina egentliga domskäl anförde tingsrätten sammanfattningsvis följande.

Lördagen den 23 november 1996 lämnades M. av sin bror vid museet i Örnsköldsvik. Buss avgick till Husum den aktuella dagen från busstationen i Örnsköldsvik kl. 13.10. Av åklagaren åberopade biljettanalyser och vittnesförhör får det anses vara utrett, att M. verkligen åkt med den aktuella bussen till Husum och att hon befunnit sig i bussen, sedan den svängt av från E4 in på Bruksvägen i Dombäck.

Tingsrätten finner att det måste hållas för visst, att M. stigit av bussen vid Linaplatån och att M. gått Bruksvägen fram till korsningen med E4 samt att O. gått i samma riktning längs Bruksvägens vänstra sida fram till korsningen med E4. O:s bostad är så belägen, att han därifrån kunnat observera M. på Bruksvägen.

Sedan M. och O. observerats i korsningen med E4 har några ytterligare iakttagelser angående deras fortsatta förehavanden inte gjorts. Därefter har M. varit försvunnen fram till dess att hennes döda kropp påträffades den 22 maj 1997 på en väl undanskymd plats, belägen i ett skogsområde cirka 300 meter söder om den plats, där M. och O. senast observerades. Omständigheterna talar därför för att M. kort tid efter det att hon senast observerades, på ett eller annat sätt övermannats och tvingats in i skogsområdet. Med hänsyn till vad som framkommit om M:s person framstår det som uteslutet, att hon frivilligt skulle ha gett sig in i skogsområdet med en främmande person.

Genom de tekniska och rättsmedicinska utredningarna är det utrett, att någon berövat M. livet på ett grymt och sadistiskt sätt och att M. även utsatts för någon form av sexuellt våld. På grund av den långa tid som förflutit från det att M. försvann och till dess att hennes döda kropp återfanns har det inte gått att säkert fastslå när M. berövats livet. Kroppens tillstånd vid påträffandet och omständigheterna kring hennes försvinnande talar emellertid för att M. berövats livet samma dag som hon åkte till Husum, eller den närmaste tiden därefter. Det har inte heller gått att fastställa var M. bragts om livet. Omständigheterna talar mest för att M. berövats livet vid fyndplatsen eller i dess omedelbara närhet. Det är emellertid inte uteslutet att Malin berövats livet på annan plats i trakten av Dombäck. Inte heller den direkta dödsorsaken har med säkerhet kunnat fastställas. Genom den rättsmedicinska undersökningen står det dock klart, att M:s död på något sätt orsakats av annan person.

Åklagaren har gjort gällande att det är O. som berövat M. livet, vilket Olof förnekat. Någon direkt bevisning, som binder O. vid gärningen föreligger inte. Däremot finns en rad besvärande omständigheter, som talar för att O. är gärningsmannen. Tingsrätten vill därvid peka på främst följande omständigheter.

O. har beskrivits som en något udda person, med hela sitt intresse inriktat på motorer och datorer. Det har inte framkommit något som talar för att han haft några tidigare kontakter med flickor. Genom vad som framkommit i utredningen synes emellertid O. ha ett påtagligt intresse för udda sex. Av teckningar m.m. som påträffats hos O. kan inte dras någon annan slutsats, än att denne har ett udda intresse för och en avvikande inställning till sexlivet. Det kan i detta sammanhang konstateras att M. har försatts i en liknande tvångssituation, som förekommer på flera av bilderna och teckningarna.

Som tidigare konstaterats har O. och M. på eftermiddagen den 23 november 1996 setts uppehålla sig i korsningen vid E4. Därefter har M. varit försvunnen för att ett halvt år senare återfinnas brutalt mördad inte långt från den plats, där hon och O. senast setts. O. har vetat att han uppehållit sig i Bruksvägens korsning med E4 och att där samtidigt funnits en flicka, som enligt O. liknade M. O. kan då inte ha undgått att förstå, att dessa uppgifter varit av stor betydelse för efterforskningen av M. Trots detta har O. icke självmant hört av sig till polisen. När O. hördes första gången, knappt en månad efter M:s försvinnande, vidgick han, att han vid det aktuella tillfället gått längs Bruksvägen och att han framför sig, på ett avstånd av cirka 150 meter, sett en pojke och en flicka gå på var sin sida av vägen, för att sedan försvinna ur hans åsyn. Vid nästa förhör vidhöll O. inledningsvis sina först lämnade uppgifter men ändrade sig under förhöret och tillstod att det varit han, som på Bruksvägen gått parallellt med en flicka, som liknade M. Anledningen till att han inte hörde av sig till polisen och till att han senare lämnade felaktiga uppgifter är enligt O. att han var rädd att bli anklagad för något som han inte hade gjort. O. har alltså redan vid de första förhören velat dölja något, för att inte bli sammankopplad med M:s försvinnande. Vid ett samtal något senare med kriminalinspektören G.N. nämnde O. spontant, att flickan hade touchat till honom och att han något senare hade blivit nedstänkt av en långtradare. Om det är O. som är gärningsman så måste hans kläder ha kommit i kontakt med M:s kläder och han måste också ha blött ner sina kläder i den snöbetäckta skogen. Om några spår från M:s kläder skulle återfinnas på hans kläder har O. genom uppgiften att flickan touchat honom, lämnat en förklaring om anledningen till att eventuella fiberspår från M:s kläder skulle kunna återfinnas hos honom. Om någon skulle ha sett att O. var blöt, har Olofs uppgifter om att han blivit nedstänkt av en långtradare, givit en förklaring till varför han var blöt. Vid förhören, som hölls med O. sedan denne anhållits, hade M:s döda kropp återfunnits, vilket också stod klart för O. Denne ändrade då sina tidigare uppgifter och uppgav att han i ett skogsparti haft ett samlag med en flicka, som liknade flickan, som han gått parallellt med längs Bruksvägen. Förklaringen till att O. lämnat denna uppgift kan inte vara någon annan än att O. befarat, att det kunde ha påträffats sperma på M. och som skulle kunna visa sig ha kommit från O. En spermafläck har också påträffats på M:s byxor, men den har varit för liten för att kunna typbestämmas. Cirka 40 meter från fyndplatsen återfanns M:s väska. Den innehöll bl.a. en avbruten röd hårborste. Att skaftet på hårborsten varit avbrutet kan tyda på att M. kan ha sökt freda sig med den i samband med att hon utsatts för övergreppet. När O. lämnade historien om samlaget med flickan på Öberget uppgav O. att flickan tagit fram en röd hårborste från sin innerficka och stoppat ned borsten i en väska, som påminner om den väska M. burit. Att O. uppgav att han sett en röd hårborste, måste innebära att O. haft en sådan kontakt med M. att han haft tillfälle att se borsten. Uppgiften om den röda borsten är såtillvida unik, att den knappast kan komma från någon annan än gärningsmannen. O. lämnade senare en uppgift om att han efter samlaget med flickan på Öberget blivit pistolhotad och uppmanad att tömma sina fickor. Såväl historien om samlaget med flickan på Öberget som pistolhotet har O. sedermera uppgivit vara påhittade.

Efter att ha lämnat felaktiga uppgifter om sina förehavanden har O. lämnat en slutlig version. Sedan O. senast sågs tillsammans med M. i korsningen med E4 har O. uppgivit, att han fortsatte Dombäcksvägen en bit framåt och därefter svängde av till vänster och gick längs en körväg, som mynnar vid Gideälvens norra brofäste, mittemot infarten till Fårön. Under den promenaden har O. uppgivit att han drabbats av någon form av blackout och total minnesförlust. Det enda han minns är att han har sett en silhuett av en person med en väska och att personen stoppade ner en röd hårborste i väskan. O. har därefter vaknat upp liggande i snön och därefter sprungit hem. Vid hemkomsten upptäckte O. röda fläckar på sin undertröja, som han senare brände upp. O. kunde inte se några skador på sin kropp, som skulle kunna förklara de röda fläckarna på tröjan. Eftersom åtminstone M:s rygg träffats av sju stick av ett eggvasst föremål framstår det som troligt att blod från M. kan ha stänkt på gärningsmannen och att denne är den ende som kan ha känt till detta. O. har vidare uppgivit att han några dagar senare påträffat ett par trosor i sin jackficka men att han slängt bort trosorna. M. saknade vid påträffandet trosor. Det torde blott vara gärningsmannen, som vetat om att Malins trosor avlägsnats. O. har inte kunnat lämnat någon rimlig förklaring till att han i sin jackficka helt omotiverat burit ett par trosor. Mycket talar därför för att det varit M:s trosor, som O. berättat om.

O. har fram till uppgifterna om den påstådda minnesförlusten på flera punkter ljugit om sina förehavanden under den aktuella eftermiddagen. O. har närmast förklarat detta med att han velat göra sig märkvärdig för att få en egen identitet och uppmärksamhet. Berättelserna innehåller emellertid, såsom tidigare sagts, ett flertal moment, som är direkt förknippade med M. O. har varken tidigare eller senare drabbats av någon minnesförlust. Han har inte heller särskilt bekymrat sig över att någon timmes tid skulle ha försvunnit ur hans medvetande. Tingsrätten betvivlar därför starkt, att O. drabbats av någon minnesförlust överhuvudtaget. O. har inte heller velat utesluta, att det kan ha varit han som dödat M. men eftersom han säger sig inte minnas något, kan han inte bekräfta att det varit han som dödat M. I vart fall är det klart, att O. uppenbarligen varit med om en traumatisk händelse, som han antingen inte vill eller förmår berätta om. I anledning av O:s påstådda minnesförlust har minnesforskare engagerats för att om möjligt väcka O:s minne till liv, antingen genom ett direkt eller indirekt berättande. Samtalen med minnesforskaren har resulterat i att O. på fyndplatsen ställt upp på en videoinspelad rekonstruktion om vad som kan ha hänt i samband med M:s dödande. O. har därvid, till synes helt oberörd av situationen, på ett metodiskt sätt visat hur ett tänkt dödande och undangömmande av M. kan ha gått till. O. har vid tejpning av dockan, bland olika tejpsorter, valt att använda sig av likadana tejpsorter, som M. tejpats med. Just dessa tejpsorter har också påträffats i O:s hem, bl.a. en tejpsort, som helt omotiverat återfunnits i en av de väl undangömda plastpåsarna. Skälet till att dölja tejpen kan rimligen inte ha varit något annat än att undanhålla den från att jämföras med de tejper som påträffats hos M. O:s agerande vid rekonstruktionen överensstämmer också på ett flertal andra punkter med vad som genom de tekniska och medicinska utredningarna visar hur dödandet och undangömmandet av M. gått till. Hela den videoinspelade rekonstruktionen och vad O. i samband därmed säger, ger på ett skrämmande sätt starka skäl till antagande att agerandet har varit självupplevt. Vad som framkommit vid rekonstruktionen, sammanställt med vad som ovan anförts talar därför starkt för att O. är gärningsman. Tingsrätten vill emellertid även peka på ytterligare omständigheter som är av betydelse för den fortsatta bedömningen.

- - -

Bland de teckningar, som återfunnits väl undangömda hos O. har bl.a. påträffats en teckning, som föreställer ett bakåtböjt kranium. På teckningen syns bl.a. fyra halskotor, som avslutas med trådliknande streck. Ett foto, taget på fyndplatsen av M:s kranium i samma perspektiv som teckningen, visar i flera hänseenden påfallande likheter med det kranium, som O. tecknat. På fotot syns fyra halskotor. Enligt S.E. syntes på fyndplatsen bindvävstrådar sticka ut från den separerade halskotpelaren. Även A.E. har vid obduktionen tydligt kunnat konstatera bindvävstrådar, som sammanhöll huvudet och halsens övre del. A.E. som sett den aktuella teckningen, har konstaterat, att det föreligger flera noterbara likheter mellan teckningen och M:s kranium, trots att teckningen, enligt hans mening, inte visar en anatomisk riktig avbildning av ett kranium. O. har vidgått, att han ritat den aktuella teckningen, men han har gjort gällande, att han avbildat den från någon tidning eller liknande, då han gick i sjätte klass. Omständigheterna tyder på att teckningen tillkommit i ett mycket senare stadium än vad O. påstått. Det mesta talar därför för att teckningen tillkommit i nära anslutning till att M. påträffades och att den är ett försök till avbild av M:s kranium.

Vid återfinnandet av M. var hennes jacka uppsliten med kraftigt våld. Den blå viskoströja, som hon bar närmast kroppen, har skurits eller klippts upp och en bit av tröjan har återfunnits i närheten av hennes kropp. Den blå tröjan har, enligt vad som framkommit i utredningen, varit av ovanligt slag och endast tillverkats i 1 000 exemplar, varav sex tröjor levererats till JC i Örnsköldsvik. M:s syster har på hösten 1995 inköpt en sådan tröja hos JC i Örnsköldsvik och lämnat den i föräldrahemmet, innan hon flyttade hemifrån i början av 1996. Det är uppenbarligen denna blå tröja, som påträffats på M. Av utredningen framgår att tröjans färg, "bright blue", framställts genom ett unikt färgrecept, av en fabrikant i Kina. Hos O. har påträffats tre blå viskosfibrer, bl.a. en på en sax och en i närheten av den plats där saxen påträffades samt en i en av familjen H. disponerad bil. Resterna av den blå tröjan, tygbiten och de tre fibrerna har undersökts av SKL. Därvid har konstaterats, att de blå viskosfibrerna överensstämmer med fibervaran i M:s tröja. Frågan om fibrerna har överförts från tröjan och om detta skett vid direkt eller indirekt kontakt har dock lämnats öppen, till synes främst beroende på att det rört sig om allt för få fibrer. Vid senare undersökning har SKL angivit, att de tre fibrerna kan uteslutas komma från fibervarorna i de blå tyger och garner, som O:s mor förevisat i målet. Inte heller i övrigt har vid husrannsakan i O:s hem påträffats några fibervaror, som överensstämmer med de tre blå fibrerna. Med hänsyn till vad som i utredningen framkommit om den blå tröjans ovanlighet och framförallt dess unika färg, finner tingsrätten att möjligheten att fibrerna härrör från en likadan blå tröja, som den som M. bar, eller från något helt okänt plagg vara så mikroskopiskt liten, att den möjligheten kan uteslutas. Tingsrätten finner därför, att de tre blå fibrer, som påträffats hos O. härrör från den blå tröja, som M. burit vid sin död. Detta visar att det varit O. som haft med M:s död att göra. Med hänsyn härtill och vid en samlad bedömning av samtliga tidigare redovisade omständigheter finner tingsrätten, att det är ställt utom rimligt tvivel, att det har varit O. som berövat M. livet på sätt åklagaren påstått. Gärningen är att bedöma som mord.

O.H. överklagade tingsrättens dom och yrkade, såvitt nu är ifråga, att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord.

Hovrätten för Nedre Norrland (1998-10-13, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Peter Borgström, referent, hovrättsassessorn Maria Nilsson samt nämndemännen Rose-Marie Zätterqvist, Jimmy Näsström och Ingeborg Widegren) ogillade mordåtalet och anförde bl.a. följande i sin dom.

Beviskravet i kvalificerade brottmål brukar uttryckas så att det för fällande dom krävs att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet. Saken kan också uttryckas så att det skall vara praktiskt taget uteslutet att någon annan än den tilltalade begått den med åtalet avsedda gärningen. Föreligger tvivel i angivet hänseende kan åtalet inte vinna bifall.

Som tingsrätten uttalat föreligger ingen direkt bevisning som binder O.H. vid den nu aktuella gärningen. Inte heller föreligger teknisk bevisning i form av fingeravtryck, hårstrån, blod eller sperma som binder O.H. vid gärningen. När det sålunda saknas bevisning som direkt binder den tilltalade vid gärningen bör som regel för fällande dom krävas åtminstone stödjande bevisning som klargör de väsentliga delarna av händelseförloppet och positivt knyter just den tilltalade vid brottet (jfr rättsfallet NJA 1991 s. 56). Frågan blir då närmast om det föreligger sådana för O.H. besvärande omständigheter - dvs. indicier av annat slag än ovan angivna kriminaltekniska bevis - att denne trots avsaknaden av direkt bevisning kan dömas till ansvar för mordet på M.L.

Med uttrycket indicier brukar förstås omständigheter som indirekt ger upplysningar om det som skall bevisas i en rättegång. Om bevisningen består av enbart indicier öppnar sig i regel fler tolkningsmöjligheter och fler alternativhypoteser än om bevisningen är direkt. Allmänt sett anses för fällande dom i ett indiciemål krävas att det kunnat klarläggas, förutom att ett brott verkligen begåtts, att den misstänkte gärningsmannen befunnit sig på eller åtminstone i närheten av brottsplatsen, att denne haft möjlighet att utföra görningen och att annan gärningsman kan uteslutas.

När det gäller den mot O.H. förebragta utredningen kan följande allmänna iakttagelser göras rörande bevisläget.

Till en början kan konstateras att M.L. som den 22 maj 1997 fjättrad till händer och fötter påträffades död på Fårön, berövats livet av annan person. Det har inte varit möjligt att utreda när och var M.L. bragts om livet. Inte heller har den exakta dödsorsaken kunnat fastslås eller har något mordvapen påträffats. Närmare utredning saknas likaledes när det gäller frågorna om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt M.L:s kropp hamnat på Fårön. Hur den person som dödat M.L. kommit i närmare kontakt med henne är också oklart, likaså hur det gått till när gärningsmannen bemäktigade sig henne och hur hon bortförts. Vidare finns det ingenting i utredningen som utesluter att flera personer på något sätt varit inblandade i M.L:s försvinnande och död. Omständigheterna kring M.L:s död är således, trots det omfattande utredningsarbete som nedlagts, fortfarande på flera väsentliga punkter höljda i dunkel. Ovan redovisade förhållanden medför att särskilda svårigheter uppkommer när det gäller möjligheterna att bortom varje rimligt tvivel fastslå O.H:s skuld och att kraven på den bevisning som i övrigt föreligger därmed också blir större.

Hovrätten övergår härefter till en mer detaljerad granskning av bevismaterialet.

Är det styrkt att M.L. gått på Bruksvägen samtidigt med O.H.?

Lika med tingsrätten finner hovrätten den förebragta utredningen ge belägg för att M.L. vid det av åklagaren angivna tillfället befunnit sig ombord på en buss på väg från Örnsköldsvik till Husum. Bevisläget är däremot ett annat när det gäller konkreta och direkta iakttagelser som gör det möjligt att koppla ihop O.H. med M.L:s försvinnande. - Inledningsvis kan i denna fråga sägas följande. Utredningen ger visserligen belägg för att O.H. på eftermiddagen den aktuella dagen uppehållit sig på Bruksvägen i Husum. Av vittnesmålen har emellertid inte framkommit något som tyder på att O.H. vid nu ifrågavarande tillfälle tagit kontakt med någon annan person, inte heller att han skulle ha närmat sig någon i onda avsikter. Frågan om vilken betydelse som skall tillmätas O.H:s egna i olika sammanhang lämnade uppgifter, bl.a. i vad avser hans tidigare framförda påstående om att en flicka skulle ha "touchat" honom i korsningen mellan Bruksvägen och E 4:an, behandlas av hovrätten i ett följande avsnitt.

Vittnet B.B. har lämnat uppgifter som tyder på att det kan ha varit M.L. som den aktuella dagen gick på Bruksvägen i riktning mot E 4:an och att O.H. då uppehöll sig i närheten av henne. Särskilt B.B:s uppgift om att flickan han såg gick inåt med fötterna talar för att det var M.L. som han observerade. När det gäller B.B:s uppgifter bör dock anmärkas att denne vid förhöret i hovrätten uppgett att han såg M.L. i bilens backspeglar, medan han enligt vad som antecknats i ett protokoll från ett förhör som hållits med honom den 9 december 1996 uttalat följande. "Han försökte titta i backspegeln för att se men den var inte riktad så att han såg någonting." - De av vittnet C.H. lämnade uppgifterna om att han iakttagit M.L. på Bruksvägen måste bedömas med försiktighet, bl.a. med hänsyn till att han tydligen inledningsvis varit av den uppfattningen att han sett henne på en helt annan plats.

Frågan om huruvida det verkligen var M.L. som vid det aktuella tillfället gick på Bruksvägen hänger emellertid också samman med spörsmålet om vid vilken hållplats M.L. steg av bussen. De utsagor som i denna fråga lämnats av de av O.H. åberopade vittnena medför att det måste anses föreligga en betydande osäkerhet i frågan om var någonstans M.L. egentligen steg av bussen. Härtill kommer att O.H. kunnat peka på att det på eftermiddagen den aktuella dagen gjorts observationer på ett helt annat ställe i Husum än Bruksvägen av en flicka som företett vissa likheter med M.L. men som tydligen inte gett sig till känna för polisen. Dessa förhållanden medför i sin tur att bevisläget inte är sådant att det kan anses klarlagt att det verkligen var M.L. som vid det aktuella tillfället befann sig på Bruksvägen i närheten av O.H.

Det anförda - som innebär att åklagaren inte kunnat visa att O.H. den 23 november 1996 befunnit sig i närheten av M.L. på Bruksvägen - medför att en inte oviktig länk i åklagarens bevisning brustit. Betydelsen av I.P:s och J-O.J:s uppgifter (Anm.: Båda vittnesmålen åberopades av åklagaren för att visa att O.H. i hovrätten lämnat felaktiga uppgifter om var han uppehållit sig den aktuella dagen) minskar därmed högst väsentligt (jfr P. Fitgers uttalanden om bevisserier i Rättegångsbalken 3, s. 35:35).

Hur skall O.H:s egna uppgifter bedömas?

En övergripande fråga som inställer sig vid värderingen av utredningen i målet är hur man skall se på de uppgifter som O.H. lämnat under polisförhör och i domstolarna och det förhållandet att han, enligt vad han själv tillstått, medvetet lämnat en rad felaktiga uppgifter om vad som utspelat sig under den tid han aktuell dag varit borta från sitt hem. Flera av de uppgifter O.H. lämnat kan uppfattas så att han därvid berättat om detaljer rörande sådant som ingen annan än en gärningsman rimligen kan ha känt till. Detta gäller främst uppgifterna om att han i några skeden skulle ha lagt märke till en axelremsväska och en röd hårborste - föremål vilka enligt hans beskrivning skulle ha påmint om utseendet av den väska och hårborste som hittats vid kroppen efter M.L. - att hans T-shirt efter promenaden skulle haft röda fläckar och att han en tid efter sin promenad skulle hittat ett par vita trosor i sin jackficka.

Såvitt framkommit har O.H:s uppgifter om en väska och hårborste första gången lämnats i ett förhör med honom den 26 augusti 1997, som dokumenterats endast genom sammanfattande förhörsanteckningar. I hovrätten har förhör hållits med förhörsledaren angående innehållet i samt omständigheterna kring detta förhör och O.H:s då lämnade uppgifter framstår i och för sig som graverande för honom. Beskrivningarna av föremålen är på vissa punkter dock ofullständiga samt delvis oriktiga och uppgifterna från O.H:s sida framstår också i vissa delar som tämligen svävande. Tilläggas kan att det inte framkommit att O.H. i detta förhör skulle ha uttalat sig om färgen på hårborsten. - Med hänsyn till bl.a. möjligheterna att bedöma utsagans uppkomstbetingelser måste försiktighet iakttas när det gäller värderingen av en under förundersökningen lämnad berättelse som dokumenterats endast genom sammanfattande anteckningar från förhörsledarens sida. Av främst detta skäl kan några mera långtgående och för skuldfrågan avgörande slutsatser inte dras utifrån de angivna uppgifterna i detta förhör (jfr C. Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994, s. 51 ff.).

I de följande dialogförhören under förundersökningen har O.H. i vaga ordalag talat än om en röd eller rödaktig borste, än om en borste som såg ut att vara röd och svart, ibland om en kam. När det gäller dessa uppgifter kan inte bortses från bl.a. att, som O.H. själv förefaller ha varit inne på, han kan ha strävat efter att någotsånär hålla fast vid sin ursprungliga version. Inte heller dessa uppgifter framstår som ägnade att ligga till grund för några mera långtgående och för skuldfrågan avgörande slutsatser.

O.H:s berättelse i vad avser hans rödfläckade T-shirt och upptäckten av ett par vita trosor i hans jackficka passar i och för sig väl in på bilden av O.H. som gärningsman och uppgifterna framstår som anmärkningsvärda, inte minst med tanke på att det framkommit att kroppen efter M.L. saknade trosor och att inga trosor anträffats på fyndplatsen. Men O.H. har när han hörts i hovrätten förklarat att hans berättelse i dessa delar är påhittad och de för honom onekligen besvärande uppgifterna har inte kunnat närmare kontrolleras. Av viss betydelse i sammanhanget är enligt hovrättens mening att M.L. antagligen inte burit vita trosor. Tyngden av O.H:s uppgifter om T-shirten och trosorna förringas också i viss mån av att det enligt hovrättens mening är ofrånkomligt att på sätt nedan anges beakta vad som enligt utredningen framkommit om hans särpräglade personlighet. Uppgifterna kan sålunda inte läggas till grund för några bindande slutsatser i skuldfrågan.

I enlighet med vad tingsrätten redovisat föreligger även i åtskilliga andra hänseenden än de som ovan behandlats för O.H. besvärande omständigheter när det gäller hans egna uppgifter, men uppgifterna framstår knappast som entydiga och de kan göras till föremål för olika tolkningar. Hovrätten tar i detta sammanhang upp följande punkter.

Har O.H. sökt att genom oriktiga uppgifter förekomma polisens utredningsresultat?

Flera av de uppgifter O.H. numera påstår är felaktiga - framförallt uppgifterna om att flickan på Bruksvägen skulle ha "touchat" honom i samband med att hon sneddade söderut över korsningen mellan Bruksvägen och E 4:an, att han blivit nedstänkt av en långtradare och att han skulle haft samlag med en flicka på Öberget på vilken han kunde tänkas ha efterlämnar sperma - kan på sätt tingsrätten närmare utvecklat ges den tolkningen att O.H. anpassat och ändrat sina uppgifter i syfte att förekomma och förklara de resultat polisen kunde komma fram till i sitt utredningsarbete.

O.H. har inte kunnat ange något förnuftigt skäl för att han i dessa eller andra hänseenden skulle ha lämnat felaktiga uppgifter. Inte minst med hänsyn till de psykiska särdrag han enligt personutredningen i målet uppvisar måste emellertid stor försiktighet iakttas när det gäller frågan om vilka slutsatser som kan dras av hans förhållningssätt under förundersökningen samt under rättegångarna. O.H:s uppträdande kan bero på olika faktorer som är svåra att överblicka (jfr rättsfallet NJA 1998 s. 162) och hans i hovrätten lämnade förklaringar till sitt i flera hänseenden egendomliga beteende kan med beaktande av vad som framkommit om hans särpräglade personlighet inte utan vidare avfärdas som efterhandskonstruktioner.

Med hänsyn till vad ovan upptagits och i övrigt framkommit är det enligt hovrättens mening knappast möjligt att tillmäta O.H:s egen berättelse om händelseförloppet och hans ofta ändrade uppgifter om sina göranden och låtanden den aktuella dagen någon avgörande betydelse vid bedömandet av skuldfrågan.

Den s.k. GOP-teckningen

Enligt åklagarens uppfattning måste avbildningen av en dödskalle i den teckning - "GOP-teckningen" - som påträffats i en undangömd plastpåse, ha framställts av O.H. relativt kort före det att kroppen efter M.L. påträffades. Åklagaren har till stöd för denna uppfattning visat på de enligt hans mening slående likheter som föreligger mellan teckningen och kraniet efter M.L. samt påpekat att skeletteringen av hennes huvud inte kan ha fullbordats förrän kort tid innan hon återfanns. O.H. har däremot, med instämmande av sin mor, gjort gällande att han ritat teckningen i fråga flera år innan M.L. försvann.

Som tingsrätten utvecklat föreligger vissa i och för sig noterbara likheter mellan teckningen och M.L:s kranium, dock inte på så sätt att teckningen skulle föreställa ett "bakåtböjt" kranium. De likheter som kan sägas stödja åklagarens tes inskränker sig enligt hovrättens uppfattning till de separerade halskotorna och bindvävstrådarna nedanför dessa. O.H. har, även om han inte kunnat lägga fram den påstådda förebilden för den s.k. GOP-teckningen, kunnat peka på att det i en viss serietidning förekommit en avbildning av en dödskalle med separerade halskotor. Den mest anmärkningsvärda detaljen i den av O.H. framställda teckningen är därför de nedanför halskotorna inritade bindvävstrådarna. Utredningen i vad avser den s.k. GOP-teckningen är dock inte sådan att det kan hållas för uteslutet att teckningen tillkommit i annat sammanhang än åklagaren hävdat. Av det sagda följer att teckningen i fråga inte kan ges betydelse som något vägande bevis för O.H:s skuld.

Tejper och fibrer

Av den tekniska utredningen framgår att polisen hos O.H. bl.a. i en undangömd plastkasse, påträffat tejper av samma typ som kommit till användning vid tejpningen av M.L. men att frågan om dessa tejper hört samman måste lämnas öppen. O.H:s påstående att tejpsorterna i fråga är vanligt förekommande i handeln har inte satts i fråga av åklagaren. Härtill kommer att det i samma undangömda plastkasse som innehöll en tejprulle tycks ha funnits också åtskilligt annat material som inte på något sätt kunnat sättas i samband med det nu ifrågavarande brottet. Även om man naturligtvis kan fråga sig vilken anledningen varit att förvara den aktuella tejprullen i en undangömd plastkasse kvarstår att de hos O.H. påträffade tejperna inte kunnat knytas till de tejper och tejprester som anträffats på fyndplatsen och kroppen efter ML. Vad som framkommit i fråga om tejperna saknar under angivna förhållanden något mera betydande bevisvärde.

De enligt hovrättens mening viktigaste punkterna i bevisningen mot O.H. utgörs av dels de tre blå viskosfibrer som påträffats i utrymmen till vilka O.H. haft tillgång och vilka fibrer konstaterats överensstämma med fibervaran i den tröja som anträffats på kroppen efter M.L. dels den ytterligare utredning åklagaren i detta sammanhang lagt fram för att knyta angivna fibrer till den blå tröja M.L. burit vid sin död. Utredningen i sistnämnda hänseende tar sikte på och syftar till att så starkt förringa möjligheten att dessa fibrer kommer från något annat textilmaterial än den blå tröja M.L. burit vid sin död att det kan hållas för visst att, som tingsrätten funnit, de tre hos honom påträffade fibrerna härrör från denna tröja.

Det ligger i sakens natur att betydelsen av sådan s.k. eliminerande bevisning som åklagaren i detta fall hänför sig till är avhängig antalet tänkbara alternativ. Finns det endast två alternativ och det ena utesluts är bevisverkan givetvis fullständig. Om det å andra sidan finns många alternativ blir det eliminerande bevisets betydelse i allmänhet begränsad (se till det sagda P. Fitger, Rättegångsbalken 3, s. 35:38 f. med vidare hänvisning). I linje med det sagda har i doktrinen också framhållits att det förhållandet att alternativ till åklagarens gärningspåstående inte anses kunna uteslutas kan grunda en frikännande dom, medan en brist på alternativ sällan kan grunda en fällande dom utan kausal bevisning för åklagarens påstående (P. Fitger, Rättegångsbalken 3, s. 35:40).

Med ovan redovisade utgångspunkter måste enligt hovrättens mening verkan av den eliminerande bevisning åklagaren i angivna sammanhang presenterat anses tämligen begränsad. I målet har inte närmare belysts t.ex. möjligheten av att viskosfibrer av det slag och den färg varom nu är fråga framställts av någon annan fabrikant eller införts till landet på något annat sätt än vad som framgår av (vittnena) S.T:s och G.A:s uppgifter. I sammanhanget måste också beaktas de uttalanden den sakkunnige rättsbiologen Weine Drotz gjort om att det förekommer flera hundra olika färgämnen som är svåra att jämföra med varandra och att överföring av viskosfibrer i flera led är möjlig. Den bevisning åklagaren lagt fram för att knyta angivna fibrer till den blå tröja M.L. burit vid sin död leder därför enligt hovrättens mening inte till att de frågor Weine Drotz lämnat öppna kan besvaras med tillräcklig grad av säkerhet. På föreliggande utredning kan det alltså inte anses bevisat att de hos O.H. påträffade fibrerna härrör från den blå tröja M.L. burit vid sin död.

Vad som framkommit i fråga om de tre hos O.H. påträffade fibrerna jämte därtill anknytande utredning medför under angivna förhållanden inte att O.H. kan bindas till att ha haft med M.L:s död att göra.

Den videoinspelade rekonstruktionen m.m.

Hovrätten övergår härefter till att behandla frågan om vilken betydelse som skall tillmätas vad som framkommit i samband med den videoinspelade rekonstruktion av händelseförloppet i vilken O.H. medverkat.

Vad O.H. uppgett beträffande förutsättningarna för rekonstruktionen vinner i vissa delar stöd av vad S-Å.C. uppgett vid tingsrätten enligt dess dom och inte heller O.H:s uppgifter om vad som utspelat sig under rekonstruktionen kan lämnas utan avseende. Att O.H. valt att använda sig av en likadan tejpsort som den som Malin L. tejpats med och att en tejpsort av samma typ påträffats undangömd i hans hem kan framstå som besvärande för honom. Å andra sidan har O.H. lämnat en inte helt orimlig förklaring till sitt val av tejpsort. Härtill kommer, som tidigare framhållits, att det inte varit möjligt att genom de tekniska undersökningarna koppla samman de tejper som påträffats i O.H:s hem och de som anträffats på M.L:s kropp. O.H:s agerande under rekonstruktionen, bl.a. i vad avser hans markering av knivstick och täckning med granris, kan förvisso göras till föremål för olika tolkningar. Hovrätten kan dock inte alldeles frigöra sig från intrycket att O.H. under rekonstruktionen fått en del "hjälp på traven" i sitt agerande och i vissa avsnitt framstår hans handlande enligt hovrättens uppfattning snarast som tämligen valhänt och tafatt.

O.H. har under huvudförhandlingen i hovrätten, i samband med att han hörts angående rekonstruktionen, fällt vissa märkliga uttalanden om lämpliga sätt för en gärningsman att förhindra offrets flykt. Uttalandena framstår i belysning av de omständigheter åklagaren i detta sammanhang pekat på onekligen som besvärande för O.H. men å andra sidan har han även tidigare fällt en rad märkliga uttalanden och de skäl som i det föregående angetts för att iaktta stor försiktighet när det gäller att dra slutsatser av hans egna uppgifter gör sig gällande även i detta sammanhang.

En samlad bedömning av vad som framkommit i samband med den videoinspelade rekonstruktionen och när O.H. hörts därom tillåter enligt hovrättens mening inte några mera långtgående slutsatser i frågan om O.H:s skuld.

Till det sagda kan läggas att åklagaren vid slutförandet av sin talan skisserat en händelseutveckling rörande mordet som i korta drag går ut på följande. M.L. har stigit av bussen vid Linaplatån och då inte vetat var hon befunnit sig. O.H. har lagt märke till henne från sin bostad och utrustat sig med sax, kniv och tejper, varefter han följt efter henne. O.H. har sedan attackerat M.L. och stuckit henne i benet för att hindra henne att fly och fört henne till Fårön. Där har han förgripit sig sexuellt på henne och stuckit ihjäl henne. - Den händelseutveckling som sålunda skisserats av åklagaren är sammanhängande och logisk och skulle i och för sig kunna förklara hur det med åtalet avsedda brottet kommit till stånd. Av vad ovan upptagits framgår emellertid att det rör sig om hypoteser för vilkas riktighet tillräckligt stöd saknas i utredningen.

Ett strukturellt betraktelsesätt

Den i målet förebragta utredningen kan bedömas även ur ett annat perspektiv än som hitintills skett. Bevisningen i målet bygger nämligen i väsentliga delar på en bedömning utifrån ett visst, om än till stora delar outrett, händelseförlopp jämte ett stort antal kringomständigheter och stundom har hävdats att man kan komma fram till en fällande dom i brottmål, där kausal bevisning saknas eller är otillräcklig, genom förekomsten av s.k. struktural bevisning. Sådan bevisning syftar till att ge en bred bild av kringomständigheter som tillsammans bildar ett mönster, vilket gör det förhållande som skall bevisas i rättegången förklarligt och förståeligt. - I det mönster av omständigheter som åklagaren har presenterat i detta mål ingår bl.a. gjorda fynd av databilder nedladdade på hårddisken i O.H:s dator, av honom framställda teckningar föreställande kvinnor försatta i olika typer av tvångssituationer - bl.a. en teckning av en bunden kvinna med vad som kan tolkas som en skada på benet - och dockor som manipulerats, uppenbarligen för att kunna brukas som sexobjekt. Åklagaren har utförligt gått igenom och pekat på var och en av de omständigheter som enligt tingsrättens dom befunnits besvärande för O.H. Den bild åklagaren på detta och andra sätt tecknat framstår i och för sig som väl förenlig med tesen att det är O.H. som mördat M.L.

Ett avgörande i brottmål får emellertid inte grundas enbart på "totalintrycket av det föreliggande materialet" (NJA II 1943 s. 445) och endast i undantagsfall kan bevisning av angivet slag leda till en fällande brottmålsdom när i fall av sådan brottslighet varom här är fråga den tilltalade förnekar att det är han som begått gärningen; s.k. struktural bevisning torde i stället främst komma till användning när det gäller subjektiva faktorer, utredning angående brottsplaner etc. samt farerekvisit och orsaksförhållanden. I doktrinen har följdriktigt ansetts att "sådan bevisning inte kan anses uppfylla beviskravet för objektiva gärningsmoment i brottmål" (se P.O. Ekelöf o.a., Rättegång 4, 1992, s. 161 med vidare hänvisningar i not 125, jfr a.a. s. 146 not 82 a och P. Fitger, Rättegångsbalken 3, s. 35:40 samt rättsfallet RH 1981:170). Det kan i sammanhanget tilläggas att erfarenhetssatser bör tolkas restriktivt vid bedömning av bevisning till nackdel för en tilltalad (se härom B. Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, 1987, s. 291 ff.).

För övrigt kan anmärkas att inte heller den övergripande bild som framkommit av omständigheterna i samband med M.L:s försvinnande är entydig. Att så inte är fallet framgår av den bevisning O.H. åberopat i målet. Den i viss mån splittrade bilden framträder bl.a. i de vittnesuppgifter som lämnats om att en flicka som företett avsevärda likheter med M.L. förekommit på en helt annan plats i Husum än Bruksvägen, att vid en tidpunkt som kan stämma ungefär med tiden för M.L:s försvinnande en bil med flera manspersoner och vad som beskrivits som en kvinna med kortklippt ljus hår svängt in på en avtagsväg till en fiskeparkering på Fårön under till synes mystiska omständigheter och att på kvällen den aktuella dagen en snövall vid avfarten till nämnda avtagsväg forcerats efter vad som förefallit vara en onormal körning.

Inte heller med ett mera strukturellt betraktelsesätt kan hovrätten således finna att de av åklagaren åberopade omständigheterna kan binda O.H. vid brottet.

Hovrättens slutsatser

Hovrättens slutsatser kan sammanfattas enligt följande. I målet föreligger inte någon direkt eller teknisk bevisning, i form av t.ex. vittnesuppgifter, fingeravtryck, blodprov eller spermaprov, som positivt knyter O.H. till den nu aktuella gärningen. Den förebragta utredningen utesluter inte med tillräcklig grad av säkerhet möjligheten av att M.L. berövats livet av någon annan person än O.H. (jfr rättsfallen NJA 1990 s. 555, 1991 s. 56 och 612 samt RH 1995:129).

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som behandlats i det föregående och av den utredning som i övrigt förebragts i målet kan det alltså inte anses ställt utom rimligt tvivel att O.H. berövat M.L. livet.

Det anförda medför att åtalet mot O.H. för mord skall ogillas.

Från domen var adjungerade ledamoten, f.d. hyresrådet Tord Fahlander skiljaktig. Han anförde följande.

I målet är ostridigt att M. varit ombord på den aktuella bussen vid avfarten från E4 mot Husum. Det är också utrett att M. stigit av bussen någonstans under färden in mot Husum. Av bl a B:s vittnesmål framgår att avstigningen sannolikt skett vid Linaplatån och att M. som varit helt obekant på platsen, därefter gående begivit sig i riktning mot E4. Ungefär samtidigt råkar O. påbörja sin av modern aktualiserade promenad. Av vittnesmål och O:s egna uppgifter framgår att O. och M. samtidigt gått på var sin sida om Bruksvägen mot E4. Vad som därefter inträffat är däremot höljt i dunkel.

När M. ungefär ett halvt år senare påträffades mördad kunde konstateras att gärningsmannen måste ha varit en sexuellt störd person, vilket uppenbarligen stämmer in på O.

O. har under hela förundersökningen kommit med lögnaktiga uppgifter, ibland för att förta verkan av polisens spaningsresultat t ex att han touchat flickan och haft samlag med henne mot betalning. O:s förklaring att han ljugit för att väcka uppmärksamhet bär inte sannolikhetens prägel.

Vid påträffandet var M:s armar och ben bundna med tejp och även munnen hade varit tejpad. På M:s byxor var gylfen uppknäppt och bak var byxorna uppskurna. De O. tillhöriga plastkassar, som polisen funnit noga undangömda under ett uthus hemma hos O. innehöll bl a en kniv, samma sorts tejp som använts på M. och flera bilder av flickor bundna på samma sätt som M. Vidare hittades i en av kassarna två relativt stora dockor som O. gjort sådan åverkan på som liknar den som gjorts på M:s byxor. Hur den s k GOP-teckningen än må ha tillkommit kan inte bortses ifrån att vissa märkliga detaljer där överensstämmer med vad som konstaterats på M:s kropp.

Polisen har kunnat konstatera att någon en tid innan M. påträffades varit på fyndplatsen och kompletterat tejpningen av M. och även bättrat på gömstället med färskt granris. Detta kan tyda på en gärningsman från trakten.

Det mest graverande för O. är de fibrer som påträffats hos honom och som med största sannolikhet härrör från den tröja av den mycket speciella och ovanliga typ som M. hade på sig vid försvinnandet. Det har konstaterats att M:s tröja klippts eller skurits sönder. Det framstår inte som en tillfällighet att en av de tre hos O. påträffade fibrerna hittades just på en sax.

Till allt detta kommer vad O. känt till om M:s hårborste och vad O. yttrat under rekonstruktionen. Han har heller inte velat utesluta att det kan ha varit han som dödat M. ett märkligt yttrande om han varit oskyldig.

Det mönster som sålunda framkommit genom O:s egna uppgifter och den i övrigt förebragta utredningen lämnar vid en helhetsbedömning enligt min mening inte utrymme för att någon annan än O. skulle ha berövat M. livet. Sammantaget finner jag därför, i likhet med tingsrätten, att det föreligger övertygande bevisning för att O. gjort sig skyldig till vad åklagaren, såvitt nu är i fråga, lagt honom till last. Gärningen är, som tingsrätten funnit, att bedöma som mord.

Enligt min mening skall den överklagade domen stå fast såväl i brottmålsdelen som i fråga om de till skäligheten vitsordade skadeståndsanspråken.

Målnummer B 375/98