NJA 1998 s. 162

Allmän åklagare väckte vid Kalmar TR åtal mot S.O., född 1959 och medborgare i Jugoslavien, enligt 3 kap 1 § BrB för mord enligt följande gärningsbeskrivning: S.O. har d 14 jan 1997 uppsåtligen dödat sin hustru X.X. på cykelvägen intill Norrlidsvägen i Kalmar. Han har dödat henne genom att med en kniv tilldela henne fyra sticksår, tre i ryggen och ett framtill i halsen, med inre förblödning som följd. - S.O. har tidigare, bland annat i november 1996, hotat att döda X.X. samt även vid ett tillfälle i december 1996 misshandlat henne, varför brottet inte är att anse som mindre grovt.

Såväl åklagaren som S.O. överklagade i Göta HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till livstids fängelse.

S.O. yrkade att HovR:n skulle bedöma gärningen som dråp. Han yrkade vidare att HovR:n under alla förhållanden skulle bestämma påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård, eller, i andra hand, nedsätta fängelsestraffet. Han yrkade slutligen att HovR:n skulle upphäva beslutet om utvisning.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Karlsson samt nämndemännen Davelid och Nordquist) anförde i dom d 9 juli 1997: HovR:ns domskäl.

I HovR:n har S.O., S.J., B.J. och T.M. hörts på nytt. De har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. S.O. har tillagt att hans avsikt d 14 maj 1997 var att besöka sin psykolog, som arbetar i närheten av barnens daghem, men att han när han var på väg dit kom på att han skulle besöka barnen.

I HovR:n har på S.O:s begäran som nytt vittne hörts R.B. som berättat om makarna O:s relation.

Frågan om brottet är att bedöma som mord eller dråp skall avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid gärningen och mot bakgrund av vad som föregått densamma. Av utredningen framgår att X.X. inte längre ville sammanleva med S.O. men att denne enträget försökt förmå henne att fortsätta. Mycket talar för att S.O., trots vad han uppgett om att han fått en plötslig ingivelse att söka upp barnen, begett sig till daghemmet för att få kontakt med X.X.. Det är förklarligt, om hon som han påstått på ett eftertryckligt sätt avvisade honom när de träffades vid daghemmet. Därefter hämtade S.O. kniven i bilen. Det kan hållas för visst att hans avsikt redan då var att döda X.X.. Som TR:n anfört hade han tidigare hotat att döda henne och hade också misshandlat henne. Dessa omständigheter i förening med det förhållandet att hon var närstående och mor till parets tre minderåriga barn talar med betydande styrka för att gärningen skall bedömas som mord. För ett annat ställningstagande talar främst S.O:s psykiska särdrag. HovR:n anser dock inte att den psykiska störning han led av kan medföra att gärningen var mindre grov. Arten och graden av S.O:s psykiska störning återkommer HovR:n till. Vid en bedömning av samtliga omständigheter finner HovR:n att gärningen skall rubriceras som mord.

I HovR:n har inhämtats socialstyrelsens yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen. Socialstyrelsen har inhämtat yttrande från styrelsens vetenskapliga råd i psykiatri, docenten J Richard Tuck. Dennes bedömning är att S.O. begått åtalad gärning under påverkan av allvarlig psykisk störning, att S.O. till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna S.O. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB samt att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Socialstyrelsen har i sitt yttrande instämt i Tucks slutsatser.

Socialstyrelsen och dess vetenskapliga råd har sålunda inte godtagit slutsatserna i det tidigare avgivna rättspsykiatriska utlåtandet, i vilket det intygas att S.O. ej begått åtalad gärning under påverkan av allvarlig psykisk störning, att han ej lider av en sådan störning och att det ej finns förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB. Tuck anförde bl a. Han har haft tre timslånga samtal med S.O.. På ett expansivt sätt höll denne en lång, ganska stereotyp monolog där han högljutt framhöll sin förtvivlan, oro, behov av stöd m m. Gång efter annan poängterade han hur han sökt hjälp utan att någonsin få det. Försök att avbryta hans tirad avvisades tämligen bryskt. Han var intensivt vädjande, i det närmaste krävande och utan empatisk förmåga. Han upplever bristfälligt eller inte alls hur omgivningen reagerar inför hans utfall. Det framkommer inga psykotiska drag som skulle peka på en schizofreni-sjukdomsprocess. Han är dock hela tiden fixerad vid sin hustrus förmenta sexuella transgressioner som närmast antar vanföreställningsproportioner och som av Tuck tolkas som en s k paranoia erotica. S.O. har en närmast grandios självuppfattning med drag av arrogans och högdragenhet, en brist på empati och stora och orealistiska krav som enligt Tucks uppfattning gör att S.O. även måste betraktas som lidande av en narcissistisk personlighetsstörning.

I det tidigare avgivna rättspsykiatriska utlåtandet upplyses bl a. I S.O:s bakgrund, barndom och uppväxt uppges det ej ha förekommit några speciella psykiska besvär. Han berättar en hel del om hustruns otrohet, dock utan att man får någon känsla av att han skulle vara speciellt svartsjuk. Det finns inget av den monomana besatthet som man kan se hos svartsjukeparanoiker. Några psykotiska tecken eller drag av svårare psykopatologi har inte kommit fram i psykologutredningen. Inte heller vid omvårdnadsutredningen har uppkommit några misstankar om psykos eller i annan mening störd verklighetsuppfattning. Han har upplevts som ganska påfrestande med sina långa monologer där han hela tiden förlägger ansvar och skuld för brottet på andra, såsom olika tjänstemän som inte lyssnat på honom. Det finns inget i hans berättelse som tyder på att hans handlande dikterats av en paranoid vanföreställning. Hans berättelse om gärningen handlar inte om svartsjuka över huvud taget; det är snarare en aggressiv handling, utlöst av en stark kränkning och en rädsla för att bli övergiven. Vid avslutad undersökning konstaterar undersökningsteamet att S.O. inte lider av psykos eller har någon annan form av störd verklighetsuppfattning. Personlighetsmässigt finns det narcissistiska drag. Den form av störning som finns torde kunna förklaras utifrån brister i hanteringen av känslor, i förmågan till empati och i impulskontroll. När S.O. meddelades att hans störning ej utgjorde en allvarlig psykisk störning och att han inte var i behov av rättspsykiatrisk vård, reagerade han ganska negativt; han hävdade att han trott att han skulle få svar på frågan om varför han hade tagit livet av sin hustru.

Efter den rättspsykiatriska undersökningen skickades S.O. till Kalmarhäktet varifrån han d 2 maj 1997 remitterades av anstaltspsykiatrikern till psyk klin Västerviks sjukhus. Han var "affektlabil och farlig" enligt remissen. Han hade i häktet de senaste dagarna före intagningen "hört albansk musik" fastän någon albansk medfånge ej fanns. Dessutom var han "rädd och kände sig provocerad av viss personal och hade svårt att ta tillsägelser". Han sade "att det är lika bra att nu ta sitt liv då han ändå skulle dö framöver". Det bedömdes föreligga en viss paranoid och depressiv symtomatologi. Följande dag skrev underläkaren att S.O. hade funnit sig väl tillrätta på avdelningen och sovit lugnt och känt sig utvilad. Man tyckte sig då inte kunna iakttaga vare sig paranoia eller depression. Några dagar senare antecknade överläkare O.H. att tillståndet var "fluktuerande". Man fann "en viss tendens till irritation gentemot personal men inte mot medpatienter vilka han betraktar som sjuka och har en viss förståelse för deras beteende". Statusmässigt ger han en dålig emotionell kontakt, ger ingen blickkontakt, tendens till affektuppladdning."

I propositionen 1990/91:58 (Bilaga 1 s 86f) anförs följande om vad som innefattas i begreppet allvarlig psykisk störning. Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symptom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär liksom krisreaktioner som medför en så uttalad påverkan på den psykiska funktionsnivån att de är av psykotisk art. Frågan om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska störningar, t ex schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symptom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen.

Någon tvekan råder inte om att S.O. vid tiden för gärningen led av och fortfarande lider av en psykisk störning. Enligt undersökningsteamets bestämda uppfattning är det emellertid inte fråga om en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i BrB. Till stöd för socialstyrelsens motsatta uppfattning ligger Tucks yttrande. Tuck synes dock uttala sig med viss reservation såtillvida som han talar om att S.O:s fixering vid hustruns beteende "närmast" antar vanföreställningsproportioner och att denne har en "närmast" grandios självuppfattning. HovR:n kan givetvis inte själv på grund endast av vad den iakttagit under huvudförhandlingen i målet - HovR:n är inte sakkunnig i psykiatriska frågor, huvudförhandlingen pågick under relativt kort tid och betingelserna för att bedöma en persons psykiska status vid en sådan förhandling är inte de bästa tänkbara - ha en bestämd åsikt om S.O:s psykiska tillstånd. S.O:s uppträdande vid förhandlingen har dock gjort HovR:n mera benägen att ansluta sig till utredningsteamets än till socialstyrelsens uppfattning. Egentliga tecken på den monomana besatthet som sägs förknippad med svartsjukeparanoiker förefaller han inte visa, han har i HovR:n talat om hustruns otrohet på ett ganska mekaniskt och oengagerat sätt och hans berättelse om själva gärningen ger föga belägg för att det var svartsjuka som drev honom att begå den. HovR:n vill också peka på att S.O:s reaktion inför utredningens resultat förefaller svår att förena med den bristande sjukdomsinsikt som torde utmärka paranoiker. Vad särskilt angår socialstyrelsens utan närmare motivering dragna slutsats att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag finner HovR:n denna osäker mot bakgrund av att S.O:s psykiska störning framför allt inneburit en fixering vid hustrun; det har inte framkommit något som visar att han skulle vara aggressivt inställd mot de andra män som hustrun skulle ha varit tillsammans med.

På grund av det nu anförda ansluter sig HovR:n till den bedömning som gjorts i det rättspsykiatriska utlåtandet och finner alltså inte skäl att frångå TR:ns slutsats att S.O. ej begått åtalad gärning under påverkan av allvarlig psykisk störning i BrB:s mening, att han ej lider av en sådan störning och att det ej finns förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB.

Lika med TR:n finner HovR:n att S.O. skall utvisas ur riket och att utvisningen skall gälla utan tidsbegränsning. HovR:n har därvid enligt 1 kap 1 § 2 st utlänningslagen i dess lydelse fr o m d 1 jan 1997 beaktat vad hänsynen till de tre barnens bästa kräver.

Som TR:n funnit bör straffet, med beaktande av det men utvisningen innebär, bestämmas till fängelse 10 år.

Beträffande det rättspsykiatriska utlåtandet kan anmärkas att detta enligt vad som framgår av TR:ns protokoll föredrogs inför öppna dörrar. Då det vid socialstyrelsens utlåtande fogade yttrandet till största delen består av referat av det rättspsykiatriska utlåtandet har HovR:n ej funnit skäl att förordna om sekretess av detsamma.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer, med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB, TR:ns dom.

Referenten, tf hovrättsassessorn Tolke var skiljaktig rörande påföljdsvalet och anförde: Socialstyrelsen har inhämtat yttrande från dess vetenskapliga råd, J Richard Tuck. Tuck har i sin tur träffat S.O. och således verkställt en egen kompletterande utredning rörande S.O:s tillstånd. Såväl socialstyrelsen som Tuck har haft tillgång till det rättspsykiatriska utlåtandet. Härtill kommer att socialstyrelsens ledamöter varit eniga i sin bedömning. S.O:s beteende vid huvudförhandlingen och hans reaktion på utredningens resultat talar inte heller emot vad Tuck anfört i sitt yttrande. På grund härav delar jag socialstyrelsens bedömning och anser att S.O. skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

S.O. (offentlig försvarare tidigare omnämnde advokaten G.S.) överklagade och yrkade i påföljdsfrågan att HD skulle bestämma påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller, i andra hand, nedsätta fängelsestraffet. Han yrkade även att gärningen skulle bedömas som dråp och att beslutet om utvisning skulle upphävas.

HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i denna del skulle stå fast.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Magnusson, Lars Å Beckman, Munck, Lambe och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Prövningen i HD gäller vilken påföljd som skall ådömas S.O. för det mord till vilket han befunnits skyldig. Avgörande för påföljdsvalet är om han begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om han i dag lider av en sådan störning.

I HD har S.O. hörts på nytt. Vidare har som sakkunniga hörts leg läkare Jim Josefsson, docenten Richard Tuck och professorn Sten Levander. Jim Josefsson har till HD avgett ett kompletterande yttrande beträffande S.O.. Även Socialstyrelsens rättsliga råd har avgett ett kompletterande yttrande efter att ha inhämtat yttrande från Sten Levander såsom styrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri. S.O. har dessutom åberopat ett vårdintyg enligt 4 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, utfärdat angående S.O. d 10 juli 1997 av anstaltsläkaren K.J..

Jim Josefsson har i HD vidhållit den bedömning av S.O:s psykiska tillstånd som han angett i det rättspsykiatriska utlåtandet. Han har vid förhöret i HD tillagt följande. Undersökningen av S.O. var normal, även om psykologen i undersökningsteamet tyckte det var svårt att samarbeta med honom. Hela teamet var ense om att det inte förelåg en allvarlig psykisk störning. Det enda förvånande var S.O:s reaktion på beskedet om denna bedömning - han blev besviken eftersom han inte fick besked om varför han dödat sin hustru. S.O. uppfyllde inte de allmänna kriterierna för allvarlig psykisk störning, och S.O. upplevde sig själv inte som sjuk. Han hade inte visat dålig social anpassning i Jugoslavien och fungerade inte särskilt dåligt i Sverige. Josefsson fick inte uppfattningen att S.O. var besatt av svartsjuka, och dennes misstankar om hustrun kan bero på missförstånd och inte på vanföreställningar. S.O. var ganska saklig och neutral i sin berättelse. Undersökningsteamet diskuterade frågan om en eventuell hjärnskada hos S.O. men ansåg att han inte kunde ha någon grövre sådan eftersom han fungerade så bra som han gjorde. Frågan hade betydelse för vården av S.O. och inte för den rättspsykiatriska bedömningen av honom. Vad som hänt efter den rättspsykiatriska undersökningen kan innebära att hans tillstånd försämrats, men Josefsson anser inte att handlingarna från S:ta Birgittas sjukhus i Vadstena, där S.O. nu är intagen för psykiatrisk tvångsvård, tyder på att S.O. lider av en allvarlig psykisk störning.

Richard Tuck har i HD vidhållit sin bedömning av den rättspsykiatriska frågan och anfört bl a följande. Hans uppfattning är att S.O. lider av svartsjukeparanoia (felaktigt betecknad som paranoia erotica i hans yttrande) och narcissistiska och psykotiska personlighetsstörningar. Hans fixering vid hustruns otrohet är tecken på detta. Han klarade sig allt sämre i Sverige och blev allt mer upptagen av sina föreställningar beträffande hustrun vilka framstår som helt osannolika. Tucks bedömning skiljer sig inte så mycket från Sten Levanders, som i stället för psykos anser att det är fråga om psykotiskt genombrott. Tuck har haft tillgång till undersökningsteamets anteckningar och tolkar dem på annat sätt än Jim Josefsson. Frågan om en eventuell hjärnskada har inte haft betydelse för Tucks slutsats. Tuck är säker på sin bedömning, vilken bekräftas av vårdintyget.

I sitt yttrande till Socialstyrelsen har Sten Levander uttryckt som sin uppfattning att S.O. lider av en allvarlig personlighetsstörning, närmast en borderline-störning, som har förelegat redan vid gärningstillfället. Levanders slutsats är att S.O. får anses ha begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, som till sin natur är sådan att den är stabil över tid och situation och därför fortfarande föreligger tillsammans med ett medicinskt vårdbehov.

Vid förhöret i HD har Sten Levander anfört bl a följande. S.O. har en avsevärt nedsatt social funktionsnivå, han tänker och upplever världen på ett avvikande sätt och han har nedsatt impulskontroll och nedsatt affektkontroll. Minst två av dessa fyra kriterier skall vara uppfyllda för att en personlighetsstörning skall anses föreligga. S.O. uppfyller samtliga kriterier. Viktigast är nedsättningen i impulskontrollen. Den har resulterat i att S.O. har gjort sig svår eller omöjlig i sociala relationer. Personlighetsstörningen är sådan att den kräver långvarig behandling. - Huruvida det föreligger en psykos är osäkert. Det är snarare fråga om en borderline-störning, som innebär att S.O. vid yttre belastning går in i kortvariga psykotiska tillstånd. Störningen har narcissistiska och paranoida inslag. En tänkbar orsak till störningen är att S.O. har fått en hjärnskada, något som dock inte har utretts. - Enligt Levanders uppfattning skattade man i det rättspsykiatriska utlåtandet S.O:s sociala funktionsnivå (GAF, axel V) alldeles för högt. - S.O. får anses ha lidit av en allvarlig psykisk störning redan vid gärningstillfället. Störningen medför risk för återfall i våldsbrott, och rättspsykiatrisk vård bör därför förenas med särskild utskrivningsprövning.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i sitt kompletterande yttrande - med hänvisning till Sten Levanders yttrande - förklarat sig vidhålla att S.O. begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han lider av en allvarlig psykisk störning. Styrelsen har vidare uttalat att S.O. - som nu är intagen för vård - är i behov av fortsatt rättspsykiatrisk vård samt att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag.

I det av S.O. åberopade vårdintyget uttalas bl a följande: Det har förelegat en långdragen relationsproblematik som kulminerade i att S.O. knivdödade hustrun. Före och framför allt efter denna händelse har S.O. lidit av psykisk ohälsa med delvis paranoida vanföreställningar. Den aktuella domen har lett till ytterligare accentuering och försämring av hans tillstånd med uttalad labilitet, depressivitet, hot och suicidbenägenhet. - Vidare anges i intyget att S.O. var i oundgängligt behov av psykiatrisk vård och att han inte gick att behandla i sin dåvarande omgivning på grund av att hans psykiska tillstånd var av den graden att det var omöjligt att ge en adekvat vård och tillräcklig bevakning på häkte. Av angivna skäl var S.O. i oundgängligt behov av psykiatrisk specialistvård.

De två centrala bestämmelserna för bedömningen av detta mål finns i BrB. I 30 kap 6 § föreskrivs förbud för domstolen att döma till fängelse för brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Och i 31 kap 3 § ges föreskrifter om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Lider den som har begått brott som inte kan sonas med böter av en allvarlig psykisk störning, får domstolen överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Sistnämnda bestämmelse gäller oavsett om brottet eller brotten har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte. Men har brotten begåtts under sådan påverkan, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag.

De angivna bestämmelserna i BrB utgör en del i den nya lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som trädde i kraft d 1 jan 1992. De grundläggande bestämmelserna finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård. I 3 § nämnda lag föreskrivs bl a att tvångsvård får ges endast om patienten lider av allvarlig psykisk störning. Det är samma krav som föreskrivs för överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB.

Samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning har i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård ersatt de tidigare använda beteckningarna psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet. Med det nya uttrycket understryks att ett rent biologiskt sjukdomsbegrepp inte längre får vara grundläggande vid avgörande om psykiatrisk vård skall ske med tvång. Det har ansetts vara viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker varandra. (Prop 1990/91:58 s 85.)

Enligt förarbetena bör till allvarlig psykisk störning i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomna. - Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner med självmordstankar. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. - Tvångsvård bör vidare kunna aktualiseras när en krisreaktion är sådan att påverkan på den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den är av psykotisk art. (A prop s 86.)

Det framhålls i förarbetena att bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska störningar, t ex schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art men behöver inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. - I samband med prövningen måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet och risken för återfall om vården eller behandlingen avbryts för tidigt. Den psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger för att de psykiska symtomen återkommer om behandlingsinsatserna avbryts. (A prop s 87.)

Det är enligt 31 kap 3 § 1 st BrB domstolen som skall bedöma om det finns behov av rättspsykiatrisk vård. Utrymmet för domstolens prövning är emellertid i viss mån begränsat. Om den tilltalade redan är intagen för psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk vård torde domstolen kunna utgå från att intagningen har skett med rätta. I övriga fall är det givet att domstolen måste fästa stort avseende vid innehållet i ett utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning vilket föreligger i målet. Utlåtandet är dock till sin natur ett sakkunnigutlåtande som kan bemötas. I kommentaren till BrB (Berg m fl, Brottsbalken Del III, 4 uppl s 3471) har anförts att, om domstolen har inhämtat ett utlåtande från Socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning och detta avviker från undersökningsläkarens utlåtande, styrelsens utlåtande i allmänhet är att anse som det mera tillförlitliga men att domstolen inte får undandra sig att jämföra och bedöma utlåtandena.

Stor försiktighet bör iakttas med att - som HovR:n gjort - låta den tilltalades uppträdande vid huvudförhandlingen i domstolen inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade. Uppträdandet kan bero på olika faktorer som domstolen har svårt att överblicka.

Vid en bedömning av den föreliggande utredningen om S.O:s psykiska tillstånd finner HD att denne i vart fall måste antas lida av en personlighetsstörning med impulsgenombrott av gränspsykotisk karaktär av sådan grad att den får anses utgöra en allvarlig psykisk störning. Med hänsyn till S.O:s psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är det påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det får vidare anses föreligga tillräckligt underlag för att anse att S.O. begått brottet under påverkan av denna störning. Han skall därför dömas till överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Eftersom det till följd av hans psykiska störning finns risk att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag, bör särskild utskrivningsprövning äga rum vid vården.