lagen.nu

RH 1999:34

Fadern till ett knappt sex månader gammalt barn mördades. Skadestånd för psykiskt lidande har ansetts inte kunna utgå till barnet, då det inte visats att psykisk skada uppkommit.

J.M:s far hade mördats av M.T. Vid tidpunkten för mordet var J.M. knappt sex månader gammal.

J.M. yrkade vid tingsrätten att M.T. på grund av det psykiska lidande som M.T. åsamkat honom genom mordet, skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 50 000 kr.

M.T. bestred J.M:s talan.

Till utveckling av sin talan anförde J.M. följande. På grund av mordet på fadern har han orsakats och kommer han att orsakas psykiskt lidande. Han har förlorat sin far och hans lidande påverkas av vetskapen att denne måste ha lidit och haft dödsångest vid händelsen. Talan avser krav på ersättning för psykiskt lidande enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen och innefattar således ett påstående om att han åsamkats en personskada. Psykiskt lidande ersätts även enligt skadeståndslagen i enlighet med 1 kap. 3 § vilket även brukar kallas kränkningslidande. Kommittén om ideell skada, som avgav ett delbetänkande i SOU 1992:84, har som utgångspunkt för sitt ställningstagande konstaterat att även små barn kan tillfogas lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Utgångspunkten måste därför vara att små barn också kan åsamkas lidande enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Ett sådant betraktelsesätt vinner också stöd av det betraktelsesätt som tillämpas i mål om vårdnad och umgänge, att små barn far psykiskt illa av att inte få ha ett regelbundet umgänge med umgängesförälder därför att barnen vid för långa uppehåll i umgänget sörjer den bortovarande föräldern. Utgångspunkten för yrkandet kan sammanfattas så att J. har levt sitt första halvår tillsammans med sin far och att denne och hans omvårdnad m.m. varit en betydelsefull del av hans vardagsliv. Detta har försvunnit genom mordet. Av rättsfallen NJA 1993 s. 41 och s. 56 framgår att ersättning utgår även till anhörig som inte befunnit sig i närheten av mordet och först efter mordet erhållit vetskap om händelsen. Högsta domstolens domskäl innehåller således en sorts presumtion för att mordet på en nära anhörig förorsakar psykiskt lidande. Skäl för jämkning saknas.

M.T. anförde följande. J.M. har inte förorsakats psykiskt lidande och kommer inte att åsamkas psykiskt lidande på grund av mordet. Han har inte redovisat påvisbara psykiska besvär. För det fall J.M. skulle anses ha förorsakats eller komma att åsamkas psykiskt lidande på grund av brottet, skall beloppet nedsättas.

Falu tingsrätt (1998-01-27, lagmannen Hans Sjöquist samt rådmännen Rune Johansson och Lars-Erik Bergström) ogillade J.M:s talan och anförde följande.

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen kan ersättning utgå för ideell skada. Till ideella skador hör sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Sveda och värk avser den skada som lidits under den akuta sjukdomstiden medan ersättning för lyte och men avser bestående besvär och utges för tid motsvarande invaliditet. Sveda och värk innefattar även psykiska skador. Ersättning för sveda och värk kan sålunda utdömas för psykisk chock m.m. utan samband med fysisk skada.

För att psykiska besvär hos närstående till brottsoffer skall anses vara personskada och därför leda till ersättning för sveda och värk krävs enligt gällande rätt att besvären utgör en medicinskt påvisbar effekt. De psykiska besvären kan bestå i chockverkan men också i efterföljande traumatiska neuroser.

I rättsfallet NJA 1993 s. 41 har Högsta domstolen utdömt skadestånd till närstående som fått psykiska besvär till följd av att en familjemedlem uppsåtligen blivit bragt om livet. Domstolen har i fallet uttalat att "När en person ... har dödats genom en uppsåtlig handling är psykiska besvär hos en närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talar för att skadestånd skall kunna utgå om det visas att sådana besvär har uppstått." I målet åberopade kärandena bland annat läkarintyg till stöd för sina yrkanden.

Frågan är då om J.M. lidit någon skada i den mening som nu är aktuell. Allmänt sett kan man naturligtvis utgå från att det innebär en stark psykisk påfrestning för en person att få kännedom om att en förälder mördats under de former som skett i detta fall. J.M. var emellertid vid tidpunkten för brottet yngre än sex månader. Det kan starkt ifrågasättas om ett så litet barn kan förstå vad som hänt på ett sådant sätt att händelsen kan förorsaka psykiskt lidande i den mening som enligt gällande rätt berättigar till skadestånd. Om emellertid så skulle vara fallet befriar det dock inte J.M. från kravet att i första hand ange i vilka avseenden som han drabbats av psykiska besvär på grund av faderns död. J.M. har inte lämnat några mera konkreta uppgifter om på vilket sätt han lidit skada. Inte heller har han åberopat någon bevisning angående skadans närmare art eller omfattning.

Stöd saknas i gällande rätt att nu tillerkänna J.M. ersättning för den skada han skulle kunna anses lida när han uppnår sådan ålder att han kommer till insikt om vad som hänt hans far.

J.M. överklagade domen och yrkade bifall till sin talan. M.T. bestred ändring.

Svea hovrätt(1999-02-18, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Arvid Sanmark samt hovrättsråden Håkan Envall och Ragnar Lindgren, referent) fastställde tingsrättens domslut och anförde följande.

J.M:s far har mördats. Han har med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 1 § skadeståndslagen yrkat skadestånd för de psykiska besvär som han har erhållit genom förlusten av sin far och underrättelsen om mordet. Vid tidpunkten för mordet var J.M. knappt sex månader gammal.

J.M. har inte lagt fram någon bevisning om att han skulle ha erhållit psykiska besvär till följd av mordet på fadern. Han har emellertid sammanfattningsvis anfört följande. Ett barn i hans ålder har rent allmänt förmåga att uppfatta händelser i omvärlden på ett sådant sätt att barnet kan tillfogas psykiska besvär på grund härav. Händelser som barnet inte har varit med om kan förmedlas via den dagliga kontakten med någon av föräldrarna och på så vis medvetandegöras hos barnet. I det här aktuella fallet har J.M:s mor överfört sitt lidande över mordet till sonen. Vidare har faderns faktiska frånvaro medfört ett psykiskt lidande. J.M. har härigenom erhållit sådana psykiska besvär som berättigar till skadestånd. Det är svårt att i ett enskilt fall visa på de effekter som upplevelsen av ett mord på en närstående kan ha på ett så litet barn. För J.M:s del är det tillräckligt att hänvisa till den kunskap som finns om hur små barn påverkas av traumatiska händelser i dess närhet, särskilt när det gäller en person som har stått barnet mycket nära.

Enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som "har tillfogats personskada" ersättning för bland annat sveda och värk. Till vad som således kan ersättas som sveda och värk hör psykiska besvär.

Högsta domstolen har funnit att en närstående till den som har dödats uppsåtligen under vissa förutsättningar kan tillerkännas skadestånd för personskada enligt det nämnda lagrummet (se NJA 1993 s. 41 och NJA 1996 s. 377). I dessa fall var det utrett att den anhörige hade förstått att den närstående hade dödats uppsåtligen och att den anhörige hade fått medicinskt påvisbara psykiska besvär.

Frågan i målet gäller därför närmast om en domstol, när det gäller mycket små barn - i detta fall ett barn som ännu inte uppnått en ålder om sex månader - kan döma ut skadestånd utifrån ett antagande om att ett så litet barn alltid får en personskada i form av psykiska besvär om en av föräldrarna dödas uppsåtligen.

Redan ordalydelsen av 5 kap. 1 § skadeståndslagen talar för att det måste krävas att den anhörige, dvs i detta fall barnet, kan lägga fram bevisning som visar att barnet har tillfogats en skada. Det måste enligt hovrättens mening också finnas utredning om att skadan har uppkommit i samband med att barnet på något sätt visas ha blivit medvetet om dödsfallet och att det har inträffat till följd av uppsåtligt våld. Det finns inte något stöd i rättspraxis för att det skulle vara tillräckligt att barnet visas ha tillfogats en skada på grund av det sätt på vilket barnets nära anhöriga har reagerat i anledning av dödsfallet. Inte heller framgår det av 5 kap. 1 §, någon annan bestämmelse i skadeståndslagen, förarbetena till denna lag eller rättspraxis att det skulle vara tillräckligt för bifall till en skadeståndstalan att det kan antas att en skada har uppkommit till följd av dödsfallet. Enligt hovrättens mening inrymmer inte det gällande rättsläget på området någon allmän rätt till skadestånd för små barn under antagande att de alltid drabbas av psykiska besvär om en av föräldrarna dödas uppsåtligen. Konsekvenserna av en sådan princip är också svåra att överblicka. Hovrätten är inte heller beredd att i sin rättstillämpning i detta mål medverka till en sådan utveckling genom praxis.

De svårigheter som finns, när det gäller att visa att små barn har lidit psykiska besvär genom förlusten av en förälder och underrättelsen om att denne har dödats uppsåtligen, bör därför inte föranleda att J.M. i detta mål befrias från kravet på att visa att psykisk skada har uppkommit. Såsom tidigare har angetts har J.M. inte nu lämnat några närmare upplysningar om den skada han anser sig ha erhållit. Han har inte heller åberopat någon bevisning i denna del.

Målnummer T 269/98

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1999-02-18
Målnummer
T269-98
Lagrum
1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen
Rättsfall
NJA 1993 s. 41 I och II
NJA 1996 s. 377
Litteratur
SOU 1995:33, Ersättning för ideell skada vid personskada.
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2016:74: Modern till en sju år gammal dotter mördades. Skadestånd för psykiskt lidande har ansetts kunna utgå till dottern, trots att hon ännu inte hade underrättats om att modern mördats.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation