RH 1999:41

Aktierna i K:s Byggnads AB ägs av G.K. B.K. D.K. och L.K. I två olika käromål vid tingsrätten framställde aktieägarna skadeståndsanspråk mot revisorn i bolaget N-E.P. I det första målet förde aktieägarna talan för bolagets räkning, i det andra för egen del. Skadestånd yrkades med samma belopp och på samma grunder. Bakgrunden till käromålen var att en numera pensionerad kassörska under en lång rad av år förskingrat pengar från bolaget, och att kärandena lade revisorn till last såsom försumlighet att detta kunnat fortgå.

N-E.P. yrkade att aktieägarnas för egen del förda talan skulle avvisas.

Göteborgs tingsrätt (1996-07-11, rådmännen Carl Jespersson och Lili Wester samt tingsfiskalen Niklas Wågnert) avvisade aktieägarnas för egen del förda talan på följande skäl:

Den i målet aktuella skadan har drabbat bolaget och endast indirekt alla aktieägare. Enligt tingsrättens mening finns det ingen anledning att låta aktieägare föra talan mot bolaget om han lidit indirekt skada som drabbat alla aktieägare lika (se Nial och Johansson, Svensk Associationsrätt 1991, s. 308 ff). Enligt Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1995:44, s. 248) skulle en sådan talerätt rubba den systematik på vilken aktiebolagslagen bygger. Aktieägare har tillräckliga möjligheter att genom 15 kap. 5 § aktiebolagslagen föra en skadeståndstalan för bolaget och att därigenom, om grund föreligger, uppnå att skadan ersätts. G.K. och medparter har som aktieägare inte talerätt angående den i målet anförda skadan. Deras talan skall därför avvisas.

Rådmannen Lili Wester var skiljaktig och anförde bl.a. följande.

Frågan om det för G.K. och medparter uppkommit en medelbar skada, varom talan kan föras, innan frågan om bolagets fordran för den omedelbara skadan är avgjord , är inte en fråga om rättegångshinder utan en del av själva saken, som skall avgöras när saken avgörs.

Även frågan om aktieägarna på grund av revisorns angivna handlande äger rätt till ersättning för den ifrågavarande medelbara skadan är en del av själva saken. Det förhållandet, att bolaget på grund av samma handlande för talan om ersättning för den omedelbara skadan, kan lagligen inte utgöra hinder för aktieägarnas talan.

Med hänsyn till det anförda skall invändningarna om rättegångshinder ogillas.

Aktieägarna överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle undanröja avvisningsbeslutet.

N-E.P. bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1999-03-25, hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Sundqvist och f.d. hovrättsrådet Peder Baagoe, referent) undanröjde det överklagade beslutet och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Efter att ha konstaterat att den för bolagets talan gällande preskriptionstiden av tre år från det att revisionsberättelsen lades fram på bolagsstämma inte torde vara tillämplig på aktieägarnas käromål anförde hovrätten i skälen för beslutet följande.

Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om aktieägarna saknar talerätt beträffande det anspråk som de för egen del har riktat mot revisorn. Rättegångsbalkens bestämmelser ger inte någon närmare vägledning för besvarandet av denna fråga. I många fall sker en talerättsprövning utan lagstöd, men det finns också i ett mycket stort antal lagar bestämmelser av vilka det mer eller mindre tydligt framgår att talan i vissa fall får föras endast av personer med viss rättslig ställning eller med visst intresse i saken (jfr Fitger, Rättegångsbalken 1, 11:3 och 11:6). I förevarande fall är det främst bestämmelserna i 15 kap.aktiebolagslagen om skadestånd som är av intresse. Dessa bestämmelser anger emellertid - såvitt gäller processförutsättningarna - bara vad som krävs för en talan på bolagets vägnar, och de utesluter enligt ordalagen inte att en aktieägare skulle kunna föra talan för egen del.

Bestämmelserna övervägdes för några år sedan av Aktiebolagskommittén i delbetänkandet (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation. Utgångspunkten var att aktiebolagslagens regler medförde ett längre gående skadeståndsansvar än det som följde av skadeståndslagen, och frågan gällde om detta ansvar skulle begränsas beträffande dels indirekt skada, dels kretsen av ersättningsberättigade. I första hand avsåg dessa överväganden skadeståndsansvaret för personer i bolagets ledning. Efter att ha redogjort för kritik som Nial framfört mot vissa uttalanden som gjorts under förarbetena till 1944 års aktiebolagslag, konstaterade kommittén att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 157 godtagit att en borgenär på grund av 15 kap.1 eller 2 §aktiebolagslagen kan ha rätt till ersättning även för indirekt skada, något som enligt Nial inte borde vara möjligt. Med hänsyn till att Nials uttalanden likväl syntes återspegla en viss osäkerhet i doktrinen på denna punkt ifrågasatte kommittén om man lagstiftningsvis borde förtydliga 15 kap. 1 § andra meningen. Lagstiftaren skulle i så fall uttryckligen avgöra vilka bestämmelser som är avsedda att skydda inte bara bolaget mot direkt skada, utan även tredje man mot indirekt skada. En sådan analys av olika bestämmelsers innebörd borde emellertid enligt kommittén ankomma på doktrin och praxis. Kommittén övergick därefter till vissa principiella överväganden i fråga om rätten till ersättning (hovrättens kurs.) för indirekt skada och kom så småningom fram till att en enskild aktieägare bör ha rätt till ersättning för sådan skada endast när den indirekta skadan vållats genom överträdelse av likhetsprincipen eller generalklausulen. Kommitténs överväganden i detta avsnitt ledde slutligen fram till att det inte fanns skäl att föreslå någon lagbestämmelse om rätt för enskild aktieägare att föra talan mot organledamöter om ersättning för sin andel i en bolaget av dem tillfogad skada (bet. s. 246 f).

Här kan inskjutas att Nials ståndpunkt vidhållits i Svensk associationsrätt (6 uppl, 1995), där det också sägs att Aktiebolagskommitténs tolkning av NJA 1979 s. 157 är svårförenlig med vad Högsta domstolen anför och att den går utöver vad som var föremål för prövning i målet (a.a. s. 347 not 37; jfr även NJA 1996 s. 224). Det kan vidare tilläggas att Nials medförfattare Svante Johansson i ett i förevarande mål åberopat yttrande har hävdat att de uttalanden hos Nial som Aktiebolagskommittén har hänvisat till i själva verket inte tar sikte på frågan om talerätt. Mot vad Svante Johansson sålunda anfört kan framhållas att flera andra juridiska författare har gett uttryck för ett synsätt som ansluter till Nials resonemang och att de då har fört en diskussion om talerätt (se t.ex. Ohlstedt-Pehrson i Ny Juridik 3:97 s. 85, Kedner-Roos, Aktiebolagslagen Del II, 5 uppl, s. 264 och Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 477).

När Aktiebolagskommittén längre fram i betänkandet (s. 254 f) berör revisorers skadeståndsskyldighet nämns inte något om att en enskild aktieägare skulle sakna rätt att föra talan. I stället framhålls att det i motiven till gällande lag anges att ansvaret gäller mot enskilda aktieägare, borgenärer, anställda och annan tredje man. Enligt kommittén följer därför av 15 kap. 2 § att varje tredje man som lider skada till följd av att revisor uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder aktiebolagslagen eller bolagsordningen kan vara berättigad till ersättning av revisorn för sin skada.

De enskilda aktieägarnas talan i detta mål kan uppfattas även som ett utomobligatoriskt anspråk grundat på allmänna skadeståndsrättsliga regler, låt vara att det som läggs svaranden till last avser dennes åligganden som revisor enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (jfr andrahandsgrunden, som frånfölls i Högsta domstolen, i det ovan anmärkta fallet NJA 1996 s. 224 samt kommentarer till detta rättsfall i Juridisk Tidskrift 1996-97 av Pehrson, s. 133 f, Gometz, s. 214 f och Leffler, s. 541 f). Huruvida detta anspråk inte kan godtas därför att det avser en indirekt skada - eller en ren förmögenhetsskada som inte vållats genom brottsligt handlande - är en fråga som skall prövas materiellt. De begränsningar som finns beträffande möjligheterna att föra en skadeståndstalan enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen kan inte anses utgöra hinder för en sådan prövning. Den omständigheten att aktieägarnas talan kan anses subsidiär till den talan som förs av bolaget medför inte någon annan bedömning.

På grund av det anförda och då hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om den i första hand gjorda invändningen om rättegångshinder, bör käromålet tas upp till saklig prövning av tingsrätten.

Referenten, f.d. hovrättsrådet Peder Baagoe, var skiljaktig och lämnade överklagandet utan bifall.

Målnummer Ö 1211/97