NJA 1996 s. 224

Revisor i aktiebolag har enligt 15 kap 2 § jämförd med 1 § aktiebolagslagen ansetts skadeståndsskyldig gentemot bank genom att medverka till en vilseledande värdering av bolagets tillgångar, vilken påverkat kreditgivning.

(Jmf 1979 s 157)

Första Sparbanken förde vid Göteborgs TR den talan mot B.J. som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Eksell, fd chefsrådmannen Boman och tingsfiskalen Isaksson) anförde i dom d 19 nov 1991: Bakgrund. B.J. var vald revisor i Scandinavian Clinics AB (Clinics) under hösten 1985 och fram till hösten 1986 och i Scandinavian Clinics Försäljnings AB (Försäljningsbolaget) från dess bildande i oktober 1985 till hösten 1986. Verksamheten i Clinics bestod i utveckling och försäljning av produkter inom sjukvårds- och vattenförsörjningsområdet för användning i utvecklingsländer. Verksamheten i Clinics gick dåligt och bolagets aktiekapital om 800 000 kr var helt förbrukat redan i början av 1985. Som ett led i att söka rekonstruera Clinics anskaffades ett nytt bolag, Försäljningsbolaget. Verksamheten i Clinics skulle drivas vidare i det nya bolaget genom att till detta överlåta samtliga patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheter avseende Clinics produkter bl a en vattenpump för utvecklingsländerna. Ett periodbokslut för Clinics upprättades per d 31 okt 1985. I balansräkningen upptogs som patent- och utvecklingskostnader ett belopp om drygt 1 498 000 kr. Patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheterna avseende Clinics produkter överlåts samma dag till Försäljningsbolaget för 2 530 000 kr. Försäljningsbolaget erlade kontant 350 000 kr. Resterande del av finansieringen sköts på framtiden. För den verksamhet som skulle drivas vidare i Försäljningsbolaget erfordrades extern finansiering varför man vände sig till bl a Första Sparbanken (Sparbanken).

Yrkanden m m. Sparbanken har efter stämning på B.J. yrkat att TR:n förpliktar B.J. att till banken utge 1200 000 kr jämte ränta därå med diskonto plus 8 procentenheter från d l jan 1989.

B.J. har bestritt skadeståndsskyldighet. Han har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig men däremot ränteyrkandet.

Till utveckling av sin talan har Sparbanken anfört bl a: Banken uppsöktes under hösten 1985 vid ett antal tillfällen av B.J. och företrädare för Clinics och Försäljningsbolaget. Avsikten var att förhandla med Sparbanken för att erhålla en kredit om 1200 000 kr för den verksamhet som Försäljningsbolaget avsåg att bedriva och som delvis utgjorde en fortsättning på den verksamhet som tidigare bedrivits av Clinics. Som underlag för sin kreditansökan och för bankens bedömning tillhandahölls därvid den preliminära balansräkning i Glinics som upprättades per d 31 okt 1985. Långivningen skulle i och för sig inte ske till Clinics, men balansräkningen var likväl av betydelse för bankens beslut eftersom i den fanns angivet värdet på de patent- och utvecklingskostnader som utgjorde den mest betydelsefulla delen av det inkråm i Clinics som Försäljningsbolaget förvärvade genom avtalet d 31 okt 1985. I balansräkningen är dessa kostnader upptagna till 1 498 346,71 kr. Såväl balansräkningen som en därtill fogad specifikation av vilka poster som ingick i kostnaderna var upprättade av B.J. Värderingen av patent och utvecklingskostnader var av betydelse i två hänseenden vid kredit givningen. För det första utgick Sparbanken från att genom att ett så betydande belopp hade nedlagts på utveckling, patentering och marknadsföring av pumpen, var det rimligt att anta att denna var en förhållandevis väl utvecklad produkt som därför skulle kunna generera de intäkter som Försäljningsbolaget hade räknat med enligt en för Sparbanken presenterad budget. För det andra skulle Försäljningsbolaget lämna företagsinteckningar såsom säkerhet för lånet och den enda egendom av betydelse som åtminstone i början av bolagets verksamhet skulle vara av något väsentligt värde var just uppfinningen i fråga. Sparbanken uppfattade saken så att när Clinics auktoriserade revisor inte blott hade medverkat vid värderingen av dessa tillgångar utan också deltog i förhandlingarna om lånet borde man från bankens sida kunna sätta tilltro till att det fanns underlag för värderingen av patent- och utvecklingskostnaderna. Patent- och utvecklingskostnaderna utgjordes i realiteten av belopp som Clinics dåvarande verkställande direktör A.B. orättmätigt hade tillägnat sig från Clinics och som inte hade någonting med utvecklingsarbete för Clinics räkning att göra. Upprättandet av balansräkningen per d 31 okt 1985 har varit en felaktig förvaltningsåtgärd som fått betydelse genom att det oriktiga värdet på utvecklingskostnaderna vilselett Sparbanken. Även överlåtelsen till Försäljningsbolaget till ett väldigt överpris har varit en felaktig förvaltningsåtgärd i de båda bolagen. B.J. har inte endast underlåtit att förhindra dessa felaktiga åtgärder utan även medverkat till åtgärderna.

Någon möjlighet för banken att återfå de till Försäljningsbolaget utlånade pengarna fanns och finns inte. Försäljningsbolaget har aldrig haft möjlighet att återbetala medlen. Ett ackord kom till stånd, varvid Försäljningsbolagets enda tillgång var rättigheterna till en pump.

Tre personer hade lämnat borgen för Försäljningsbolagets förpliktelser gentemot banken. Borgensåtagandet var dock begränsat till 60 000 kr per borgensman.

Sparbanken har åberopat följande grunder till stöd för sitt yrkande. 1. B.J. är skadeståndsskyldig enligt 15 kap 2 § aktiebolagslagen jämfört med 15 kap 1 § aktiebolagslagen. Posterna som avser patent och utvecklingskostnaderna är direkt felaktiga och saknar således underlag. B.J. har åsidosatt sin skyldighet enligt aktiebolagslagen att granska styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. B.J. är ansvarig för uppkommen skada därigenom att han upprättat eller medverkat vid upprättandet av den preliminära balansräkningen per d 31 okt 1985 i Clinics och därvid inte tillsett att uppfinnings- och utvecklingskostnaderna för pumpen åsatts ett korrekt värde. Även om det inte kan visas att B.J. själv upprättat nämnda balansräkning och gjort värderingen, är han likväl ansvarig för skadan genom att han inte undersökt riktigheten i de lämnade uppgifterna.

2. B.J. är skadeståndsskyldig på rent skadeståndsrättslig grund. Banken byggde sin bedömning på grundval av redovisade tillgångar och fäste tillit till B.J. i egenskap av revisor. B.J. har haft samma roll som intygsgivaren i det s k Konemålet (NJA 1987 s 692).

Till utveckling av sin talan har B.J. anfört bl a: Det var inte han som tog fram någon rekonstruktionsplan för bolagen, utan initiativet till den togs av behöriga företrädare. På uppdrag av styrelseordföranden i Clinics anskaffade B.J. ett lagerbolag, Försäljningsbolaget. Rättigheterna i Clinics överläts till detta bolag eftersom en tvist uppstått mellan aktieägarna i Clinics. Varken Clinics eller Försäljningsbolaget upprättade, trots påpekanden från B.J:s sida, några årsbokslut eller årsredovisningar för att möjliggöra granskning enligt aktiebolagslagen 10 kap 7 §. På grund av bristande information från bolagen kunde B.J. inte fullgöra sina uppdrag, varvid han avgick som revisor under hösten 1986. Det preliminära bokslut per d 31 okt 1985, som presenterades för Sparbanken, var inte ett i särskild ordning upprättat bokslut. I stället var det en direkt avskrift av bolagets interna saldolista och balansräkning och således hämtat direkt från bolagets bokföring, vilken uppdaterats och avstämts av Clinics verkställande direktör A.B. B.J. hade inte gjort någon definitiv värdering av de olika posterna och hade inte heller fått tillgång till underlagen avseende patent och utvecklingskostnaderna. B.J. företrädde aldrig vare sig Clinics eller Försäljningsbolaget vid låneförhandlingarna med Sparbanken. Sparbanken informerades om att det inte fanns något reviderat bokslut per d 30 april 1985. Däremot bekräftade B.J. för Sparbanken att den preliminära balansräkningen per d 31 okt 1985 överensstämde med bolagets bokföring.

B.J. har angett följande grunder till stöd för sitt bestridande.

1. Sparbanken har inte lidit någon skada eftersom någon åtgärd för indrivning eller försättande konkurs aldrig vidtagits. Inte heller har borgen ianspråktagits av banken. Således har Sparbanken inte vidtagit någon åtgärd i enlighet med sin skyldighet att som skadelidande reducera sin skada.

2. Aktiebolagslagens bestämmelser är inte tillämpliga eftersom Bengt J inte skrivit revisionsberättelser. En revisor är inte ansvarig för ett bolags löpande förvaltningsåtgärder. B.J. har inte heller undertecknat vare sig balansräkning eller revisionsberättelse.

3. Det föreligger inte någon adekvat kausalitet mellan B.J:s verksamhet och Försäljningsbolagets kreditförhandling.

4. Sparbanken har, när det gäller den under punkt 2 av banken åberopade grunden, en undersökningsplikt. Ett eventuellt skadestånd skall jämkas till noll, eftersom banken gjort sig skyldig till vårdslös kreditgivning.

Domskäl. I målet har förebragts åtskillig såväl skriftlig som muntlig bevisning.

Enligt Sparbanken visar fakturor till Clinics och Försäljningsbolaget om sammanlagt ca 150 000 kr från Freys revisionsbyrå i Göteborg, i vilken B.J. ingår, att han haft löpande och omfattande kontakter med de båda bolagen.

Enligt B.J. träffade han för första gången hela styrelsen för Clinics d 26 aug 1985 och kunde han då konstatera att bolaget inte hade någon bokföring och att bolaget i stort sett förbrukat sina tillgångar.

Utredningen visar att man några dagar senare d 28 aug på Clinics kontor, då B.J. var närvarande, skrev ut ett antal fakturor på sammanlagt över 300 000 kr för att täcka uttag som gjorts av verkställande direktören A.B. Dessa uttag har enligt Sparbanken i ett senare skede av Clinics betecknats som utvecklingskostnader för pumpkonstruktionen och som sådana aktiverats som tillgång i Försäljningsbolaget i samband med överlåtelsen till Försäljningsbolaget i oktober 1985.

Att Clinics ekonomi förstördes torde, enligt vad utredningen visar, i hög grad få tillskrivas A.B:s förehavanden. Han dömdes i juni 1987 till ett längre fängelsestraff för grov förskingring och bokföringsbrott avseende tiden som verkställande direktör i Clinics.

Vad härefter angår Sparbankens lån till Försäljningsbolaget antecknar TR:n följande omständigheter.

På Sparbankens begäran har som vittne hörts M-L.B. Hon har uppgett bl a: Såsom anställd i Sparbanken började hon 1981 att syssla med utlåningsfrågor till företag. Hösten 1985 togs en första kontakt från Försäljningsbolagets sida med hennes kollega H.H. Hon träffade första gången företrådare för låntagaren på Clinics kontor. Dessa var A.B. U.S. och A.D. Senare diskuterades vid ett sammanträffande på Sparbanken lånekonstruktionen och värdet av den s k pumpen. Närvarande var då A.B. U.S. och L-Å.H. verkställande direktör i Försäljningsbolaget, samt B.J. Alla - utom B.J. - pratade för pumpkonstruktionen och dess möjligheter. I brev daterat d 31 okt 1985 lämnade Sparbanken förslag till finansiering av ett lån om 1,2 Mkr. Förslaget gällde under förutsättning bl a att Investeringsbanken lämnade finansiering å 600 000 kr, att full insyn gavs i företagets affärer samt att "intäkts- och kostnadsbudget presenterad för oss 85-10-22 fö js". Den 23 okt beviljade Sparbanken Försäljningsbolaget en kredit om 1,2 Mkr, varav 600 000 kr utgjorde ett korglån och återstoden en checkräkningskredit. Lånet utbetalades först d 22 jan 1986. Anledningen härtill var att banken först måste få del av den finansiella strukturen hos Försäljningsbolaget. Säkerheterna skulle finnas i bl a Försäljningsbolaget - efter överlåtelseavtalet med Clinics - och som följd av beslut av Investeringsbanken och Svenska Handelsbanken. I underlaget för kreditbeslutet ingick inte något av sökanden visat bokslut. Före utbetalningen i januari 1986 måste emellertid Sparbanken ha fått del av periodbokslutet d 31 okt 1985 ävensom muntliga uppgifter.

L-Å.H. har hörts som vittne på Sparbankens begäran och därvid uppgett bl a: Han hade under många år skaffat sig erfarenheter av skilda verksamheter inom biståndsarbetet visavi utvecklingsländer. Hösten 1985 fick han kontakt med Clinics och A.B. Inga uppgifter fanns om Clinics ekonomiska ställning och det var svårt att få fram några uppgifter härom. Det var B.J. som väckte förslaget att man skulle bilda ett nytt bolag för att man då skulle kunna bedöma vad man fortsättningsvis hade att arbeta med. A.B. hade lämnat uppgifter om att det förekommit en hel del utvecklingsarbete beträffande pumpkonstruktionen och om att det fanns inneliggande order. "A.B. var en baddare på att dupera människor." L-Å.H. var med åtminstone vid ett besök hos Sparbanken då också A.B. var närvarande samt från bankens sida M-L.B. Vid detta sammanträffande visades fram en inkomst- och kostnadsbudget för Försäljningsbolaget som A.B. tagit fram med L-Å.H:s hjälp - "för att få fason på den" -. Försäljningsbolagets verksamhet tog sin början 1985-1986. Det gick åt mycket pengar men inga kom in. I verkligheten - visade det sig senare - var pumpen långt ifrån färdig. Det dröjde emellertid ett tag innan L-Å.H. insåg "att det var tillfullo skumt".

Som vittne på Sparbankens begäran har också hörts H.J. dåvarande chef för Sparbankens internjuridiska avdelning. Av vittnesmålet framgår bl a att Försäljningsbolaget kring julen 1986 hade betalningssvårigheter - räntebetalningarna uteblev -, att vid sedermera gjord undersökning pumpkonstruktionen visade sig sakna värde - endast en ansökan om patent förelåg - samt att Försäljningsbolaget inte hade kunnat sälja några pumpar.

Från utredningen i övrigt kan vidare antecknas följande.

Enligt uppgift i målet gav Sparbanken Försäljningsbolaget ytterligare lån om något över 200 000 kr i tiden efter januari 1986 utan att, såvitt framkommit, något nytt kreditunderlag härför förelegat.

Sparbanken har hos Kommerskollegium gjort anmälan mot B.J. Anmälan avsåg B.J:s agerande som vald revisor i Clinics och Försäljningsbolaget. Med stöd av Sparbankens utredning och B.J:s yttrande till kollegiet uttalar kollegiet i sitt beslut d 29 april 1991 bl a att B.J. vid möte med tilltänkt kreditgivare inte uttalat sig med den försiktighet och tydlighet som god revisorssed måste anses kräva och att med hänsyn till omständigheterna hans oaktsamma agerande inför banken är allvarligt.

Vid övervägande av vad här ovan redovisats och vad i övrigt i målet förekommit gör TR:n följande bedömning.

Även om B.J:s agerande som revisor i Clinics och Försäljningsbolaget kan ge anledning till berättigad kritik har Sparbanken inte i tillräcklig mån kunnat visa att B.J. genom handlingar eller försummelser eller som följd av vårdslöshet på ett mera väsentligt eller avgörande sätt påverkat Sparbankens beslut att d 23 okt 1985 bevilja Försäljningsbolaget en kredit om 1,2 Mkr.

Innan Försäljningsbolaget i januari 1986 fick del av lånet hade Sparbanken efter allt att döma tagit del av periodbokslutet d 31 okt 1985. I vilken grad bankens kännedom om bokslutet påverkat utbetalningen av lånet är inte klarlagt i målet.

Med stöd av det anförda finner TR:n att Sparbankens talan inte på någon av banken angivna grunder kan vinna bifall.

Domslut. Första Sparbankens talan lämnas utan bifall.

Sparbanken överklagade i HovR:n för Västra Sverige. Banken, nu Sparbanken Sverige AB som efter fusion m fl åtgärder övertagit samtliga tillgångar och skulder i Första Sparbanken, yrkade att HovR:n skulle förplikta B.J. att till banken betala 900 000 kr jämte ränta.

B.J. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Leogin, hovrättsrådet Nilsson, referent, samt tf hovrättsassessorerna Torle och Helen Svensson) anförde i dom d 11 mars 1994: Av parterna åberopade grunder. Parterna har i HovR:n varit överens om att TR:n i sin dom på ett ofullständigt och delvis felaktigt sätt har återgett de grunder som de åberopat till stöd för sin respektive talan. De har i HovR:n preciserat dessa grunder enligt följande.

Banken: Banken har vållats skada genom att den till Försäljningsbolaget genom avtal d 22 jan 1986 utlånat 1200 000 kr, vilket belopp Försäljningsbolaget, med undantag av en fjärdedel eller 300 000 kr som Banken återfåttgenom ackord, inte kunnat återbetala. Banken har förmåtts medge ifrågavarande utlåning genom att representanter för Clinics och Försäljningsbolaget lämnat vissa uppgifter om värdet av patent och utvecklingskostnader för den uppfinning som Försäljningsbolaget förvärvat av Clinics. Uppfinningen skulle utgöra Försäljningsbolagets verksamhetsbas och säkerhet för det lämnade lånet. De lämnade uppgifterna har visat sig felaktiga och de ifrågavarande kostnaderna har inte varit sådana att de kunnat aktiveras. Det rör sig inte om något uppskattningsfel.

B.J. är ansvarig för den skada som sålunda vållats Banken genom att han avsiktligt eller vårdslöst åsidosatt de skyldigheter som ålegat honom enligt aktiebolagslagen såsom revisor för såväl Clinics som Försäljningsbolaget. Hans åsidosättande av dessa skyldigheter har skett enligt följande.

1. Värdet av de aktuella patent- och utvecklingskostnaderna baserar sig på Clinics räkenskaper som i detta avseende har varit felaktiga genom att dessa kostnader har upptagits som en tillgång. B.J. har själv medverkat till att räkenskaperna blivit felaktiga och skulle i vart fall ha förhindrat att så blev fallet.

2. Även om patent- och utvecklingskostnaderna inte baserats på Clinics räkenskaper och även om bokslutet per d 31 okt 1985 inte är en del av eller baserats på Clinics räkenskaper, har det varit en felaktig förvaltningsåtgärd att upprätta ett felaktigt periodbokslut och att använda detta som underlag för en låneansökan. B.J. har medverkat till detta eller i vart fall inte förhindrat det.

3. Överlåtelsen mellan Clinics och Försäljningsbolaget har skett till ett orimligt högt värde för att dölja det förhållandet att Clinics hade förlorat sitt aktiekapital. C+verlåtelse till ett sådant pris var en felaktig förvaltningsåtgärd i såväl Clinics som Försäljningsbolaget och även härigenom har Banken bibringats en felaktig uppgift om dessa tillgångars värde. Även till detta har B.J. medverkat trots att han i stället skulle ha förhindrat det.

B.J:s ansvar grundas i första hand på bestämmelserna i 15 kap1 och 2 §§aktiebolagslagen, enligt vilka gäller att revisor är ersättningsskyldig gentemot annan om revisorn genom överträdelse mot aktiebolagslagen tillfogar annan skada. B.J. har tillfogat Banken skada genom att på sätt som beskrivits åsidosätta bestämmelsen i 10 kap 7 § aktiebolagslagen, enligt vilken det åligger revisorn att granska bolagets räkenskaper samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.

I andra hand är B.J. ansvarig för Bankens skada på skadeståndsrättslig grund då han avsiktligt eller vårdslöst medverkat till att oriktiga uppgifter lämnats om värdet av nämnda tillgångar, vilket handlande på ovan angivet sätt förorsakat angiven skada. Av särskild betydelse därvidlag är dels den tillit Banken fast till lämnade uppgifter till följd av B.J:s egenskap av auktoriserad revisor, dels den omständigheten att uppgifterna lämnats i samband med avtalsförhandling.

B.J. 1. Grund för skadeståndsskyldighet jämlikt 15 kap 1 och 2 §§ jämförd med 10 kap 7 § aktiebolagslagen föreligger inte, då B.J. ej har överträtt aktiebolagslagens bestämmelser vare sig vid fullgörandet av uppdrag som revisor för Clinics eller för Försäljningsbolaget. Underlåtenhet att löpande granska räkenskaper och förvaltning på sätt god revisionssed föreskriver kan heller aldrig vara orsak till tredjemansskada, eftersom uppdagade brister under den löpande redovisningen enligt sekretessbestämmelserna ej får föras vidare till tredje man. Enligt 15 kap 2 § aktiebolagslagen kan revisor bli skadeståndsskyldig mot aktieägare eller "annan" och med "annan" avses dels det allmänna, dels bolagets borgenärer. Skadeståndsskyldighet kan därför ej föreligga för B.J. gentemot Banken för fullgörandet av revisorsuppdrag i Clinics, eftersom Banken inte är Clinics borgenär.

2. Grund för skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen föreligger ej då det är fråga om ren förmögenhetsskada och B.J. ej har gjort sig skyldig till brottslig gärning. I vart fall har B.J. ej haft uppsåt att skada Banken. Han har ej heller förfarit oaktsamt. Inte heller föreligger sådana förhållanden att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada föreligger mot tredje man även utan att skadevållaren gjort sig skyldig till brott.

3. Om invändningarna under 1 eller 2 inte vinner bifall, föreligger i vart fall inte adekvat kausalitet mellan B.J:s agerande och Bankens skada, eftersom B.J. ej lämnat några uppgifter till eller vidtagit några åtgärder eller underlåtit att vidtaga några åtgärder som haft någon som helst inverkan på Bankens beslut att bevilja Försäljningsbolaget krediten på 1200 OOOkr. Adekvat kausalitet föreligger inte heller enär Bankens slutliga skada ej berott på kreditens beviljande i sig och de aktiverade utvecklingskostnaderna i Clinics eller på uppbokningen av rättigheterna som tillgång i Försäljningsbolaget, utan på en 1987 inträffad insolvens hos Försäljningsbolaget.

4. Om invändningen under 3 inte vinner bifall har Bankens rätt till skadestånd under alla omständigheter bortfallit genom att den frivilligt avtalat om ett ackord innebärande att den erhållit 520 656 kr och vidare på eget initiativ avskrivit resterande del av kreditfordran. Banken har inte heller sökt utfå betalning från de personer som gått i borgen för krediten. Banken har därför i själva verket inte lidit någon skada för vilken B.J. skulle kunna vara skadeståndsskyldig.

5. Om invändningarna under 1-4 inte vinner bifall skall B.J:s skadeståndsskyldighetjämkas till noll, eftersom Banken vid sin kreditprövning och kreditgivning förfarit grovt vårdslöst och på så sätt varit medvållande till skadan.

6. Banken har enligt avtalat ackord erhållit 520 656 kr och detta belopp skall avräknas mot den kredit B.J. enligt Banken har ansvar för, vilken också är den äldsta krediten. B.J:s skadeståndsskyldighet kan därför inte under några omständigheter överstiga 679 334 kr.

Banken har genmält: Det bestrides att något sekretessproblem föreligger eftersom B.J. själv deltagit i lånediskussionerna och dessutom, åtminstone vid ett tillfälle, hade fått särskild fullmakt att göra detta.

Såvitt avser skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen görs det i första hand gällande att B.J:s förfarande utgör brottslig gärning. Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada kan emellertid föreligga gentemot tredje man även utan att skadevållaren gjort sig skyldig till brott. Banken åberopar härvid NJA 1987 s 692 och NJA 1980 s 383.

Genom ackordet har Banken minskat, inte ökat den ekonomiska skadan. Ackordet hade inte accepterats om Banken gjort bedömningen att större belopp skulle kunnat utfås vid konkurs. Banken har full frihet att välja om den vill göra gällande borgensansvar eller utkräva sin förlust hos den som Banken anser bär det väsentliga ansvaret för uppkommen skada.

Påståendet om grov vårdslöshet vid kreditgivningen bestrides. Domskäl. I HovR:n har B.J. på nytt hörts under sanningsförsäkran. Förnyade vittnesförhör har hållits med L-Å.H. A.D. M.A. och M-L.B.

Även i HovR:n har det åberopats en omfattande skriftlig bevisning. Skadeståndsskyldighet enligt aktiebolagslagen.

Av vittnesförhören med A.D. och M.A. har framgått följande. Till följd främst av A.B:s agerande hade det i Clinics förekommit större ekonomiska uttag som inte motsvarades av några verifikationer. Vid ett möte omkring d 26 aug 1985 på Clinics kontor försökte B.J. och M.A. få ordning på bolagets bokföring. Under B.J:s medverkan utfärdades härvid de i målet aktuella fakturorna som sammanlagt skulle motsvara nämnda uttag och därmed fylla de "luckor" som fanns i bokföringen.

Av nämnda vittnesmål får således anses framgå att B.J. varit väl medveten om bakgrunden till tillkomsten av de i målet aktuella s k patent- och utvecklingskostnaderna. Han måste därmed också ha varit medveten om att det inte varit riktigt att i sin helhet aktivera dessa kostnader som tillgångar och att den köpeskilling som Försäljningsbolaget erlade till Clinics för patenträttigheterna m m varit orimligt hög. Det kan starkt ifrågasättas om inte B.J. genom att såväl medverka till dessa åtgärder som underlåta att förhindra att de ägt rum måste anses ha försummat sina förpliktelser som revisor i Clinics och Försäljningsbolaget. Oavsett hur det förhåller sig med detta krävs det emellertid för att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas honom för detta att det föreligger adekvat kausalitet mellan hans handlande eller underlåtenhet att handla och Bankens kredit till Försäljningsbolaget samt det förhållandet att Banken inte har kunnat få betalt för krediterna.

I frågan om det föreligger adekvat kausalitet mellan B.J:s handlande eller underlåtenhet att handla och Bankens kredit till Försäljningsbolaget har vittnet M-L.B. uppgett: Det enda skriftliga underlag som Banken hade vid sin kreditprövning var en intäkts- och kostnadsbudget. Det var emellertid uppenbart att det också var en förutsättning för långivningen att patenträttigheterna hade det värde som uppgetts och att dessa också blev överlåtna till Försäljningsbolaget. Att detta inte framgick av Bankens brev d 31 okt 1985 med förslag till finansiering beror på dels att detta var en så självklar förutsättning, dels att detta även var en förutsättning för att företrädarna för Försäljningsbolaget skulle vara intresserade av att lyfta lånet och bedriva verksamhet i företaget.

Genom vad M-L.B. sålunda uppgett finner HovR:n det klarlagt att det varit en förutsättning för Bankens långivning till Försäljningsbolaget att de till bolaget överlåtna rättigheterna haft uppgivet värde. B.J:s invändning om bristande adekvat kausalitet i detta avseende fritar honom alltså inte från skadeståndsskyldighet.

B.J. har vidare invänt att Bankens slutliga skada inte berott på kreditens beviljande i sig utan på en först 1987 inträffad insolvens i Försäljningsbolaget.

HD har i rättsfallet NJA 1979 s 157 uttalat att ersättningsskyldighet enligt 15 kap1 och 2 §§aktiebolagslagen gentemot borgenär på grund av skadegörande handling endast kan avse skada som genom handlingen tillskyndats borgenären och att det alltså måste föreligga ett orsakssammanhang mellan den skadegörande handlingen och det förhållandet att borgenären inte kan få betalt av bolaget. Enligt vad HD uttalat i nämnda rättsfall innebär detta att bifall till borgenärs talan enligt nämnda lagrum förutsätter att den skadegörande handlingen medfört insolvens för bolaget eller förvärrat en redan förhandenvarande insolvens samt att det inte synes komma i fråga att anse någon bolagets borgenär ha skadats genom åtgärden om bolaget var solvent efter handlingen.

Vad HD sålunda uttalat bör enligt HovR:ns mening läggas till grund för bedömningen i förevarande mål.

Försäljningsbolaget hade vid tiden för Bankens långivning ännu inte igångsatt någon verksamhet. I tidsmässig anslutning till denna långivning beviljades bolaget en kredit på 600 000 kr av Investeringsbanken och aktiekapital på 1 000 000 kr betalades in. Bolaget drev därefter verksamhet fram till 1987. Vid nu angivna förhållande finner HovR:n inte visat i målet att Försäljningsbolaget blivit insolvent till följd av B.J:s agerande. Det föreligger således inget orsakssammanhang i den mening som avses i 15 kap1 och 2 §§aktiebolagslagen mellan B.J:s handlande och det förhållandet att Banken inte fått betalt för sin fordran på bolaget. Någon skadeståndsskyldighet kan således inte åläggas B.J. enligt den av Banken i första hand åberopade grunden oavsett om han genom sitt handlande och sin underlåtenhet att handla skall anses ha försummat sina förpliktelser som revisor i Clinics och Försäljningsbolaget.

Skadeståndsskyldighet på rent skadeståndsrättslig grund.

I andra hand har Banken gjort gällande att B.J. är ansvarig för Bankens skada på skadeståndsrättslig grund. Enligt 2 kap 4 § skadeståndslagen kan ersättning för ren förmögenhetsskada i regel utgå endast om skadevållaren gjort sig skyldig till brott. Banken har gjort gällande att B.J. gjort sig skyldig till brott. Banken har emellertid inte närmare preciserat den brottsliga handlingen och inte heller förebragt någon särskild bevisning till styrkande av de brottsliga rekvisiten. HovR:n finner därför inte att skadestånd bör utgå till Banken på grund av någon brottslig handling av B.J.

Banken har gjort gällande att B.J. är ersättningsskyldig för Bankens skada även utan att han gjort sig skyldig till brott. Som nyss nämnts är huvudregeln i svensk rätt att ren förmögenhetsskada endast ersätts om den vållats genom brott. I rättspraxis finns dock exempel på ansvar för sådan skada även utanför brottsliga förfaranden. Fråga har emellertid då varit om ansvar för felaktiga vederhåftighets-, vittnes- och värderingsintyg samt soliditetsupplysningar och HovR:n finner inte att de förfaranden som Banken lagt B.J. till last som revisor i Clinics och Försäljningsbolaget är av sådan beskaffenhet att det finns skäl att utvidga hans ansvar för rent brottsliga förfaranden till att omfatta också skada som ej har sin grund i något brott. Inte heller på denna grund kan därför någon skadeståndsskyldighet åläggas B.J. mot Banken.

Sammanfattningsvis finner således HovR:n i likhet med TR:n att Bankens talan mot B.J. inte kan vinna bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Banken (ombud advokaten C.V.) överklagade och yrkade att B.J. skulle förpliktas till banken betala 900 000 kr jämte ränta. B.J. (ombud advokaten L.L.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregor4 Freyschuss, Nyström, Lars Å Beckman och Danelius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Målet gäller krediter som lämnats av Första Sparbanken. Denna bank har senare uppgått i Sparbanken Sverige Aktiebolag. I det följande används för båda bankerna utan åtskillnad beteckningen "Banken".

Banken har gjort gällande att B.J. är skadeståndsskyldig enligt 15 kap1 och 2 §§aktiebolagslagen och har till stöd härför åberopat samma grunder som i HovR:n. Däremot har Banken frånträtt sitt alternativt framförda påstående att det föreligger skadeståndsansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

B.J. har bestritt skadeståndsskyldighet på följande grunder:

1. Han har inte överträtt aktiebolagslagen eller någon bolagsordning och inte heller förfarit oaktsamt eller haft uppsåt att skada Banken. Såvitt avser hans revisorsuppdrag i Scandinavian Clinics AB (Clinics) är Banken inte att anse som "annan" vid tillämpning av 15 kap 1 § aktiebolagslagen.

2. Det föreligger ingen kausalitet eller i vart fall ingen adekvat kausalitet mellan B.J:s handlande eller underlåtenhet och Bankens skada, eftersom

a) B.J:s handlande eller underlåtenhet inte påverkat Bankens kreditbeslut;

b) B.J. på grund av sekretessbestämmelser varit förhindrad att yppa något om eventuellt konstaterade brister i räkenskaper; samt

c) Scandinavian Clinics Försäljnings AB (Försäljningsbolaget) varken var eller blev insolvent i samband med kreditgivningen.

3. Eftersom Banken frivilligt avtalat om ett underhandsackord innebärande att den erhållit visst penningbelopp och avskrivit resterande kreditfordran, har Banken inte lidit någon skada för vilken B.J. skulle kunna vara skadeståndsskyldig.

4. Eftersom Banken vid sin kreditprövning och kreditgivning samt därefter har förfarit grovt oaktsamt, skall eventuellt skadestånd med stöd av 15 kap 4 § aktiebolagslagen jämkas till noll på grund av medvållande.

5. B.J:s skadeståndsskyldighet kan i vart fall inte avse mer än 679 344 kr, eftersom Banken enligt ackordsavtalet erhållit 520 656 kr och detta belopp skall avräknas från det kreditbelopp för vilket B. i enligt Bankens påstående bär ansvar.

Utredningen i målet visar att B.J. biträdde bolagsledningen i Clinics vid omstruktureringen av bolaget under hösten 1985. Han tog fram bl a de siffror som upptogs i en "balansräkning" för Clinics per d 31 okt 1985. Enligt denna "balansräkning" hade bolagets tillgångar ett bokfört värde av 2 462 006 kr, och i dessa tillgångar ingick patent- och utvecklingskostnader om 1 498 346 kr. Som ett led i omstruktureringen av verksamheten överlät Clinics patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheterna avseende bolagets produkter till ett annat bolag, Försäljningsbolaget, för 2 530 000 kr. B.J. deltog också d 22 okt 1985 i ett möte med Banken om krediter till Försäljningsbolaget.

Det har vidare framkommit att i de patent och utvecklingskostnader som upptogs som tillgångar i "balansräkningen" per d 31 okt 1985 ingick betydande belopp som utbetalats bl a till verkställande direktören i Clinics A.B. och som inte kunde anses representera något kapitalvärde för bolaget. "Balansräkningen" gav därför en missvisande bild av bolagets verkliga tillgångar, och det pris som bestämdes för överlåtelsen till Försäljningsbolaget av de nämnda rättigheterna översteg högst avsevärt dessa rättigheters reella värde. Diskrepansen mellan pris och verkligt värde illustreras av att priset i ett nytt avtal i april 1986 sänktes från 2 530 000 kr till 350 000 kr.

En första fråga i målet är om B.J. kan anses ansvarig för att värdet av tillgångarna i Clinics och Försäljningsbolaget framstått som väsentligt högre än det i själva verket var. I detta hänseende fann HovR:n det framgå av vittnesförhören att det till följd främst av A.B:s agerande hade i Clinics förekommit större ekonomiska uttag som inte motsvarats av några verifikationer, att bl a B.J. sökt få ordning på bolagets bokföring, att det under hans medverkan utfärdats vissa fakturor som skulle motsvara uttagen och därmed fylla de "luckor" som fanns i bokföringen samt att han varit väl medveten om bakgrunden till tillkomsten av de i målet aktuella s k patent- och utvecklingskostnaderna. HovR:n fann vidare att B.J. därmed också måste ha varit medveten om att det inte varit riktigt att i sin helhet aktivera dessa kostnader som tillgångar och att den köpeskilling som Försäljningsbolaget erlade till Clinics för patenträttighetema m m varit orimligt hög. HD finner inte skäl att i dessa hänseenden frångå HovR:ns bevisvärdering. Det får alltså anses styrkt att B.J. medverkat till att ge en felaktig bild av värdet av tillgångarna i Clinics och - efter överlåtelsen - i Försäljningsbolaget. Han har härigenom förfarit i strid med god revisionssed.

En förutsättning för att B.J. skall vara ersättningsskyldig gentemot Banken är emellertid enligt 15 kap 2 §jämförd med 1 § aktiebolagslagen att han överträtt denna lag. Den bestämmelse i aktiebolagslagen som därvid är av särskilt intresse är 10 kap 7 §, där det föreskrivs bl a att revisor skall i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.

Även om den medverkan som B.J. lämnat med avseende på omstruktureringen av Clinics och överlåtelsen av dess tillgångar i viss mån gått utöver hans egentliga åligganden som revisor, var det i hans egenskap av revisor som bolagsledningen anlitat honom för att biträda vid bolagsrekonstruktionen. Hans handlande bör därför hänföras till sådana åtgärder med avseende på förvaltningen som avses i 10 kap 7 § aktiebolagslagen. I den mån B.J. förfarit i strid med god revisionssed, har han därför brutit även mot detta lagrum.

Enligt ett protokoll d 23 okt 1985 beslöt Banken nämnda dag att bifalla en ansökan från Försäljningsbolaget om krediter till ett sammanlagt värde av 1200 000 kr. Ett brev d 31 okt 1985, som var adresserat till Clinics men avsett för Försäljningsbolaget, tyder emellertid närmast på att det beslut som fattats var ett slags principbeslut som skulle följas av vissa fortsatta förhandlingar med Försäljningsbolaget. I detta brev lämnades nämligen ett "förslag till finansiering" avseende ett belopp om 1200 000 kr med angivande av räntesatser och säkerheter och det tillades att förslaget till finansiering gällde under vissa närmare angivna förutsättningar. Först i januari 1986 ställdes krediterna slutligt till Försäljningsbolagets förfogande.

Rörande omständigheterna vid kreditgivningen hölls i HovR:n vittnesförhör med en tjänsteman i Banken, M-L.B. HovR:n fann det genom detta vittnesförhör klarlagt att det varit en förutsättning för Bankens långivning till Försäljningsbolaget att de till detta bolag överlåtna rättigheterna haft uppgivet värde.

HovR:ns bevisvärdering skall även i detta hänseende läggas till grund för HD:s bedömning i målet. Detta innebär alltså att den vilseledande värderingen av tillgångarna i Clinics och det pris som fastställdes för överlåtelsen av vissa rättigheter från Clinics till Försäljningsbolaget måste anses ha påverkat Bankens kreditbeslut.

Härav följer att det fanns ett orsakssamband mellan B.J:s handlande och kreditgivningen. De invändningar som B.J. gjort om att Banken inte är att anse som "annan" vid tillämpning av 15 kap 1 § aktiebolagslagen och om att han varit förhindrad av sekretessregler att lämna vissa slags uppgifter till Banken är inte av beskaffenhet att påverka bedömningen i målet.

Av vad som anförts i det föregående framgår att värdet av Försäljningsbolagets tillgångar då krediterna utbetalades avsevärt understeg vad Banken hade anledning att förvänta sig på grundval av de handlingar som företetts för Banken. Den säkerhet i form av företagshypotek som Banken erhöll hade därför inte något större värde. Genom att lämna Försäljningsbolaget krediter på grundval av vilseledande uppgifter om bolaget erhöll Banken en fordran mot Försäljningsbolaget som var mera osäker och därför mindre värd än om bolagets tillgångar haft det värde som handlingarna visade. Det förelåg en betydande risk för förlust och därmed en skada för Banken.

Denna situation skiljer sig från den som förelåg i rättsfallet NJA 1979 s 157 där en styrelseledamot och en revisor i ett aktiebolag hade medverkat till att ett belopp oriktigt frångått bolaget och härigenom indirekt skadat bolagets borgenärer. I nu förevarande fall var det nämligen fråga om en skada för Banken som uppkom direkt genom kreditgivningen. Det krävs alltså inte, såsom i nämnda rättsfall, för att skada skall ha uppkommit för Banken att den skadegörande handlingen medfört insolvens eller förvärrat en redan föreliggande insolvens. B.J. får anses genom sitt handlande ha i vart fall av oaktsamhet orsakat skadan.

B.J. har inte visat fog för sitt påstående att Försäljningsbolaget så sent som i december 1986 hade kunnat återbetala kreditbeloppen i deras helhet om Banken då krävt återbetalning. Att Banken i december 1986 gav bolaget vissa nya lån kan inte läggas Banken till last som en försummelse i fråga om skyldigheten att begränsa skadan. Något medvållande från Bankens sida har inte heller i övrigt visats föreligga.

Av angivna skäl är B.J. enligt 15 kap 2 §jämförd med 1 § aktiebolagslagen skyldig att ersätta Banken den uppkomna skadan.

Banken har genom att medverka i en uppgörelse om ackord erhållit partiell gottgörelse för de nu ifrågavarande krediterna och för vissa andra krediter som lämnats Försäljningsbolaget. Det belopp som erhållits motsvarar ungefär en fjärdedel av det totala kreditbeloppet. Såvitt gäller krediterna om 1200 000 kr kan därför anses att 300 000 kr har återbetalats. B.J. är skyldig att utge återstoden, 900 000 kr, till Banken, vars yrkande i HD därför skall bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD B.J. att till Sparbanken Sverige Aktiebolag betala 900 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 jan 1989 till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 29 mars 1996 (nr DT 70).