RH 1999:54
Tingsrätt har vid huvudförhandling i tvistemål bestått av en lagfaren domare. Då parterna inte samtyckt till detta och målet inte kunde anses vara av enkel beskaffenhet, har tingsrätten inte ansetts vara domför. Tingsrättens dom har därför undanröjts och målet visats åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Stockholms tingsrätt (1998-12-22, rådmannen Gunnar Lavett) ogillade i dom I.U:s talan om skadestånd med anledning av att anställda vid Försvarsmakten enligt henne utsatt henne för förtal.
I.U. överklagade tingsrättens dom och yrkade i första hand att hovrätten skulle undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning och i andra hand att hovrätten skulle bifalla hennes skadeståndstalan. Som grund för yrkandet om återförvisning åberopade hon att grovt rättegångsfel begåtts vid tingsrätten dels eftersom en av henne åberopad grund för talan inte hade prövats, dels eftersom tingsrätten avgjort målet med en domare utan hennes samtycke och trots att målet inte kunde anses vara av enkel beskaffenhet och tingsrätten därför inte varit domför.
Försvarsmakten bestred yrkandet om undanröjande och återförvisning och anförde att, om rättegångsfel skulle anses ha begåtts, detta inte kunde antas ha inverkat på målets utgång och torde felet i vart fall kunna avhjälpas i hovrätten.
Svea hovrätt (1999-05-21, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Ingela Halvorsen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johan Sangborn) undanröjde tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten. I beslutet anförde hovrätten följande.
Enligt 50 kap. 28 § rättegångsbalken får hovrätten i fall som närmare anges undanröja tingsrättens dom om det har förekommit fel i rättegången. Detta får dock endast ske om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten.
Vad först gäller frågan om en av I.U. åberopad grund inte kommit att återges eller behandlas i tingsrättens dom, finner hovrätten att en sådan omständighet i och för sig kan utgöra rättegångsfel. Med hänsyn till vad som framgår av en skrivelse från den domare som dömt i målet vid tingsrätten är det utrett att frånvaron av den ifrågavarande grunden beror på att den tappats bort vid domsskrivningen.
Enligt 1 kap. 3 a § rättegångsbalken skall tingsrätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av tre domare. Undantag från denna regel kan dock göras om rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet.
Med hänsyn till att I.U. vid upprepade tillfällen under målets handläggning vid tingsrätten har begärt att målet skall avgöras av tre domare blir den avgörande frågan således om målet kan anses vara av enkel beskaffenhet. Enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen avser rekvisitet "enkel beskaffenhet" såväl rättsfrågor som bevisfrågor. Vidare uttalas att ett mål som är så omfattande att det är svårt att behärska för en person inte kan anses vara av enkel beskaffenhet (prop. 1988/89:95 s. 60). Exempel på mål som ofta torde vara av enkel beskaffenhet är mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har att göra med betalningssvårigheter än med sakliga invändningar mot kravet. Även sådan förmögenhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda lättillämpade rättsregler, exempelvis vardagliga mål inom köp- och avtalsrätten, bör ofta kunna bedömas som enkla om bevisningen inte är omfattande. Många mål om underhållsbidrag till barn och vissa mål som handläggs av fastighetsdomstol, torde också vara av enkel beskaffenhet. Det ligger i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mer komplicerade och av den anledningen inte kan avgöras av en domare (a. prop. s. 75 f).
Vid bedömning av sakfrågan i nu aktuellt mål har rätten först att pröva om Försvarsmakten har gjort sig skyldig till förtal av I.U. Detta innebär en prövning av huruvida de uppgifter som Försvarsmakten har lämnat i tre olika sammanhang har varit ägnade att utsätta I.U. för andras missaktning och om det i så fall med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt av Försvarsmakten att lämna uppgift i saken samt om uppgifterna var sanna eller om Försvarsmakten hade skälig grund för dem (5 kap. 1 § brottsbalken. Jfr även NJA 1987 s. 336 där Högsta domstolen ingående behandlat dessa rekvisit i ett fall med likartade omständigheter).
Bevisfrågorna i målet är begränsade eftersom de faktiska uttalandena och mycket av omständigheterna kring dem är ostridiga. I.U. har dock - jämte viss skriftlig bevisning - åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv till styrkande av skadans omfattning samt att uppgifterna varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning och att de dessutom inte är sanna. Försvarsmakten har - jämte viss skriftlig bevisning - åberopat vittnesförhör med fyra anställda i huvudsak till styrkande av att det varit försvarligt att lämna uppgifterna och att man haft fog för att anse dem såsom sanna eller, i vart fall, haft skälig grund för dem. Bevisningen är således inte av ringa omfattning.
Den omständigheten att tingsrätten av misstag har underlåtit att återge och behandla en av I.U. åberopad grund, talar vidare starkt för att målet har varit så omfattande att det varit svårt att behärska för en person.
Vid en samlad bedömning av vad som anförts ovan finner hovrätten att målet inte kan anses vara av sådan beskaffenhet att det utan parternas samtycke har kunnat avgöras med en domare med stöd av 1 kap. 3 a § tredje stycket rättegångsbalken. Tingsrätten har därför vid målets avgörande inte varit domför.
Vid tingsrätten har således förekommit sådant fel i rättegången som avses i 50 kap. 28 § rättegångsbalken. Felet kan antas ha inverkat på målets utgång och det är av sådan art att det inte kan avhjälpas i hovrätten.