RH 2000:7
Begränsningen i 12 § andra stycket första meningen förmånsrättslagen (1970:979) har ansetts avse endast uppsägningslön som belöper på tid efter konkursansökan.
Den 27 november 1997 sades I.L. upp från sin anställning i ett aktiebolag. Uppsägningstiden enligt gällande kollektivavtal var ett år. I.L. arbetade för bolaget under uppsägningstiden. Bolaget försattes i konkurs den 2 oktober 1998, när omkring två månader av uppsägningstiden återstod. Sedan konkursförvaltaren funnit I.L. berättigad till lönegaranti endast för semesterersättning på uppsägningslön under tiden den 1 april - 31 maj 1998, ansökte I.L. om stämning på staten och yrkade rätt till betalning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön under perioden oktober-november 1998 och för semesterersättning under perioden juni-november 1998.
Staten bestred bifall till käromålet.
Kalmar tingsrätt 1999-08-16 (rådmannen Steffan Florby) biföll I.L:s talan i dom den 16 augusti 1999 och anförde: Parterna är oense om hur regeln om begränsningen av lönegaranti för fordran på uppsägningslön i 12 § 2 st. första meningen förmånsrättslagen (FRL) skall tillämpas. Därvidlag är de i och för sig överens om att I.L. är berättigad till lönegaranti för sådan fordran under sex månader. Emellertid har I.L. gjort gällande att begränsningen gäller enbart tid efter ett konkursbeslut innebärande att hon har rätt till lönegaranti i enlighet med sitt yrkande medan staten hävdat att uppsägning av anställningsavtal före ett konkursbeslut utgör utgångspunkt för beräkningen av sexmånadersperioden innebärande att I.L. är berättigad till lönegaranti i enlighet med konkursförvaltarens beslut.
Lagtexten ger inget svar på den omtvistade frågan. Inte heller framgår av bestämmelsens förarbeten hur den skall tolkas. Något uttalande finns inte i förarbetena om att ändring av den dittills gällande ordningen - att begränsningsregeln gällde för arbetstagare som sagts upp i anledning av arbetsgivarens konkurs eller i fråga om tid som belöpte efter ett konkursbeslut - var avsedd. Utgången i rättsfallet RH 1997:71 talar dock för I.L:s ståndpunkt. I samma riktning talar vidare ett uttalande av Danhard som behandlar frågan i "Konkurs arbetsrätt" s. 110 f. Sålunda har denne anfört att begränsningen gäller tid efter det att arbetsgivare försatts i konkurs och att det när det gäller tid dessförinnan inte finns någon begränsning gällande hur lång uppsägningstid som är tillåten.
Med hänsyn till det ovan anförda och mot bakgrund av att fråga är om social skyddslagstiftning för arbetstagare finner tingsrätten i avsaknad av klara besked från lagstiftaren att gällande ordning är att begränsningsregeln vad gäller uppsägningslön avser tid som löper efter konkursbeslutet.
Vid sådant förhållande och då någon omständighet som ger anledning till annan bedömning inte föreligger är I.L. berättigad till lönegaranti i enlighet med vad hon yrkat.
Staten överklagade domen och yrkade att I.L:s talan skulle ogillas.
I.L. bestred ändring.
Göta hovrätt (2000-02-14, hovrättslagmannen Alf Åkesson samt hovrättsråden Gunilla Polland och Mats Lundeholm, referent) fastställde tingsrättens dom och anförde: Som framgår av tingsrättens dom är målets utgång väsentligen beroende av hur 12 § 1-2 st. förmånsrättslagen (1970:979) skall tolkas. Enligt bestämmelsens ursprungliga lydelse förelåg förmånsrätt för bl.a. lön under skälig uppsägningstid. Uttalandena i förarbetena (prop. 1970:142 s. 127, SOU 1969:5 s. 49) tyder närmast på att lagstiftaren avsåg uppsägningstid i konkurs. I linje härmed har i hovrättspraxis bestämmelsen ansetts vara tillämplig endast i fråga om lön som belöper på tid efter konkursansökan. År 1994 skärptes reglerna angående förmånsrätt för lön. Utformningen av bestämmelsen om lön under uppsägningstid ändrades något och flyttades till paragrafens andra stycke. Av förarbetsuttalandena (prop. 1993/94:208 s. 27 ff) framgår att lagstiftaren med den ändrade lydelsen önskade minimera risken för missbruk av möjligheten att efter konkurs få ersättning av lönegarantin under sex månaders uppsägningstid. I kommentarerna till det nya andra stycket finns inget som antyder en avsikt att ändra den praxis som förelåg angående regelns tillämpning vid uppsägning som skett före konkurs. Dock gjordes i kommentaren till första stycket uttalanden (a.a. prop. s. 61) som ger visst stöd åt den tolkning som staten har hävdat i målet.
Enligt hovrättens bedömning kan lagtextens ordalydelse, sedd mot bakgrund av hur tidigare lydelse tolkats, inte anses utesluta något av de tolkningsalternativ som parterna har presenterat i målet. Förarbetsuttalandena ger inte något klart besked. Fråga är om skyddslagstiftning som avser att garantera anställda ett minimiskydd vid konkurs för dels lönefordringar som belöper på tiden närmast före konkursen, dels lön under viss uppsägningstid. Med den tolkning som staten hävdar upphör I.L:s rättigheter enligt förmånsrättslagen och lönegarantilagen redan fyra månader före konkursen. Hade I.L. t.ex. inte fått ut sin lön för det arbete hon utförde månaderna närmast före konkursen skulle hon med statens tolkning inte vara berättigad till någon som helst ersättning härför, trots det skydd som följer av 12 § 1 st. förmånsrättslagen. En sådan tolkning står i strid med lagstiftningens grundläggande syften och synes därtill stå i strid med de minimirättigheter som staten enligt artiklarna 3-4 i rådets direktiv 80/987/EEG har åtagit sig att tillförsäkra arbetstagare.
Sammantaget finner hovrätten att begränsningen av förmånsrätt för lön under uppsägningstid alltjämt bör anses vara tillämplig endast i fråga om lön som belöper på tid efter konkursansökan. Bestämmelsen kan alltså i och för sig vara tillämplig även om man sagts upp före konkursen men innebär då att arbetstagaren för tiden efter konkursansökan är berättigad till uppsägningslön under som längst den tid som följer av lagen om anställningsskydd. Vid denna bedömning, och med beaktande även av 12 § 4 st. förmånsrättslagen (NJA 1997 s. 479), skall tingsrättens dom fastställas.