RH 2000:77
En 21-årig man dömdes av tingsrätten för misshandel till fängelse en månad och för vissa andra brott till villkorlig dom. Fråga uppkom - sedan mannen överklagat - om påföljden kunde bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst för den samlade brottsligheten samt om hovrätten vid bestämmandet av omfattningen av samhällstjänsten och det alternativa fängelsestraffet var bunden av längden på det av tingsrätten utdömda fängelsestraffet.
Katrineholms tingsrätt (2000-05-24, rådmannen Bertil Svahn samt nämndemännen Margareta Albertsson, Birgitta Andersson och Hjalmar Drugge) dömde M.S. för misshandel, stöld i sex fall och grov stöld till fängelse en månad för misshandel samt till villkorlig dom för de övriga gärningarna. I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten bl.a. följande.
Det misshandelsbrott, som M.S. har gjort sig skyldig till, är av sådan art att påföljden måste bestämmas till fängelse oaktat att han vid brottet hade fem dagar kvar till 21-årsdagen. Den övriga brottsligheten är varken av sådan art eller har sådant samlat straffvärde att fängelse är påkallat, särskilt inte för en person som är under 21 år. Särskilda skäl får då anses föreligga att med tillämpning av bestämmelsen i 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken döma till fängelse för misshandelsbrottet och till en icke frihetsberövande påföljd för den övriga brottsligheten. Vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn anser tingsrätten att de till synes lyckosamma ansträngningar, som M.S. sedan årsskiftet har gjort för att få till stånd en förbättring av sina levnadsförhållanden, är av sådan art att det är motiverat att låta påföljden stanna vid villkorlig dom.
M.S. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till i första hand villkorlig dom och i andra hand villkorlig dom med samhällstjänst.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (2000-10-12, hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsrådet Barbro Röst Andréasson, referent, tf. hovrättsassessorn Pontus Söderström samt nämndemännen Georg Jönsson och Birgitta Reichenberg) bestämde påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst samt fastställde tiden för samhällstjänst till femtio timmar och det alternativa fängelsestraffet till en månad. I domskälen uttalades följande.
I enlighet med tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom skall M.S. dömas för misshandel, som inte är att bedöma som ringa, stöld och grov stöld.
M.S. har för stöld och grov stöld dömts till villkorlig dom. Frågan i målet rör i första hand påföljden för misshandelsbrottet.
Misshandelsbrott av normalgraden anses vara brott av sådan art att det normalt skall medföra ett fängelsestraff. Misshandelns närmare karaktär, omständigheterna vid brottet liksom gärningsmannens personliga förhållanden kan emellertid medföra att en icke frihetsberövande påföljd väljs.
Det misshandelsbrott som M.S. har gjort sig skyldig till är, som tingsrätten konstaterat, av normalgraden. Syftet med hotet och våldet utgör en försvårande omständighet. Å andra sidan har skadorna till följd av misshandeln - ett slag med armbågen i bakhuvudet och ett knytnävsslag mot pannan - blivit måttliga. Misshandelns karaktär och omständigheterna vid brottet utgör därför inte hinder mot att välja villkorlig dom i förening med samhällstjänst som påföljd.
Samhällstjänst har ansetts vara särskilt lämpad för unga lagöverträdare. M.S. var vid tiden för brottet inte fyllda 21 år. Detta förhållande och vad som i övrigt kommit fram om M.Ss person samt den omständigheten att han samtyckt till samhällstjänst talar för att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst är en lämplig påföljd för misshandelsbrottet.
Emellertid har M.S. genom den överklagade domen jämväl dömts för flera förmögenhetsbrott till villkorlig dom. Av 30 kap. 3 § brottsbalken följer att hovrätten inte kan döma till villkorlig dom för förmögenhetsbrotten och till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst för misshandelsbrottet. Hovrätten har alltså i den uppkomna situationen att antingen fastställa tingsrättens dom eller att döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.
Det finns inte något hinder mot att bestämma påföljden till villkorlig dom jämte föreskrift om samhällstjänst då fråga är om såväl artbrottslighet som annan brottslighet, jfr RH 1999:143. Av förarbetena till de nya bestämmelserna om samhällstjänst (prop. 1997/98:96 s. 87) framgår dock att samhällstjänst skall komma ifråga då alternativet är att döma till fängelse. Detta talar mot att meddela en föreskrift om samhällstjänst för förmögenhetsbrott där det inte varit aktuellt att döma till fängelse. Detta leder i sin tur till frågan om lagstiftaren har ansett att det är lämpligt att i fall som det förevarande över huvud taget döma till villkorlig dom med samhällstjänst. Lagen eller dess förarbeten ger inte någon vägledning. Inte heller finns, såvitt hovrätten känner till, något avgörande av Högsta domstolen i denna fråga. Med beaktande av att samhälltjänst är avsedd att tillämpas på yngre lagträdare där villkorlig dom är en vanligt förekommande påföljd är det inte rimligt att dessa inte skulle kunna erhålla en villkorlig dom med samhällstjänst vid blandad brottslighet.
Enligt hovrättens mening bör därför M.S. kunna komma i åtnjutande av villkorlig dom med samhällstjänst för den brottslighet som han är övertygad om.
Vad hovrätten härefter har att pröva är om hovrätten vid bestämmandet av samhällstjänstens omfattning och det alternativa fängelsestraffet är bunden av vad tingsrätten bestämt i fråga om längden på fängelsestraffet för misshandeln. Om enbart misshandelsbrottet varit föremål för hovrättens prövning torde det alternativa fängelsestraffet inte ha kunnat sättas högre än en månad, jfr RH 1995:22. Enligt föreskriften i 51 kap. 25 § rättegångsbalken om förbud mot s.k. reformatio in pejus får hovrätten nämligen inte med anledning av den tilltalades överklagande döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande än den som tingsrätten dömt till.
Frågan är sålunda om straffvärdet på förmögenhetsbrotten kan beaktas vid bestämmandet av antalet timmar och alternativstraffet. Det sammanlagda straff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället valts som påföljd för samtliga brott skulle enligt hovrättens mening vara åtta månader. Med det beräkningssätt som Högsta domstolen tillämpat vid villkorlig dom skulle detta kunna motsvara 225 timmars samhällstjänst. Villkorlig dom med samhällstjänst 225 timmar och ett alternativt fängelsestraff om åtta månader måste enligt hovrätten anses som en svårare och mer ingripande påföljd än villkorlig dom och fängelse en månad. Det sagda innebär att hovrätten på grund av förbudet mot reformatio in pejus anser sig förhindrad att på talan av Michael S bestämma samhällstjänstens omfattning och det alternativa fängelsestraffet med beaktande av all brottslighet. I den uppkomna situationen finner hovrätten därför att samhällstjänsten bör bestämmas till 50 timmar och att det fängelsestraff som hovrätten skulle ha dömt ut bör bestämmas till en månad.