RH 1995:22
Vid ändring av påföljden från fängelse till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har hovrätten ansett sig - enligt grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken - förhindrad att ange längre alternativt fängelsestraff än tingsrätten ådömt.
Åklagaren yrkade vid Lindesbergs tingsrätt ansvar å A.L. för tre fall av misshandel och två fall av skadegörelse.
A.L. erkände vissa av gärningarna samt förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka de övriga på grund av minnesförlust.
Lindesbergs tingsrätt (1994-06-16, tingsfiskalen Helen Persson samt nämndemännen Dan Danermark, Annmari Lööf och Gunnel Tillas) dömde A.L. i enlighet med åtalet för misshandel och skadegörelse till fängelse två månader.
I domskälen anförde tingsrätten bl.a.: A.L. har under kort tid gjort sig skyldig till upprepade misshandelsbrott som alla varit oprovocerade. Vid tillfällena den 25 februari och den 22 maj har det varit fråga om allvarlig misshandel i form av ett flertal knytnävsslag i ansiktet på målsägandena samt sparkar mot en person som legat ner. Brottens art gör att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Tingsrätten bestämmer påföljden till fängelse i två månader.
A.L. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i viss del samt bestämma påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst.
Åklagaren bestred ändring.
Göta hovrätt (1995-02-24, hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Klas Mogren, referent, t.f. hovrättsassessorn Jan Nyrén samt nämndemännen Benny Jansson och Alf Lundh) ändrade tingsrättens dom endast på det sätt att hovrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst 120 timmar samt angav att om fängelse i stället hade valts som påföljd, fängelse två månader skulle ha ådömts.
I domskälen anförde hovrätten bl.a.: A.L. tillhör den ålderskategori som främst bör kunna bli aktuell för en skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Eftersom brottens art och straffvärde inte lägger hinder i vägen för det och A.L. förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift, skall han ådömas denna påföljdskombination.
Då någon döms till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst skall domstolen i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Tingsrätten har dömt A.L. till fängelse två månader. Domen har överklagats endast av honom. Hovrätten får därför - enligt grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken - anses förhindrad att ange ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten dömt ut.
Hovrättslagmannen Lars Persson anförde till utveckling av sin mening: Väljs påföljden skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, skall det enligt 1 § andra stycket lagen om samhällstjänst i domslutet anges hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Eftersom endast den tilltalade överklagat tingsrättens dom på fängelse två månader, hade hovrätten på grund av förbudet mot reformatio in pejus inte kunnat döma till längre fängelsestraff än två månader. Om hovrätten skulle anse att brotten förskyller ett längre fängelsestraff än så, uppkommer frågan om hovrätten likväl skall, med bortseende från nämnda förbud, ange detta längre straff (jfr RH 1993:147 och 1994:38).
Regeln att ett fängelsestraff skall anges i samband med föreskrift om samhällstjänst, ansluter till motsvarande regel beträffande kontraktsvård. Uppgiften om fängelsestraffet tjänar i första hand två syften, det ena att vara domstolen till vägledning, om det i ett senare skede blir aktuellt att undanröja skyddstillsynen därför att den dömde åsidosätter sina åliggande, det andra att den dömde på ett påtagligt sätt skall få veta vad han riskerar i händelse av misskötsamhet.
Undanröjs en dom på skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst och döms i stället till fängelse, skall domstolen enligt 3 § lagen om samhällstjänst beakta uppgiften i den tidigare domen om fängelsestraff när den bestämmer straffets längd. I likhet med vad som gäller i kontraktsvårdsfallen har domstolen därvid förutsatts formellt ha möjlighet att skärpa straffet. Enligt vad som uttalades vid tillkomsten av bestämmelserna om kontraktsvård och som torde vara lika tillämpligt i fråga om samhällstjänst ligger det dock i sakens natur att domstolen inte bör döma ut ett längre straff (prop. 1987/87:106 s. 75 f). Att märka i sammanhanget är att angivandet i skyddstillsynsdomen av det alternativa fängelsestraffet ansetts vara av sådan vikt att det kan särskilt överklagas.
Det måste dock ifrågasättas om domstolen vid ett undanröjande ens formellt alltid har möjlighet att skärpa det i den tidigare domen utsatta straffet. Om en hovrätt efter överklagande i påföljdsfrågan av den tilltalade ensam har ändrat påföljden från fängelse till skyddstillsyn - vare sig denna kombineras med samhällstjänst/kontraktsvård eller ej - bör den domstol, som därefter undanröjer domen på skyddstillsyn, enligt grunderna för 51 kap. 25 rättegångsbalken anses förhindrad att utmäta ett längre fängelsestraff för den brottslighet som omfattas av den domen än tingsrätten bestämt i sin överklagade dom.
Med hänsyn härtill kan det nu inte heller komma i fråga att ange längre fängelsestraff i hovrättens domslut än vad tingsrätten ådömt.