lagen.nu

RH 2000:84

Då gärningsbeskrivningen innefattat påstående om att gärningen planerats här i riket, har svensk domstol ansetts behörig att pröva åtalet trots att frågan om ansvar för gärningen prövats genom lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen fullbordats.

Åklagaren yrkade ansvar för D.A. och R.A. enligt följande gärningsbeskrivning.

D.A. och R.A. har någon gång under tiden våren 1999 - 24 juni 1999 i Stockholm eller i Irak tillsammans och i samråd med ytterligare personer beslutat att beröva P.A. livet. R.A. har fått i uppdrag att utföra mordet.

Den 24 juni 1999 i staden Dhouk i irakiska Kurdistan har planerna satts i verket. R.A. och D.A. har tillsammans med två av ovannämnda personer begivit sig till det hus i Dhouk där P.A. befunnit sig. R.A. har där skjutit P.A. med tre skott, varav ett i huvudet, så att hon avlidit. D.A. har deltagit i verkställandet av mordet, dels genom att närvara och därigenom psykiskt stödja genomförandet av detta, dels genom att han tillsammans med övriga tre gärningsmän med våld bestående av slag och knuffar hindrat P.A:s mor och syster B.A. från att hjälpa P.A.

Gärningen behandlades i rättegång vid domstolen för kriminalbrott i Dhouk. Domstolen fann R.A. skyldig till mord och dömde honom till ett års fängelse villkorligt med en prövotid om tre år. D.A. frikändes från ansvar.

Under handläggningen vid tingsrätten uppmärksammades att det på grund av en ändring av lydelsen av 2 kap. 3 § brottsbalken saknades möjlighet att lagföra de tilltalade med stöd av 2 kap. 5 a § andra stycket, eftersom hänvisningen i denna paragraf inte längre avsåg den punkt i 2 kap. 3 § som omfattar brott med ett minimistraff om fängelse i fyra år.

Åklagaren gjorde gällande att åtalet ändå kunde prövas och anförde följande. I gärningspåståendet anges att gärningsmännen i Stockholm eller Irak tillsammans och i samråd har utfört en del av den brottsliga handlingen. Det påstås nu att gärningen i första hand har planerats i Stockholm. Lagföring av denna del av den brottsliga handlingen skall därför enligt 2 kap. 1 § brottsbalken ske efter svensk lag och vid svensk domstol. Nämnda bestämmelse skall läsas i förening med 2 kap. 4 § brottsbalken, i vilken det stadgas att brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så och där brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle ha fullbordats. Det framgår av kommentaren (Holmqvist m.fl., Brottsbalken - En kommentar, Kap. 1-12, s. 2:38) att så snart någon del av den brottsliga handlingen har ägt rum här i riket är handlingen i sin helhet att anse som begången inom Sverige, ej blott i den del därav som faller inom landets gränser. Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § första stycket brottsbalken är därför inte tillämplig i den nu aktuella situationen, eftersom det i andra stycket görs undantag i fråga om brott som avses i 2 kap. 1 § brottsbalken. - När det sedan gäller de ändringar i 2 kap. 3 § brottsbalken (SFS 2000:345) och 5 a § brottsbalken (SFS 2000:563) som trädde i kraft den 1 augusti respektive den 1 oktober 2000 kan följande konstateras. Vid ändringen i 3 § flyttades den tidigare punkten 7 oförändrad ned till punkten 8. I samband med den ändring som gjordes i 5 a § observerades inte att ändringen i 3 § borde ha lett till en följdändring i 5 a §. Enligt uppgift från Justitiedepartementet var detta ett misstag, ett förbiseende, sannolikt till följd av att det i ett sent stadium gjordes vissa redaktionella ändringar i lagtexten. Den tidigare bestämmelsen i punkten 7 har således inte upphävts utan finns kvar i punkten 8. Det innebär att det i lagtexten numera saknas en koppling mellan 5 a § och 3 § i nu aktuellt hänseende.

R.A. och D.A. invände att hinder förelåg mot att pröva åtalet och att detta därför skulle avvisas. Till stöd för sin ståndpunkt anförde de följande. Bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken reglerar frågan i vilken utsträckning en utomlands meddelad brottmålsdom skall utgöra hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning. Huvudregeln i bestämmelsens första stycke är att en person som har dömts för en gärning i ett främmande land inte får lagföras för samma gärning i Sverige. I bestämmelsens andra stycke görs vissa undantag från denna huvudregel. Där stadgas att första stycket inte gäller i fråga om brott som avses i 2 kap. 1 § eller 3 § punkterna 4, 6 och 7 brottsbalken. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § brottsbalken rör brott som har begåtts här i riket. I sådant fall skall svensk lag tillämpas och prövning ske i svensk domstol. Det aktuella brottet har emellertid begåtts i Kurdistan, som är en del av den suveräna staten Irak. Lagföring kan därför inte ske i Sverige med stöd av den bestämmelsen. Inte heller de övriga undantag som anges i 2 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken är tillämpliga i nu aktuellt fall. - Strafflagstiftning skall tolkas enligt sin ordalydelse. Stöd för detta finns i 2 kap. 10 § regeringsformen som förbjuder analog strafftillämpning och också förbjuder tolkning som strider mot strafflagstiftningens ordalydelse. Lagstiftning har alltså högsta rang som rättskälla inom straffrätten. Om lagtextens ordalydelse inte ger stöd för lagföring, får sådan inte ske. Sådant stöd saknas i förevarande fall. - Åklagaren har åberopat 2 kap. 1 § brottsbalken i förening med 2 kap. 4 § brottsbalken. Även sistnämnda bestämmelse skall tolkas enligt sin ordalydelse. Det aktuella brottet har fullbordats i Irak. Det finns därför inte något stöd för att bestämmelsen i 2 kap. 4 § brottsbalken skulle vara tillämplig i detta fall.

Stockholms tingsrätt (2000-11-24, chefsrådmannen Jan Öhman) ogillade R.A:s och D.A:s invändning om rättegångshinder och förordnade att de skulle stanna kvar i häkte till dess att annat förordnats. I beslutet anfördes bl.a. följande.

Vid prövningen av frågan om R.A. och D.A. kan lagföras i Sverige för mordet av P.A. har tingsrätten att utgå ifrån vad åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning.

Den brottsliga handling som åklagaren gör gällande att R.A. och D.A. har gjort sig skyldiga till har i gärningspåståendet delats upp i två delar. I den första delen har åklagaren påstått att R.A. och D.A. tillsammans och i samråd med ytterligare personer beslutat att beröva P.A. livet samt att R.A. fått i uppdrag att utföra mordet. Åklagaren har i första hand gjort gällande att denna del av den brottsliga handlingen har begåtts i Stockholm.

I den andra delen av gärningspåståendet har åklagaren påstått att R.A. och D.A. tillsammans med två andra personer begett sig till det hus i Dhouk i norra Irak där P.A. befunnit sig och att R.A. där skjutit henne med tre skott så att hon avlidit. Åklagaren har vidare i denna del gjort gällande att D.A. har deltagit i verkställandet av mordet, dels genom att närvara och därigenom psykiskt stödja genomförandet av detta, dels genom att tillsammans med de övriga tre gärningsmännen med våld bestående i slag och knuffar hindra P.A:s mor och syster från att hjälpa P.A.

Så som tingsrätten ser det föreligger det ett samband mellan de båda delarna av den påstådda brottsliga handlingen. I den första delen befinner sig gärningsmännen i ett inledande stadium på vägen fram till ett fullbordat brott, dvs. till den andra delen av den påstådda brottsliga handlingen.

För brott som begåtts här i riket döms, enligt 2 kap. 1 § brottsbalken, efter svensk lag och vid svensk domstol. Enligt 2 kap. 4 § brottsbalken är ett brott begånget där den brottsliga handlingen företogs. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att så snart någon del av den brottsliga handlingen har ägt rum här i riket, är handlingen i sin helhet att anse som begången inom Sverige, ej blott den del därav som faller inom landets gränser (se NJA II 1948 s. 162).

Som anförts har åklagaren i första hand hävdat att den inledande delen av den brottsliga handlingen har ägt rum i Sverige. Det medför enligt tingsrättens mening att den brottsliga handlingen i sin helhet skall anses begången i Sverige och att den därför kan bedömas efter svensk lag och vid svensk domstol enligt 2 kap. 1 § brottsbalken.

I 2 kap. 5 a § brottsbalken regleras frågan i vilken utsträckning en utomlands meddelad dom i brottmål skall utgöra hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning. Har fråga om ansvar för gärningen prövats genom en lagakraftvunnen dom, som meddelats i den stat där gärningen förövats, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning, om han frikänts från ansvar, om han förklarats skyldig till brottet utan att påföljd ådömts, om ådömd påföljd verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår eller om ådömd påföljd bortfallit enligt lagen i den främmande staten (se första stycket nämnda bestämmelse). Den tidigare domen får då res judicata-verkan, dvs. utgör rättegångshinder. I bestämmelsens andra stycke görs vissa undantag från vad som gäller enligt första stycket. Av andra stycket framgår att första stycket inte är tillämpligt i fråga om brott som avses bl.a. i 2 kap. 1 § brottsbalken.

Som angetts ovan har tingsrätten funnit att hela den brottsliga handlingen skall anses begången i Sverige. Vid sådant förhållande utgör den lagakraftvunna irakiska domen avseende mordet av P.A. inte hinder mot att R.A. och D.A. nu lagförs i Sverige för samma gärning.

Mot bakgrund av det anförda skall R.A:s och D.A:s invändning om rättegångshinder ogillas.

Eftersom häktningsskäl kvarstår, skall R.A. och D.A. stanna kvar i häkte.

R.A. och D.A. överklagade beslutet och yrkade att åtalet skulle avvisas samt att de omedelbart skulle försättas på fri fot. R.A. anförde som grund för yrkandet i huvudsak att han enligt reglerna om konkurrens inom straffrätten endast kunde dömas för det fullbordade brottet och att gärningen i dess helhet därför skulle anses begången i Irak, varför det på grund av bristen på uttryckligt lagstöd för lagföring i Sverige förelåg hinder för prövning av åtalet. D.A. anförde som grund sammanfattningsvis att åklagarens gärningsbeskrivning och vad som förevarit under förundersökningen syftat till att lagföra honom för den i Irak begångna gärningen, att något annat yrkande än ansvar för mord inte framställts, att ansvaret för den påstådda gärningen prövats av irakisk domstol och att talan - som saknade uttryckligt lagstöd - därför skulle avvisas.

Svea hovrätt (2000-12-01, hovrättslagmannen Göran Ewerlöf samt hovrättsråden Per Olding, referent, och Barbro Röst Andréasson) lämnade överklagandet utan bifall samt förordnade att R.A. och D.A. skulle kvarstanna i häkte. Som skäl för sitt beslut anförde hovrätten följande.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att 2 kap. 4 § brottsbalken skall tolkas så att så snart någon del av den brottsliga handlingen har ägt rum i riket, är handlingen i sin helhet att anse som begången inom Sverige (NJA II 1948 s. 162, jfr NJA 1993 s. 292).

Frågan om konkurrens mellan det fullbordade brott som gärningsbeskrivningen innefattar och de - även var för sig - straffbara delmoment som däri ingår saknar betydelse för prövningen av den nu aktuella frågan. Hovrätten finner därför - lika med tingsrätten - att åklagarens talan inte skall avvisas.

Eftersom häktningsskäl kvarstår skall R.A. och D.A. kvarbli i häkte.

Målnummer Ö 8139-00 och Ö 8244-00

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2000-11-24
Målnummer
Ö8139-00
Lagrum
2 kap. 1 §, 4 § och 5 a § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1993 s. 292
Litteratur
NJA II 1948 s. 162.
Sökord
Domstols behörighet
Internationella rättsförhållanden
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2013:27: Fråga om straffrättsligt medverkansansvar för upphovsrättsintrång genom tillhandahållande av en fildelningstjänst (The Pirate Bay) inom ett datornätverk och om de medverkandes skyldighet att för...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation