NJA 1993 s. 292

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Appeltofft) anförde i dom d 28 dec 1992:

Domskäl. Ansvarsfrågan. B.S. har erkänt gärningarna och närmare hörd uppgett följande. Han är skeppare sedan 1974. Han började med sjöfartsverksamhet från Danmark 1985, skaffade först en liten båt på 630 ton och sedan en på 900 ton (m/s Fuga). Rederiet - Waterline Shipping - har säte i Honduras och båten är registrerad i St Vincent. Besättningen ombord på Fuga varierade mellan 4-5 personer. Allt fraktades utom olja. Verksamheten började sakta gå åt rätt håll. Det förekom aldrig några olagliga resor. Han bodde ombord på båten. Han har aldrig "gått på Sverige" med båten pga skatter etc. I samband med den allt mer frekvent förekommande diskussionen om EG började verksamheten sakta gå utför. Han blev första gången kontaktad av sin uppdragsgivare när han befann sig i Östersjön. Uppdragsgivaren ville träffa honom och frågade om han var intresserad av "lönsamma" frakter på Medelhavet. Uppdragsgivaren dök sedan upp i Antwerpen. Han förklarade först för honom att han inte var intresserad eftersom han förstod att det var olagligt. De pratade emellertid länge och till slut trodde han att det var så gott som legalt och accepterade således den första resan. Hans planer var att sluta med sjöfart i år. Han skulle få 50 000 dollar för april resan. Platsen där han skulle hämta lasten var utanför Marocko - Punta Malabata. Han kan ej uppskatta om det var ett ton eller mer. Han lossade lasten i Rot terdam och erhöll 80 000 gulden. Han märkte att han var bevakad av samma uppdragsgivare hela tiden. Vid det senare tillfället blev han uppringd i Portugal och insåg risken med ytterligare en resa. Den aktuella lasten skulle vara på två ton och skulle avlämnas på en uppgjord plats till havs på internationellt vatten mellan Dover och Steenbank. Han hämtade lasten på samma ställe som vid första resan. En fiskebåt lastade över narkotikan. Det var uppgjort att han skulle få 80 000 gulden och han skulle få mer betalt om lasten fördes i land. Det var emellertid ingen som kontaktade honom på den uppgjorda mötesplatsen. Vädret var lugnt. Lasten låg först på mellandäck men stoppades senare undan i ett speciellt utrymme. Han gick sedan till Danmark och därifrån till England. Efter att ha varit i England gick han till Rotterdam. Han kunde ej få kontakt med sin uppdragsgivare eftersom han hade slängt telefonnumret. Han var rädd om livet. Han var i Rotterdam i 8-10 timmar innan tullen kom. Han lämnade båten och gick till en telefonkiosk och ringde till en person och talade om vad som hänt. När han gick tillbaka och sedan på håll tittade på tullen kontaktades han av ett ombud för uppdragsgivaren som sa 'det här klarade du livet på". Personen gav honom sedan ett visitkort med ett telefonnummer till advokaten M.. Han åkte sedan till Danmark, därifrån tillbaka till Rotterdam och gick där till M.. M. sade att det var ingen som var intresserad av honom. Polisen som sedan tog emot honom på polisstationen, efter det att han beslutat att själv gå dit, ringde efter M.. - I Antwerpen - före den första resan - kom två holländska personer. Han anser att de var att bedöma som holländare beroende på att de hade en holländsk bil samt att det hördes på brytningennärde talade. Han vågar ej säga namnet på dessa. Han övertalades att hasch ej var så farligt. De var ombord i en timma på fartyget. De instruktioner som han fick var att han skulle säga till vilken tid han passerade med lämplig last. Detta blev fallet tio dagar efteråt. Lastningen skedde utanför Marockos kust. Uppdragsgivaren ville att mötet skulle äga rum närmare Marockos kust, men han ville emellertid vara utanför kustbevakningens kontroll zon. Sedan gick han till Rotterdam där han lastade in narkotikan i en holländsk skåpbil av märket Mercedes. Han hade sedan kontakt med uppdragsgivaren som ville att han skulle göra fler resor. I Portugal kom han och uppdragsgivaren överens om att den andra lasten skulle lastas på sammna sätt som vid förra resan och att de skulle mötas mellan Dover och Steenbank. Om ej någon mötte upp skulle han i andra hand gå till Rotterdam och då skulle han få mer betalt. Det var han själv som valde mötesplatsen. Under resans gång upplevde han det som om uppdragsgivaren hela tiden visste var han var. Han kunde ej gå direkt till Holland eftersom han hade last till Danmark. Han var inte rädd att tullen skulle dyka upp i Danmark. I Danmark gick fartyget först till Randers sedan till Holbaek. Han kontaktade ej uppdragsgivaren beroende på att han inte hade kvar telefonnumret. I Danmark ringde han sin jurist i Sverige. Han fick då rådet att behålla lasten. Han gick sedan till Hull. Han vågade inte göra sig av med lasten. Han var övertygad om att de skulle komma och hämta lasten i Rotterdam. Det skulle komma en skåpbil denna gången också. När tullen kom gick han bara iland. Det kom en person som sa "du kan vara glad att det hände så där, det räddade livet på dig". Om han hade kastat lasten i sjön hade de likviderat honom.

Vad B.S. erkänt och berättat vinner stöd av utredningen i övrigt. Åtalet är följaktligen styrkt. Brotten är att anse som grova eftersom de avsett en särskilt stor mängd narkotika.

Påföljdsfrågan. När straffvärdet för narkotikabrott skall bedömas är mängden narkotika som hanterats en av de faktorer som har störst inverkan. De i detta mål aktuella mängderna är så stora att de synes sakna motstycke till vad som tidigare bedömts. Redan mängder som är mindre än ifrågavarande partier indicerar maximistraff. Straffvärdet för de gärningar som B.S. låtit komma sig till last kan med fog sägas vara så högt att det knappast ryms inom straffskalan. Detta gäller även om man beaktar omständigheter som att brottsligheten inte varit direkt riktad mot svenskt intresse. TR:n finner således med hänsyn till den mängd narkotika som gärningarna avser och till graden av B.S:s medverkan att endast maximistraff kan komma i fråga.

TR:n finner emellertid att båda gärningarna har en sådan anknytning till Nederländerna att de i sin helhet skall anses begångna där. Detta innebär enligt 2 kap 2 § 3 st BrB att B.S. inte får ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Enligt vad TR:n inhämtat gäller enligt nederländsk rätt att den som uppsåtligen importerar bl a cannabis till nederländskt område kan dömas till högst fyra års fängelse. Härav följer således att maximipåföljd för de gärningar som B.S. skall dömas för är fängelse i fyra år.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.S. jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott till fängelse 4 år.

B.S. förpliktades att som förverkat värde av handhavd narkotika utge 500 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Enligt HovR:ns dom har B.S. begått två grova narkotikabrott dels i april eller maj 1992 dels i september/oktober samma år. Brotten har bestått i att B.S. som befälhavare på och delägare i det utländska fartyget m/s Fuga transporterat, vid första tillfället ett ton och vid andra tillfället ca 4,5 ton cannabis från en plats utanför Marockos atlantkust till Rotterdam i Nederländerna. Vid det första tillfället skedde transporten över internationellt vatten till Nederländerna och vid det andra tillfället också över internationellt vatten till hamnar i Danmark, därifrån till Hull i Storbritannien, varefter fartyget slutligen anlöpte Rotterdam.

Straffvärdet för brotten är mycket högt. Det är fråga om två skilda brott, vilka inleddes när narkotikan lastades på fartyget och avslutades i Rotterdam. Frågan i målet är om den omständigheten att brotten avslutades i Nederländerna medför på grund av 2 kap 2 § 3 st BrB att högre straff inte får bestämmas än vad som svarar mot maximistraffet för sådana brott enligt nederländsk lag. Det maximistraffet är fängelse fyra år.

I regelsystemet ingår en undantagsregel, intagen i 2 § 2 st, som innebär att huvudregeln i första stycket samma paragraf om svensk lags tillämplighet inte gäller om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. När första och andra styckena på det sättet nära anknutits till varandra får reglerna i 4 § om var ett brott skall anses begånget tillämpas både när det gäller att avgöra om ett brott "begåtts utom riket" (1 st) och när det är fråga om att bestämma vad som är "gärningsorten" (2 st). Därmed måste man även antaga att 4 § likaledes skall tillämpas vid bestämmandet av vad som är "gärningsorten" enligt 2 § 3 st.

I de flesta fall påbörjas och avslutas ett brott på en och samma plats varmed det inte blir något problem att avgöra i vilket land brottet har ägt rum. Brott kan emellertid äga rum i flera länder. Vid tillämpning av den sedan gammalt gällande grundsatsen, att den som begått brott här i riket, skall dömas enligt svensk lag och av svensk domstol (territorialprincipen, se 2 kap 1 §) anses det att man skall utgå från att en brottslig handling i dess helhet har begåtts i Sverige, även om bara en del av handlingen fallit inom landets gränser (Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken I, 5 uppl, s 95). Hade narkotikatransporten avslutats i Sverige, skulle alltså svensk lag ha tillämpats för transporten i dess helhet. Det hade då aldrig blivit aktuellt att tillämpa undantag och begränsningar som följer av kravet på dubbel straffbarhet och av lägsta straffets princip (2 kap 2 § 2 och 3 st).

När det är fråga om att tillämpa regeln i 2 kap 1 § i fråga om brott, som delvis begåtts i Sverige, kan det sägas vara en helt naturlig följd av territorialprincipen att det för tillämpning av svensk lag är tillräckligt att en del av gärningen begås i Sverige. Något motsvarande mer eller mindre givet val mellan flera länders lagar kan inte sägas existera, när det såsom i detta fall är fråga om brott som uteslutande berör främmande länder samt internationellt vatten. Däremot får beaktas att principen om dubbel straffbarhet förutsätter att lagstiftaren hyst stort förtroende för andra länders straffrättsordningar (jfr Agge- Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 4 uppl s 42) och att det därför enligt allmänna straffrättsliga grundsatser ligger närmast till hands att låta det lindrigaste av de aktuella utländska straffmaxima fälla utslaget.

Riksåklagaren har emellertid hävdat att avgörande vikt skall fästas vid att brotten begåtts på internationellt vatten och - beträffande ett av brotten - även i Danmark och Storbritannien vilkas lagstiftning möjliggör utdömande av frihetsstraff på tio år för den aktuella typen av brott. En sådan lagtillämpning skulle innebära att man bortser från det faktum att en av gärningsorterna finns i Nederländerna. Varken lagtext eller motiv innehåller någonting som ger stöd för att regeln i 2 kap 2 § 3 st om maximipåföljd skulle ges en sådan tillämpning.

På grund av det anförda finner HD att påföljden för brotten skall bestämmas så som domstolarna gjort.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Gad, och JustR Svensson var skiljaktiga och anförde. I enlighet med HovR:ns dom har B.S. vid två tillfällen transporterat mycket stora partier narkotika från en plats på internationellt vatten utanför Marocko till Nederländerna respektive via Danmark och Storbritannien till Nederländerna.

Ett brott som har begåtts av en svensk medborgare skall bedömas efter svensk lag, även om brottet har begåtts utom riket. Från denna regel görs vissa undantag. Om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten, skall svensk lag sålunda inte tillämpas. Inte heller skall svenska straffbestämmelser tillämpas, om gärningen har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat - t ex på det öppna havet - och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen (2 kap 2 § 1 st 1 och 2 st BrB).

När det gäller brott på det öppna havet som begåtts av svenska medborgare skall, som framgått, svensk lag tillämpas, om svårare straff än böter kan följa på brottet. Något krav på dubbel straffbarhet gäller inte i dessa fall. Till den del B.S:s transporter gått över internationellt vatten föreligger därför inte något hinder mot att tillämpa den svenska narkotikastrafflagen. I fråga om den brottslighet som hänför sig till Danmark, Storbritannien och Nederländerna är utrett att B.S:s förfarande inte är straffritt i dessa länder, varför den svenska narkotikastrafflagen kan tillämpas även på den brottsligheten.

Frågan i målet är emellertid vilken betydelse som skall tilläggas bestämmelserna i 2 kap 2 § 3 st BrB. Där föreskrivs att den tilltalade inte får dömas till en påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. Som framgått av det föregående får B.S:s brott anses begångna, det första på internationellt vatten och i Nederländerna, och det andra på internationellt vatten och i Danmark, Storbritannien och Nederländerna.

Av förarbetena till 2 kap 2 § framgår att bestämmelsen tillkom i samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen. I konventionen finns regler om "ne bis in idem" dvs regler som anger i vilken utsträckning en stat skulle vara förhindrad att lagföra en person som har åtalats och dömts i en annan stat. Det ansågs nödvändigt att i de svenska bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet utomlands införa krav på dubbel straffbarhet. Som en följd av kravet på dubbel straffbarhet föreskrevs också att den mildaste lagen skulle tillämpas, när dubbel straffbarhet föreligger. Dessutom ansågs det påkallat med en uttrycklig regel om svenskjurisdiktion inom område som inte faller under någon stats överhöghet (jfr Ds Ju 1972:4 s 78).

När det gäller brottslighet på internationellt vatten avsåg således lagstiftaren att behålla den tidigare oinskränkta svenska kompetensen. Det är också uppenbart att 2 kap 2 § sista stycket BrB inte kan vara direkt tillämplig på narkotikabrott på internationellt vatten, eftersom det inte finns någon lag på gärningsorten. Det innebär att den svenska narkotikastrafflagen kan tillämpas fullt ut på B.S:s båda transporter (jfr Jareborg, De särskilda strafflagarna, s 56). En sådan ordning är också mest förenlig med Sveriges internationella åtaganden på narkotikaområdet (1961 års allmänna narkotikakonvention och 1972 års tilläggsprotokoll till denna, 1971 års konvention om psykotropa ämnen och Förenta Nationernas konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen 1988).

På grund av det anförda vill vi bifalla riksåklagarens talan. Vid straffmätningen skall hänsyn tas till den anknytning som narkotikabrotten obestridligen har till Nederländerna där brotten anses ha ett lägre straffvärde (jfr NJA 1983 s 425). Vi anser att straffet, med beaktande av 26 kap 2 § BrB, borde ha bestämts till tio års fängelse.