RH 2001:16
En person, som brukat cannabis i Danmark, har dömts i Sverige till böter för narkotikabrott, eftersom även bruk av narkotika anses som straffbart innehav av narkotika enligt dansk lagstiftning.
Åklagaren åtalade R.B. för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen under följande påstående. R.B. har någon gång under tiden den 28 - 29 januari 1998 i Ängelholm eller Köpenhamn, Danmark, olovligen brukat cannabis, som är narkotika.
R.B., som omhändertagits av polis i Ängelholm, erkände att han den 27 eller 28 januari 1998 brukat cannabis i Köpenhamn. Av åberopat analysbevis framgick att urinprov från R.B., taget den 29 januari 1998, innehöll 0,3 mikrogram tetrahydrocannabinolsyra per ml urin.
Ängelholms tingsrätt (1998-06-17, rådmannen Kerstin Hardgren samt nämndemännen Kjell Malmgren, Ulla Lind och Marita Tuvesson) ogillade åtalet.
Tingsrätten anförde: Det är utrett att R.B. brukat narkotika i form av cannabis i Köpenhamn. För brott som inte begåtts i Sverige döms enligt svensk lag om brottet begåtts utom riket av svensk medborgare. Undantag gäller dock om gärningen är fri från ansvar på gärningsorten. R.B. har brukat narkotikan i Danmark, ett land som i vissa avseenden har en annan syn på bruket av narkotika än den som ligger till grund för straffrättsskipningen i Sverige. Tingsrätten finner inte visat att det brukande av cannabis som R.B. gjort sig skyldig till skulle ha föranlett ansvar i Danmark. Åtalet skall därför ogillas.
Åklagaren överklagade och yrkade bifall till åtalet. R.B. förelades att yttra sig men hördes inte av.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-09-10, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Agneta Lindelöf, referent, och hovrättsassessorn Ylva Lönnaeus) ändrade tingsrättens domslut och dömde R.B. för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till trettio dagsböter.
Hovrätten konstaterade till en början att det var styrkt att R.B. i Köpenhamn på tid åklagaren påstått brukat narkotika. Hovrätten anförde vidare.
Den gärning till vilken R.B. sålunda gjort sig skyldig i Danmark är enligt svensk rätt att bedöma som narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen. Enligt 2 kap. 2 § första stycket brottsbalken är i förevarande fall svensk domstol behörig och svensk lag tillämplig. Av andra stycket i samma bestämmelse framgår dock att den angivna regeln om svensk lags tillämplighet inte gäller om gärningen är fri från ansvar på gärningsorten. Inte heller får - enligt tredje stycket i den anförda bestämmelsen - ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.
Enligt 1 § lov om euforiserende stoffer (lovbekendtgørelse den 21 juli 1969 nr 391) är bl.a. "besiddelse" av euforiserende stoffer förbjuden i Danmark. I 3 § samma lag föreskrivs att överträdelse av förbudet straffas med böter, häfte eller fängelse upp till två år. Av en bekendtgørelse 1981 nr 90 om euforiserende stoffer framgår att cannabis ingår bland de "stoffer" som är förbjudna i Danmark.
Uttrycket "besiddelse" enligt 1969 års lov är uppenbarligen ett mycket vitt begrepp - vidare än begreppet innehav i svensk narkotikalagstiftning - och kan omfatta även bruk. Om någon exempelvis blir bjuden på en rökpipa hasch, är det olagligt att röka (bedöms som "besiddelse") även om straff i regel inte döms ut i dessa fall. Den av R.B. begångna gärningen är således straffbar enligt dansk lag och kan i Danmark följas av de tidigare angivna påföljderna.
Påföljdsbestämningen skall i princip göras enligt svenska lagregler och svensk straffmätningspraxis. Om särskilda skäl föreligger, kan domstolen emellertid därvid fästa avseende vid att brottet har ett betydligt lägre straffvärde på gärningsorten. Ett sådant skäl kan vara att gärningsmannen har vuxit upp i det andra landet och därmed tillägnat sig dess sociala värderingar (jfr NJA 1983 s. 425). Den nu angivna principen får - som Högsta domstolen anfört i rättsfallet NJA 1984 s. 928 - ses mot bakgrund av att det ofta är svårt att över huvud taget få tillförlitlig kunskap om straffmätningspraxis i gärningslandet samt att, även om denna praxis kan klarläggas, det kan föreligga svårigheter att i det enskilda fallet göra en rättvisande jämförelse mellan de påföljder som kan antas bli ådömda i gärningslandet respektive här i landet.
Enligt vad som är upplyst i målet innebär praxis i Danmark att innehav för eget bruk av euforiserende "stoffer" i normalfallet inte åtalas utan beivras - i den mån det över huvud taget sker - genom meddelande av en s.k. advarsel.
Även om brukande - liksom innehav för eget bruk - av cannabis således som huvudregel inte åtalas i Danmark, är det avgörande för hovrättens prövning att den för otillåten "besiddelse" tillämpliga danska straffskalan innehåller påföljderna böter, häfte och fängelse upp till två år. Vid sådant förhållande föreligger inte skäl att frångå svensk straffmätningspraxis.
Med hänsyn till det anförda bör R.B. i enlighet med svensk praxis dömas till ett bötesstraff.