RH 2001:40
En person har i samband med ett omhändertagande skallat en ordningsvakt i ansiktet så att blodvite uppstått och för detta dömts för våld mot tjänsteman. Ordningsvakten har ansetts berättigad till ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen.
Åklagaren åtalade A.N. för bl.a. våld mot tjänsteman och gjorde gällande att denne den 31 december 1999 på Medborgarplatsen i Boden med våld förgripit sig på ordningsvakten S.H. genom att skalla honom i ansiktet, när S.H. i sin myndighetsutövning skulle ingripa mot A.N. Skallningen hade enligt åklagaren medfört smärta, svullnad och sårskador i näsa och mun och inneburit att S.H:s kläder hade blivit nerblodade.
A.N. förnekade våld mot tjänsteman men underkastade sig ansvar för våldsamt motstånd.
S.H. yrkade att A.N. skulle förpliktas betala skadestånd till honom med bl.a. 6 500 kr för kränkning. A.N. bestred yrkandet.
Uppsala tingsrätt (2001-03-28, rådmannen Erik Brattgård, skiljaktig i skuldfrågan, samt nämndemännen Anna Rögler, Andreas Ehn och Erik Melinder) fann det utrett att A.N. i samband med ingripandet avsiktligt skallat S.H. i ansiktet och dömde A.N. för våld mot tjänsteman. Tingsrätten lämnade dock S.H:s yrkande om ersättning för kränkning utan bifall med följande motivering.
I skadeståndsdelen råder tvist endast i frågan om A.N. skall förpliktas att betala ersättning för det lidande som gärningen har inneburit för S.H., dvs om skadestånd för kränkning skall utgå.
Den som tjänstgör som ordningsvakt är utsatt för särskilda risker att mötas med hot och våld. I lagstiftningen har tagits hänsyn till det genom t.ex. utformningen av lagregeln om våld eller hot mot tjänsteman. Ersättning för sådant lidande som avses i detta mål kan inte utgå vid varje våldshandling. För att ersättning för kränkning skall kunna utgå krävs att den brottsliga handlingen har inneburit en allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga integritet. När det gäller att bedöma om en ordningsvakt i tjänst har tillfogats en allvarlig kränkning måste beaktas att det ingår i dennes arbetsuppgifter att ingripa mot besvärliga och våldsamma personer. En ordningsvakt måste vara beredd på att mötas av visst våld och hot samt ha en större mental beredskap för detta än andra. Det våld som S.H. utsatts för i samband med det aktuella ingripandet var - skadeståndsrättsligt sett - inte allvarligare än han har haft anledning att räkna med. Skadeståndsyrkandet skall därför lämnas utan bifall till den del det avser ersättning för kränkning.
S.H. överklagade tingsrättens dom i skadeståndsdelen och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna honom ersättning för kränkning i enlighet med hans yrkande i tingsrätten. Han tillade att han på grund av skallningen varit tvungen att vila i en vecka och att han under den tiden varit illamående.
A.N. bestred ändring.
Svea hovrätt (2001-09-27, hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson samt hovrättsråden Göran Rosenberg och Mona Wildig, referent) tillerkände S.H. ersättning för kränkning med 5 000 kr med följande motivering.
Tingsrättens dom har inte överklagats i frågan om straffansvar. Hovrätten utgår därför vid prövningen av S.H:s talan här från att A.N. har gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman i enlighet med tingsrättens dom.
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som uppsåtligen vållar någon person- eller sakskada ersätta skadan, om inte något annat följer av denna lag.
Ersättning för s.k. kränkning regleras i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Där föreskrivs att bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada skall tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl.a. ofredande som innefattar brott. Det står klart att ett våldsbrott som våld mot tjänsteman utgör ett sådant brott. Skadestånd enligt den nämnda paragrafen skall gottgöra den integritetskränkning som brottet har inneburit. Ersättningen skall också kompensera för känslor av obehag och oro som har följt av brottet, i den mån de psykiska besvären inte har tagit sig sådana medicinska uttryck att de skall ersättas som sveda eller värk eller annan personskada enligt regleringen i 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Syftet är även att ge den skadelidande ersättning för den förnedrande eller kränkande behandling som han eller hon har utsatts för genom brottet.
För att kränkningsersättning skall utgå måste dock kränkningen ha varit någorlunda allvarlig. Våld mot tjänsteman, som inte är ringa brott, utgör ett brott som typiskt sett innefattar en sådan kränkning. I rättspraxis (se bl.a. rättsfallet NJA 1994 s. 395) har emellertid ansetts att en polisman i tjänsten måste vara beredd på att mötas med visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra. Samma betraktelsesätt bör enligt hovrättens mening gälla för en ordningsvakt i myndighetsutövning.
Den beredskap för att mötas med våld som en ordningsvakt sålunda bör ha kan enligt hovrättens mening inte innebära att en sådan funktionär skall behöva tåla att i sin verksamhet bli utsatt för sådant våld som S.H. har utsatts för i förevarande fall. Av tingsrättens dom framgår att skallningen, som skedde mot S.H:s ansikte när denne inte hade uppmärksamheten på A.N., var avsiktlig och förhållandevis kraftig samt medförde blodvite. Vidare saknas det anledning att ifrågasätta S.H:s uppgifter här om vila och illamående på grund av A.N:s handlande. Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att S.H. är berättigad till kränkningsersättning.
Vid bestämmande av ersättningens storlek bör utgångspunkten vara att en ordningsvakt, som är berättigad till ersättning för kränkning på grund av handlande som han har utsatts för i sin myndighetsutövning, generellt sett inte skall ha lägre ersättning än ett annat brottsoffer som har utsatts för motsvarande handlande. En prövning måste ske i det enskilda fallet, med utgångspunkt i att ordningsvakten inte har behövt tåla det inträffade (jfr rättsfallet NJA 1994 s. 395). Hovrätten anser att omständigheterna i förevarande fall är sådana att kränkningsersättningen till S.H. bör bestämmas till 5 000 kr.