RH 2001:71

Åklagaren åtalade N.C. för mord och åberopade som bevisning för gärningspåståendet uppläsning av en utskrift av en bandupptagning av ett vittnesförhör med B.J. Förhöret hade upptagits som ett förhör under förundersökningen enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken. Vid förhöret var en för N.C. särskilt utsedd offentlig försvarare närvarande. Denne fick emellertid inte kännedom om vittnets identitet.

Falköpings tingsrätt (2000-03-31, lagmannen Henrik Ruhe) avvisade bevisningen då vittnesförhör med anonymt vittne inte är tillåtet enligt svensk rätt.

N.C. dömdes av tingsrätten för mord.

Sedan målet överklagats av N.C. till hovrätten hemställde åklagaren ånyo att bevisningen skulle få åberopas.

Göta hovrätt (2001-06-13, hovrättspresidenten Bertil Hübinette, hovrättsrådet Agneta Carlquist, referent, och tf hovrättsassessorn Agneta Danielsson) tillät att beviset fick åberopas och anförde.

Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna föreskriver i artikel 6 principer för "fair trial". Europadomstolen har utvecklat en praxis som innebär att domstolen tillåter upptagande av förhör som hållits under förundersökningen antingen om försvarets rättigheter beaktats vid dessa förhör eller om förhöret under förundersökningen inte utgör den enda bevisningen i målet (jfr NJA 1991 s. 512 och 1992 s. 532). Detta har ansetts gälla även beträffande anonyma vittnen (jfr SvJT 1996 s. 378, fallet Doorson mot Nederländerna).

B.J. har haft att vittna om ett mord som ägde rum på en kriminalvårdsanstalt, där han själv avtjänade straff för grovt narkotikabrott m. m. Han har, enligt åklagaren, under sin vistelse på anstalten utsatts för misshandel av medfångar och har således haft anledning hysa fara för sitt liv. Vidare har försvaret vid förhöret med B.J. haft möjlighet att ställa frågor till honom och B.J:s uppgifter utgör inte den enda bevisningen i målet. Att vid angivna förhållanden hålla förhör med B.J. på sätt nu skett kan således inte anses strida mot artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Emellertid utgör den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna - i förhållande till svensk rätt - minimiregler till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Frågan om tillåtande av den typ av bevisning som nu är ifråga måste alltså bedömas även efter reglerna i rättegångsbalken.

Förhör med anonyma personer är inte tillåtet i svensk rätt. Sådana förhör har nämligen ansetts komma i konflikt med de grundläggande principerna för ett rättssamhälle, nämligen att en part skall ha fullständig insyn i vilka förhållanden som läggs till grund för en domstols avgörande (jfr prop. 1993/94:143 s. 44). Frågan har vid flera tillfällen under senare år varit föremål för utredning i olika lagstiftningssammanhang (jfr Ds 1995:1, a. prop. och SOU 1998:40). Lagstiftaren har dock valt att inte införa en regel som uttryckligen föreskriver ett förbud mot förhör med anonyma personer, utan har nöjt sig med att hänvisa till bestämmelserna i 36 kap. 10 § och 37 kap. 3 §rättegångsbalken om skyldigheten för rätten att höra vittnen eller målsäganden om hans eller hennes fullständiga namn.

Frågan är då om en utskrift av ett redan upptaget förhör med en anonym person bör kunna tillåtas eller inte. Denna fråga skall bedömas i ljuset av principen om fri bevisprövning. Denna princip innebär dels att någon begränsning inte uppställs i fråga om de kunskapskällor som får användas för sanningens utletande dels att en domare vid värderingen av den föreliggande bevisningen inte är bunden av legala regler. Dessa båda synpunkter har uttryckts genom föreskriften i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, nämligen att rätten efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet skall avgöra vad som är bevisat. Som bevis kan sålunda tjäna allt som förekommit i målet, även om det inte kan inordnas under de i lagen angivna bevismedlen. I detta sammanhang bör särskilt pekas på att ett bevis kan tillmätas ett högt bevisvärde även om det tillkommit på ett sätt som inte är i överensstämmelse med gällande regler (jfr NJA 1986 s. 489 samt Fitger, Rättegångsbalken II:3, 35:27).

Vad som nu sagts talar således för att en utskrift av ett förhör med en anonym person kan tillåtas som bevis även om det inte tillkommit i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser och bakomliggande intentioner. Detta förutsätter dock att beviset utgör det bästa bevismedlet.

Ett undantag från principen om fri bevisföring är förbudet i 35 kap. 14 § rättegångsbalken mot skriftliga vittnesintyg. Detta förbud anses uttrycka principen om det bästa bevismedlet. Förbudet hindrar dock inte att en berättelse får åberopas som bevis i rättegången om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas inför rätten därför att han eller hon t.ex. befinner sig utomlands i avlägsna länder (jfr NJA II 1987 s. 199 ff).

I målet är förhållandena sådana att B.J. den 7 september 1998, d.v.s. redan tre dagar efter förhöret, utvisades från Sverige till Kenya med förbud att återvända. Enligt åklagaren skall B.J. ha uttryckt att han efter förhöret som hållits inte skulle komma att medverka ytterligare i utredningen. Det finns mot denna bakgrund inte någon anledning att närmare undersöka förutsättningarna att få B.J. att på nytt avlägga vittnesmål. Den av åklagaren åberopade utskriften av förhöret med honom måste därför anses utgöra det bästa bevismedel som i denna del står att finna.

Även om den åberopade utskriften av förhöret med B.J. självständigt har ett mycket lågt bevisvärde kan det i vart fall för närvarande inte antas att beviset helt kan komma att sakna betydelse.

Hovrätten tillåter att den åberopade utskriften av förhöret med B.J. får föredras som bevis vid den kommande huvudförhandlingen.

Målnummer B 525-01