RH 2001:8
Tilltalad, som dömts till villkorlig dom med dagsböter och i hovrätten yrkat att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst, har fått överklagandet avvisat.
Kalmar tingsrätt (2000-09-21, tingsfiskalen Katarina Eriksson samt nämndemännen Anne-Cathrine Lind, Tuulikki Åkesson och Thomas Nordlund) dömde F-H.R. för förargelseväckande beteende, hot mot tjänsteman, främjande av flykt och rattfylleri till villkorlig dom och 120 dagsböter.
F-H.R. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.
Göta hovrätt (2001-01-05, hovrättslagmannen Lars Lunning samt hovrättsråden Gunilla Polland och Klas Mogren, referent) fattade efter fördragning följande beslut: Av allmänna rättsgrundsatser i brottmål följer att endast ett yrkande som på objektiva grunder bedöms vara till klagandens förmån kan tas upp till prövning (se bl.a. Welamson, Rättegång VI s. 32). Undantagen från denna princip är endast åklagaren, som kan överklaga till förmån för den tilltalade. Frågan i målet är således om ett bifall till F-H.R:s överklagande objektivt sett kan anses vara till hans förmån.
Enligt 51 kap. 25 § första stycket rättegångsbalken får hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten har dömt till (det s.k. förbudet mot reformatio in pejus). Genom lagändring år 1989 bringades stadgandet att harmoniera med omröstningsreglerna i 29 kap. 3 § rättegångsbalken (prop. 1988/89:2).
I brottsbalken finns regler som klart anger hur visa brottspåföljder förhåller sig till varandra med avseende på svårighetsgraden. Vid sidan härav framgår indirekt av 27 kap. 1 § brottsbalken att villkorlig dom är att anse som en svårare påföljd än böter. Vad gäller förhållandet mellan å ena sidan villkorlig dom jämte böter och å andra sidan villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst saknas en sådan reglering. Det skall dock noteras att det i det förstnämnda fallet rör sig om två brottspåföljder i kombination och i det senare om en påföljd förenad med en särskilt föreskrift. I praxis rörande förbudet mot reformatio in pejus har dock förekommit att grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken har åberopats till stöd för ståndpunkten att t.ex. skyddstillsyn är att anse som en mera ingripande brottspåföljd än villkorlig dom, även om dessa påföljder i brottsbalkens mening är likställda i svårighetshänseende.
Av motiven till den lagstiftning, varigenom det blev möjligt att förena en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (prop. 1997/98:96 s. 87 f) framgår, att lagstiftarens syfte var att skapa ett alternativ till fängelse i de situationer då en villkorlig dom i förening med ett bötesstraff inte kunde anses vara tillräckligt ingripande bl.a. med hänsyn till gärningens straffvärde. Mot bakgrund härav, och med hänsyn till det frihetsinskränkande moment som en samhällstjänst innehåller, finner hovrätten att påföljden villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst måste anses som en mer ingripande påföljd än en villkorlig dom i förening med böter. F-H.R:s talan kan därför inte vid en objektiv bedömning anses vara till hans förmån. Hovrätten är då förhindrad att ta upp överklagandet till prövning.
Med stöd av 51 kap. 6 § rättegångsbalken avvisar hovrätten F-H.R:s överklagande.