lagen.nu

RH 2002:30

Bevisvärdering i mordmål. Förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Ersättning åt offentlig försvarare.

Åklagaren åtalade J-E.M. för mord med följande gärningspåstående. J-E.M. har den 28 januari 2001 inne i ett vindskontor till fastigheten Karl Gustavsgatan 63 i Göteborg berövat sin f.d. fästmö A.N. livet genom att fästa ett rep i en takbjälke, föra in hennes huvud i en ögla i ena repänden och härefter hänga upp henne, varvid hon avled.

J-E.M. förnekade gärningen. Han vitsordade de faktiska åtgärderna och anförde att han vidtagit dessa efter det att han varit förvissad om att A.N. redan var död genom olyckshändelse. Han ifrågasatte att A.N. avlidit av hängningen och anförde därvid att han i vart fall saknat uppsåt att beröva henne livet.

Åklagaren anförde till utveckling av sin talan följande. J-E.M. och A.N. inledde en relation under våren/sommaren år 1998 som varade i drygt två år. Relationen fungerade ibland bra, ibland mindre bra och tidvis var den mycket stormig. I januari 2001 hade parterna ganska nyligen gått sina skilda vägar, något som A.N. var lättad över. J-E.M. levde redan med en annan kvinna, men han hade ännu känslor kvar för A.N. Natten till söndagen den 28 januari 2001 arbetade A.N. som nattportier på ett hotell i Göteborg. På lördagskvällen hade J-E.M. varit ute på restaurang med bekanta. Han ringde till A.N:s arbete omkring kl. 03.00 efter att enligt egen uppgift ha mottagit ett SMS-meddelande från henne. Blott några timmar senare lämnade han sin lägenhet i en bil som han hade lånat. Enligt egen uppgift hade han lånat den eftersom han behövde en bil med dragkrok den helgen för att hämta saker hos en bekant i Fjärås. Han hade dock inte hyrt någon släpkärra. När A.N. kom hem från arbetet omkring kl. 07.30 väntade J-E.M., troligen upprörd och svartsjuk, inne i fastigheten på Karl Gustavsgatan. Om han tog sig in i lägenheten själv och väntade där eller om de gick in tillsammans är inte klarlagt. Därefter hände någonting i lägenheten. Sannolikt försatte J-E.M., som har varit såväl svensk mästare som landslagstränare i karate, A.N. i någon form av vanmakt t.ex. med ett karateslag eller dylikt. Därefter transporterade han henne upp till vinden och in på hennes vindsförråd, som ligger omkring 15 meter från ingången till vinden. J-E.M. lade ett rep med en snara över en takbjälke i vindsförrådet. Detta rep hade han antingen förberett på vinden eller haft med sig när de kom upp. Därefter berövade han A.N. livet genom att lägga snaran om hennes hals och hänga henne i takbjälken. Syftet med att hänga A.N. var att ge sken av att hon hade begått självmord. J-E.M. lämnade därefter vinden och han kom hem till sin egen lägenhet på Södra vägen omkring kl. 10.00. A.N. påträffades ca kl. 16.00 på söndagen av en granne som därefter tillkallade polis. Polisen som inte såg något anmärkningsvärt varken i A.N:s hem - som var mycket välordnat och välstädat - eller på vinden bedömde att det rörde sig om ett självmord och kroppen avlägsnades. Dottern M.B. ifrågasatte omgående uppgiften att hennes mamma skulle ha tagit livet av sig och polisen inledde därför en förundersökning. Den tekniska undersökningen påbörjades någon dag senare. På A.N:s arbetsplats påträffades ett av henne skrivet meddelande till dottern daterat den 19 januari 2001. I meddelandet stod bl.a. att J-E.M. hade hotat henne. Mot bakgrund av detta meddelande och efter förhör med A.N:s omgivning föll misstankarna på J-E.M. Denne förnekade först helt att han varit på Karl Gustavsgatan den aktuella morgonen. Han hade också till en början alibi för den aktuella tidpunkten. Detta alibi visade sig senare vara fabricerat på J-E.M:s initiativ. Under förundersökningens gång har J-E.M. lämnat ett antal olika berättelser om händelseförloppet.

J-E.M. gjorde följande sakframställning. Han har varit idrottslärare och han har tränat och utövat kampsport. Han är även utbildad trafikpilot och levde fram till slutet av 1980-talet ett väletablerat liv med fru och barn. I en trafikolycka 1988 ådrog han sig en whiplash-skada vilket gav honom många problem. Sedermera skildes han från sin fru och i samband med en infekterad vårdnadstvist förlorade han år 1993 även sitt arbete. I denna pressade situation skickade han en sprängladdning till sin före detta fru dock utan avsikt att verkligen skada henne. Sprängladdningen lyckades man dock att detonera på polisstationen och J-E.M. dömdes för mordförsök till ett flerårigt fängelsestraff. Han frigavs villkorligt 1997 och har alltsedan dess försökt att etablera sig på nytt. - Relationen med A.N. var stormig och de separerade flera gånger. Han har uttalat sig och agerat obetänksamt. Han och A.N. försökte att bryta sitt förhållande under hösten 2000, men de kunde inte släppa varandra helt. Telefonlistor visar att det förekom många samtal, mest från J-E.M. men också från A.N., vilket visar att deras förhållande även under hösten 2000 pågick av och till. Av anteckningar i A.N:s veckoplanskalender på arbetet framgår att hennes kontakter med J-E.M. inte enbart var negativa. I januari 2001 var de dock överens om att avsluta sitt förhållande definitivt. J-E.M. hade träffat en annan kvinna som kunde erbjuda ett mer normalt förhållande och det var henne han ville ägna sig åt. Att han var helt inställd på och tillfreds med att förhållandet med A.N. var avslutat framgår tydligt i det brev han den 24 januari 2001 skrev till henne samt det brev han den 25 januari 2001 skrev till en vän i England. I A.N:s veckoplanskalender finns inte heller någon anteckning om att han skulle ha hotat henne den 19 januari 2001. - Den aktuella söndagsmorgonen var han och A.N. först i lägenheten. De gick sedan upp på vinden för att hämta kläder tillhörande honom. När de lämnade vinden kom A.N. farande nedför trappan och föll på J-E.M. När han kom till sans var A.N. livlös och han bar upp henne på vinden för att försöka få liv i henne, dock utan att lyckas. Han var övertygad om att hon då var död och drabbades av panik. Då han såg repet fick han idén att hänga kroppen för att få det att se ut som ett självmord. Under tiden som han gjorde detta föll A.N. ur den korgstol som han satt henne i en gång och en gång tappade han taget om repet och föll ned över henne.

Åklagaren åberopade följande skriftliga bevisning.

- Obduktionsprotokoll och utlåtande samt tillägg till rättsmedicinsk obduktionsrapport från Rättsmedicinalverket av vilket framgår bl.a. att A.N. var 175 cm lång, att inga spår av alkohol eller andra droger fanns i hennes blod eller urin, att hon hade två revbensbrott vars uppkomstsätt inte har kunnat bestämmas, att hon hade blånader på ryggen som orsakats av trubbigt våld och vars utseende överensstämmer med s.k. textilmärke vilka kan ha uppkommit genom fall, stöt eller genom att kroppen tryckts mot ett mönstrat underlag, att hon hade skador på armbågarna som kan ha uppkommit genom fall eller vid stöt mot föremål, att dessa skador har varit utan betydelse för hennes död, att hon hade hudavskrapningar på näsan och hakan men att det inte har kunnat avgöras hur dessa uppkommit samt att snörfårans utseende och de uppvisade skadorna på sköldbrosket och i halsmuskulaturen talar för att döden inträffat i snaran och att dödsorsaken sålunda var hängning.

- Undersökningsprotokoll jämte fotografier från polisens i Göteborg tekniska rotel avseende obduktionen utvisande bl.a. att A.N. bar en ljus stickad kofta, att det fanns en markant dammförekomst på hennes svarta byxor, att ett lager av damm fanns på hennes ansikte samt att ett pärlörhänge utan säkring påträffats på hennes högra bröst.

- Undersökningsprotokoll jämte fotografier från polisens i Göteborg tekniska rotel avseende vinden utvisande bl.a. att en ljus krusig fiber som på en höjd av 180 cm fastnat i trävirket till dörröppningen in till vindsförrådet anträffats, att strax därunder (172,5 cm) även ett hårstrå påträffats, att det förekom mycket damm på golvet i vindsförrådet, att det fanns 8-9 bloddroppar på golvet framför garderoben vars utseende tyder på låg träffhastighet, att det även fanns blodbesudlingar på garderobens sockel, att det intill dessa och delvis under sockeln påträffades en säkring till ett örhänge, att garderobens bakvägg var uttryckt, att det förekom ljusa, krusiga fibrer på vertikalregeln på garderobssidan från golvnivå upp till ca 160-180 cm höjd samt att ett hårstrå påträffats på samma plats på en höjd av 170 cm.

- Undersökningsprotokoll jämte fotografier från polisens i Göteborg tekniska rotel avseende undersökning av trappa m.m. utvisande att inga DNA-spår från A.N. eller J-E.M. påträffats i trappan eller hissen.

- Undersökningsprotokoll jämte fotografier från polisens i Göteborg tekniska rotel avseende undersökning av lägenhet utvisande bl.a. att A.N:s nummerpresentatör och telefonsvarare var raderade, att det i lägenheten rådde mycket god ordning, att det på parkettgolvet vid kökströskeln fanns tre mörka skrapmärken, att ett pärlörhänge och en säkring påträffats på ena hallmattan, att små blodspår påträffats i hallen på väggen vid byrån samt att den samlade bilden tydde på att någon form av strid eller våld förekommit.

- Undersökningsprotokoll jämte fotografier från polisens i Göteborg tekniska rotel avseende kläder utvisande bl.a. att det förekom blodspår på A.N:s kofta, t-shirt och byxor, att det förekom damm på hennes byxor från nederkanten upp till ca 30 cm samt att hennes skor längst fram uppvisade lodräta repor i såväl ovanläder som gummisula.

- Sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska rotel (SKL) avseende fiberundersökningar m.m. utvisande bl.a. att de blodspår som påträffats i hallen härrör från J-E.M., att de blodspår som påträffats på golvet i vindsförrådet härrör från A.N., att de hårstrån som säkrades på vinden, med undantag för ett, överensstämmer med A.N:s hår, att flera av dessa hårstrån ryckts ut med rötterna, att urinfläcken på A.N:s t-shirt inte kan ha uppkommit då hon befunnit sig i ett upprätt läge, att de fibrer som säkrats på dörrposten till vindsförrådet vid ljusfältsmikroskopi och fluorescensmikroskopi överensstämmer med fibrerna i A.N:s kofta, att de två hallmattorna trots sin liknande färgställning har sinsemellan avvikande fibrer, att fibrer från båda dessa mattor återfunnits i A.N:s ansikte samt att dessa sannolikt har hamnat där genom att hennes ansikte varit i kontakt med golvmiljön.

- Slutsats och samlad bedömning av händelseförloppet från Tekniska roteln utvisande bl.a. att händelseförloppet startat med våld mot A.N. i lägenheten, att hon i lägenheten, på väg upp till vinden, i vindsgången eller i vindsskrubben försatts i vanmakt på okänt vis, att åtminstone ett misslyckat försök att hänga upp henne i snaran genomförts innan gärningsmannen lyckats, att A.N. under denna tid ömsom behandlats omilt och ömsom legat ned på vindsskrubbens golv samt att de skador som hon företett kan ha uppkommit vid försöken och/eller den fullbordade hängningen.

- Rapport jämte slutsats från Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut rörande utförda prov på den takbjälke över vilket repet som A.N. hängde i när hon hittades utvisande bl.a. att en större mängd försök utförts med hjälp av en modell och en docka i A.N:s storlek och vikt, att takbjälken tydligt uppvisade två kraftiga intryckningar i trät, att spår med denna placering och utseende inte skulle ha uppstått vid ett självmord, att den vänstra intryckningen sannolikt uppstått när en gärningsman förgäves försökt att hissa upp kroppen från golvet i olika positioner möjligen även inifrån garderoben samt att den andra intryckningen sannolikt uppstått när gärningsmannen lyft upp kroppen i ett eller flera steg samtidigt som han dragit i repet och därefter förankrat det i regeln i nätväggen.

- Nedskrivet meddelande från A.N. till dottern M.B., daterat den 19 januari 2001, i vilket A.N. skriver att J-E.M. hotat henne flera gånger den dagen per telefon och att meddelandet skrevs ifall någonting skulle hända.

J-E.M. åberopade som skriftlig bevisning brev från honom till A.N. daterat den 24 januari 2001, brev från honom till D.W. daterat den 25 januari 2001, utdrag ur telefonlista samt utdrag ur A.N:s veckoplanskalender.

På åklagarens begäran hölls förhör, förutom med J-E.M., med målsäganden, M.B., dotter till A.N., samt med de sakkunniga professorn Carl-Johan Johansson och avdelningsläkaren Mario Verdicchio. På J-E.M:s begäran hölls vittnesförhör med A.K.

M.B. berättade följande. Hon är bosatt i

Stockholm och är ofta utomlands på grund av sitt arbete som flygvärdinna. Detta till trots stod hon och hennes mamma varandra mycket nära. När M.B. var i Sverige hade de telefonkontakt varje dag. De kunde tala med varandra om allt och de talade sedan flera år mycket om relationer. A.N. var en levnadsglad, plikttrogen och utåtriktad människa. Sommaren 1998 fick M.B. reda på att hennes mamma hade träffat J-E.M. Hon träffade sin mamma och J-E.M. en kväll på nattklubben Bubbles i Göteborg. Mötet var dock inte lyckat och J-E.M. hade enligt uppgift varit mycket ångerfull över detta efteråt. Under år 1998 var relationen mellan hennes mamma och J-E.M. på det hela taget bra. Bråk uppstod dock under slutet av år 1998 eller början av år 1999. Vid ett bråk slog J-E.M. sönder inredningen i hennes mammas bostad. Mamman flydde då lägenheten för att sova över hos en väninna. Hon berättade efteråt att hon kände sig hotad och rädd när J-E.M. blev arg. Förhållandet bröts tillfälligt efter denna händelse, men återupptogs under våren/sommaren 1999 igen. Fram till september månad fungerade förhållandet med J-E.M. åter till synes väl. Vid ett besök i Stockholm i september 1999 sade hennes mamma för första gången att hon var trött på att J-E.M. var så kontrollerande. Han skulle alltid veta var hon var och ringde henne flera gånger varje dag. Nästa allvarliga händelse inträffade i februari 2000. Mitt i natten tog sig J-E.M. in i mammans lägenhet via balkongen med hjälp av en Telia-stege. Mamman vaknade av att han satt grensle över henne i sängen och riktade en sax mot hennes hals. Märket efter saxen syntes ännu en månad efter händelsen. J-E.M. band henne och försökte därefter att våldta henne. På något sätt lyckades hon dock tala honom tillrätta och han lämnade framåt morgonen lägenheten. Anledningen till denna händelse skulle ha varit att förhållandet strax dessförinnan hade tagit slut. Efter detta var M.B:s mamma mycket rädd för J-E.M. och försökte bryta kontakten. Han kom dock ofta hem till henne. Någon gång var han där en hel vecka och följde henne till arbetet varje dag. På fråga ifrån M.B. kunde hon inte förklara varför hon, trots rädslan, stannade kvar i förhållandet. På mammans födelsedag, sommaren år 2000, ringde J-E.M. hela tiden. Ibland svarade hon och ibland inte. Till slut tog M.B. telefonen och skällde ut J-E.M. samt hotade att anmäla honom för polisen om han inte lämnade hennes mamma ifred. Någon gång i januari 2001 berättade mamman att J-E.M. hade varit och känt på dörren till lägenheten. När M.B. den 21 januari 2001 besökte mamman i Göteborg uppfattade hon det som att mamman definitivt hade brutit förhållandet. Mamman uttryckte lättnad över att hon äntligen "fått J. ur systemet" men tyckte att det var jobbigt att han ringde henne hela tiden. Veckan innan besöket hade hennes mamma, för första gången sedan hon träffat J-E.M., varit ute och ätit middag med en annan man. Såvitt M.B. förstått så uppstod bråken med J-E.M. vanligtvis när han blev svartsjuk. M.B. noterade vid detta besök att mamman hade installerat en säkerhetskedja på dörren. Hon vet inte om J-E.M. hade nyckel till lägenheten, men det är möjligt eftersom hennes mamma tidigare vid flera tillfällen bytt lås när förhållandet tagit slut. Vid besöket hos mamman såg M.B. en påse vid dörren som hon undrade över. Mamman svarade att det var J-E.M:s saker som hon samlat ihop och att hon ställt påsen utanför eftersom hon inte ville träffa honom. Anledningen till M.B:s besök var att hon hade bytt lägenhet i Stockholm och nu skulle hämta en del av sina saker på mammans vind. I vindsförrådet stod några hoprullade mattor i garderoben. En matta låg på golvet, men även den var ordentligt hoprullad och de ställde in den i garderoben. M.B. såg inget rep när hon var i vindsförrådet, men om ett sådant hade funnits så borde hon ha sett det. Hon har heller inget minne av att garderoben skulle ha varit trasig. Sista gången M.B. såg sin mamma i livet var den 22 januari 2001. Vid det sista telefonsamtalet med mamman den 27 januari 2001 nämndes inte J-E.M. överhuvud taget.

J-E.M. berättade: Han och A.N:s förhållande var delvis passionerat och delvis problematiskt. En av anledningarna till att det var problematiskt var att de båda hade en felaktig hållning till alkohol. Incidenten som omnämnts, där han slagit sönder både sina egna och hennes saker i lägenheten, hade sin upprinnelse i kraftig berusning åtföljt av gräl som resulterade i att hon lämnade lägenheten. De båda kallade efteråt den natten för "Kristallnatten". Balkonghändelsen med stegen var mer tänkt som ett skämt och inträffade efter att de på kvällen träffats på stan. Det är riktigt att han då kom i kontakt med A.N:s hals med en sax, men han använde aldrig saxen som ett stickvapen. Det uppstod enbart en liten rispa och de satte tillsammans plåster på såret. De hjälptes också åt att ta upp stegen i vardagsrummet. Senare handlade de och lagade mat. Han och A.N. umgicks ända fram till kl. 20.00 den kvällen. När M.B. då ringde bad A.N. honom att gå. Förhållandet mellan honom och A.N. bröts definitivt under våren/sommaren 2000. De hade trots detta fortsatt telefonkontakt under hösten 2000. Ibland var det mer kontakt, ibland på A.N:s önskemål mindre. Han hade träffat en annan kvinna i mars 2000, som han kände att han ville satsa på. Trots detta var hans känslomässiga band till A.N. mycket starka. Det fanns en överenskommelse mellan A.N. och honom innebärande att de skulle vara öppna och ärliga emot varandra om de träffade någon annan. Under den helg i januari när M.B. skulle hämta sina saker ringde A.N. till honom. Hon var mycket svartsjuk och frågade honom rent ut om han var ensam i lägenheten. Det brev som han därefter skrev till henne skrevs under påverkan av mycken irritation och upprördhet. Han var irriterad för att han inte hade fått rak information. När han kom hem på natten till söndagen den 28 januari 2001 och satte sin mobiltelefon på laddning fick han upp ett SMS att han skulle ringa A.N. Han ringde henne till jobbet för att få veta om hon hade skickat meddelandet och hon bad honom att ringa lite senare. Han lämnade då sin lägenhet för att han behövde luft. Från en telefonkiosk ringde han A.N. igen. Det första samtalet bröts, men vid det andra kom de överens om att han skulle komma hem till henne när hon slutat sitt arbete. Han gick då hem till sig, beställde väckning till kl. 06.00 och lade sig sedan för att sova i ett par timmar. När A.N. kom hem på morgonen väntade han utanför hennes dörr inne i trapphuset. Han kände till portkoden. Anledningen till hans besök var att de båda ville tala om innehållet i hans brev. När A.N. steg ur hissen sade han hej och kommenterade hennes nya kappa. Hon låste upp dörren till lägenheten och de steg in. Han hjälpte henne av med kappan, men behöll sin egen jacka på. En lampa välte när han hjälpte henne med kappan och de lyfte tillsammans upp den på byrån igen. A.N. gick framför honom mot köksdörren. Hon vände sig om, tog av sig sin tröja och räckte den till honom för att han skulle lägga den på stolen. Hon frågade om han inte skulle ta av sig sin jacka och han svarade nej. Han kände sig inte på humör att vara där eftersom han visste att hon hade sagt till människor att hon var rädd för honom. Till slut tog han ändå av sig jackan och lade den över armen. A.N. satt ned i köket och han stod upp mellan diskbänken och mikrovågsugnen. De diskuterade brevet och han förklarade att han hade varit irriterad när han skrev det. Under diskussionen brast A.N. i gråt och även han var ledsen. De förstod båda att de hade förstört det som funnits mellan dem. A.N. bad honom att stanna kvar, men han sade nej och förklarade för henne att de inte kunde fortsätta eftersom de förstörde varandra. A.N. som var mycket ledsen ställde sig upp och han lade sin hand på hennes kind för att trösta henne. Han knäböjde därefter framför henne för att få ögonkontakt. Vid ett tillfälle när A.N. hade varit på toaletten och passerade mellan hallen och köket var hon nere med handen på hallmattan som om hon sökte efter något. När han skulle lämna henne ville han ta med sig den smoking han hade hängande hos henne. Efter att ha tittat i garderoben sade hon att smokingen var på vinden. Han erbjöd sig att själv gå upp för att hämta den, men A.N. envisades med att få följa med trots att hon var rädd för vinden. Han tog på sig sin jacka och hon tog på sig sin tröja. Därefter tog hon ut vindsnyckeln ur ett skåp och satte på sig glasögonen som låg på hallbordet. Hon var fortfarande tårögd. De tog hissen upp till vinden. A.N. låste upp vindsdörren och ställde upp den. Därefter tände hon ljuset och sedan gick de till hennes vindsförråd. Hon låste upp dörren till förrådet och gick in. Han stod kvar utanför. A.N. gick till garderoben som var direkt innanför till höger. Där hängde en tyggarderob ur vilken hon tog fram smokingen. Hon räckte fram smokingen så långt att han kunde ta tag i den där han stod, men hon släppte sedan inte taget. Hon grät och han var också ledsen. När han lämnade vinden stod hon i dörröppningen med tårarna trillandes. J-E.M. gick nedför trapporna mot dörren till trapphuset, där bytte han hand och tog smokingen i galgkroken. Han passerade dörröppningen och hann ta ett par steg innan han förnam ett ljud balkom sig. När han vände sig om såg han hur A.N. ramlade mot honom. Han reagerade reflexmässigt och släppte smokingen för att ta emot henne. Hon ramlade och hamnade under honom. Han slog huvudet i trappan eller väggen och förlorade medvetandet. När han kom till sans igen uppfattade han att de var halvvägs nedför trappan och att A.N:s hals var mellan hans arm och hans kropp. Hans kropp låg i ett onaturligt läge där hans bröstkorg låg över hennes rygg. Han satt fast, den högra sidan var förlamad och hans arm satt fast i fodret på jackan. När han så småningom kom loss satte han A.N. upp, men hon visade inga livstecken. Hennes huvud lutade onaturligt och hennes mun och ögon var slutna. Han lade sin kind mot hennes mun, men han uppfattade ingen andning. Han försökte väcka henne bl.a. genom att tala till henne. Han kontrollerade hennes puls, men kunde inte känna någon. När han lyfte upp henne höll han på att ramla. Han bar upp henne på vinden för att han tänkte att om hon befann sig på vinden när hon vaknade så skulle allt ordna sig; han hade för övrigt inga nycklar till lägenheten. När han bar henne lutade undersidan av hennes lår mot hans lår, hennes huvud låg mot hans hals och hennes armar på hans axlar. Han bar in henne på vindsförrådet där hon skulle känna igen sig om hon vaknade. Väl inne på vindsförrådet satte han henne i två rottingstolar som stod staplade på varandra. När han satt henne där försökte han åter att känna efter puls och andning, men han kunde inte upptäcka någondera. Han kände efter pulsen på hennes handled och under tröjan. Hon blödde inte. Skräck fyllde honom när han såg A.N. livlös framför sig. Han tappade plötsligt balansen och blev sittande på golvet. När han därigenom släppte taget om A.N. gled hennes kropp ur stolen och hamnade mellan garderoben och stolen. Han fattade tag i henne och drog i en av armarna uppåt så att överkroppen följde med. Då såg han att hon blödde ifrån munnen och att en del av blodet hamnade på golvet. När han skulle sätta henne på stolen igen kände han fukt på stolsitsen. Han insåg att det var urin och han tänkte då att hon hade avlidit. Han drog fram stolarna och torkade bort blodet ur hennes mungipa med handen. Därefter tog han tag runt A.N. och försökte krama bröstkorgen på henne för att se om han kunde få liv i henne. För att kunna få henne att sitta kvar i stolarna öppnade han den ena garderoben som stöd för henne. Det var då han såg att det i garderoben låg en tamp med en färdig snara; han vet inte var tampen kom ifrån. Det kan ha varit så att repet har använts när de kört A.N:s kuriosa fram och tillbaka. Han knöt inte snaran för han knyter inte snaror på det viset. Skräcken inför att A.N. var livlös tog tag i honom igen och han tog tag i tampen. Han kan inte förklara hur tanken uppstod att han skulle hänga A.N. för att få det att se ut som självmord. Emellertid ville han dölja vad som hade hänt av rädsla för att få skulden för hennes död. Det fanns ju inte någon rimlig orsak till att de befunnit sig i trappan. Från det att han kände att stolsdynan var våt och hon inte visade några livstecken var han säker på att hon var död. Uppe till höger såg han en balk. Han försökte ta sig upp till balken för att lägga repet över. När han gjorde det stod han med en fot i stolen och en på regeln längre bort, medan han med ena handen höll sig i gallret. Regeln gav dock vika och han föll ned så att både han och A.N. hamnade på golvet. Det låg en matta framför garderoben som de föll på. Spåren i balken har troligen uppstått därför att han vid en tidpunkt avsåg att också ta sitt eget liv. Så småningom fick han upp linan över balken. Han lyfte upp A.N. i stolen igen och lade snaran om hennes hals. Öglan på repet var så stor att han med lätthet kunde få den över hennes huvud. Han tog tag i henne genom att föra in en arm under hennes säte, där det fortfarande var blött, och lägga den andra armen om skuldrorna. Därefter försökte han dra henne upp i repet. Sannolikt försökte han flera gånger innan han lyckades. Han pressade hennes kropp mot nätgallret och till slut lyckades han fästa den andra delen av repet i regeln. Efter detta sjönk han ihop på golvet av utmattning. Han vände sedan stolarna, placerade den våta dynan under hennes fötter och ställde hennes ena sko på dynan. Därefter tittade han på A.N. och torkade bort den saliv som hade uppstått i hennes mungipa igen. Han rörde slutligen vid hennes hår och lämnade sedan platsen. Dörren till vindsförrådet stängde han efter sig, men han låste inte. När han lämnade vindsförrådet befann sig knuten på repet ca två decimeter över A.N:s hjässa och hennes fötter var ungefär lika högt över golvet. Han lämnade vinden och tog sig ned i källarplanet, genom kulverten och flydde ut genom nästa uppgång. Därefter satte han sig i bilen och körde mot Fjärås. Vid en bensinstation i Mölndal var han tvungen att stanna eftersom han mådde illa. Han gick ur bilen för att kräkas. I samband därmed upptäckte han att han glömt sina bilnycklar i bilen och fick därför slå in rutan. Han ringde till A.K. och bad honom att säga att de varit tillsammans under söndagsmorgonen. J-E.M. var förtvivlad över det som hade hänt. Han ville förena sig med A.N. på något sätt, men till slut åkte han dock hem.

Carl Johan Johansson berättade: Han är professor i träkonstruktion vid Växjö universitet men tjänstgör vanligen på Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut i Borås. Han har undersökt den aktuella takbjälken och utfört hängningsförsök med hjälp av en docka i A.N:s storlek och vikt. Han kunde ganska omgående konstatera att självmord var uteslutet på grund av de avtryck som fanns på takbjälken. Sådana glansiga avtryck som återfanns uppstår när ett rep glider fram och tillbaka med viss tyngd. Placeringen av märkena visar att repet haft två olika fästningspunkter på kvinnan. I ett läge har kroppen legat ned med huvudet in mot hörnet och försök att hissa upp kroppen har gjorts. Avtrycken som fanns i takbjälken har inte med säkerhet kunnat tidsbestämmas.

Mauricio Verdicchio berättade: Han är läkare och rättsmedicinsk specialist. Han började arbeta på Rättsmedicinalverket hösten 1994 och arbetar där alltsedan dess; hans huvuduppgift är att utreda onaturliga eller misstänkta dödsfall. Under denna tid har han utfört ca 2 000 obduktioner. Han utförde obduktionen på A.N. och kan med säkerhet säga att hon var i livet när hon hängdes. I det aktuella fallet var dödsorsaken en hastig och fullständig eller nästan fullständig syrebrist i hjärnan på grund av hoptryckning av andningsvägarna och halsens stora kärl med upphörande av blodcirkulationen i hjärnan. En dylik syrebrist leder till medvetslöshet inom några sekunder. Efter två till fyra minuter inträder irreversibla hjärnskador och därefter inträder döden. Detta framgår av brottet på sköldbrosket. Hoptryckning av andningsvägarna kan även ske genom mjukare våld än hängning t.ex. genom ett mycket kraftigt armbågsgrepp. Vid ett sådant våld är dock skadornas omfattning, utseende och placering annorlunda t.ex. är den yta som utsätts för våld då mycket större än den som är utsatt av repet vid en hängning. Avsaknaden av sådana skador, framförallt i halsens underhud, talar emot att hoptryckningen av andningsvägarna skett på annat sätt än genom hängningen. Brott på sköldbrosket är inte en nödvändig men dock mycket sannolik effekt av att andningsvägarna stoppas. Att andningsvägarna stoppas genom hopklämning utan att förorsaka brott på sköldbrosket är möjligt. Vid en sådan klämning kan man dock förvänta en svullnad i slemhinnan vid struphuvudet. En sådan svullnad kvarblir efter döden om den uppstått kort tid innan döden dvs. inom några timmar. Någon sådan svullnad fanns inte på A.N:s struphuvud. Hoptryckning av halspulsådern kan förorsaka medvetslöshet, men även här krävs det i så fall att våldet utövas med stor kraft. Det finns en grupp av neuronceller vid halspulsådern som när de utsätts för kompression kan förorsaka en minskning av hjärtverksamheten och, om kompressionen fortsätter, leda till hjärtstillestånd. De skador på kroppen i övrigt som hon uppvisade var okaraktäristiska dvs. man kan inte uttala sig om deras uppkomst. Dock kan man med säkerhet säga att ingen av dessa skador skulle kunna förklara en medvetslöshet. Det går inte klart att säga när urinavgång inträffar vid dödsfall. Urinavgången kan ske redan när medvetslösheten inträder. Levande personer som utsatts för strypning och överlevt har ofta haft urinavgång. När döden inträffar väldigt hastigt sker dock en avslappning i muskulaturen och urinavgången sker då.

A.K. berättade: Han lärde känna J-E.M. i början av 70-talet och de är fortfarande mycket nära vänner. De har arbetat tillsammans som ordningsvakter och de har tränat i samma lag. Han kontaktades per telefon av J-E.M. veckan efter den aktuella händelsen, troligen i början av den veckan. J-E.M. ville att de skulle träffas. När de träffades sade J-E.M. först att det hade hänt tråkigheter och berättade därefter att A.N. hade hängt sig. A.K. blev då mycket upprörd då han tänkte på att J-E.M. med sin bakgrund, dvs. den tidigare domen, hade varit på platsen och sett henne hängande. Han sade genast till J-E.M. att denne inte hade varit där och frågade om någon hade sett honom. J-E.M. frågade inte direkt om något alibi, men A.K. uppfattade det som att han var orolig för att bli misstänkt. J-E.M. sade till A.K. att han kunde säga att han hade varit med honom. I samband med detta kom idén med att flytta saker upp, vilket inte var så märkligt eftersom J-E.M. faktiskt hade saker hos honom. A.K. uppfattade det som om J-E.M. var mycket deprimerad och han har ventilerat det hela med honom såväl före som efter det att han själv hörts av polisen. A.K. känner en viss skuld i det hela eftersom han är övertygad om att J-E.M. hade gått till polisen om han hade sagt till honom att de skulle göra det.

Göteborgs tingsrätt (2001-12-11, chefsrådmannen Mats Sjösten samt nämndemännen Britta Stigert, Sven Wiberg och Terese Blomqvist) dömde J-E.M. för mord till livstids fängelse.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Skuldfrågan

Det är genom J-E.M:s egna uppgifter tillsammans med övrig utredning utrett att han hängt A.N. Av obduktionen och förhöret med Mario Verdicchio är det även fastställt att A.N. alltjämt var i livet då hon hängdes och att hon således berövats livet genom hängningen. Frågan i målet är sålunda huruvida J-E.M. haft uppsåt att genom hängningen beröva A.N. livet. Den berättelse som J-E.M. har lämnat om händelseförloppet är i sig osannolik och framstår som en efterhandskonstruktion. På ett par avgörande punkter visar också den tekniska bevisningen att den aktuella händelsen inte kan ha gått till på det sätt som J-E.M. påstått. Mattfibrer som återfanns i A.N:s ansikte talar för att någon form av våld förekommit i lägenheten. Avsaknaden av DNA-spår i trappan upp till vinden talar mot att J-E.M. och A.N. skulle ha ramlat där. Till detta kommer bl.a. bevisningen beträffande den takbjälke över vilken repet som A.N. hängde i löpte. Vidare har det vid sakkunnigförhöret med rättsläkaren Mario Verdicchio fastställts att A.N. uppvisat ett par skador som i och för sig skulle ha kunnat ha uppkommit genom ett fall, men att ingen av dessa skador skulle ha kunnat förklara en medvetslöshet. Vad J-E.M. har berättat förtjänar således ingen tilltro. Tingsrätten finner det styrkt att han uppsåtligen har berövat A.N. livet. Gärningen kan inte anses mindre allvarlig utan skall rubriceras som mord.

Påföljdsfrågan

J-E.M. förekommer under åtta avsnitt i belastningsregistret. Han är dömd bl.a. den 3 december 1993 av Svea hovrätt för försök till mord varvid påföljden - efter företagen rättspsykiatrisk undersökning - bestämdes till fängelse i sex år.

I detta mål har företagits en omfattande personutredning. Tingsrätten har förordnat om personundersökning, yttrande enligt 7 § lagen om särskild personundersökning i brottmål och rättspsykiatrisk undersökning. Över den rättspsykiatriska undersökningen har tingsrätten inhämtat yttrande från Socialstyrelsens Rättsliga Råd; Socialstyrelsen har som underlag för sin bedömning inhämtat yttrande från styrelsens vetenskapliga råd docenten J. Richard Tuck. J-E.M. har för egen del åberopat två intyg beträffande hans personliga förhållanden. En remiss daterad den 21 december 1995 upprättad av överläkaren Kjell Persson, specialist i allmänpsykiatri och rättspsykiatri samt ett intyg daterat den 15 april 1998 upprättat av professorn Sten Levander, specialist i psykiatri och rättspsykiatri.

Straffet för mord är fängelse i tio år eller på livstid.

Vid bestämmande av påföljden för J-E.M. är bestämmelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken av avgörande betydelse. Enligt den bestämmelsen får den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse.

Brottslighetens art och straffvärde medför att påföljden, om inte den nyss nämnda bestämmelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken leder till någon annan bedömning, skall bestämmas till fängelse.

För att fängelse skall få ådömas krävs således att J-E.M. vid tiden för mordet den 28 januari 2001 inte led av en allvarlig psykisk störning eller att det, för det fall han då led av en allvarlig psykisk störning, inte förelåg ett orsakssammanhang mellan den allvarliga psykiska störningen och gärningen.

I yttrande den 18 juli 2001 enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål har den undersökande läkaren, överläkaren Anders Manhem, specialist i rättspsykiatri och psykiatri, anfört följande. Vid undersökningen är J-E.M. nedstämd och pressad av situationen men det framkommer inte uppenbara tecken till allvarlig psykisk störning. Brottets allvarliga karaktär, att J-E.M. för andra gången är misstänkt för ett grovt våldsbrott samt att han haft långvarig psykiaterkontakt medför att skäl för rättspsykiatrisk undersökning föreligger.

Av yttrandet från Socialstyrelsen i detta mål framgår att J-E.M., i samband med att han åtalats för försök till mord, undersöktes rättspsykiatriskt år 1993 av överläkaren Torbjörn Bondesson. Diagnosen vid undersökningen blev narcissistisk personlighetsstörning och reaktiv depression. Tillståndet ansågs inte utgöra en allvarlig psykisk störning, varken vid gärningstillfället eller vid undersökningen. Undersökningen skickades till Socialstyrelsens Rättsliga Råd. Professorn Sten Levander yttrade sig över undersökningen och han ansåg inte heller att gärningen begåtts under en allvarlig psykisk störning varför det inte förelåg något fängelseförbud. Av det av J-E.M. i detta mål åberopade intyget från Sten Levander framgår att denne år 1998 ansåg att hans bedömning av J-E.M. år 1993 var felaktig. I ett rättspsykiatriskt utlåtande i detta mål, daterat den 5 september 2001, har den undersökande läkaren - med instämmande av hela undersökningsteamet - Anders Forsman, som är professor och specialist i rättspsykiatri och psykiatri, anfört som rättspsykiatrisk bedömning att J-E.M. har begått den åtalade gärningen (mordet) under påverkan av en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen led av en psykisk störning som inte är en allvarlig psykisk störning samt att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. I utlåtandet anförs under rubriken "Diagnostik och rättspsykiatrisk bedömning":

Enligt omvårdnadsjournalen uppvisade J-E.M. inget beteende som kan tolkas som en allvarlig psykisk störning. Han var nedstämd, självupptagen, men ibland, exempelvis vid besök, normal i uppträdandet. Psykologutredningen försvårades av J-E.M:s förlångsammade uppträdande, men testresultaten var förenliga med den kliniska bilden. J-E.M. har en god begåvning, och han har inga påvisbara hjärnskador. Däremot har han i personlighetsstrukturen ett avvikande mönster som tyder på en sammansatt personlighetsstörning där de narcissistiska dragen dominerar men där det också finns antisociala och paranoida inslag. Den medicinsk-psykiatriska utredningen har tett sig förenlig med övriga observationer inklusive psykologbedömningen och kliniska bedömningar i samband med tidigare vård. Det kan således slås fast, att J-E.M. lider av en sammansatt personlighetsstörning, nämligen narcissistisk störning med antisociala och paranoida drag, men vid ökad psykisk belastning har J-E.M. i det förflutna haft återkommande krisreaktioner med depressiva inslag och stundom med rättsparanoiskt beteende. Vid tiden för undersökningen har J-E.M. också otvetydigt en uttalad krisreaktion till följd av brottets konsekvenser, vilket i diagnostiska termer utgör en maladaptiv stressreaktion med nedstämdhet. Det går ej att belägga någon allvarlig psykisk störning vid brottet den 28 januari. Även om J-E.M. tillfälligtvis skulle ha befunnit sig i en dissociativ kris (minnesstörningar genom förträngning) eller i ett kortvarigt tillstånd av psykos finns ej grund för fängelseförbud (jfr NJA 1995 s. 48). Ett eventuellt tillstånd av denna typ synes i J-E.M:s fall snarare vara en konsekvens av huvudbrottet än en orsak till det.

Tingsrätten har inhämtat yttrande över den rättspsykiatriska undersökningen hos Socialstyrelsens Rättsliga Råd. Socialstyrelsen har inhämtat yttrande från styrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri, docenten J. Richard Tuck. Denne har för sin del anfört att hans slutsatser blir att J-E.M. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen led av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen led av en allvarlig psykisk störning, att han till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållande i övrigt har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande eller annat tvång, att det därmed finns förutsättningar att överlämna J-E.M. till rättspsykiatrisk vård samt att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Socialstyrelsen (tre röster för och tre mot varvid ordförandens röst var utslagsgivande) har ställt sig bakom Tucks yttrande. Beslutet rörande yttrandet har fattats av generaldirektören Ulf Widebäck, ordförande, överläkaren Käthe Elmgren, föredragande, professorn Gunnar Kullgren, skiljaktig, överläkaren Björn Mårtensson, skiljaktig, riksdagsledamoten Catherine Persson och leg. psykologen Henry Werlinder, skiljaktig. I yttrandet finns redovisat en skiljaktig mening och det är Kullgren, Mårtensson och Werlinder som - i likhet med undersökningsläkaren - anser att J-E.M. begått den åtalade gärningen under påverkan av en psykisk störning som ej är en allvarlig psykisk störning och att han vid tiden för undersökningen led av en psykisk störning som ej är en allvarlig psykisk störning och att det således inte finns medicinska förutsättningar att döma honom till rättspsykiatrisk vård.

En betydande oenighet föreligger, som nyss redovisats, mellan dem som varit inblandade i bedömningen av J-E.M:s psykiska status vid tiden för, framför allt, den aktuella gärningen. Resultaten av bedömningarna utgör sakkunnigutlåtanden som tingsrätten skall lägga till grund för sin bedömning av påföljdsfrågan, men tingsrätten är inte bunden av vad som anförs däri.

Mot bakgrund av vad som framkommit vid de olika undersökningarna av J-E.M., varvid tingsrätten särskilt fäst avseende vid dels vad som ovan redovisats ur den rättspsykiatriska undersökningen, dels vilka som var skiljaktiga i Socialstyrelsens Rättsliga Råd, talar övervägande skäl för att J-E.M. begått mordet väl under påverkan av en psykisk störning men att den psykiska störningen inte framstår som en allvarlig psykisk störning. Med hänsyn härtill och till vad den ansvarige undersökningsläkaren - professorn Anders Forsman - anfört, föreligger inte något förbud att döma J-E.M. till fängelse.

Frågan blir då om påföljden skall bestämmas till ett tidsbestämt - tio år - eller ett tidsobestämd - livstid - fängelsestraff. Tingsrätten anser härvid att bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken inte är tillämplig.

Valet mellan tidsbestämt straff och livstidsstraff skall grundas på en samlad bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall. I det nu aktuella fallet har J-E.M., expert inom kampsport, fört A.N. till vinden. Av vad som tidigare redovisats tyder allt på att detta föregicks av handgripligheter. Det kan således hållas för visst att A.N. förts till vinden mot sin vilja. Väl där uppe har J-E.M. bragt A.N. om livet. Av utredningen i målet framgår att J-E.M. handlat på ett sätt som tyder på hänsynslöshet och råhet, att gärningen var planerad (allt talar för att han medförde det rep som han hängde A.N. i) samt att själva upphängningen - under vilken A.N. var vid liv men sannolikt medvetslös - var utdragen i tid och visar klara tecken på känslokyla. En samlad bedömning av dessa olika omständigheter leder till att påföljden skall bestämmas till fängelse på livstid.

J-E.M. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord, i andra hand välja annan påföljd än fängelse eller tidsbestämma fängelsestraffet.

Åklagaren och M.B., som biträtt åtalet, motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

I hovrätten hölls omförhör med samtliga de personer som hördes i tingsrätten, dvs. M.B., J-E.M., professorn Carl-Johan Johansson, avdelningsläkaren Mario Verdicchio och A.K.

M.B., Carl-Johan Johansson, Mario Verdicchio och A.K. lämnade i allt väsentligt samma uppgifter som för var och en av dem antecknats i tingsrättens dom.

Den berättelse som J-E.M. lämnade i hovrätten överensstämde i alla väsentliga delar med den han lämnade i tingsrätten såvitt avser händelseförloppet fram till dess att han och A.N. gick upp för trappan till vindsvåningen. I hovrätten berättade han att följande hände därefter.

A.N. hängde upp dörren mellan trapphuset och vinden med ett ögleförsett snöre. Väl inne på vinden tog A.N. fram sina nycklar och låste upp sitt förråd. Hon letade först i den vita garderoben och sedan i tyggarderoben där hon fann kostymen. Under tiden talade de hela tiden om sin relation. A.N. ställde sig på korgstolarna och kände med handen ovanför den vita garderoben, som nästan kom att välta. Det trillade ut saker ur garderoben, bl.a. ett rep med knutar på. Om det också fanns en ögla på repet minns han inte. När hon sedan bad honom om hjälp med att dra fram garderoben hängde han ifrån sig kostymen på nätväggen. Hon fick till sist fram en gul plastpåse som hon räckte till honom. Genom plasten kunde han känna att det var ringar till en kristallkrona. Plötsligt tappade A.N. balansen och föll mot honom när hon inte fick tag i hans axel som stöd. Hon slog ut med handen och det kom blod på garderoben. Han hjälpte henne att sätta sig ned på stolarna. Det kan ha varit vid det tillfället som hon fick damm på byxbenen. Hon låg däremot aldrig på förrådets golv. Hon satt med huvudet i händerna och han såg att hon blödde näsblod. A.N. blev upprörd och sade att allt var hans fel och att han kunde "fara och flyga". Han lämnade henne då och tog kostymen med sig. Innan han gick såg han henne sitta med huvudet i händerna djupt ned, nära golvet. Hon fick blod på händerna.

Dörren mellan trapphuset och vinden var uppställd när han lämnade vinden. I trappan ned snubblade han och gjorde sig illa. Han gick inte in i A.N:s lägenhet igen, utan tog hissen direkt ned till nedersta våningen och fick därifrån ta sig ut ur fastigheten genom en kulvert. Innan han körde sin väg satt han en liten stund i bilen. Han tänkte sedan köra till Fjärås, men kom inte längre än till Korsvägen innan han drabbades av skuldkänslor och vände tillbaka. Han fick då köra en annan väg tillbaka. Riktigt hur lång tid han var borta från vinden vet han inte, men han uppskattar det till mellan 10 och 20 minuter.

Han tog sig in i A.N:s fastighet igen med hjälp av den portkod han kände till sedan tidigare. Efter att ha ringt på och ropat i brevinkastet till A.N:s lägenhet gick han upp på vinden. Dörren mellan trapphus och vinden stod fortfarande uppställd. När han stod utanför A.N:s förråd såg han först hennes ena sko ligga på en stolsdyna. Han kunde också se en fläck på dynan. Vad han i tingsrätten sade om att han lagt hennes sko på dynan är felaktigt. Han såg också A.N. hänga i förrådet. Hennes fötter hängde en bit upp från golvet. Kroppen hängde i halvprofil, vänd mot tyggarderoben och den yttre nätväggen. Ögonen gick inte att se, men han kunde uppfatta att hon inte längre var i livet. Hennes glasögon låg någonstans framför henne. Efter att ha tagit bort kedjan från nätdörren gick han in i förrådet. Han försökte hålla henne om livet och lyfta upp henne, men misslyckades med detta eftersom han tappade greppet om kroppen och det bara var tröjan som åkte upp. Allt blev kaosartat runt honom och han greps av panik. All den fysiska träning han genomgått borde ha fått honom att känna efter andning och puls, men han är inte säker på att han gjorde det. Han halkade, försökte knyta upp repets knut och på så vis avlasta linan, men misslyckades också med detta. Var linan satt fast kunde han inte se i den svaga belysningen. Han torkade bort blod från A.N:s mungipa. Hur urinen kommit på hennes T-shirt har han ingen aning om. Han gick ned från vinden, stängde dörren mellan trapphus och vindsutrymme efter sig och ryckte samtidigt sönder det snöre som höll dörren uppe.

Vad han nu har berättat utgör en riktig beskrivning av händelseförloppet. Anledningen till att han tidigare har lämnat andra uppgifter är att han har blivit så hårt pressad och suggererad under polisförhören. Under det att förhören pågick fick han för övrigt psykofarmaka och värkmediciner. Det händelseförlopp som tagits upp på videorekonstruktionen har han anpassat efter polisens frågor och är således inte riktigt. Skeendet i trappan, som det har beskrivits på videon, är baserat på vad han själv upplevde då han snubblade i trappan. När han försökte tala om sanningen för polis och åklagare blev han avbruten. Han hoppades emellertid att man skulle upptäcka att det händelseförlopp som han tidigare hade beskrivit inte kunde var sant eftersom han bl.a. inte kunde få repet över bjälken under videorekonstruktionen. Hans tidigare offentlige försvarare fanns med under förhören. J-E.M. framförde dock önskemål om att också en psykolog skulle närvara, men så skedde inte. På grund av starka skuldkänslor innan och i samband med tingsrättens förhandling levde han i tron att han strypt A.N. när de föll i trappan. Han kände också själv en stark dödslängtan. Det var precis innan tingsrättens fortsatta förhandling som han insåg att han inte hade dödat A.N. Han tog därför upp saken med sin dåvarande försvarare, men det ledde inte till någonting. J-E.M. känner dock fortfarande ett ansvar för A.N:s död; det var nämligen alla problem i deras förhållande som drev henne i döden. Dessutom känner han skam över att inte ha kunnat göra mer för A.N. när han fann henne på vinden.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med kriminalinspektören T.O. och kriminalteknikern J-O.J. På J-E.M:s begäran hölls vittnesförhör med poliserna L.B., P.W. och G.O. samt med T.L., bosatt i fastigheten på Karl Gustavsgatan 63 i Göteborg, och M.S., anställd hos Göteborgs Begravningstjänst AB.

T.O. uppgav att det låg ett snöre på golvet utanför vindsdörren när han den 14 februari 2001 besökte brottsplatsen. Snöret var för kort för att kunna användas för att haka upp vindsdörren vid den motstående maskinrumsdörren.

J-O.J. uppgav beträffande samma snöre att han inte har testat om detta var tillräckligt långt för att kunna användas, men att det enligt hans uppfattning borde ha räckt för att hålla vindsdörren i öppet läge.

L.B., P.W. och G.O. tillhörde den grupp av poliser som kom till Karl Gustavsgatan 63 sedan larmet kommit om att det hängde en död kvinna på vinden. L.B. uppgav att A.N:s tår nuddade golvet när hon hängde i repet. Enligt G.O. var A.N:s knän böjda och hennes fötter i golvet, möjligen vinklade ned mot golvet. Såväl L.B. och P.W. uppgav att det inte fanns tecken på att det förekommit bråk eller strid i lägenheten. Alla tre uppgav att de såg att det låg ett örhänge på parkettgolvet i hallen när de kom in i lägenheten.

T.L. uppgav att snöret som hyresgästerna använder för att hålla upp vindsdörren låg på golvet när hon gick upp på vinden den 28 januari 2001 och där fann A.N. samt att hennes minnesbild är att snöret var trasigt och inte gick att använda.

M.S. uppgav att A.N:s fötter hade kontakt med golvet när hon hängde i repet och att de lade kroppen direkt på en bår efter det att den hade skurits ned från repet.

På åklagarens begäran förevisades en under förundersökningen inspelad videofilm. På filmen medverkade J-E.M. i en rekonstruktion av händelseförloppet och visade med en docka i A.N:s storlek hur A.N. föll i trappan upp till vindsvåningen, hur han bar upp henne till vindsförrådet och hur han där hängde henne.

Parterna åberopade i hovrätten i huvudsak samma skriftliga bevisning som i tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-02-21, hovrättslagmannen Barbro Thorblad, hovrättsrådet Göran Dahlgren, referent, f.d. chefsrådmannen Anders Stendahl samt nämndemännen Verner Bengtsson och Anita Bager- Johansson) fastställde tingsrättens domslut och fastställde ersättning åt J-E.M:s offentlige försvarare advokaten K.K. med, såvitt nu är av intresse, 142 926 kr för arbete i stället för yrkade 285 852 kr.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Skuldfrågan

Vid sidan av J-E.M:s egna uppgifter finns det ingen bevisning som binder honom till brottsplatsen. Det har emellertid inte kommit fram några omständigheter som innebär att det finns anledning att betvivla J-E.M:s uppgift att han befann sig på vindsvåningen tillsammans med A.N. morgonen den 28 januari 2001.

I tingsrätten gjorde J-E.M. gällande att han - i tron att A.N. förolyckats genom ett fall i trappan upp till vindsvåningen - hängde upp hennes till synes livlösa kropp i vindsförrådet för att fingera ett självmord och på så sätt undkomma misstankar om brott. Hans berättelse i tingsrätten lämnar inget utrymme för att någon annan än han själv skulle kunna ha bragt A.N. om livet. Enligt den berättelse som J-E.M. har lämnat i hovrätten var han borta från fastigheten på Karl Gustavsgatan 63 under 10-20 minuter och fann, när han återvände, att A.N. hade hängt sig. Denna berättelse lämnar visst utrymme för en alternativ gärningsman men denna möjlighet framstår som så långsökt att den kan uteslutas. Den övriga utredningen i målet innehåller inte heller någon omständighet som ens antyder att det finns anledning att misstänka någon annan person för den åtalade gärningen. Hovrätten anser därför att det är säkerställt i målet att det inte finns utrymme för någon alternativ gärningsman.

Det är genom den rättsmedicinska obduktionsrapporten och Mario Verdicchios i förhör lämnade uppgifter klarlagt att A.N. berövats livet genom hängningen. Bevisläget i målet är sålunda sådant att det antingen är fråga om ett självmord eller så har J-E.M. dödat A.N. genom att hänga henne.

Det finns ingen direkt bevisning som binder J-E.M. vid den åtalade gärningen. Fråga är då om de indicier som finns i målet är tillräckliga för att utesluta att det varit fråga om ett självmord och att J-E.M. i stället skall fällas till ansvar för att ha berövat A.N. livet. Innan hovrätten prövar denna fråga finns det emellertid anledning att ta ställning till trovärdigheten av den berättelse som J-E.M. har lämnat i hovrätten.

Den version av händelseförloppet som J-E.M. lämnade i tingsrätten binder honom till hängningen av A.N., låt vara att han uppgett att han utgick från att hon då redan var död. Den del av den videoinspelade rekonstruktionen som rör hängningen av A.N., och vad J-E.M. i samband därmed säger, har på hovrätten gett ett skrämmande och starkt intryck av att vara självupplevt. I hovrätten har J-E.M. helt frånfallit dessa centrala och avgörande uppgifter om sin delaktighet och i stället gjort gällande att A.N. begått självmord. Han har dock inte kunnat ange något förnuftigt skäl för att han i detta viktiga hänseende skulle ha lämnat felaktiga uppgifter till polisen och i rättegången i tingsrätten. Att han trots biträde av sin offentlige försvarare vid polisförhör beträffande misstanke om mord skulle ha förtigit uppgiften om A.N:s självmord och i stället förletts eller suggererats att felaktigt berätta att han hade hängt henne är inte trovärdigt. Av utredningen i målet om J-E.M:s personliga förhållanden framgår att han uppvisar klara psykiska särdrag. Denna utredning kan dock inte anses ge belägg för att hans olika förhållningssätt över tiden till den misstanke om mord som riktats mot honom kan tillskrivas denna personlighetsstörning. Vad nu sagts leder hovrätten till den slutsatsen att det inte är möjligt att bortse från de uppgifter J-E.M. tidigare lämnat och tillmäta hans uppgifter i hovrätten någon avgörande betydelse vid prövningen av skuldfrågan.

I målet har det, inte heller enligt J-E.M:s uppgifter, inte kommit fram att A.N. tidigare visat tecken på att ha varit självmordsbenägen. M.B:s uppgifter talar i stället för att A.N. var vid gott mod vid tiden innan hon avled och att hon tyckte det var bra att hon hade blivit av med J-E.M. M.B. har vidare berättat bl.a. att A.N. två veckor innan hon avled hade varit på restaurang tillsammans med en annan man och att hon gladde sig åt att få fira påsk med M.B.

J-E.M. har beriktigat uppgifterna i målet att han i oktober 1999 fick ett våldsutbrott och slog sönder inredningen i A.N:s lägenhet samt att han fyra månader senare tog sig in i A.N:s lägenhet med hjälp av en stege och att han satte sig grensle över henne i sängen med en sax riktad mot hennes hals. Händelserna visar att J-E.M. inte har varit främmande för att tillgripa våld mot A.N.

M.B. har uppgett att A.N. tidigare hade känt sig hotad av J-E.M. Detta har manifesterats i ett den 19 januari 2001 dagtecknat meddelande till M.B. som polisen fann på A.N:s arbetsplats och som lyder "Janne har ringt och hotat mig flera gånger idag. Jag skriver detta ifall något skulle hända." Detta meddelande är enligt hovrättens mening graverande för J-E.M. Brevet från J-E.M. till A.N., dagtecknat den 24 januari 2001, innehåller enligt hovrättens bedömning flera olika skrivningar som kan uppfattas som hot mot A.N.

Ett viktigt indicium i målet är professorn Carl-Johan Johanssons slutsatser efter utförda prov av hur spåren efter rep i takbjälken skall kunna tolkas. Carl-Johan Johansson har kommit fram till att de intryckningar och märken som finns på takbjälken inte låter sig förenas med ett tänkt självmordsscenario. Det är enligt Carl-Johan Johansson i stället mycket sannolikt att dessa intryckningar och märken har orsakats genom att en gärningsman dels försökt att hissa upp kroppen genom att dra i repet från olika positioner på den tillgängliga golvytan i vindsförrådet, dels därefter lyfta kroppen till en stående ställning samtidigt som han dragit i repet och sedan förankrat det i regeln i nätväggen. Enligt hovrättens bedömning har det i målet inte kommit fram något som ger anledning att i någon väsentlig del sätta Carl-Johan Johanssons utredning och slutsatser i fråga. Som en alternativ förklaring till intryckningarna och märkena på takbjälken har försvaret i hovrätten fört fram att A.N. kan ha orsakat dessa genom att dra i repet när detta låg över takbjälken i syfte att prova om repet höll för belastning. Carl-Johan Johansson har beträffande denna förklaring uppgett att detta bl.a. skulle förutsätta att repet hängde lodrätt och var stadigt förankrat i golvet. Utredningen i målet visar dock inte att det fanns någon sådan möjlighet att förankra repet i golvet. Hovrätten vill i detta sammanhang också anmärka att det framstår som mycket osannolikt att en person som är på väg att ta livet av sig, och som dessutom har två brutna revben, skulle bete sig på ett sådant sätt.

Ett par kriminaltekniska fynd som gjorts är härutöver av särskild betydelse i målet. Urinfläcken på A.N:s T-shirt kan enligt sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska rotel inte ha uppkommit när hon befunnit sig i upprätt läge. Detta fynd kan därför svårligen förklaras med ett händelseförlopp där A.N. har begått självmord genom att hänga sig. Inte heller förekomsten av damm från vinden i hennes ansikte låter sig förklaras med ett sådant händelseförlopp. Den fiber från A.N:s tröja som på en höjd av 180 cm fastnat i trävirket till dörröppningen in till vindsförrådet, och även det hårstrå från A.N. som påträffats strax därunder, är väl förenliga med vad J-E.M. visat på rekonstruktionsvideon, nämligen att han burit in A.N. i vindsförrådet.

Vid sidan av de kriminaltekniska fynd som nu har redovisats finns det i utredningen i målet flera andra fynd som också kan anses tala mot att det varit fråga om ett självmord. Hovrätten avser här skadorna på A.N:s kropp, förekomsten av damm på A.N:s svarta byxor samt förekomsten av fibrer från hallmattorna i hennes ansikte. I vart fall de förstnämnda omständigheterna är emellertid samtidigt i viss mån förenliga med den version av händelseförloppet som J-E.M. har lämnat i hovrätten.

En samlad bedömning av samtliga nu redovisade omständigheter leder hovrätten till ställningstagandet att möjligheten att A.N. har begått självmord kan uteslutas. Det är härigenom, i enlighet med vad hovrätten tidigare redovisat om bevissituationen, styrkt att J-E.M. har hängt A.N. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att den berättelse som J-E.M. har lämnat om att A.N. förolyckats genom ett fall i trappan upp till vindsvåningen, och som han i hovrätten för övrigt har gjort gällande är felaktig, är en efterhandskonstruktion som kan lämnas utan avseende. Hovrätten kommer därför fram till att det måste anses vara ställt bortom rimligt tvivel att J-E.M. uppsåtligen har berövat A.N. livet. Som tingsrätten funnit kan gärningen inte anses vara mindre allvarlig utan skall rubriceras som mord.

Påföljdsfrågan

I hovrätten har förhör hållits med professorn Anders Forsman, docenten Richard Tuck, professorn Sten Levander och överläkaren Stig Blomberg.

Anders Forsman har vidhållit sin bedömning i den rättspsykiatriska utlåtandet att J-E.M. lider av en narcissistisk personlighetsstörning med inslag av antisociala och paranoida drag, att denna störning inte är en allvarlig psykisk störning och att det således inte finns förutsättningar att överlämna J-E.M. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Anders Forsman har tillagt bl.a. följande. Han har vid sin undersökning inte kunnat upptäcka att J-E.M. har haft en rubbad verklighetsuppfattning, rubbad omdömesförmåga eller en avsaknad av förmåga att skilja mellan rätt eller fel. Det går alltså inte att belägga att J-E.M:s störning har en psykotisk valör eller att störningen har varit orsaken till gärningen den 28 januari 2001. Han kan dock inte utesluta att det i gärningsögonblicket eller under den sekvens gärningen utfördes förekommit en dissociativ störning, dvs. en störning av psykosliknande art. En sådan störning är ett välkänt och väl beskrivet fenomen som brukar betraktas som en följd av att man utför brottet. Gärningen kan vara så outhärdlig och psykologiskt motbjudande att gärningsmannen tappar kontrollen över verkligheten. Anders Forsman har förklarat att han i J-E.M:s fall inte känner någon tvekan om att dennes psykiska särart inte är en allvarlig psykisk störning.

Som tingsrätten antecknat i sin dom har Richard Tuck i sitt yttrande till Socialstyrelsens rättsliga råd kommit fram till att J-E.M. har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att J-E.M. vid tiden för Richard Tucks undersökning led av en allvarlig psykisk störning och att det därmed finns förutsättningar att överlämna J-E.M. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. I sitt yttrande konstaterar Richard Tuck att J-E.M. uppfyller kriterierna för såväl paranoid personlighetsstörning som narcissistisk personlighetsstörning. I yttrandet anförs vidare.

Brotten får ses mot en bakgrund av kränkningar som har rupturerat den skyddande grandiositeten och den självbilden han haft utan att ge chans att hitta någon kompensation. Tomheten runt honom blev då förödande och det komprimerade kluvna hatet kunde inte längre hållas i schack. I stället genomströmmades personligheten av ett självhat som var förödande i sin skoningslösa grymhet och snabba utveckling. Det blev i det stadiet ett sådant kaos att man kan tala om ett psykotiskt tillstånd där han närmast i ett förvirrat tillstånd agerade ut sitt inre kaos och våld. Huruvida det kan kallas för en dissociation är osäkert men jag anser att det var inte en momentan utan en långvarig paranoidt färgad psykotisk reaktion som närmast kan rubriceras som ett psykotiskt syndrom UNS (289.9). - Dessa diagnostiska konklusioner gör att jag i motsats till Göteborgsteamet anser att J-E.M. intar en rättspsykiatrisk särställning och att han således begick den aktuella gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han alltjämt lider av en allvarlig psykisk störning. Brottet tolkar jag som ett psykotiskt präglat impulsgenombrott av svartsjukekaraktär, där han agerade i ett känslomässigt kaotiskt tillstånd som egentligen hade funnits allt sedan frigivningen men som han inledningsvis hade viss kontroll över. Hans oförmåga att fungera aktualiserade de djupgående paranoida upplevelserna och identitetskrisen och gjorde att han i allt större utsträckning projicerade sina inre kaotiska känslor på omgivningen. Aggressiviteten blev allt svårare att hålla i styr och hans misstänksamhet mot omvärlden och särskilt A.N. uppnådde oöverstigliga proportioner som till slut agerades ut i ett psykotiskt impulsstyrt tillstånd.

Richard Tuck har under förhöret i hovrätten vidhållit den bedömning av den rättspsykiatriska frågan som han redovisat i sitt yttrande till Socialstyrelsens rättsliga råd. Han har tillagt bl.a. följande. J-E.M. var enligt hans bedömning psykotisk under flera veckor före den 28 januari 2001 och blev då i ett tillstånd av förvirring alltmer osäker på sig själv och på hur han skulle kunna fortsätta med sitt liv. Det blev ett kaos för honom och han kände sig utsatt och påpassad av omvärlden. Enligt Richard Tucks uppfattning rör den rättspsykiatriska bedömningen av J-E.M. ett gränsfall och är ytterst svårbedömd.

Sten Levander har sammanfattningsvis anfört följande. Han kom första gången i kontakt med J-E.M. 1993 då han som vetenskapligt råd i rättspsykiatri vid Socialstyrelsens rättsliga råd yttrade sig över en rättspsykiatrisk undersökning av J-E.M. Han kom då i likhet med undersökande läkare fram till att J-E.M. inte led av en allvarlig psykisk störning. Han fick under tiden J-E.M. verkställde sitt fängelsestraff flera rapporter om dennes psykiska tillstånd. J-E.M. hade bl.a. satt rekord i JO-anmälningar mot Kriminalvårdsstyrelsen. Lennart Klang, kriminalvårdens psykiatriker, gjorde den bedömningen att J-E.M. hade ett vanföreställningssyndrom. Efter förnyad läsning och ytterligare tänkande över J-E.M:s bakgrund och situation kom Sten Levander 1998 fram till att han 1993 hade gjort en felbedömning och att J-E.M. hade varit allvarligt sjuk redan före 1993. Enligt hans bedömning lider J-E.M. av ett vanföreställningssyndrom. Hans vanföreställningar innebär att kvinnor alltid sviker och att myndigheter alltid är illojala. Fram till 1988 hade J-E.M. en utmärkt karriär och fungerade även i övrigt på alla plan. 1988 inträffade en tydlig "knick" i hans sociala fungerande. En personlighetsstörning, eller i vart fall förstadierna till denna, måste visa sig före 18 års ålder och är ett konstant tillstånd. Störningen innebär en sänkt social funktionsnivå. En personlighetsstörning debuterar inte vid vuxen ålder såvida den inte utlöses av t.ex. missbruk eller en hjärnskada. Några sådana utlösande faktorer finns inte i J-E.M:s fall. Detta visar att det i J-E.M:s fall inte rör sig om en personlighetsstörning. Det finns ingen skarp gräns mellan å ena sidan en paranoid- och narcissistisk personlighetsstörning och å andra sidan ett vanföreställningssyndrom. Det är en svår gråzon mellan dessa tillstånd. Det finns inte heller någon kvalitativ skillnad på symtomen. Han träffade J-E.M. för samtal innan han gjorde sin nya bedömning 1998. Han har därefter inte haft någon personlig kontakt med J-E.M. men han har haft flera kontakter med dennes advokat.

Stig Blomberg, som är docent och överläkare i psykiatri, har sammanfattningsvis anfört följande. Han har fungerat som J-E.M:s psykiatriska stödkontakt sedan 1988. Han har träffat J-E.M. cirka 25 gånger. Även om han saknar anledning att göra en rättspsykiatrisk bedömning av J-E.M. instämmer han i väsentlig grad i den beskrivning av J-E.M. som Anders Forsman har redovisat i sitt rättspsykiatriska utlåtande. Han anser att utlåtandet är inkännande och adekvat. Han anser att J-E.M. i en stressituation kan regrediera och temporärt reagera på en psykotisk nivå utan att förstå verklighetssammanhangen.

I förarbetena till 1991 års reform av brottsbalkens påföljdsregler beträffande psykiskt störda lagöverträdare (prop. 1990/91:58 s. 86-87) angavs bl.a. följande exempel på tillstånd som kan utgöra allvarlig psykisk störning.

Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga till orientering i tillvaron uppkomma. Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner med självmordstankar. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstörningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär. - För att undvika oklarhet bör slutligen framhållas att bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska störningar, t.ex. schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen.

Sten Levanders slutsats är att J-E.M. lider av ett vanföreställningssyndrom som är att beteckna som en allvarlig psykisk störning. Till skillnad från Anders Forsman och Richard Tuck bygger Sten Levander inte denna slutsats på någon nyligen genomförd undersökning av J-E.M. Anders Forsman och Richard Tuck har vid sina undersökningar av J-E.M. inte funnit tecken på en rubbad verklighetsuppfattning. Inte heller Stig Blomberg har funnit sådana tecken. Med hänsyn främst härtill kan Sten Levanders slutsats om ett vanföreställningssyndrom inte läggas till grund för hovrättens avgörande i påföljdsfrågan.

Anders Forsman och Richard Tuck är eniga om att J-E.M. har en personlighetsstörning. Enligt Anders Forsman är det fråga om en narcissistisk personlighetsstörning med inslag av antisociala och paranoida drag. Richard Tuck har å sin sida betecknat personlighetsstörningen som såväl narcissistisk som paranoid. Deras olika beteckningar på personlighetsstörningen är av marginell betydelse för det ställningstagande som hovrätten har att göra. Den avgörande skillnaden mellan Anders Forsmans och Richard Tucks slutsatser är i stället frågan om J-E.M. var i ett psykotiskt tillstånd vid tiden för gärningen den 28 januari 2001. Enligt Richard Tuck var J-E.M. i ett psykotiskt tillstånd under flera veckor före den 28 januari 2001. Särskilt tillfrågad härom under förhöret i hovrätten har dock Richard Tuck inte kunnat lämna en för hovrätten nöjaktig förklaring till varför han kommit fram till att J-E.M. uppträdde förvirrat under tiden före gärningen. Han har i stället i mer allmänna ordalag angett att J-E.M. upplevde sin situation som ett kaos. Richard Tucks beskrivning i yttrandet av de mekanismer som fick J-E.M. att begå mordet saknar också förankring i objektivt bedömbara förhållanden och ger därför närmast ett intryck av en spekulativt präglad tolkning av J-E.M:s psykiska tillstånd baserad på dennes egna uppgifter. Anders Forsman och hans undersökningsteam har inte funnit några tecken på en psykos hos J-E.M. Mot denna bakgrund och med beaktande av att Richard Tuck själv har angett att den rättspsykiatriska frågan är ytterst svårbedömd, kommer hovrätten fram till att övervägande skäl inte kan anses tala för att J-E.M. var i ett psykotiskt tillstånd vid tiden för gärningen den 28 januari 2001. Hovrätten ansluter sig i stället till den bedömning som Anders Forsman gjort i sitt rättspsykiatriska utlåtande, vilken i väsentlig grad J-E.M:s behandlande läkare har ställt sig bakom. Hovrätten anser alltså inte att det finns skäl att frångå tingsrättens slutsats att J-E.M. har begått mordet under påverkan av en psykisk störning men att denna störning inte är att bedöma som en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening. J-E.M. skall därför som tingsrätten funnit dömas till fängelse.

Ersättning åt offentlig försvarare

K.K. har yrkat ersättning för arbete med 285 852 kr. Enligt den kortfattade, handskrivna kostnadsräkning som K.K. ingav vid huvudförhandlingen motsvarar ersättningen nedlagt arbete under 246 timmar. K.K. kom efter det att huvudförhandlingen hade avslutats in med en kompletterande kostnadsräkning. Denna innehåller en arbetsredogörelse som också anger tidsåtgången för nedlagt arbete till 246 timmar. I slutet på kostnadsräkningen har K.K. emellertid yrkat "förhöjd, dubbel timtaxa dvs 2.325 kr per tim x 123 timmar. Eller i timmar angivet till 246 timmar à 1.162 kronor."

Den kostnadsräkning som K.K. gav in när huvudförhandlingen avslutades är direkt missvisande när det gäller tidsåtgången för nedlagt arbete. I den kompletterande kostnadsräkningen har hon i arbetsredogörelsen upprepat den felaktiga uppgiften att hon lagt ned 246 timmar på sitt uppdrag, låt vara att hon senare i kostnadsräkningen angett den faktiska arbetstiden till 123 timmar. Hovrätten anser att det är anmärkningsvärt att K.K. har framställt sina anspråk på ersättning för arbete på detta sätt.

Offentlig försvarare har enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

K.K. har till stöd för sitt yrkande om höjd timersättning gjort gällande att målet har varit av särskilt svår beskaffenhet och gällt anklagelse om allvarlig brottslighet, vilket krävt särskild förmåga att snabbt sätta sig in olika frågeställningar under rådande tidspress för att målet över huvud taget skulle kunna genomföras enligt utsatt schema. K.K. har också påpekat att det förekommit rättspsykiatrisk undersökning i målet och att det därutöver hörts sakkunniga samt anfört att detta krävt påläsning av förekommande handlingar, merstudier i ämnet och penetrering av rättsfallet NJA 1995 s. 481, m.m. K.K. har vidare anfört att hon har ägnat all tillgänglig tid mellan den 23 januari och den 7 februari 2002 åt målet och att detta inneburit att hon utöver normal arbetstid även under kvällar och helger fortsatt med inläsning av målet och författande av skrivelser till hovrätten.

Med hänsyn bl.a. till att K.K. förordnades till offentlig försvarare för J-E.M. först i hovrätten framstår den av henne angivna tidsåtgången 123 timmar som rimlig. Även med beaktande av att K.K. har fått utföra sitt uppdrag som offentlig försvarare under stor tidspress anser hovrätten inte att hon har utfört uppdraget med en sådan särskild skicklighet och omsorg att det på grund härav finns skäl att ersätta hennes arbete med ett timarvode som ligger över timkostnadsnormen 1 162 kr. Målet har inte heller aktualiserat ovanliga rättsfrågor eller i övrigt varit av sådan svårighetsgrad som motiverar ett högre timarvode. K.K. skall därför ersättas för sitt arbete i enlighet med timkostnadsnormen. Hon skall härutöver tillerkännas begärd ersättning för tidsspillan och utlägg.

Målnummer B 4910-01

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2002-02-21
Målnummer
B4910-01
Lagrum
3 kap. 1 § brottsbalken
Litteratur
Prop. 1990/91:58, s. 86-87.
Sökord
Bevisning
Mord
Brottspåföljd
Rättspsykiatrisk vård
Ersättning åt offentlig försvarare
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation