RH 2004:76

Åklagaren åtalade L.H. och B.H. vid Falu tingsrätt för grov fridskränkning med följande gärningsbeskrivning.

L.H. och B.H., som ingick äktenskap år 1994, sammanbor på Tunagatan 13 i Borlänge och har de gemensamma barnen, H, född 1994, P född 1996, och M, född 1999. L.H. har sedan tidigare dottern V, född 1991, som har bott hos familjen i Borlänge sedan oktober 2001. L.H. och B.H. har under tiden oktober 2001- den 23 oktober 2003 tillsammans och i samförstånd i den gemensamma bostaden vid upprepade tillfällen misshandlat

- V, H, P och M genom att slå dem i huvudet, nypa dem och/eller dra dem i öronen och slå dem på stjärten, vilket förorsakat bulnader i huvudet och smärta, och

- V dessutom genom att

L.H. vid upprepade tillfällen dels slagit V i ansiktet och på kroppen med ett 37 cm långt metallrör, vilket förorsakat blåmärken och smärta, dels nypt V i tungan med en tång, vilket förorsakat smärta, dels vid något tillfälle sommaren 2003 tilldelat V slag över näsan vilket förorsakat V näsblod samt

B.H. någon gång i mitten av oktober 2003 tilldelat V ett knytnävsslag på höger arm vilket förorsakat smärta och blåmärke samt därefter lyft upp V och kastat henne i golvet, vilket förorsakat smärta och blåmärke.

Var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av barnens integritet och gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada deras självkänsla.

L.H. bestred ansvar för brott. B.H. erkände viss misshandel mot V vid ett tillfälle men bestred i övrigt ansvar för brott. Makarna bestred att de i någon del handlat tillsammans och i samförstånd.

Från åklagarens sakframställan vid tingsrätten återges i referatet endast följande. L.H. är född och uppvuxen i Filipinerna. Hon är strängt uppfostrad och om barnen gjorde något dumt fick man stryk eller blev nypt i örat. Hon träffade B.H. under senvintern 1993/94 när B.H. var i Filipinerna som turist. L.H. hade då själv sin dotter V, som föddes år 1991. B.H. har varit sjukskriven sedan 1994-95 och är sjukpensionär sedan år 2000. Han har alltid hand om barnen utom när de är i skolan och på dagis. L.H. utbildar sig för närvarande samtidigt som hon arbetar deltid. Hon är därför borta från hemmet utom några timmar varje dag.

Förhör hölls med B.H. och L.H. samt med två vittnen. Dessutom uppspelades videoförhör med vart och ett av barnen. Därutöver åberopades viss skriftlig bevisning.

L.H. berättade vid tingsrätten bl.a. följande. Hon tycker att B.H. är sträng mot barnen och hon har sett att han ”daskar” dem i stjärten och ”knackar” dem i huvudet. Han har också dragit dem i öronen när de sagt emot. Hon har inte sett att öronen blivit röda eller att det börjat blöda vid V:s öra när han har dragit. Han har inte dragit M i öronen och hon har bara sett att han ”daskat” P i stjärten vid ett tillfälle. Hon kan inte svara på vad han gjort med V. Hon har sett skador på V som hon inte vet hur V har fått. Vid ett tillfälle såg hon blåmärken och då sa V att hon hade cyklat omkull men hon trodde inte på V. Hon har varit ledsen när hon har sett hur B.H. har behandlat barnen. Hon har bett honom att sluta och sagt att hon skall prata med B.H:s mamma. De har inte på annat sätt diskuterat bestraffningar eller uppfostringsmetoder. L.H. har ”knackat” med fingret mot huvudet på V och dragit henne i örat vid något tillfälle för att V skall lyssna och för att hon skall sluta ljuga. V har inte börjat gråta och L.H. tror inte att det har gjort ont.

B.H. berättade vid tingsrätten bl.a. följande. B.H. har ”knackat” V i huvudet men det har varit skämtsamt och han har frågat ”hallå är det någon hemma?” för att hon skall lyssna. Han tror inte att V kan ha fått bulor i huvudet. Han har dragit V i öronen, men hon har aldrig börjat blöda eller gråtit. En gång i oktober 2003 blev han irriterad på V för att hon slängde bort köttfärssås i stället för spagetti. L.H. var inte hemma men när hon kom hem sa han att ”din jävla unge har gjort något fel igen” och att han var trött på henne. Han tror att han sätter press på L.H. när han säger så och han vill i sådana lägen att L.H. skall skälla på V. Han slog senare V på armen och drog in henne i köket till L.H. för att hon skulle prata med V. Han hörde att L.H. skällde men han hörde inga slag. Sen hämtade han V i köket och drog henne i armen till hennes rum. Han knuffade in henne i rummet. Han såg att V hade blåmärken morgonen efter och förstod att han hade orsakat dessa. Han har aldrig sagt till V eller de andra barnen att de skulle ljuga och säga att V cyklat omkull och fått blåmärken. Han har dragit H och P i öronen och daskat H, P och M i stjärten. Han förstår att detta kan ha gjort ont på barnen men han har aldrig avsett att skada dem.

Falu tingsrätt (2003-11-28, rådmannen Lars Vestergren samt nämndemännen Bernt Backlund, Brigitte Nygren och Marlene Otterborn) dömde L.H. och B.H. för grov fridskränkning i enlighet med åtalet till fängelse ett år vardera.

I sina domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande. Vid en samlad bedömning av det som framkommit, främst genom förhören med de fyra barnen, finner tingsrätten styrkt att B.H. och L.H. gjort sig skyldiga till de handlingar som åklagaren har påstått i gärningsbeskrivningen. Både B.H. och L.H. har gjort sig skyldiga till misshandel av barnen. B.H. har varit hemma tillsammans med barnen större delen av dagarna. Även L.H. har varit hemma regelbundet och haft god insyn i de hemförhållanden som gällt. Enligt tingsrättens mening står det klart att båda föräldrarna känt till varandras gärningar mot barnen. Det har framgått att inte någon av dem haft förmåga eller tillräckligt intresse att skydda barnen från våld från den andre föräldern, något som bekräftas av att båda föräldrarna aktivt utövat misshandel mot barnen. De olika handlingarna är att bedöma som ett gemensamt skeende där båda föräldrarna deltagit medvetna om vad var och en av dem gjort. Enligt tingsrättens mening är deras delaktighet sådan att de skall anses ha utfört gärningarna tillsammans och i samförstånd i enlighet med vad åklagaren har påstått. Sammanfattningsvis är åtalet styrkt mot både B.H. och L.H. Gärningarna skall för var och en bedömas som grov fridskränkning.

Åklagaren, L.H. och B.H överklagade domen. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma såväl L.H. som B.H. till fängelse två år. L.H. yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet. B.H. yrkade bl.a. att hovrätten skulle döma honom dels för ringa misshandel mot ettvart av barnen, dels för misshandel av normalgraden mot V samt att han inte skulle dömas för att ha handlat tillsammans och i samförstånd med L.H. Part bestred motparts ändringsyrkande.

Åklagaren framställde i hovrätten, i form av ett tillägg till gärningsbeskrivningen, följande andrahandspåstående. "L.H. och B.H. har var för sig misshandlat ettvart av barnen och sålunda var och en gjort sig skyldig till grov fridskränkning i enlighet med vad som framgår av gärningspåståendena."

Svea hovrätt (2004-06-24, hovrättsråden Barbro Röst Andréasson, Peter Borgström, referent, adjungerade ledamoten Ulf Lundqvist, skiljaktig, samt nämndemännen Hans Rutberg, skiljaktig, och Nils-Erik Särnbrink) fastställde - efter att under särskilda rubriker ha behandlat gärningspåståendenas utformning, bevisvärderingen, vilka gärningspåståenden som styrkts i målet, frågan om huruvida gärningarna begåtts tillsammans och i samförstånd samt frågan om gärningarnas rubricering - tingsrättens domslut i skuldfrågorna utom såtillvida att hovrätten inte dömde makarna för att ha begått gärningarna tillsammans och i samförstånd.

L.H. berättade i hovrätten bl.a. följande. Hon har aldrig slagit V i ansiktet med näsblod som följd. Vid ett tillfälle i oktober 2003 hade V glömt sin jacka i skolan och B. H. yttrade då något i stil med: "Din unge har gjort något igen." Hon slog inte heller vid detta tillfälle V men lade dagen efter denna episod märke till att V hade vissa skador. V sade sig ha cyklat omkull, men hon trodde inte på att så var fallet. B. H. uppgav då att han hade knuffat in V i ett rum. Själv var hon inte närvarande vid den händelsen. Inte heller när det gäller påstådda "knackningar" i barnens huvuden ligger det till så som barnen berättat. Däremot har det hänt att hon själv på lek "knackat" sig i huvudet, när P påpekat att hon gjort sig skyldig till språkfel. Också påståendena om att hon slagit barnen i stjärten är felaktiga. - När hon sett att B. H. daskat barnen i stjärten, har det varit fråga om "lekfulla daskar" och B. H. är en "underbar pappa" för barnen. Hon har inte varit utsatt för någon press från B. H:s sida beträffande vare sig V:s eller de andra barnens uppfostran. - Att hon i vissa delar lämnat andra uppgifter när hon hörts under förundersökningen och vid tingsrätten beror på att hon då mådde så dåligt.

B.H. berättade i hovrätten bl.a. följande. L.H. har inte varit närvarande, när han ingripit mot barnen i enlighet med vad han berättat. Han har inte lagt märke till att L.H. skulle ha misshandlat barnen; familjens lägenhet är stor och rummen ligger i vinkel.

I sina domskäl anförde hovrätten under rubriken "Vilka gärningspåståenden har styrkts i målet?" följande.

Genom barnens uppgifter, som i vissa stycken får stöd av övrig utredning i målet, finner hovrätten gärningspåståendena vara styrkta enligt följande. Såväl L.H. som B.H. har vid upprepade tillfällen misshandlat V, H, P och M om inte på alla, så dock på flera av de sätt som angetts i gärningsbeskrivningens andra stycke. L.H. och B.H. har dessutom misshandlat V och L.H. i huvudsak i enlighet med vad som angetts i gärningsbeskrivningens fjärde stycke och B.H. i huvudsak i enlighet med vad som angetts i gärningsbeskrivningens femte stycke. (Angiven numrering av styckena har skett med utgångspunkt i att gärningsbeskrivningen i åtalet upptar sammanlagt sex stycken.)

Härefter anförde hovrätten under rubriken "Särskilt om påståendet att gärningarna begåtts ’tillsammans och i samförstånd’" följande.

När det gäller frågan om huruvida L.H. och B.H. skall dömas för att ha begått ovan angivna misshandelsgärningar "tillsammans och i samförstånd" och sålunda dömas i medgärningsmannaskap för den nu aktuella brottsligheten (23 kap. 4 § brottsbalken), gör hovrätten följande prövning.

Härvid kan inledningsvis framhållas att åklagaren, som han slutligt bestämt sin talan i hovrätten, frånfallit ett påstående av huvudsaklig innebörd att de tilltalade på visst sätt gjort sig skyldiga till passiv medverkan till varandras brottslighet genom sin underlåtenhet att ingripa. Åklagaren har således inte påkallat tillämpning av vad som närmast kan betecknas som ett utvidgat medgärningsmannaskap (jfr Suzanne Wennberg, Tillsammans och i samförstånd - ett nytt begrepp för gärningsmannaskap, Förhandlingarna vid Det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors 15-17 augusti 2002, Del I, s. 615-638, s. 617 ff.).

När det sedan gäller s.k. ordinärt medgärningsmannaskap kan anmärkas att brottsbeskrivningarna generellt sett anses vara tillämpliga inte bara på den person som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten, utan även på de personer som tillsammans uppfyller brottsrekvisiten, trots att det alltså inte kan visas att var och en av dem självständigt uppfyller samtliga brottsrekvisit. För dömande i medgärningsmannaskap kan det alltså vara tillräckligt att de tilltalade gemensamt deltagit i utövandet av en brottslig gärning utan att någon av dem uppfyller samtliga brottsrekvisit. Sådant dömande har enligt straffrättslig doktrin emellertid ansetts förutsätta att "man vet att alla de inblandade personerna verkligen var med och utförde handlingen" (Madeleine Leijonhufvud o.a., Straffansvar, 2001, s. 125) och omvänt har ansetts att det inte är möjligt att döma i medgärningsmannaskap "när man inte vet om var och en av de misstänkta har deltagit i gärningen genom att utföra något moment" (Suzanne Wennberg, Från Malexander till Sambandscentralen - fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03 s. 592-611, s. 603).

Beträffande ifrågavarande fall finns det anledning att understryka att de tilltalades brottslighet består av ett flertal olika och tidsmässigt åtskilda misshandelsgärningar, av vilka ett flertal inte individualiserats och preciserats annat än genom de vida ramar som uppdragits i åtalspåståendet. Uppenbarligen kan detta förhållande medföra särskilda svårigheter med avseende på möjligheterna att döma i medgärningsmannaskap. Till det sagda kan fogas den anmärkningen att dömande i s.k. ordinärt medgärningsmannaskap enligt vad som framgår av refererad rättspraxis tillgripits i helt andra situationer än de som nu föreligger till bedömning.

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten - som konstaterar att de utsagor barnen lämnat inte innehåller uppgifter som ger grund för att anse L.H. och B.H. ha handlat tillsammans och i samförstånd - att den förebragta utredningen inte ger belägg för att L.H. och B.H. tillsammans deltagit i nu aktuella gärningar på sådant sätt att förutsättningar föreligger att på sätt åklagaren gjort gällande döma i medgärningsmannaskap. Hovrätten anser sålunda, i linje med vad åklagaren i andra hand påstått rörande ansvarets fördelning, att L.H. och B.H. inte kan hållas straffrättsligt ansvariga som gärningsmän för annat än vad de var för sig utfört.

Hovrätten fann sammanfattningsvis att L.H. och B.H. var för sig skulle dömas för grov fridskränkning gentemot vart och ett av barnen.

Adjungerade ledamoten Ulf Lundqvist, till vars mening nämndemannen Hans Rutberg anslöt sig, var skiljaktig och anförde följande.

Jag är i stort ense med majoriteten med undantag för frågan om B.H. och L.H. förövat den brottsliga handlingen tillsammans och i samförstånd där jag har en annan mening.

Regleringen i 23 kap.brottsbalken (BrB) om olika former av straffrättsligt ansvar har en styrande verkan på påföljdsfrågan, eftersom påföljdssystemet förutsätter att graden av skuld och ansvar för det åtalade brottet redan utretts. Refererad rättspraxis från såväl Högsta domstolen som hovrätterna visar att ansvarsformen tillsammans och i samförstånd tillämpas i skilda situationer där två eller flera personer agerar i samförstånd i följd varav brott förövas. Tendensen i rättspraxis tycks vara att stegvis klarlägga gränserna för tillämpningen och det förefaller som om tillämpningsområdet snarare utökats genom senare avgöranden än att utvecklingen går i en motsatt riktning (se t.ex. HD:s avgörande i rättsfallen NJA 1980 s. 606, NJA 1992 s. 474 vartill NJA 2002 s. 489 samt Svea hovrätts avgörande i RH 1996:82). Denna rättsutveckling har utsatts för viss kritik i den rättsvetenskapliga litteraturen.

Straffstadgandet i 4 kap. 4 a § BrB har en särskild konstruktion. Bestämmelserna tillkom mot bakgrunden av att straffvärdet för våld inom familjen borde graderas upp, eftersom situationen rymmer upprepade fall av kränkande handlande (se härtill och för det följande prop. 1997/98:55 s. 74-83, 131-135 och prop. 1998/99:145 s. 13-16). I förarbetena framhålls att kränkningarna kan pågå en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de sällan anmäls av den kränkta personen på grund av känslomässiga bindningar mellan denna och gärningsmannen. Kränkningar av ett minderårigt barn är minst lika allvarliga som kränkningar av vuxna personer. Härtill kommer att våldet ofta utövas i hemmet där personen borde kunna känna sig säker och trygg.

Av stadgandet framgår bland annat att den brottsliga handlingen utgörs av flera självständigt straffbelagda gärningar. De enskilda gärningarna eller de underliggande brotten ses som en helhet och som sammanhålls av att de åtalade gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla. De enskilda gärningarna skall falla under 3, 4 eller 6 kap. BrB. I Motiven framhålls vidare att uttrycket ”systematiskt” inte använts i lagtexten eftersom det kan leda tanken till att kränkningarna skall vara planerade. Därmed kan man sluta sig till att även spontana ageranden omfattas av tillämpningsområdet.

Lagrummet fokuserar på den nedbrytande karaktär som systematiska kränkningar riktade mot närstående personer ofta har. Ett syfte med bestämmelserna är att hänsyn skall kunna tas till den utsatta personens hela situation och sålunda omständigheterna i det enskilda fallet. Vad som avses med en upprepad kränkning har överlämnats åt domstolarna att bedöma.

Utredningen i målet ger vid handen att de minderåriga barnen samtliga utsatts för grov fridskränkning såsom framgår av hovrättens dom. Åklagaren har i första hand yrkat att B.H. och L.H. skall dömas till ansvar för att ha förövat detta brott tillsammans och i samförstånd.

Den bevisning som upptagits i hovrätten visar att såväl B.H. som L.H. gemensamt bidragit till att den brottsliga handlingen fullbordats, vilket i huvudsak skett på sätt som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen. De underliggande gärningar som B.H. och L.H. utfört utgör var för sig och tillsammans ett gemensamt moment i ett led i en upprepad kränkning av barnens integritet och gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada barnens självkänsla.

Det stora antalet kränkningar, deras karaktär och att de förekommit under en lång tid bildar ett mönster (struktural bevisning) som med styrka talar för att det varit fråga om ett gemensamt angrepp på de fyra barnen och att både B.H. och L.H. haft kunskap om vad som pågick i deras gemensamma bostad. De delvis ändrade uppgifter som B.H. och L.H. lämnat inför hovrätten bär inte sannolikhetens prägel utan får i skenet av tingsrättens dom och vad som föredragits ur förundersökningsprotokollet anses i allt väsentligt vara efterhandskonstruktioner och därför lämnas utan avseende. Därmed sagt att L.H. varit närvarande i lägenheten och själv vid flera tillfällen sett att B.H. utövat våld mot barnen. Vidare har H i förhör uppgivit att hon från ett annat rum i lägenheten hört ljudet av misshandel (s. 18 i förhöret den 23 oktober 2003). P har berättat att ”det låter som en pistol” när V misshandlas med röret (s. 105 i förhöret den 24 oktober 2003). V har också fått skador sådana att synliga blåmärken uppkommit. I förhören har framkommit att rädsla funnits för båda föräldrarna. Tecknen på att våld förekom var så övertygande att skolpersonal reagerade.

Jag finner därför att såväl B.H. som L.H. - vid sidan av gärningar de själva begått - haft kunskap om att den andre av de båda tilltalade utövade våld mot barnen. Trots denna kunskap har respektive tilltalad i samförstånd med den andre blundat för vad som pågick och förhållit sig likgiltig till följderna av detta.

Mot denna bakgrund anser jag att B.H. och L.H. skall anses ha förövat grov fridskränkning tillsammans och i samförstånd.

Målnummer B 9219-03