RH 2006:14

I mål om ansvar för försök till utpressning och för sabotage har aktualiserats bl.a. frågan om försökspunkterna har passerats och frågor om uppsåt och brottskonkurrens.

Södertälje tingsrätt

Åklagaren åtalade A.R. för försök till utpressning, grovt brott, i tre fall och sabotage enligt följande under tre åtalspunkter angivna gärningsbeskrivningar:

1. A.R. har i oktober 2003 till AstraZeneca AB i Södertälje översänt brev, som han själv skrivit, i vilka han försökt att medelst olaga tvång förmå AstraZeneca att till honom utbetala 7 milj. euro. Det olaga tvånget har bestått i att A.R. hotat med att ha förgiftat produkter från AstraZeneca, genom att ha placerat främmande ämnen i olika läkemedelsförpackningar runt om i världen, samt att uppgifter om detta skulle publiceras i massmedia, såvida inte AstraZeneca var villigt att betala den uppgivna lösensumman.

Ett första varningsbrev har anlänt till S.T. på AstraZeneca i Södertälje omkring den 15 oktober 2003 med uppgifter om att ytterligare ett viktigt meddelande skulle anlända till företaget inom en vecka.

Den 20 oktober 2003 har till S.T. på AstraZeneca anlänt skrivelse nummer två i vilken det nämnes att AstraZeneca-produkter förgiftats och att lösensumman är 7 milj. euro för att inte publicera uppgifter om detta. Summan skall finnas tillgänglig senast den 22 november 2003. Vidare instruktioner skall följa av ytterligare brev.

Den 23 oktober 2003 har till S.T. på AstraZeneca anlänt skrivelse nummer tre med bifogat SIM-kort 0706 76 9417 samt instruktioner om att företaget den 24 oktober 2003 kl. 17.00 skulle ha en startklar helikopter vid Bromma flygplats. I helikoptern skulle S.T. finnas samt det angivna beloppet i en mjuk bag. Vidare instruktioner skulle ges via det medsända telefonkortet. Försök har den 24 oktober 2003 omkring kl. 17.00 gjorts att sända SMS till det nämnda telefonkortet men pga. tekniskt fel har det ej fungerat.

Brottet har ej kommit att fullbordas då AstraZeneca ej följt givna utpressningsinstruktioner utan i stället vänt sig till polisen. Om brottet fullbordats hade det inneburit vinning för A.R. och motsvarande skada för AstraZeneca. Fara för brotts fullbordan har förelegat. I vart fall har sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Brottet är att bedöma som grovt med hänsyn till att det påstådda olaga tvånget kunnat få stora skadeverkningar för AstraZeneca samt att beloppet som krävdes var synnerligen betydande.

2. A.R. har i maj 2005 till länsstyrelsen i Stockholm översänt brev, som han själv skrivit, i vilka han försökt att medelst olaga tvång förmå företrädare för länsstyrelsen att till honom utge 12 milj. euro. Det olaga tvånget har bestått i att A.R. hotat med att låta sprängladdningar detonera vid gasolanläggningarna i Södertälje uthamn såvida han inte erhöll det angivna beloppet.

Två varningsbrev har anlänt till landshövding M.H. omkring den 19 maj 2005 med uppgifter om att ett viktigt brev som berör länets säkerhet skulle anlända till länsstyrelsen måndagen den 23 maj 2005.

Den 23 maj 2005 har till landshövding M.H. på länsstyrelsen i Stockholm anlänt en skrivelse tillsammans med ett SIM-kort, i vilket det nämnes att fyra apterade laddningar utplacerats vid gasolterminalen i Södertälje hamn. Vidare nämnes att för att desarmera laddningarna krävs en kod som kan erhållas mot överlämnande av 12 milj. euro. Instruktioner ges om att en person från länsstyrelsen skall hålla sig beredd med en civil helikopter vid helikopterplattan i Gamla stan i Stockholm kl. 18.00 och där via SMS erhålla koordinater var pengarna skall avlämnas.

Den 25 maj har det till länsstyrelsen i Stockholm ankommit ytterligare ett brev med liknande innehåll som brevet den 23 maj, men med en uppskjuten tidsplan till den 25 maj för överlämnande av pengarna. I brevet nämnes också att vid polisiär eller massmedial inblandning dubblas beloppet och ny överlämningstid sätts ut.

Som ett led i brottsplanen har A.R. tillverkat tre bombattrapper vilka han placerat i Södertälje oljehamn. Vidare har han förberett mottagande av pengar genom att anskaffa en båt och rekognosera för en nedsläppsplats av lösensumman på Ridön i Mälaren.

Brottet har ej kommit att fullbordas då länsstyrelsen ej följt givna utpressningsinstruktioner utan i stället den 25 maj 2005 vänt sig till polisen. Om brottet fullbordats hade det inneburit vinning för A.R. och motsvarande skada för länsstyrelsen. Fara för brotts fullbordan har förelegat. I vart fall har sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Brottet är att bedöma som grovt med hänsyn till att grovt olaga hot använts i utpressningsbreven och att beloppet som krävdes var synnerligen betydande.

3. A.R. har någon gång omkring den 22 maj 2005 i Södertälje oljehamn inom inhägnat område intill koldioxidcisterner tillhörande AGA lagt ut tre bombattrapper. I oljehamnsområdet fanns ytterligare cisterner innehållande gasol. Bombattrapperna har varit uppbyggda av avloppsrör med en ytterdiameter på 22 cm och varit 60 cm långa samt vägt 20,5-23,5 kg. I båda ändarna av bombattrapperna har det varit betong och på två bombattrapper har i ena ändan funnits lysdiod, knappsats och datakontakt ingjutet och på en enbart datakontakt och lysdiod ingjutet.

I anledning av brev som A.R. skickat till länsstyrelsen i Stockholm den 23 och 25 maj 2005 med hot om att ha placerat fyra sprängladdningar vid gasolanläggningarna i Södertälje uthamn, har sedan tre förmodade bomber påträffats den 26 maj 2005, polisen spärrat av oljehamnen i Södertälje med begränsningar av Igelstabron i söder, banvallen och pendeltågsstation Södertälje Södra samt Uthamnsvägen i norr. Avspärrningarna har gällt från den 26 maj 2005 kl. 14.52 till den 27 maj 2005 kl. 20.00. I samband härmed har all båttrafik stängts av i Södertälje kanal och pendeltågstrafik stängts av via Södertälje Södra. Busstrafiken har fått omdirigeras i området. Vidare har boende vid Näset evakuerats i anledning av att tillfartsvägarna till Näset varit avspärrade. Samtliga företag och dess anställda som verkat inom avspärrningsområdet har blivit utestängda från sina arbetsplatser.

A.R. har genom utplacerandet av bombattrapperna i oljehamnen i Södertälje och översändandet av hotbrev till länsstyrelsen i Stockholm indirekt uppsåtligen förorsakat att den allmänna samfärdseln i och kring oljehamnen i Södertälje allvarligt störts och hindrats.

Åklagaren överlämnade till tingsrätten att avgöra om det handlade om ett eller två brott riktade mot länsstyrelsen i Stockholms län (åtalspunkt 2). Han förklarade, i anslutning till det brev som anlände till länsstyrelsen den 25 maj 2005, att A.R. i andra hand hade gjort sig skyldig till förberedelse till grov utpressning och i vart fall till olaga hot, grovt brott, samt att även dessa brott innefattades i gärningsbeskrivningen.

A.R. förnekade de brott han åtalats för samt tillade: ”Han har inte skrivit eller sänt breven (punkterna 1 och 2) och inte vare sig tillverkat eller placerat ut några bombattrapper (punkterna 2 och 3). Däremot har han, själv utsatt för utpressning, för annans räkning författat utkast till brev till länsstyrelsen (punkt 2); detta utgör möjligen medhjälp till förberedelse till försök till utpressning. Försökspunkterna i punkterna 1 och 2 har inte nåtts. Det har för övrigt inte förelegat fara för att dessa gärningar skulle fullbordas och försöken har under alla omständigheter varit otjänliga. När det gäller åtalet för sabotage (punkt 3) har han i vart fall inte haft något slags uppsåt till detta brott. Om han ändå skulle anses ansvarig görs gällande att detta ansvar konsumeras av brottet i punkt 2 (dvs. att det föreligger s.k. lagkonkurrens).”

Omfattande, såväl teknisk som annan bevisning, åberopades i målet.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Håkan Envall samt nämndemännen Anna-Stina Strandin-Freij, Sonny Danielsson och Ann-Charlotte Sevén) anförde i dom den 16 september 2005 bl.a. följande:

DOMSKÄL

Olaga tvång m.m.

För AstraZenecas del har det olaga tvånget för att förmå till betalning bestått i hot om att publicera menliga meddelanden i massmedia innefattande, såvitt känt oriktiga, uppgifter om förgiftade produkter. Detta får anses innefatta otillbörligt tvång (jfr 4 kap. 4 § brottsbalken). För länsstyrelsens del har det olaga tvånget för att förmå till betalning bestått i hot om brottslig gärning genom att låta sprängladdningar detonera (jfr åter 4 kap. 4 § brottsbalken). Det förhållandet att bombattrapper har anträffats i oljehamnen och inte i uthamnen leder inte till någon annan slutsats. Fullbordade brott skulle ha inneburit vinning för A.R. och skada för de vilka hoten riktats mot.

Farebedömningen

Försök till brott kännetecknas av att det återstår någon handling och/eller effekt (den objektiva sidan) för att brottet skall vara fullbordat. Enligt 9 kap. 11 § brottsbalken är försök till utpressning straffbart under de förutsättningar som anges i 23 kap. 1 § samma balk.

A.R. har alltså lämnat planeringsstadierna och påbörjat utförandena av utpressning mot AstraZeneca genom breven som anlände dit den 20 oktober 2003 och den 23 oktober 2003 samt mot länsstyrelsen vid två tillfällen genom brev som anlände dit den 23 maj 2005 och den 25 maj 2005. Därmed har de s.k. försökspunkterna passerats. Nästa fråga är faran för brottens fullbordan, vilket skall bedömas i efterhand med utgångspunkt från förhållandena redan när de s.k. försökspunkterna har nåtts. I anslutning därtill skall också prövas - åter bedömt vid den s.k. försökspunkten - om uppsåtet har omfattat vad som fattas på den objektiva sidan.

AstraZeneca och, sedan hotet upprepats, länsstyrelsen har tagit hoten på sådant allvar att olika undersökningar inletts och polis kopplats in. Det finns, även med beaktande av att 12 milj. euro i angiven valör (500 euro) uppskattningsvis motsvarar en 240 cm hög trave sedlar, inte heller något avgörande inslag i de i breven närmare beskrivna brottsplanerna som ger vid handen någon djupgående brist i planerna. Därmed är det inte fråga om vad som brukar betecknas som otjänliga försök, dvs. att faran för fullbordan har varit utesluten redan från början (ibland formulerat som att brottsplanen inte är värd att tas på allvar). Vidare noteras det såväl för AstraZenecas som för länsstyrelsens del nära tidsmässiga sambandet mellan respektive hot och tänkta överlämnanden av pengar. Om dessa överlämnanden har också lämnats ingående instruktioner. A.R. har således, bombattrapperna inte att förglömma, lagt ned ett betydande arbete för att planera och genomföra brotten.

På grund av det anförda är omständigheterna sådana att fara för brottens fullbordan har förelegat. Varken det förhållandet att S.T. har förklarat att, med de säkerhets- och kontrollrutiner som tillämpas, det inte skall vara möjligt att förgifta företagets produkter eller att, som R.D. har uppgett, länsstyrelsen inte utan vidare disponerar de krävda beloppen kan leda till en annan bedömning. Därmed kan det lämnas därhän om faran har varit utesluten endast på grund av tillfälliga, dvs. från gärningsmannens utgångspunkt slumpmässiga, omständigheter.

Det kan anmärkas att i ett av försvaret åberopat rättsfall (NJA 1981 s. 1057), till stöd för att fara för brottens fullbordan inte har förelegat, var förhållandena i sig mycket särpräglade (se s. 1066). Det handlade dessutom om stämpling till brott. För farebedömningen vid förberedelse och stämpling gäller en regel som är annorlunda konstruerad än den vid försök.

Det föreligger således, objektivt sett, tre fall av försök till utpressning, ett riktat mot AstraZeneca och två mot länsstyrelsen. Frågan är då hur långt A.R:s uppsåt har sträckt sig.

Uppsåt

Av den utredning som A.R. har åberopat framgår följande. Torsdagen den 19 maj 2005 till och med måndagen den 23 maj 2005, under de tider slussen i Södertälje var öppen (kl. 7.30-24.00), passerade 10 fritidsbåtar från Mälaren till Saltsjön och åtta sådana båtar i den motsatta riktningen före kl. 9 eller efter kl. 18. - Till eller från ett av de mobiltelefonnummer som A.R. disponerade eller den fasta telefonen i hans bostad kopplades den 19 maj 2005 till och med den 26 maj 2005 bl.a. upp samtal via basstationerna i Fittja på eftermiddagen den 19 maj, i Pershagen i Södertälje på förmiddagen den 20 maj, i Pershagen på förmiddagen och vid lunchtid den 21 maj, i Stockholm i början av samma dags eftermiddag, i Gärtuna i Södertälje eller Pershagen på förmiddagen och början av eftermiddagen den 23 maj samt i Mariefred vid 15-tiden samma dag; senare den dagen redovisas inga samtal. Vidare kopplades samtal upp i Pershagen samt därefter i Fittja och under olika basstationer i Stockholm eller Solna på eftermiddagen den 25 maj; under kvällen den dagen kopplas, liksom morgonen därpå, samtal upp på Östermalm i Stockholm. - Redovisningen av Internetuppkopplingarna är enligt uppgift framtagna av det företag som håller Internettjänsten till handa. Det har förekommit många uppkopplingar den 19-25 maj, däribland på kvällen den 23 maj men inte om aftonen den 25 maj.

A.R. har den 24 oktober 2003 strax efter kl. 17 (när kravet mot AstraZeneca enligt ett av breven skulle effektueras) sökt kontakt med bolaget. Även om A.R. den 23 maj 2005 från kl. 18 och den 25 maj 2005 från kl. 18 (när kraven mot länsstyrelsen skulle effektueras) har befunnit sig på samma plats som den mobiltelefon vilken nyss avhandlades har det inte saknats utrymme för honom att fullfölja utpressningen. Att den dator han disponerade varit uppkopplad vid vissa tidpunkter ger, lika litet som hustruns uppgifter, honom något alibi.

Om någon har sökt kontakt med länsstyrelsen den 23 maj 2005 är inte känt eftersom det dit först sända mobiltelefonnumret inte aktiverades förrän den 25 maj 2005. Det som kan vara ägnat att skapa tvekan är att det, enligt åklagaren, den 25 maj 2005 - sedan båda de till länsstyrelsen skickade telefonkorten hade aktiverats av polisen - inte tagits någon kontakt. Att A.R. den 24 maj 2005 har sänt ett nytt brev till länsstyrelsen, i förening med de redan utplacerade bombattrapperna, tyder emellertid på en avsikt att fullfölja även den planeringen.

Det avgörande är dock inte gärningsmannens avsikt när beloppen skulle betalas eftersom de s.k. försökspunkterna redan hade passerats. Om gärningsmannen senare ändrar sig, dvs. avstår från att fullfölja, fritar inte det från ansvar; av 9 kap. 11 § brottsbalken följer nämligen att det inte är möjligt att med straffrättsligt befriande verkan (jfr. 23 kap. 3 § samma balk) träda tillbaka från försök till utpressning.

Övrigt

Även om det inte nödvändigtvis behöver prövas för att ta ställning till åtalets punkt 2 får det anses uteslutet att någon annan än A.R. har tillverkat och - som senare konstateras - placerat ut de tre bombattrapperna. När det gäller tillverkningen beaktas, utöver erkännandet och de trots allt delvis detaljerade uppgifterna om hur attrapperna hade tillverkats, särskilt hans förklaring till texten på den papperslapp som anträffades i hans skrivrum. Förklaringen är redan i fråga om dioder och batterier långsökt. Den framstår i än högre grad som omöjlig att tro på när det gäller anteckningen cemen, vilket tingsrätten läser som en förkortning av cement.

Slutsatser

På grund av det anförda får det hållas för visst att A.R. har skrivit och sänt breven samt haft erforderligt uppsåt i alla tre fallen. Han har därmed gjort sig skuldig till lika många försök till utpressning. Vart och ett av brotten är på av åklagaren anförda skäl att anse som grovt.

Närmare om åtalspunkt 3

Det får anses klarlagt att de tre bombattrapperna fanns i oljehamnen den 23 maj 2005. Redan genom avfattningen av A.R:s brev som nådde länsstyrelsen i Stockholms län den 23 maj 2005 och den 25 maj 2005 saknas det skäl utesluta att han har känt till detta.

Frågan är då hur attrapperna hamnade i oljehamnen. Detta är inte utrett. Åklagaren har inte helt övertygat om att bombattrapperna transporterats till oljehamnen sjövägen på det sätt han i första hand föreställt sig; även andra sätt att nå dit sjövägen finns. A.R:s uppgift hos polisen om att han har kånkat de tre relativt tunga attrapperna över det staket eller de grindar som omger oljehamnen känns osäker. Genom förhöret med J-E.N. har det dessutom kommit fram att det är möjligt att obemärkt slinka in genom någon av grindarna när fordon, även nattetid, kör in eller ut.

Oavsett hur det förhåller sig på den nyss berörda punkten utesluter inte den av A.R. åberopade utredningen (om mobiltelefon, fast telefon, Internet-uppkopplingar och hustruns vittnesmål) att han har placerat ut attrapperna. Det finns som nämnts inte anledning att räkna med vare sig någon medgärningsman eller medhjälpare vid utpressningsbrotten. Därför blir slutsatsen att det måste vara A.R. som har placerat attrapperna i oljehamnen. Det stämmer för övrigt med vad han har uppgett för polisen.

Bombattrapperna har orsakat omfattande avspärrningar under knappt 30 timmar på sätt åklagaren närmare angett. Genom att placera bombattrapperna i oljehamnen i förening med hotbreven till länsstyrelsen har A.R. - vilket han måste ha förstått - orsakat allvarliga störningar och hinder i den allmänna samfärdseln. Att det i breven talas om gasolterminalen i Södertälje uthamn ändrar inte den saken. Han har därmed gjort sig skyldig till sabotage.

Försvarets invändning, vid fällande dom, om att gärningen i den här punkten är ett led i utpressning mot länsstyrelsen har fog för sig. Nästa fråga är om det handlar om s.k. brottskonkurrens (dvs. att det skall dömas för båda brotten) eller om s.k. lagkonkurrens (dvs. att två straffbud är tillämpliga men att ansvar skall utkrävas och påföljd bestämmas endast enligt det ena).

A.R. fälls i åtalspunkt 2 för försök till grov utpressning och i åtalspunkt 3 för sabotage. Dessa brott tas upp i olika kapitel i brottsbalken - kapitel 9 som handlar om bedrägeri och annan oredlighet, dvs. angrepp på annans ekonomiska intressen, respektive kapitel 13 om allmänfarliga brott. Eftersom de konkurrerande brotten alltså har skilda skyddsobjekt bör brottskonkurrens anses föreligga (jfr. Brottsbalkskommentaren s. 30:9).

Påföljd

A.R. förekommer inte i utdraget ur belastningsregistret. Ett rättspsykiatriskt utlåtande den 7 september 2005 ger vid handen att han vare sig vid gärningarna har stått under påverkan av eller vid undersökningen led av en allvarlig psykisk störning.

När den samlade brottslighetens straffvärde bestäms skall särskilt beaktas bl.a. den skada, kränkning eller fara som gärningarna har inneburit (jfr. 29 kap. 1 § brottsbalken). Brotten är ingalunda impulsartade; de innefattar planering och olika relativt omfattande förberedelser. Försöken till grova utpressningar har vidare rört avsevärda belopp. Därtill kommer att sabotaget, vilket lett till betydande hinder och störningar i den allmänna samfärdseln, har innefattat ett allvarligt, till åtalspunkt 2 kopplat hot. Även utan en klarlagd motivbild har brottsligheten därför ett jämförelsevis högt straffvärde.

Det har enligt tingsrättens mening inte kommit fram vare sig någon till A.R:s person knuten eller någon annan omständighet som är ägnad att lindra straffvärdet (jfr. 29 kap. 3 § och 5 §brottsbalken). På grund av det anförda skall brottslighetens straffvärde bestämmas till fängelse i tre år och sex månader, vilket utesluter en inte frihetsberövande påföljd.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer A.R. för försök till utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket och 11 § samt 23 kap. 1 §brottsbalken och för sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken till fängelse tre år sex månader.

Skiljaktiga meningar

Nämndemännen Anna-Stina Strandin-Freij och Sonny Danielsson var av annan mening endast när det gällde fängelsestraffets längd samt anförde:

”På de skäl som de ledamöter vilka bestämmer utgången har angett är brottsligheten allvarlig. Straffet bör enligt vår mening sättas något högre, fängelse i fyra år.”

Svea hovrätt

Åklagaren yrkade att fängelsestraffet skulle skärpas.

A.R. yrkade att åtalen skulle ogillas eller - i andra hand - att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mikael Mellqvist och Lars Lundgren, referent, f.d. hovrättsrådet Jan-Olov Swahn samt två nämndemän) anförde i dom den 25 november 2005 bl.a. följande:

DOMSKÄL

Innefattar A.R:s handlande olaga tvång?

Åklagarens gärningspåstående i åtalspunkterna 1 och 2 innebär att A.R. gjort sig skyldig till försök till utpressning (grova brott) enligt 9 kap. 4 § brottsbalken. Ansvar för utpressning förutsätter att gärningsmannen medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Kravet på olaga tvång i utpressningsbrottet har samma innebörd som brottet olaga tvång i 4 kap. 4 § brottsbalken. Enligt sistnämnda bestämmelse avses med olaga tvång att genom misshandel eller eljest med våld eller hot om brottslig gärning tvinga annan att göra, tåla eller underlåta något. Olaga tvång föreligger också om någon genom hot att åtala eller angiva någon för brott eller hot om att om annan lämna menligt meddelande, på ett otillbörligt sätt tvingar denne att göra, tåla eller underlåta något.

Som tingsrätten konstaterat har det olaga tvånget för AstraZeneca AB:s del närmast bestått i ett hot om att i massmedia publicera menliga meddelanden om förgiftade produkter om inte betalning fullgjordes (jfr åklagarens gärningsbeskrivning). Redan detta hot - som klart uppfyller kravet på otillbörlighet - innefattar som tingsrätten anfört ett olaga tvång och detta inte minst med tanke på vilka effekter för bolaget en sådan publicitet skulle få. Frågan huruvida det verkligen varit möjligt att förgifta produkterna saknar således egentlig betydelse. Även när det gäller det olaga tvånget mot länsstyrelsen delar hovrätten tingsrättens bedömning.

Föreligger övriga objektiva förutsättningar för ansvar för försök till utpressning?

Utpressning är straffbart också på försöksstadiet (jfr 9 kap. 11 § och 23 kap. 1 §brottsbalken). För att ansvar för försök till brott skall kunna utdömas förutsätts att de s.k. försökspunkterna har passerats. Tingsrätten har i denna del konstaterat bl.a. att A.R. genom att avsända breven till AstraZeneca AB respektive länsstyrelsen lämnat planeringsstadiet och påbörjat utförandet av brotten och därmed också passerat försökspunkterna. Hovrätten gör samma bedömning.

Ansvar för ett försöksbrott förutsätter vidare att det förelegat fara för brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Tingsrätten har i denna del på anförda skäl kommit fram till att omständigheterna varit sådana att fara för brottens fullbordan har förelegat. Hovrätten ansluter sig helt till tingsrättens bedömning även i denna del. Som tingsrätten konstaterat kan inte den omständigheten att det inte torde ha varit möjligt att förgifta AstraZeneca AB:s produkter (jfr ovan) eller att länsstyrelsen inte själv disponerar över sådana belopp som krävdes leda till någon annan bedömning. Hovrätten delar också tingsrättens slutsats att hoten mot länsstyrelsen skall bedömas som två gärningar.

Av det sagda framgår att hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten, dvs. att de objektiva rekvisiten för försök till utpressning är uppfyllda och att det rör sig om tre fall av försök; ett fall mot AstraZeneca AB och två fall mot länsstyrelsen.

Frågan om uppsåt

Hovrätten ansluter sig i denna del helt till vad tingsrätten anfört. Som tingsrätten konstaterat omfattar inte bestämmelserna i 23 kap. 3 § brottsbalken om frivilligt tillbakaträdande försök till utpressning. Att A.R. i ett sent skede eventuellt kan ha bestämt sig för att avstå från att fullfölja sina planer på att utpressa länsstyrelsen fritar honom således inte från ansvar.

Hovrättens slutsatser vad gäller åtalspunkterna 1 och 2

Av det hittills sagda framgår att hovrätten - i likhet med tingsrätten - finner utrett att A.R. gjort sig skyldig till försök till utpressning i tre fall. Som tingsrätten funnit är brotten att anse som grova. Tingsrättens dom i dessa delar skall således stå fast.

Sabotagebrottet

Hovrätten har ovan konstaterat att utredningen ger vid handen att det är A.R. som placerat ut de ifrågavarande bombattrapperna i Södertälje hamn (åtalspunkten 3). Det har även i hovrätten blivit klarlagt att attrapperna fanns i hamnen redan den 23 maj 2005.

På av tingsrätten angivet sätt har utplaceringen av bombattrapperna i förening med hotbreven till länsstyrelsen orsakat allvarliga störningar och hinder i den allmänna samfärdseln. Därmed föreligger objektiva förutsättningar att döma A.R. för sabotage (jfr 13 kap. 4 § brottsbalken). För att döma till ansvar för sabotage fordras dessutom att gärningsmannen har uppsåt till de objektiva rekvisiten, dvs. bl.a. även effekten av det handlande som läggs gärningsmannen till last.

Åklagaren har i denna del inte gjort gällande annat än att A.R. har haft ett s.k. indirekt uppsåt till störningarna, vilket är tillräckligt för ansvar. Det kan inte råda någon tvekan om att A.R. har insett de följder i nu aktuellt hänseende hans handlande skulle få. Han har således - såsom tingsrätten funnit - gjort sig skyldig även till sabotage.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det skall dömas i brottskonkurrens mellan utpressningsbrotten mot länsstyrelsen och sabotagebrottet. Förutom det av tingsrätten angivna skälet härtill vill hovrätten i denna del framhålla att även straffskalorna för utpressning och sabotage medför att brottskonkurrens skall anses föreligga.

Förutom utpressning skall A.R. således - såsom tingsrätten funnit - dömas för sabotage. Även i denna del skall tingsrättens dom alltså stå fast.

Påföljd

Som tingsrätten funnit skall påföljden för A.R. bestämmas till fängelse.

Som skäl för sitt yrkande om strafflindring har A.R. åberopat bl.a. att han till följd av misstankarna mot honom förlorat sitt arbete på gården (jfr 29 kap. 5 § första stycket 5 brottsbalken). Han har därvid gett in och åberopat kopia av en uppsägningshandling undertecknad av sin far.

Även med beaktande av att A.R. till följd av brotten av allt att döma förlorat sitt arbete finner hovrätten det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet rimligt. Skäl att på annan grund ändra vad tingsrätten bestämt i fråga om fängelsestraffets längd föreligger inte. Tingsrättens dom skall således stå fast även i fråga om påföljd och straffmätning.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 25 november 2005.

Mål nr: B 7087-05.

Lagrum: 9 kap. 4 § andra stycket och 11 § samt 23 kap. 1 § och 13 kap. 4 §brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1981 s. 1057; NJA 1985 s. 544; NJA 1992 s. 679; NJA 2003 s. 670.