RH 2006:68

Straffmätning och val av påföljd för en 17-åring som döms för bl.a. ett fyrtiotal stölder som huvudsakligen riktat sig mot äldre och handikappade personer.

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten (ordförande hovrättsassessorn Erik Wendel), som fann att M.A. under tiden januari 2005 till december 2005, då han var 16 - 17 år, gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, stöld, grov stöld i 47 fall och brukande av falsk sedel anförde i dom den 1 augusti 2006, såvitt angick påföljden, följande.

M.A. förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 24 januari 2005 för olaga hot till dagsböter.

Yttrande har kommit in från socialtjänsten, Ljungbackens behandlingshem och från Kriminalvården.

Vid huvudförhandlingen har M.A:s föräldrar hörts.

Av yttrandet från socialtjänsten framgår bl.a. följande. Med anledning av den nu aktuella brottsligheten blev M.A. den 28 december 2005 föremål för beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och placerad på Ljungbackens behandlingshem i Uddevalla. Vid samtal med M.A. och hans föräldrar framgick att de alla samtyckte till vård på behandlingshemmet. Detta samtycke tillsammans med starka personliga skäl inom familjen låg till grund för att vården enligt LVU omvandlades till bistånd med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) med fortsatt placering på Ljungbackens behandlingshem. M.A. har varit frivilligt placerad på behandlingshemmet sedan den 30 december 2005. - M.A. har under sin tid på behandlingshemmet skött sin skolgång och läst upp sina betyg. - M.A. missbrukar inte alkohol eller droger. Han dricker alkohol ibland. Behandlingspersonal vid behandlingshemmet ser inga tecken på att M.A. är spelmissbrukare. - Innan tre års ålder hade M.A. bott och separerat från sina missbrukande föräldrar, bott på institution och kommit till ett föräldrahem som inte gav honom skydd, kärlek eller trygghet. Som närmare utvecklas i yttrandet blev M.A. under tiden på familjehemmet utsatt för övergrepp som påverkade honom i såväl psykiskt som fysiskt hänseende. I familjehemmet bodde M.A. till sju års ålder, då han flyttade hem till sin pappa. Dessa omständigheter under M.A:s tidigare levnadsår har fått konsekvenser för hans personlighet. M.A. behöver stöd i att stärka sin självkänsla och att hitta en positiv identitet. Han har ett något omoget beteende för sin ålder. - En konflikt med fadern kan ha bidragit till att M.A. revolterade med ett kriminellt beteende. M.A. har dock nu frigjort sig från sin pappa och byggt vidare på sin relation med sin mamma. M.A. bedöms inte längre ha samma behov av att revoltera med ett kriminellt beteende. - M.A. och hans mamma beskriver att de har utvecklat en djup och bra relation under tiden M.A. har bott på behandlingshemmet. Mot bakgrund av den brist på närhet och kärlek som har rått under M.A:s uppväxt, bedöms relationen till mamman i egenskap av biologisk mor vara av avgörande betydelse för M.A. Med rätt form av stöd har modern resurser till ett gott föräldraskap för M.A. Hon bedöms kunna stödja M.A. i fortsatt avhållsamhet från kriminalitet. - Socialtjänstens behandlingsplanering är att under sommaren 2006 utöka permissionerna för M.A. från behandlingshemmet hem till modern samt till fadern. Socialtjänsten föreslår att M.A. överlämnas till vård inom socialtjänsten enligt uppgjord vårdplan. Han bedöms vara väl lämpad för ungdomstjänst.

Vid huvudförhandlingen har företrädare för socialtjänsten uttryckt att man inte delar uppfattningen, som redovisas i yttrandet från Ljungbackens behandlingshem, att en institution har störst möjligheter att arbeta med de svårigheter som M.A. har. Socialtjänsten menar att den vårdplan som har redovisats jämte det stöd i övrigt som M.A. och hans familj kommer att erhålla från socialtjänsten, innebär att det finns goda förutsättningar för att M.A. skall kunna leva i fortsatt avhållsamhet från kriminalitet.

M.A. har vid huvudförhandlingen samtyckt till den av socialtjänsten föreslagna vårdplanen och till att utföra ungdomstjänst.

M.A. var 16-17 år när han begick de nu aktuella brotten. Som grundläggande princip gäller att den som begått brott innan han fyllt 18 år skall, om inte böter ådöms, överlämnas till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 § brottsbalken). Domstolen skall dock pröva om de åtgärder som socialtjänsten avser att vidta är tillräckliga med hänsyn till det krav på ingripande mot den unge som föreligger i varje enskilt fall. Det finns alltså i lagstiftningen ett krav på proportionalitet. Kravet på proportionalitet markeras genom att det särskilt anges att överlämnande får ske endast om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet. För att ge ett överlämnande till vård inom socialtjänsten ytterligare skärpa kan det förenas med böter eller ungdomstjänst.

M.A. har gjort sig skyldig till mycket omfattande och allvarlig brottslighet. De grova stölderna har med några enstaka undantag riktat sig mot äldre och handikappade personer. Även om M.A. själv förnekat det, framstår det som uppenbart att han - i förekommande fall tillsammans med annan - på ett förslaget sätt valt ut personer som på grund av ålder och handikapp har haft särskilt svårt att värja sig. I många fall har tillgreppen skett i offrens egna bostäder. M.A. har även vid ett tillfälle orsakat målsäganden kroppsskada vid tillgreppet. När brottslighetens samlade straffvärde är så högt som i det nu aktuella fallet kan det enbart undantagsvis bli aktuellt att överlämna till vård inom socialtjänsten.

När det gäller den av socialtjänsten föreslagna vårdplanen skall insatserna göras under frivilliga former med stöd av socialtjänstlagen. Anledningen härtill är, som nämnts, att M.A. samtycker till och medverkar i den vård som socialtjänsten anser erforderlig. Vad avser karaktären och omfattningen på vårdinsatserna samt vårdtiden skall M.A. bl.a. genomgå familjesamtal med sin mamma varannan vecka så länge behov finns samt handledning av en behandlare varannan vecka så länge behov finns. Han skall vidare delta i en ART-grupp en gång i veckan under tio veckor, med möjlighet för M.A. att delta i ytterligare ART-kurs vid behov. Den vårdplan som har upprättats för M.A. är alltså förhållandevis ingripande och avsedd att löpa under längre tid.

Av stor betydelse blir bedömningen av vårdens möjligheter att leda till ett positivt resultat.

Försvaret har hävdat att M.A. alltsedan han greps i början av december 2005 samarbetat under förundersökning och att hans uppgifter varit av avgörande betydelse för omfattningen av åtalet. Åklagaren har inte motsagt detta påstående. M.A. har under huvudförhandlingen uttryckt att han upplevde gripandet som en befrielse och att han såg det som en möjlighet att inleda ett liv utan kriminalitet. M.A:s inställning bekräftas av det förhållandet att vården enligt LVU omvandlades till bistånd med stöd av socialtjänstlagen och att han frivilligt har varit placerad på Ljungbackens behandlingshem sedan den 30 december 2005. Av yttrandet från behandlingshemmet framgår att M.A., även om han till personalen uppgett sig inte ha några problem, svarat bra på behandlingen och att M.A. haft en positiv utveckling under den tid han har vistats där.

En fråga är om den nödvändiga vården för M.A. kan bedrivas i hemmiljö. Som redovisats är socialtjänsten av den uppfattningen. Vid huvudförhandlingen har företrädare för socialtjänsten påpekat att man i detta sammanhang bör beakta att M.A. sedan gripandet genomgått behandling på Ljungbackens behandlingshem under sju månader. Den fortsatta vården bedöms av socialtjänsten kunna ske i M.A:s hemmiljö.

Vid en samlad avvägning mellan - å ena sidan - brottens straffvärde och art samt M.A:s tidigare brottslighet och - å andra sidan - hans personliga förhållanden och de av socialtjänsten planerade åtgärderna, finner tingsrätten att påföljden kan stanna vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. Detta kan dock inte ske utan att överlämnandet förenas med ungdomstjänst i maximala 100 timmar.

I domslutet dömde tingsrätten M.A. för vållande till kroppsskada, stöld, grov stöld och brukande av falsk penning och överlämnade åt socialnämnden i Göteborg att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten förenad med ungdomstjänst 100 timmar.

Hovrätten

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma M.A. till sluten ungdomsvård.

M.A. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Göran Dahlgren och tf. hovrättsassessorn Kristina Andersson, referent, samt nämndemännen Dragan Dobromirovic och Tage Fohlin) anförde i dom den 2 oktober 2006:

DOMSKÄL

I enlighet med tingsrättens dom har M.A. under tiden januari 2005 till december 2005, då han var 16 till 17 år, gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, stöld, grov stöld i 47 fall och brukande av falsk sedel.

Vad gäller påföljdsvalet konstaterar hovrätten följande.

Den allmänna regleringen av domstolens val mellan fängelse och inte frihetsberövande påföljder finns i 30 kap. 4 § brottsbalken. Bestämmelsen är av allmän karaktär och gäller såväl unga som vuxna lagöverträdare. Enligt första stycket skall rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall domstolen beakta sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken och som är att hänföra till brottslingens person eller vad som inträffat efter brottet. Som skäl för fängelse får rätten enligt andra stycket beakta endast tre olika slags omständigheter, nämligen brottslighetens straffvärde, dess art och att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Bestämmelsen om hänsyn till straffvärdet innebär att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. I rättspraxis har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten (prop. 1987/88: 120 s. 100), en presumtion ansetts föreligga för att fängelse skall ådömas om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse.

I fråga om brott som någon begått innan han fyllt 21 år skall enligt 29 kap. 7 § brottsbalken vid straffmätningen särskilt beaktas gärningsmannens ungdom och domstolen får döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Högsta domstolen har i ett rättsfall (NJA 2000 s. 314) uttalat att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller därutöver inte kan anses vara tillämplig i de fall straffet skulle bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken.

För brott som någon har begått innan han fyllde 18 år får domstolen enligt 30 kap. 5 § första stycket brottsbalken döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Av bestämmelsen följer att fängelse får dömas ut endast i sällsynta undantagsfall. I praxis är det främst att brottsligheten haft ett mycket betydande straffvärde som ansetts utgöra synnerliga skäl för att döma till fängelse. Om sådana skäl föreligger, skall rätten enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Den unges behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse vid påföljdsbestämningen. Sluten ungdomsvård döms ut enbart när detta är motiverat som en reaktion på brottet. Däremot skall den unges behov av vård tillmätas stor betydelse vid verkställigheten (jfr prop. 1997/98:96 s. 159 ff).

För nu aktuell brottslighet gör hovrätten den bedömningen att straffvärdet för en vuxen person motsvarar fängelse 3 år och 6 månader och att det med hänsyn till M.A:s ungdom reducerade straffvärdet överstiger ett år. Straffvärdet på den samlade brottsligheten är alltså så högt att synnerliga skäl för att döma till fängelse föreligger. Vid sådant förhållande innebär den rättsliga regleringen om val av påföljd i 30 kap.brottsbalken att det saknas möjlighet att bestämma påföljden för M.A. på det sätt tingsrätten gjort. Påföljden för M.A. skall i stället bestämmas till sluten ungdomsvård. Tiden för den slutna ungdomsvården skall bestämmas till nio månader. Hovrätten har härvid beaktat att villkorlig frigivning inte sker från denna påföljd.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till sluten ungdomsvård 9 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 2 oktober 2006.

Mål nr: B 3630-06.

Lagrum: 29 kap. 5 § och 7 §, 30 kap. 4 § och 5 § samt 31 kap. 1 a §brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2000 s. 314.

Litteratur: Prop. 1987/88:120 s. 100; Prop. 1997/98:96 s. 159 ff.