RH 2007:20
Arbetsmiljöansvarige på ett gruppboende har efter ett anmälningspliktigt tillbud dröjt tio dagar med anmälan till Arbetsmiljöverket. Hovrätten har ogillat åtal för arbetsmiljöbrott då den tilltalade inte ansetts vara i dröjsmål i arbetsmiljöförordningens mening, eftersom gruppboendet vidtagit en rad andra åtgärder och Arbetsmiljöverket vid inspektion endast funnit icke akuta brister av mindre allvarlig art.
Södertälje tingsrätt
Åklagaren väckte talan mot R.S. för brott mot arbetsmiljöförordningen (1977:1166) enligt följande gärningsbeskrivning.
Den 13 mars 2004 har vårdaren L.H. på Stiftelsen Målargårdens gruppboende (…) angripits av en pojke (N) boende på gruppboendet, varvid pojken fattat ett kraftigt strypgrepp om vårdarens hals med smärta som följd. - R.S. var ansvarig företrädare för Stiftelsen Målargården och arbetsgivare har först den 23 mars 2004 genom platschefen M.S. anmält händelsen till Arbetsmiljöverket. - Med hänsyn till att det rör sig om ett tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa har R.S. varit skyldig att anmäla händelsen till Arbetsmiljöverket utan dröjsmål. - R.S. har uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att jämlikt 2 § arbetsmiljöförordningen utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket, då det gått tio dagar innan kontakt med verket togs.
R.S. vidgick de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott. Han gjorde i första hand gällande att händelsen inte varit anmälningspliktig och i andra hand att hans underlåtenhet att anmäla i tid i vart fall inte skett med uppsåt eller av oaktsamhet.
R.S. och L.H. hördes.
Av utredningen framgick bl.a. följande. Efter händelsen vidtog gruppboendet en rad åtgärder. Den 16 mars 2004 kontaktade skyddsombudet M.S. kommunen, som var tillsynsmyndighet, länsstyrelsen som var tillståndsmyndighet samt de olika vårdinstanser som ansvarade för N. Även N:s gode man underrättades liksom den personalansvarige på gruppboendet. Dessutom gjordes en polisanmälan av händelsen. Den 18 mars 2004 anmälde L.H. med hjälp av personal på gruppboendet händelsen till Försäkringskassan. Dagen efter hade R.S. ett samtal med N om konsekvenserna av hans handlande. Den 24 mars 2004 träffade L.H., som varit sjukskriven sedan händelsen, en sjuksköterska på företagshälsovården. Sjuksköterskan informerade R.S. om att händelser likt denna måste anmälas till Arbetsmiljöverket. Samma dag anmälde M.S. händelsen till Arbetsmiljöverket. Den 1 maj 2004 gjorde Arbetsmiljöverket en inspektion av gruppboendet.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Sofie Hansson samt nämndemännen Gudrun Gomér, Siv Lyreborg och Per Jacobson) anförde i dom den 26 januari 2006:
DOMSKÄL
Av 2 § arbetsmiljöförordningen framgår att om olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare, skall arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.
I detta fall har åklagaren gjort gällande att den händelse som skedde den 13 mars 2004 på gruppboendet utgör ett tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.
Med tillbud avses händelser där endast tillfälliga omständigheter uteslutit personskada (SOU 1988:3 s. 47). De händelser som skall anmälas är de händelser där allvarlig personskada varit utesluten endast på grund av s.k. änglavakt (jfr. Iseskog, Arbetsmiljöansvar, 1998, s. 30). L.H. har inte fått några allvarliga fysiska skador av strypgreppet och hon har på egen hand avvärjt angreppet. Av förhöret med henne framgår att hon en tid före händelsen gått en kurs i självförsvar och att hon därför visste hur man kunde värja sig mot denna typ av grepp. Av förhöret framgår vidare att hon fått psykiska skador av händelsen. Hon har förutom att vara sjukskriven i två veckor fortfarande tankar om händelsen. Det är tingsrättens uppfattning att det enbart var tillfälliga omständigheter som gjorde att L.H. lyckades ta sig ur strypgreppet och att skadorna inte blev allvarligare än de blev. Strypgreppet utgör därför ett sådant tillbud som föranleder anmälningsskyldighet till Arbetsmiljöverket.
Gruppboendet har efter händelsen vidtagit en rad åtgärder. Gruppboendet, och därmed R.S., har dock inte förrän den 23 mars 2004, dvs. tio dagar efter händelsen, anmält densamma till Arbetsmiljöverket. R.S. har gjort gällande att han inte kände till att han måste anmäla händelsen till Arbetsmiljöverket samt att han så fort han fick veta det anmälde händelsen. R.S. har såsom arbetsgivare en skyldighet att känna till de förpliktelser han har som föreståndare, däribland att meddela Arbetsmiljöverket när denna typ av tillbud inträffar. Han kan således inte undgå ansvar enbart på den grunden att han inte kände till sina förpliktelser. Frågan är då om R.S. kan undgå ansvar genom att utan dröjsmål ha underrättat Arbetsmiljöverket om händelsen.
Begreppet dröjsmål har ingen absolut betydelse utan skall tolkas med ledning av den aktuella bestämmelsens syfte och omständigheterna i övrigt och under vad som överensstämmer med god ordning och rimliga krav (jfr. prop. 1975:6 s. 232). Av den inspektion som Arbetsmiljöverket gjorde på gruppboendet den 1 maj 2004 framgår att de brister som Arbetsmiljöverket påtalade var av mindre allvarlig art och att de inte framstod som akuta. R.S. har efter händelsen underrättat de myndigheter samt de personer som han ansåg var berörda. Han har därefter i anslutning till att han fick kännedom om sin skyldighet härom underrättat Arbetsmiljöverket. Med hänsyn till att Arbetsmiljöverket vid sin inspektion inte hade så stora anmärkningar och att R.S. vidtagit de åtgärder som tidigare nämnts kan det inte enligt tingsrättens mening anses att R.S. gjort sig skyldig till brottslig underlåtenhet genom att inte anmäla händelsen till Arbetsmiljöverket tidigare än som skett. Åtalet skall därför ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten ogillar åtalet.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att R.S. skulle dömas i enlighet med åtalet.
R.S. bestred ändring. Han tillade i hovrätten att han genom den anmälan som gjordes till Försäkringskassan måste anses ha uppfyllt sin anmälningsskyldighet enligt arbetsmiljöförordningen, eftersom det av Försäkringskassans blankett framgår att anmälan vidarebefordras till Arbetsmiljöverket.
Hovrätten meddelade prövningstillstånd.
R.S. och L.H. hördes på nytt i hovrätten. M.S. hördes som nytt vittne.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Lundgren och Annika Åkerlind, tf. hovrättsassessorn Åsa Andersson, referent, samt nämndemännen Hans Marcusson och Sylvi Kraft) anförde i dom den 5 april 2007:
DOMSKÄL
(…) R.S. har gjort gällande att han genom sin anmälan till Försäkringskassan får anses ha fullgjort sin skyldighet att anmäla den aktuella händelsen till Arbetsmiljöverket. Skyldigheten att anmäla till Försäkringskassan följer dock av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och kan enligt hovrättens mening på intet vis anses ersätta den anmälningsskyldighet som i vissa fall åvilar arbetsgivaren även enligt 2 § arbetsmiljöförordningen. Att Försäkringskassan enligt vad som framgår av kassans blankett vidarebefordrar anmälan till Arbetsmiljöverket föranleder inte någon annan bedömning.
I likhet med tingsrätten finner hovrätten att den aktuella händelsen utgjort ett tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa och därmed varit anmälningspliktig. Med hänsyn till den obestämda innebörden av begreppet ”dröjsmål” och i övrigt på de av tingsrätten anförda skälen anser hovrätten - i likhet med tingsrätten - att R.S. inte kan anses ha gjort sig skyldig till brottslig underlåtenhet genom att inte anmäla händelsen tidigare än som skett (se minoritetens skiljaktiga mening i NJA 2005 s. 596, varvid kan anmärkas att majoriteten inte hade anledning att ta ställning till frågan om dröjsmål). Tingsrättens dom skall således fastställas.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 5 april 2007.
Mål nr: B 1634-06.
Lagrum: 4 kap. 8 § och 8 kap. 2 § första stycket 2arbetsmiljölagen (1977:1160); 2 § och 19 §arbetsmiljöförordningen (1977:1166).
Rättsfall: NJA 2005 s. 596.
Litteratur: Prop. 1975:6 s. 232; SOU 1988:3 s. 47; Iseskog, Arbetsmiljöansvar, 1998, s. 30.