NJA 2005 s. 596

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Bengt Kjellkvist) anförde i dom den 19 mars 2002:

Domskäl

Åklagaren har vid utvecklande av talan uppgivit följande. Den 23 november 2000 polisanmälde J.T. att han blivit lyft av elever i nionde klass och förd mot ett fönster på femte våningen på Högalidsskolan. J.T. upplevde att hans huvud var utanför fönstret och att han kände fönsterbrädet mot sin bröstkorg. Eleverna dömdes av Stockholms tingsrätt för olaga tvång till böter den 30 april 2001. S.-E.T. blev underrättad om händelsen samma dag. Med anledning av händelsen vidtogs bl.a. ett åtgärdsprogram mot mobbning. Anmälan till Yrkesinspektionen skedde först den 7 december 2001 per telefon och kompletterades med ett telefax dagen därpå.

S.-E.T. har vidgått omständigheterna med tillägg att J.T. aldrig var utanför fönstret med mer än en del av huvudet, men förnekat brott. Han har i första hand hävdat att någon anmälningsskyldighet till Yrkesinspektionen inte förelåg och i andra hand att anmälan i vart fall inte skett utan dröjsmål.

S.-E.T. har i förhör uppgivit följande. Han var inte på Högalidsskolan när händelsen inträffade, men återkom till skolan vid 17-tiden på eftermiddagen. Under kvällen talade han med J.T:s klassföreståndare P.F., J.T:s mor samt vissa av gärningsmännen. Någon klar bild av händelsen fick han inte förrän vid ett möte morgonen därpå med inblandade personer. Av den berättelse som kom fram drog S.-E.T. slutsatsen att J.T. hade blivit rädd av händelsen, men att han inte på något sätt svävat i livsfara. Han hade varit hållen av flera pojkar i nionde klass och eftersom fönstersmygen vid det aktuella fönstret var djup, kunde inte pojken ha hållits ut från fönstret med mer än en del av huvudet. Såvitt S.-E.T. vet mår J.T. idag bra och trivs på skolan. - S.-E.T. anser sig vara väl förtrogen med arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen. Han läste vid tillfället 2 § arbetsmiljöförordningen, men fann den inte tillämplig på den aktuella händelsen. Anledningen till att händelsen anmäldes var att S.-E.T vid ett senare samtal med en yrkesinspektör - rörande en helt annan fråga - blev ombedd att göra det. S.-E.T. är av uppfattningen att Arbetsmiljöinspektionen inte har vidtagit några åtgärder efter anmälan, förutom att en skyddsinspektion gjordes i mars 2001. Högalidsskolan har efter händelsen genomfört ett omfattande handlingsprogram mot mobbning, eftersom händelser som den aktuella är oacceptabla.

Åklagaren har påkallat vittnesförhör med P.B. och C.D.

P.B. har uppgivit följande. Han tog emot samtalet som J.T. ringde till 112. Han förstod att pojken utsatts för något allvarligt, eftersom han var livrädd. Enligt pojken skulle han ha hängt ut genom fönstret. P.B. uppfattade den lärare han talade med som nonchalant och ovillig att ta händelsen på allvar.

C.D. har uppgivit följande. Arbetsmiljöinspektionen - dåvarande Yrkesinspektionen - är av uppfattningen att den aktuella händelsen skulle ha anmälts så fort som möjligt, dvs. samma dag eller senast dagen därpå. Anmälan skall alltid ske om det föreligger allvarlig risk för ohälsa. Enligt Arbetsmiljöinspektionens förmenande omfattas även psykisk ohälsa av 2 § arbetsmiljöförordningen. Om det föreligger osäkerhet om anmälningsskyldighet föreligger skall anmälan alltid göras. Anmälan borde ha skett vid detta tillfälle, eftersom pojken hade hängt utanför fönstret. Hon medgav att polisanmälan delvis grundade sig på uppgifter i media, men att också de uppgifter som framkom i anmälan från S.-E.T. beaktats.

S.-E.T. har åberopat vittnesförhör med P.F som uppgivit följande. Han var och är J.T:s klassföreståndare. Han var den förste vuxne som träffade honom efter händelsen. J.T. hade då ringt 112 och P.F. talade även med en polisman som han ansåg gav honom för lite tid att faktiskt utreda vad som hänt. P.F. uppfattade inte att J.T. hade varit i någon omedelbar fara vid händelsen.

Både åklagaren och försvaret har även åberopat skriftlig bevisning.

Åklagaren har åberopat en tjänsteanteckning från samtalet då anmälan gjordes till Yrkesinspektionen och det kompletterande telefax som skickades dagen därpå. S.-E.T. har uppgivit att händelsen var ”allvarlig”.

Försvaret har åberopat delar av domskälen från Stockholms tingsrätts dom av den 30 april 2001 i mål B 7928-00 till styrkande av att J.T. aldrig hade mer än en del av huvudet utanför fönstret.

Tingsrätten gör följande bedömning.

De faktiska omständigheterna i målet är i huvudsak otvistiga. S.-E.T. har vidgått att J.T. lyfts upp av flera elever i nionde klass och burits mot ett fönster på femte våningen i Högalidsskolan. Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning uppgivit att J.T. skulle ha hängt ut genom fönstret med överkroppen samtidigt som han kände att han höll på att glida ur sina byxor. Det är dock inte visat annat i målet än att J.T. endast haft en del av sitt huvud utanför fönstret. Däremot får det anses ha blivit utrett att J.T. i samband med händelsen blev mycket rädd och skärrad. S.-E.T. har vidare vidgått att han inte anmält det inträffade till dåvarande Yrkesinspektionen enligt 2 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) förrän två veckor efter händelsen.

Fråga är då om detta skall föranleda straffansvar enligt 4 kap. 8 § och 8 kap. 2 § 1 st. 2arbetsmiljölagen (1977:1160). Försvaret har invänt att 2 § arbetsmiljöförordningen inte är tillämplig på denna händelse.

Av 2 § arbetsmiljöförordningen följer att arbetsgivaren skall utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket (dåvarande Yrkesinspektionen) om tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. Enligt tingsrättens mening har det i detta fall inte förelegat någon allvarlig fara för J.T:s fysiska hälsa, eftersom han faktiskt inte befunnit sig i en sådan situation att han kunde ramla till marken. Att han varit rädd för att bli kastad är i detta avseende inte tillräckligt för att anse att en allvarlig fara för fysisk ohälsa förelåg.

Åklagaren och Arbetsmiljöinspektionen har dock anfört att även psykisk ohälsa bör anses omfattas av stadgandet. Av förarbetena till arbetsmiljölagen, som är ramlagstiftning för arbetsmiljöförordningen, framgår också att lagstiftningens övergripande syfte är att skydda de anställdas psykiska och sociala såväl som fysiska hälsa (prop. 1976/77:149 s. 27).

I 2 § arbetsmiljöförordningen nämns olyckshändelser som medfört dödsfall eller allvarlig personskada. I begreppet personskada bör även psykisk skada omfattas (jfr 5 kap. 1 § skadeståndslagen). Med tillbud menas vidare händelse där endast tillfälliga omständigheter uteslutit personskada (SOU 1988:3 s. 47). Händelser där allvarlig personskada varit utesluten endast på grund av ”änglavakt” skall därför anmälas (jfr Iseskog, Arbetsmiljöansvar, 1998, s. 130).

Syftet med 2 § arbetsmiljöförordningen torde vara att Arbetsmiljöinspektionen skall kunna inspektera en olycksplats för att bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas för att liknande tillbud inte skall hända igen (SOU 1988:3 s. 48). I första hand är det olyckor som avses (jfr utredningens förslag till ordalydelse, SOU 1976:1 s. 26). Även annan skadlig inverkan i arbete torde dock falla in under begreppet tillbud. Sålunda bör även vissa andra händelser än olyckor kunna omfattas av paragrafen. Exempel på detta bör vara vissa faror som följer av arbetsuppgifterna. Om en väktare blir överfallen i tjänsten torde paragrafen kunna tillämpas, eftersom det är en uppenbar risk i arbetet. Att som skolelev bli fasthållen och buren mot ett fönster är inte en sådan händelse. Det är inte en risk som normalt följer av arbetet.

I 2 § arbetsmiljöförordningens andra mening har även ett allvarlighetsrekvisit ställts upp. Detta innebär att endast händelser som medför allvarlig fara för hälsan skall anmälas. Vid en jämförelse av det ursprungliga förslaget var ett väsentlighetsrekvisit infört i texten. Endast händelser av sådan beskaffenhet att det kan antas vara av väsentlig betydelse att de kommer till Yrkesinspektionens kännedom skulle enligt förslagets ordalydelse anmälas (SOU 1976:1 s. 26). Allvarlighetsrekvisitet bör enligt tingsrättens mening ses med utgångspunkt från den betydelsen. Den nu aktuella händelsen kan enligt tingsrättens förmenande inte ha inneburit en sådan allvarlig fara för hälsan som avses i förordningen och därför behöva komma till Arbetsmiljöinspektionens kännedom.

Med hänsyn till ovan angivna skäl skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Nämndemannen Ingrid Carlsson var skiljaktig och anförde:

Jag anmäler mig skiljaktig i domslutet.

Jag anser att S.-E.T. ska dömas för brott mot arbetsmiljöförordningen. Han har underlåtit att utan dröjsmål underrätta Yrkesinspektionen.

Att händelsen var allvarlig styrks bland annat av förhöret med den erfarne polismannen som tog emot samtalet från eleven J.T. J.T. fruktade för sitt liv. Polismannen upplevde också att läraren han pratade med inte förstod allvaret utan ville undvika polisinblandning.

S.-E.T. borde ha förstått att en sådan upplevelse för ett barn riskerar att förorsaka psykisk ohälsa. J.T. har också, som vi nu vet i efterhand, mått mycket dåligt psykiskt efter händelsen.

S.-E.T. bedömde också händelsen som allvarlig men dröjde två veckor med att anmäla vilket inte kan anses vara utan dröjsmål. Syftet med lagen är att Yrkesinspektionen ska ha möjlighet att komma snabbt på plats.

Det är viktigt att Arbetsmiljöinspektionen får möjlighet att inspektera en plats där tillbud inträffar. Särskilt viktigt är det när det gäller barnens miljö. Det gäller den fysiska miljön men också i hög grad den psykiska. Barnen har rätt till en bra miljö i skolan och ska inte behöva uppleva händelser som utsätter dem för dödsskräck. Om det hos personalen finns en osäkerhet om en händelse ska anmälas är det bättre att anmälan görs så att Yrkesinspektionen kan göra bedömningen. Annars kan det leda till misstankar om att ledningen vill hindra insyn i arbetsmiljön.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand, referent, och tf. hovrättsassessorn Jenny Wennhall) anförde i dom den 26 maj 2003:

Domskäl

Hovrätten finner liksom tingsrätten utrett att J.T. endast haft en del av sitt huvud utanför fönstret men att denne blev mycket rädd och skärrad av händelsen. J.T:s rädsla har varit fullt befogad och händelsen har inneburit allvarlig fara för dennes psykiska hälsa. Den omfattas därför av bestämmelsen i 2 § arbetsmiljöförordningen. Det har därmed ålegat S.-E.T. att anmäla tillbudet. Det är ostridigt att S.-E.T. anmälde händelsen, som inträffade den 23 november 2000 och som han fick vetskap om samma dag, först den 7 december 2000. Anmälan har alltså inte skett utan dröjsmål. S.-E.T. får anses ha handlat i vart fall av oaktsamhet. Åtalet skall därför bifallas och påföljden bestämmas till dagsböter.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten S.-E.T. för brott mot 2 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen (1977:1160) och 19 § arbetsmiljöförordningen till 30 dagsböter å 370 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Blomstrand, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 7 september 2005 följande dom:

Domskäl

Den 23 november 2000 blev J.T., som var elev i årskurs fyra vid Högalidsskolan i Stockholm, mot sin vilja upplyft av elever i årskurs nio och buren fram till ett fönster på skolans femte våning. Såvitt framgår av utredningen i målet hölls han därefter i vågrät ställning över fönsterbänken med huvudet utåt, så långt ut att en del av hans huvud befann sig utanför fönstret. Efter ca fem sekunder drogs han in och släpptes ned på golvet. Händelsen polisanmäldes av J.T. samma dag och tre elever dömdes sedermera för att vid tillfället ha gjort sig skyldiga till olaga tvång. Frågan i detta mål är om S.-E.T., som var skolans rektor, brutit mot arbetsmiljöförordningen (1977:1166) på grund av att det förflöt fjorton dagar från det att han fick vetskap om händelsen tills han underrättade dåvarande Yrkesinspektionen om den.

Arbetsmiljölagen (1977:1160) är i huvudsakliga delar tillämplig även på elevers förhållanden i skolan (jfr l kap. 3 § första stycket l och andra stycket). Med stöd av bemyndigande i lagen har i arbetsmiljöförordningen meddelats föreskrifter om skyldighet att anmäla arbetsskada m.m. Enligt 2 § första stycket första meningen arbetsmiljöförordningen skall arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket (tidigare Yrkesinspektionen), om olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Detsamma gäller enligt andra meningen vid tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa.

Till personskada räknas såväl fysisk som psykisk skada. Psykiska besvär bör emellertid bedömas som personskada endast om en medicinskt påvisbar effekt föreligger (jfr Bengtsson-Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 2002, s. 134). När det gäller innebörden av begreppet svårare personskada kan viss ledning hämtas från Arbetarskyddsstyrelsens vid tillfället gällande tjänstemeddelande (TjMed 1/97) om utredning av olycksfall och tillbud, avsett för den interna handläggningen inom bl.a. Yrkesinspektionen. Där anges att till svårare personskada brukar räknas invalidiserande skador och skador som i övrigt kan medföra långvarig sjukdom eller framtida men. I numera gällande föreskrifter och råd från Arbetsmiljöverket (Tillsynsserien 3/2004) återfinns en näraliggande definition, med ytterligare precisering. Anmälningsskyldigheten vid olycksfall i arbete får bl.a. mot denna bakgrund antas vara begränsad till de särskilt allvarliga fallen.

Det är klarlagt att händelsen föranledde att J.T. blev mycket rädd och att han var borta från skolan under två veckor.

Vad som framkommit om J.T:s psykiska besvär efter händelsen innebär inte att han kan anses ha drabbats av svårare personskada. Det har därför inte förelegat anmälningsskyldighet enligt regeln för olycksfall i 2 § första stycket första meningen arbetsmiljöförordningen.

Frågan blir då om bestämmelsen i andra meningen om anmälningsskyldighet vid tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa är tillämplig. Denna måste ses mot bakgrund av nyssnämnda regel för olycksfall, och det finns inte anledning att tolka regeln gällande tillbud så att det föreligger anmälningsskyldighet vid risk för mindre allvarlig skada än svårare personskada.

Det saknas underlag för bedömningen att det förelåg allvarlig fara för att J.T. skulle skadas fysiskt när han hölls med en del av huvudet utanför fönstret. Det J.T. utsattes för var visserligen av så skrämmande och kränkande slag att hans psykiska hälsa riskerades. Utredningen ger dock inte vid handen att händelsen inneburit allvarlig fara för att J.T. skulle drabbas av psykiska besvär av sådant slag som kan betecknas som svårare personskada. Vid sådant förhållande har det inte heller förelegat skyldighet att anmäla händelsen enligt regeln för tillbud i 2 § första stycket andra meningen arbetsmiljöförordningen.

Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet.