lagen.nu

RH 2007:31

Fråga om styrelseordförande, rektor och avdelningschef vid universitet har gjort sig skyldiga till tjänstefel vid handläggning av ärenden om utlämnande av allmän handling.

Göteborgs tingsrätt

Åklagaren åtalade C.G., G.S. och A.W. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning:

Kammarrätten i Göteborg har i två domar den 6 februari 2003 förordnat att L.E. och E.K. skall få ta del av handlingar utgörande forskningsmaterial (den s.k. Göteborgsundersökningen) som förvaras i en av Göteborgs universitet förhyrd lokal. Kammarrätten förordnade i domarna att universitetet skulle fastställa de förbehåll som därvid skulle gälla till skydd för enskildas intressen enligt vissa angivna bestämmelser i sekretesslagen (1980:100). Göteborgs universitet har därefter uppställt ett antal förbehåll vilka i delar överklagades av L.E. och E.K. I domar den 11 augusti 2003 upphävde kammarrätten vissa av förbehållen.

C.G. har därefter och fram till den 7 maj 2004, då materialet uppges ha förstörts, i sin egenskap av avdelningschef vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa/Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet uppsåtligen vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. C.G. har därefter dels för egen del vägrat att lämna ut handlingarna, dels vägrat att göra handlingarna tillgängliga för Göteborgs universitets ledning.

G.S. har under hösten 2003 och fram till den 7 maj 2004, då materialet uppges ha förstörts, i sin egenskap av rektor vid Göteborgs universitet uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. G.S. har därvid inte tillsett att handlingarna var tillgängliga för utlämnande samt har genom upprättande av nya förbehåll och genom tolkning av tidigare förbehåll försökt förhindra att L.E. och E.K. skulle få del av handlingarna.

A.W. har från december 2003 då frågan kommit att behandlas av styrelsen för Göteborgs universitet och fram till den 7 maj 2004, då materialet uppges ha förstörts, i sin egenskap av ordförande i styrelsen för Göteborgs universitet uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. A.W. har därvid underlåtit att verka för att handlingarna skulle utlämnas till L.E. och E.K. och har tvärtom, jämte G.S., genom upprättande av nya förbehåll och genom tolkning av tidigare förbehåll försökt förhindra att L.E. och E.K. skulle få del av handlingarna.

Brotten är inte att anse som ringa.

Samtliga åtalade förnekade brott. De gjorde i andra hand gällande att ett eventuellt tjänstefel var ringa.

Tingsrätten (lagmannen Bengt-Åke Engström, chefsrådmannen Stefan Wikmark och nämndemän) anförde i dom den 27 juni 2005 följande:

BAKGRUND

Utöver de faktiska förhållanden som anges i åklagarens gärningsbeskrivning kan antecknas följande. E.K. begärde den 19 februari 2002 hos universitetet att få ta del av de aktuella handlingarna. Efter avslagsbeslut och överklagande återförvisade kammarrätten frågan till universitetet. Den 9 juni 2002 ingav även L.E. en begäran om att få ta del av handlingarna. Efter nya avslag och överklaganden gav kammarrätten i domarna den 6 februari 2003 L.E. och E.K. rätt att ta del av handlingarna och föreskrev att universitetet enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen skulle fastställa förbehåll till skydd för enskildas intresse. Domarna vann laga kraft. Av C.G. och universitetet ingivna resningsansökningar avvisades. Den 7 april 2003 uppställde universitetet - utan att lämna ut handlingarna - ett antal förbehåll som skulle inskränka L.E:s och E.K:s rätt att lämna uppgifter vidare och utnyttja dem. Sedan även delar av dessa beslut överklagats upphävde kammarrätten i domarna den 11 augusti 2003 vissa av förbehållen. Domarna vann laga kraft. Av C.G. och universitetet ingivna resningsansökningar avvisades. - JO hade i juni 2003 riktat allvarlig kritik mot universitetet för dess sätt att handlägga ärendena.

De aktuella handlingarna förvarades i arkivskåp på C.G:s avdelning på Kungsgatan 12. Som avdelningschef hade C.G. ansvaret för frågor om utlämnande av handlingar. G.S. skickade den 14 augusti 2003 ett brev till C.G. vari han meddelade att L.E. och E.K. enligt universitetets beslut den 7 april 2003 skulle få ta del av handlingarna i universitetets lokal på Medicinaregatan 16 och att handlingarna den 19 augusti 2003 skulle flyttas dit samt att C.G. skulle ombesörja att handlingarna fanns tillgängliga för hämtning och att nödvändiga nycklar överlämnades. C.G. besvarade brevet den 18 augusti 2003. Den dagen hölls även ett möte mellan C.G. och G.S. m.fl. Den hämtning som var utsatt till den 19 augusti 2003 blev inte genomförd. G.S. meddelade L.E. och E.K. i brev den 1 september 2003 att han beslutat att f.n. inte inom universitetets ram vidta ytterligare åtgärder för att göra handlingarna tillgängliga men att han avsåg att föra frågan om C.G:s vägran att lämna ut handlingarna till Statens ansvarnämnd. G.S. hade den 10 oktober 2003 ett sammanträffande med C.G. C.G. avsände under hösten ett antal e-postbrev till G.S.

Utlämnandefrågan togs upp på ett möte i universitetets styrelse den 17 december 2003 varvid beslutades att bordlägga ärendet för att ledamöterna skulle få tid på sig att ta del av det skriftliga materialet. Styrelsen ställde sig även bakom att en anmälan skulle göras till Statens ansvarsnämnd. Vid nästa styrelsemöte, den 22 januari 2004, beslutades bl.a. att tillstyrka att rektor skulle meddela E.K. att hon inte skulle få del av handlingarna och att uppdra åt rektor att urforma ett ytterligare förbehåll för L.E. Den 27 januari 2004 beslutade prorektorn K.N. att E.K. inte skulle få ta del av det aktuella forskningsmaterialet och den 2 och 10 februari 2004 beslutade G.S. att ställa upp ett nytt förbehåll för L.E. Förbehållet utformades som ett villkor för att L.E. skulle få ta del av handlingarna. Kammarrätten upphävde i dom den 4 maj 2004 även dessa tre beslut.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Åklagaren: De förbehåll som universitetet enligt kammarrättens domar den 6 februari 2003 skulle fastställa utgjorde inte hinder för utlämnande utan avsåg endast en begränsning av målsägandenas möjligheter att använda materialet. - G.S. hade den 1 juli 2003 tillträtt befattningen som rektor för universitetet. Som svar på G.S:s brev den 14 augusti meddelade C.G. den 18 augusti att han inte skulle medverka till att handlingarna lämnades ut. När förvaltningschefen M.P. den 19 augusti 2003 kom till lokalerna på Kungsgatan för att motta nycklar till arkivskåpen fick han av K.L., controller på institutionen, beskedet att nycklarna inte skulle lämnas ut. K.L. intygade även i en handling daterad samma dag att hon av C.G. fått instruktion och klara besked om att inte lämna ut material eller nycklar. Handlingarna blev sedan inte utlämnade. - Den 9 maj 2004 meddelades att forskningsmaterialet förstörts av tre medarbetare till C.G.

C.G.: De aktuella handlingarna utgörs av 22 hyllmeter forskningsmaterial. Han har inte fått några krav på att lämna ut nycklar eller att göra handlingarna tillgängliga. Han har heller inte anmodats medverka. Han har inte vid något tillfälle hindrat ledningen att hämta handlingarna och de har varit tillgängliga för universitetet. - Även universitetet ansökte om resning avseende kammarrättens domar. Han och universitetet hade således samma inställning i frågan om utlämnandet och de uppställda förbehållen. Även av ett e-postmeddelande som G.S. tillställde honom den 12 november 2003 och av de promemorior som G.S. upprättade inför de båda styrelsemötena har han fått uppfattningen att han själv och arbetsgivaren var eniga i sakfrågorna. Samma slutsats har han dragit av universitetets yttrande till kammarrätten sedan beslutet den 27 januari 2004 överklagats. - Kammarrättens domar är riktade mot universitetet och inte mot honom. Ansvaret för att det aktuella forskningsmaterialet skulle lämnas ut åvilar således universitetets ledning. - Deltagarna i undersökningen hade utlovats sekretess och ett utlämnande skulle inte bara stå i strid med löftena utan även med det etiska regelverk som gäller för forskande läkare. Han har inte kunnat aktivt medverka till att strängt sekretessbelagt material lämnas ut till icke behöriga personer i strid mot löftena och regelverket. Han har varken insett eller bort inse att hans handlande eller underlåtenhet varit felaktigt.

G.S.: Hans ambition har hela tiden varit att universitetet skulle rätta sig efter kammarrättens domar och han har gjort vad han kunnat för att förmå C.G. att lämna ut handlingarna. Eventuellt har han haft en felaktig föreställning om hur de uppställda förbehållen skulle tillämpas. - Han var nytillträdd som rektor när kammarrättens domar kom den 11 augusti 2003. Den 18 augusti 2003 uppgav C.G. såväl muntligen som genom brev att handlingarna inte skulle komma att utlämnas. Den 19 augusti 2003 gav G.S. M.P. i uppdrag att flytta materialet men K.L. förklarade att hon fått instruktion av C.G. att inte lämna ut material eller nycklar. Genom byråchefen B.W. fick han besked som gick ut på att handlingarna inte kunde kommas åt. B.W. avrådde av arbetsmiljöskäl honom från att anlita låssmed och polis. Han konsulterade juridisk expertis om hur han skulle förfara. Han meddelade L.E. och E.K. sina problem och försökte utan framgång under hösten få C.G. att medverka. Av uttalanden från såväl straffrättsprofessorn, tillika ordföranden i Vetenskapliga rådet, Madeleine Leijonhufvud som f.d. kammarrättspresidenten Nils O. Wentz fick han uppfattningen att uppställda förbehåll måste vara uppfyllda innan handlingarna utlämnades. Saken behandlades sedan vid två styrelsemöten. Det bör inte anses som oaktsamt att ha en felaktig uppfattning i en rättsfråga.

A.W.: Verksamheten vid universitetet styrs av högskolelagen, högskoleförordningen och universitetets arbetsordning. Utlämnandefrågor och personalfrågor handhas av rektor och är således inte en sak för styrelsen. Emellertid kan principiellt viktiga frågor dras inför styrelsen. G.S. höll under hösten styrelsen väl informerad om de åtgärder han vidtog. Styrelsen lät ta fram en juridisk utredning och tog upp saken på två styrelsemöten. Vid mötet den 17 december 2003 bordlades frågan om utlämnande av forskningsmaterialet. Dock tillstyrktes att rektor skulle göra en anmälan till ansvarsnämnden. Vid sammanträdet den 22 januari 2004 behandlades inte utlämnandefrågorna utan endast frågorna om förbehållen och då med inriktning på spridningsrisken. Det enda som skulle kunna läggas honom till last är att han medverkat vid utformningen av ett nytt förbehåll beträffande L.E. Annat har han inte gjort.

UTSAGOR FRÅN HÖRDA PERSONER

L.E. och E.K. har berättat om sina respektiva bakgrunder och om de försök de gjort att få ut handlingarna från universitetet.

C.G.: Han är professor och överläkare. Universitetet är hans huvudarbetsgivare. Han är sedan 1986 chef för avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri. Hans högste chef är rektorn, G.S. I hans myndighetsutövning ingår att tillämpa mängder av lagar. Han tillämpar ofta sekretesslagen och är den som på avdelningen har det formella ansvaret för utlämnandefrågorna. - I botten av denna sak ligger en förtalskampanj som L.E. och E.K. för mot honom. Han är oerhört kränkt av att de anklagat honom för forskningsfusk. - De aktuella handlingarna förvarades i ett låst plåtskåp i lokaler som universitetet hyr på Kungsgatan 12. Universitetsledningen hade inte nycklar till lokalen. Till plåtskåpet hade han och tre andra forskare nycklar. Kammarrättens domar den 6 februari 2003 chockade honom. Domarna var felaktiga. De stred mot all etik. Han och de övriga forskarna hade avgett en mängd sekretesslöften som inte kan brytas. Såväl universitetet som han själv begärde resning, vilket avslogs. Detta är rättsröta! Han följde emellertid arbetsgivarens linje och de skulle upprätta förbehåll inför utlämnandet. Såväl han själv som universitetet tolkade de upprättade förbehållens funktion så att om förbehållen inte var uppfyllda så kunde L.E. och E.K. inte få ut handlingarna. Den uppfattningen delades av professorn Madeleine Leijonhufvud, f.d. kammarrättspresidenten Nils O. Wentz, tidigare rektorn B.S., preses G.B. och B.W. Enligt kammarrättens domar den 11 augusti 2003 skulle handlingarna flyttas till en lokal på Medicinaregatan. Den 13 augusti 2003 ringde G.S. honom och avtalade om ett sammanträde den 18 augusti. G.S. skickade honom även ett brev, som kom den 14 augusti, vari G.S. angav att han, C.G., den 19 augusti skulle överlämna nycklar till M.P. Han svarade i ett brev den 18 augusti att han inte avsåg att lämna nycklar till M.P. Vid det efterföljande sammanträdet den 18 augusti uppmanade ingen honom att lämna ifrån sig nycklarna. Rektorns brev den 14 augusti var alltså en gest för galleriet. När M.P. kom den 19 augusti var han själv inte där. Han hade gett klart uttryck för att han inte kunde medverka till att handlingarna lämnades ut och han hade gett K.L. i uppdrag att inte lämna ut nycklarna till M.P. Den 10 oktober träffade han G.S., som hade tillgång till en artikel författad av Madeleine Leijonhufvud. Även ett artikelutkast av Nils O. Wentz företeddes. De kan ha diskuterat ytterligare förbehåll för L.E. Även i början av december träffade han G.S. I början av januari 2004 deltog han i ett sammanträde hos G.S. Även A.W. var då med. Det mötet gällde främst påståendet om forskningsfusk. Både G.S. och A.W. hade uppfattningen att handlingarna inte skulle lämnas ut. - Nils O. Wentz dotter arbetar på hans avdelning men Nils O. Wentz har inte haft något uppdrag från honom eller avdelningen. - Den enda kontakt han haft med E.K. var ett brev i februari 2002. G.S. har aldrig beordrat honom att göra något. Själv har han befunnit sig i en omöjlig situation. Antingen kunde han ha lämnat ut handlingarna och då riskerat åtal för sekretessbrott eller så kunde han ha vägrat lämna ut dem och då blivit åtalad för tjänstefel. På fråga från A.W. om han var beredd att lämna ut handlingarna har han svarat nej.

G.S.: Han är ingenjörsutbildad på KTH. Han tillträdde tjänsten som rektor den 1 juli 2003 och hade genom sin företrädare B.S. fått veta att man väntade en dom från kammarrätten och att universitetet hade anlitat en advokat, R.R. hos advokatfirman M.S. Han visste också att JO i juni hade uttalat kritik mot universitetet i utlämnandefrågan. - När domen den 11 augusti kom formulerade R.R. ett brev som G.S. skickade till C.G. med upplysningen att materialet skulle flyttas till en annan lokal. Han fick brevsvar från C.G. att denne vägrade medverka. Han träffade även C.G. på sammanträdet den 18 augusti. Den 19 augusti vägrade K.L. att lämna nycklarna till M.P. En transportfirma var vidtalad och en lokal på Medicinaregatan var ordnad. - Universitetet övervägde att begära handräckning med hjälp av kronofogdemyndigheten och hade kontakt med Madeleine Leijonhufvud, som uppgav att E.K. endast kunde ta del av handlingarna inom ett av Vetenskapsrådet finansierat projekt. Han rådgjorde med rektorn vid Umeå Universitet och även med utbildningsdepartementet. Fastighetsägaren tillfrågades om lokalens utformning. Han kontaktade B.W. och R.R. Han skrev den 1 september brev till L.E. och E.K. varigenom han förklarade situationen och meddelade att han inte hade för avsikt att låta vidta polisiära åtgärder men att han förberedde en anmälan till Statens ansvarsnämnd. Han fortsatte sedan att söka efter en lösning. Han kom fram till att en anmälan till ansvarsnämnden skulle negativt påverka händelseutvecklingen och inte få C.G. att medverka. C.G. uppgav i ett e-postmeddelande den 23 september att han avslagit M.P:s begäran att få flytta dokumenten. - Den 10 oktober fick han Nils O. Wentz artikelutkast. I e-postmeddelanden den 15 oktober och 4 december visade C.G. att han inte ändrat inställning. Han tolkade mot bakgrund av de två artiklarna innebörden av förbehållen så att målsägandena inte skulle få ta del av materialet om något av förbehållen brast. - Saken fördes upp i styrelsen och han upprättade en PM inför mötet den 17 december liksom inför mötet den 20 januari 2004. Vid det senare mötet fick han i uppdrag att dels meddela E.K. att hon inte skulle få ut handlingarna, dels föreskriva L.E. ett nytt förbehåll. Först vid advokatkontakt efter domen den 4 maj 2004 fick han klart för sig att förbehållen inte reglerade rätten att få ut handlingarna utan rätten att använda dem. Han hade dock fortfarande uppfattningen att man kunde sätta upp nya förbehåll. - Han ser inte vad han kunnat göra annorlunda.

A.W.: Han ingår i Vetenskapsrådets styrelse och är ordförande i Vetenskapsakademin. Sedan fyra och ett halvt år är han också ordförande i universitetsstyrelsen, som har sju-åtta sammanträden per år. Vid styrelsemötena finns en stående punkt ”Rektor informerar”. Vid mötena i september, oktober och november redogjorde G.S. för kammarrättens domar, förbehållen och de ansträngningar han gjort för att få materialet i sin besittning. Vid oktobermötet aktualiserades genom Madeleine Leijonhufvuds artikel även frågan om förbehållens betydelse. Styrelsen har själv ingen möjlighet att genomföra åtgärder. Det skall rektor göra. Utlämnandet var således inte styrelsens ansvar. Förbehållen ansågs dock vara en svår och principiellt viktig fråga och styrelsen begärde därför en utredning från advokatbyrån M.S. Den 8 december kom ett utlåtande från R.R. Vid sammanträdet den 17 december redogjorde G.S. med stöd av en av honom upprättad PM för åsikterna hos de experter som varit inkopplade. Styrelsen beslutade att bordlägga frågorna kring utlämnandet för att få tid att ta del av det skriftliga materialet men ställde sig bakom att rektor begärde prövning av disciplinansvar hos Statens ansvarsnämnd. Eftersom JO två dagar senare beslöt inleda förundersökning rörande tjänstefel förföll dock frågan om anmälan. Vid det följande styrelsesammanträdet den 22 januari 2004 beslöt styrelsen på G.S:s rekommendationer dels att tillstyrka att G.S. skulle meddela E.K. att förbehållet för hennes del inte var uppfyllt och att hon därför inte hade rätt att ta del av materialet, dels att uppdra åt G.S. att beträffande L.E. utforma ytterligare förbehåll. - Den 10 januari 2004 träffades han, C.G. och G.S. vid ett laddat möte. På fråga uppgav C.G. att han inte skulle lämna ut handlingarna. Vid mötet den 22 januari visste hela styrelsen att JO inlett förundersökning och man försökte efterkomma kammarrättens domar korrekt. Efter den 22 januari 2004 har A.W. inte haft med ärendet att göra. - Han vet inte på vems ansvar rektor fullgör ett uppdrag han ålagts av styrelsen att utföra.

K.L.: Hon är sedan fem år anställd som controller på avdelningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Hennes chef är C.G. och det är han som beslutar i frågor om utlämnande av handlingar. Universitetet hyr avdelningens lokaler men det är avdelningen som betalar hyran. De aktuella handlingarna förvarades i avdelningens arkiv, ett antal brandsäkra plåtskåp till vilka endast respektive forskare har nycklar. Själv hade hon ingen nyckel. - Hon tycker att kammarrättens domar är märkliga. Under hösten fördes löpande diskussioner i frågan men det var rektor som hade det formella ansvaret för utlämnandet. Efter domarna den 11 augusti var det självklart att handlingarna inte skulle lämnas ut. L.E. och E.K. uppfyllde ju inte förbehållen. Hon diskuterade saken med C.G., som fått ett brev från rektor om att materialet skulle flyttas. C.G. svarade på brevet och det hölls ett möte med rektor där brevet dock inte diskuterades vidare. Hon uppfattade rektorns brev som tillkommet enbart av formella skäl. Universitetet hade ju fått kritik från JO för långsam handläggning. Rektorns brev var ett spel för galleriet. Den 19 augusti kom M.P. och ytterligare en person och frågade efter C.G., som inte var där. M.P. ville ha ut handlingarna, alternativt få nycklarna. C.G. hade emellertid gett henne klara instruktioner att inte lämna ut nycklar eller handlingar och hon bekräftade detta skriftligen för M.P. Därefter har hon inte fått någon förfrågan om handlingarna. - I slutet av augusti deltog hon tillsammans med flera andra personer i ett möte hos B.W. för att visa sitt stöd för bl.a. C.G.

M.P.: Han var förvaltningschef vid Sahlgrenska Akademin, en paraplyorganisation för ett antal institutioner. Efter kammarrättens första domar var alla ense om att det bl.a. på grund av den djupa schism som förelåg var olämpligt att L.E. och E.K. skulle ta del av handlingarna i avdelningens lokaler på Kungsgatan 12. Han okulärbesiktigade materialet vid ett besök i februari men fick sedan inte vidare order. När domarna den 11 augusti kom hade universitetet fått en ny rektor, som den 14 augusti gav C.G. direktiv att lämna ut nycklarna och honom själv uppdraget att hämta dem. Han besökte tillsammans med en medarbetare avdelningen. C.G. var inte där. Han bad K.L. att få nycklarna men hon uppgav att hon inte kunde lämna ut dem och att C.G. sagt att hon inte fick lämna ut dem. På hans begäran intygade hon detta skriftligt och han själv upprättade en PM om händelsen. Han hade vidtalat en transportfirma och en låssmed och hade ställt i ordning en ny lokal för förvaring av handlingarna. Han införskaffade också ritningar över fastigheten på Kungsgatan och konstaterade att något som betecknats som valv fanns inritat och nämnde nog detta för B.W. Situationen var mycket infekterad och det spekulerades i att handgemäng kunde komma att uppstå. Han väntade på att rektor skulle trycka på knappen men detta skedde inte. - För honom är innebörden av ett förbehåll att den som fått del av hemliga handlingar inte får föra innehållet vidare. Förbehåll av praktisk natur kan också förekomma.

B.W.: Han har tjänstgjort vid universitetets administration sedan 1984 och bereder ärenden inför rektors och styrelsens beslut. Våren 2002 fick institutionen en begäran om att få ta del av allmänna handlingar. Institutionen nekade och saken fördes sommaren 2002 upp på rektorsnivå. Efter ett överklagande återförvisades ärendet till universitetet för ny handläggning och ett nytt beslut fattades av rektor och preses. Efter domen den 6 februari ställdes ett antal förbehåll upp. I praktiken utformades dessa förbehåll av C.G. Efter domarna den 11 augusti fanns inget annat att göra än att lämna ut handlingarna. Förbehållen avsåg begränsningar i rätten att använda materialet. L.E. och E.K. skulle alltså få del av handlingarna och sedan skulle universitetet se till att förbehållen iakttogs. - G.S:s avsikt var att efterkomma domarna men C.G. och hans avdelning hade sina egna regler. C.G. håller sig gärna i bakgrunden och skickar fram K.L. G.S. försökte hitta en lösning och ville få till stånd ett sammanträffande med C.G. Detta var inte enkelt. C.G. hade inte tid förrän den 10 oktober. I slutet av augusti var det en demonstration utanför hans eget tjänsterum till stöd för C.G. Han filade på en anmälan till Statens ansvarsnämnd men G.S. menade att en sådan anmälan knappast skulle medföra att handlingarna kom fram. Fastighetsägaren kunde inte tillhandahålla extra nycklar och kronofogden kunde inte hjälpa till. Det var tal om biträde av polis. G.S. talade med Madeleine Leijonhufvud. Det kom även en PM från Nils O. Wentz. En lösning som diskuterades var att universitetet skulle sätta upp ytterligare förbehåll. Själv såg han detta som ett försök att ytterligare förhala utlämnandet. JO hade under sommaren uttalat mycket skarp kritik i saken och det var en skandal att en begäran från februari 2002 inte var effektuerad i oktober 2003. Universitetet hade anlitat en advokatbyrå som skrivit vad universitetet önskade. Efter domarna i augusti ville advokaten inte fortsätta. Fr.o.m. oktober hade G.S. Nils O. Wentz som sin juridiske rådgivare. De nya förhållanden tillkom på G.S:s initiativ men det var Nils O. Wentz som skissat på dem.

E.E., M.I. och C.G.G. har hörts på C.G:s begäran. De har i varierande omfattning uttalat sig om C.G. som person, sin syn på kammarrättens domar och de etiska regler som gäller för forskare.

SKRIFTLIG BEVISNING

Parterna har som skriftlig bevisning åberopat en mängd handlingar såsom olika beslut, brev, e-postkorrespondens, styrelseprotokoll, promemorior, artiklar m.m.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Inledningsvis kan fastställas att sekretessfrågorna prövats av kammarrätten och att det nu inte är fråga om huruvida handlingarna skulle ha lämnats ut eller inte. Det är inte heller fråga om någon ny bedömning av de uppställda förbehållen. Tingsrättens prövning avser endast ansvaret för att handlingarna inte tillhandahållits L.E. och E.K. Härvid kan anmärkas att handlingarna skulle ha lämnats ut till L.E. och E.K. redan som en följd av kammarrättens domar i februari 2003 med de begränsningar i fråga om praktiska arrangemang och användning av materialet som universitetet kunde ha uppställt i form av förbehåll.

C.G.

Åklagaren har har lagt C.G. till last att han efter domarna den 11 augusti 2003 vägrat lämna ut handlingarna till målsägandena. Skyldigheten att lämna ut forskningsmaterialet uppkom redan i februari och kvarstod så länge handlingarna inte gjorts tillgängliga. C.G. hade på sin avdelning ansvaret för frågor av detta slag. Enligt B.W. hade dock utlämnandefrågan redan sommaren 2002 förts upp på rektorsnivå. Att rektor hade tagit på sig ansvaret för utlämnande framgår också av att det var G.S. som gav M.P. direktiv om flyttningen av handlingarna. Eftersom C.G. under den med åtalet avsedda tiden inte hade kvar ansvaret för utlämnandet kan det inte läggas honom till last att han för egen del vägrat lämna handlingarna till målsägandena.

Åklagaren har även gjort gällande att C.G. vägrat göra handlingarna tillgängliga för universitetets ledning. C.G. har förnekat att han vägrat detta.

Genom C.G:s egna uppgifter är klarlagt att han i högsta grad ogillade kammarrättens domar, som han anser oriktiga, och att han hade och har uppfattningen att handlingarna inte skulle lämnas ut.

G.S. har i ett brev till C.G. den 14 augusti 2003 klart uttalat att kammarrättens domar måste verkställas och ålagt C.G. att ombesörja att handlingarna den 19 augusti fanns tillgängliga för hämtning och att eventuella nycklar överlämnades.

I sitt skriftliga svar till G.S. den 18 augusti förklarade C.G. att han inte skulle komma att överlämna materialet eller nycklarna. Av K.L:s och M.P:s berättelser framgår klart att orsaken till att M.P. den 19 augusti inte fick tillgång till materialet var de instruktioner C.G. givit K.L. I sitt e-postmeddelande till G.S. den 23 september uppgav C.G. att han ”avslagit” M.P:s begäran att få flytta handlingarna. I ett e-postmeddelande till G.S. den 15 oktober förklarade C.G. dels att han fått en order om flyttning, dels att han aldrig kommer att acceptera en flyttning. C.G. har även i ett e-postmeddelande till G.S. den 4 december uppgett att han gjort ”bedömningen att inte lämna ut materialet” varvid han vägt in risken för att detta skulle komma att lämnas ut till L.E. och E.K. Därtill kommer att C.G:s egen personal, som framgår av deras upprop den 28 augusti, uppfattat att C.G. beslutat att inte lämna ut forskningsmaterialet. Alla dessa omständigheter visar klart att C.G. haft möjlighet att göra handlingarna tillgängliga för universitetets ledning men att han vägrat detta.

C.G. har gjort gällande att universitetets ledning varit ense med honom i sakfrågorna och att uppmaningen till honom att tillhandahålla handlingarna endast var ett spel för galleriet. Att universitetsledningen eventuellt haft samma inställning som C.G. i de sekretessfrågor som förts upp i kammarrätten är i detta mål överspelat. Efter domarna den 11 augusti har universitetsledningen klart uppmanat C.G. att göra handlingarna tillgängliga och även vidtagit konkreta förberedelser för att dessa skulle kunna flyttas. Sedan hämtningsförsöket misslyckats har universitetsledningen på olika sätt under hösten och vintern fortsatt att arbeta med frågan om utlämnandet. Till saken hör också att JO i juni hade kritiserat universitetet för att handlingarna inte kom fram, vilket man från universitetets sida var väl medveten om. De angivna omständigheterna visar att universitetsledningen tagit kammarrättens domar på allvar och att deras uppmaning till C.G. inte enbart var det spel som C.G. påstått.

Uppgifterna om att de i undersökningen deltagande personerna utlovats sekretess och att ett utlämnande skulle strida mot Världsläkarförbundets Helsingforsdeklaration hör till sekretessfrågan och saknar därför betydelse i detta mål.

Att lämna eller inte lämna ut begärda handlingar är myndighetsutövning. Sedan frågan förts från avdelningen upp på rektorsnivå var C.G. inte längre direkt ansvarig för att åtgärden skulle genomgöras. Hans vägran att tillhandahålla handlingarna var emellertid en handläggningsåtgärd som omedelbart föregick själva myndighetsutövningen och som fick konsekvenser för L.E. och E.K. C.G:s vägran har därför skett vid universitetets myndighetsutövning. Hans vägran skall bedömas som ett uppsåtligt tjänstefel.

G.S.

Eftersom rektor tagit över ansvaret i utlämningsfrågan var det G.S. som skulle se till att kammarrättens domar följdes.

Efter kammarrättens domar den 11 augusti 2003 lät G.S. formulera och den 14 augusti skicka en skrivelse i saken till C.G., som var den som förvarade materialet. Han lät också vidta praktiska förberedelser för den flyttning av handlingarna som ansågs nödvändig. Så långt kan ingen anmärkning riktas mot G.S:s agerande. Sedan hämtningen misslyckats den 19 augusti har G.S., enligt egna icke bestridda uppgifter som dessutom har stöd i M.P:s utsaga, undersökt möjligheterna att få hjälp från fastighetsägaren och kronofogdemyndigheten. Biträde av polis övervägdes. Han har också konsulterat advokaten R.R. och rådgjort med rektorn för Umeå universitet och företrädare för utbildningsdepartementet. Även dessa åtgärder får i den uppkomna situationen anses vara tillräckliga på kort sikt.

Emellertid skickade G.S. den 1 september brev till L.E. och E.K. vari han förklarade att han gjort allt som rimligen kunde krävas och att han inte inom universitetets ram avsåg att vidta ytterligare åtgärder. Även om han i samma brev uppgav att han avsåg att föra C.G:s vägran till Statens ansvarsnämnd ger breven det bestämda intrycket av att G.S. gett upp och inte ämnade göra något mera för att efterkomma domarna. Den därpå följande månaden synes inget konkret ha hänt i saken, vilket kan förklaras av att G.S. sökte åstadkomma ett sammanträffande med C.G. men att denne sade sig inte ha tid att träffa sin chef förrän den 10 oktober.

De kontakter G.S. har haft med rektorn för Umeå universitet och företrädare för utbildningsdepartementet tycks inte ha varit av beskaffenhet att föra frågan om utlämnande av handlingarna framåt. Kontakterna med fastighetsägaren har resulterat i beskedet att inga ytterligare nycklar fanns att tillgå samt i ett antagande att handlingarna förvarades i ett valv. Ingen närmare utredning om så var fallet gjordes trots att M.P. enligt vad han uppgett hade ”okulärbesiktigat” materialet och således borde ha vetat var det fanns. Det kan inte för G.S. ha framstått som särskilt sannolikt att C.G. vid det planerade mötet den 10 oktober skulle gå med på att lämna ut handlingarna. Det är därför inte ursäktligt att avvakta detta möte utan att ha vidtagit kraftfulla åtgärder. Över huvud taget har G.S. under perioden den 1 september 2003 till den 10 oktober 2003 visat en oacceptabel passivitet i ett ärende där verksamma åtgärder skall vidtas skyndsamt. Han har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Enligt tingsrättens uppfattning har G.S. under den nu aktuella perioden avsett att lämna ut handlingarna. Brottet är därför inte uppsåtligt utan oaktsamt. Vid bedömningen av oaktsamheten i ett handlande eller en underlåtenhet får omständigheter kring gärningsmannens person vägas in. G.S. är rektor för universitetet. Stora krav måste ställas på att han i sin myndighetsutövning hanterar administrativa ärenden korrekt. Brottet är med hänsyn härtill samt med beaktande av den långa tid som förflutit utan att verkningsfulla åtgärder vidtagits inte att bedöma som ringa.

Vid det sammanträde som G.S. den 10 oktober hade med C.G. företeddes en tidningsartikel skriven av juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud i hennes egenskap av biträdande generaldirektör i Vetenskapsrådet. I artikeln uttrycker Madeleine Leijonhufvud att Vetenskapsrådet har svårt att se att domarna lämnar något utrymme för utlämnade av materialet till E.K. G.S. har uppgett att han vid sitt samtal med Madeleine Leijonhufvud fått svaret att E.K. endast kunde ta del av handlingarna inom ett av Vetenskapsrådet finansierat projekt, vilket det här inte var fråga om. I anslutning till sammanträdet överlämnade C.G. även ett utkast till en artikel, skriven av f.d. kammarrättspresidenten Nils O. Wentz. I utkastet görs gällande att L.E. och E.K. vilselett kammarrätten och att kammarrättens domar knappast är riktiga i sak.

Den omständigheten att en part anser att en domstol vilseletts eller att en dom av annan anledning är felaktig innebär inte att parten själv får avgöra huruvida domen skall följas eller ej. Forskningsmaterialet skulle därför ha lämnats ut. I detta fall får dock beaktas att G.S. den 10 oktober eller dagarna däromkring fått två uttalanden om hur kammarrättens domslut skulle tolkas och hanteras. Uttalandena gick sammantagna ut på att kammarrättens domar kanske inte omedelbart måste efterkommas.

Som tingsrätten tidigare anfört måste stora krav ställas på G.S. i hans myndighetsutövning. Dock har även den situation G.S. befunnit sig i betydelse. De aktuella handlingarna hade av någon anledning inte lämnats ut i samband med att förbehållen sattes upp i april 2003. Det G.S. i augusti fick att bedöma var därför något annorlunda än ett rutinmässigt utlämningsärende. Uttalandena från Madeleine Leijonhufvud och Nils O. Wentz härrörde från två välrenommerade jurister som kunde förutsättas vara väl insatta i sakfrågorna. Dessa omständigheter sammantagna medför enligt tingsrättens mening att G.S. inte uppsåtligen handlat fel eller varit straffbart oaktsam vid tolkningen av innebörden i de lagda och godkända förbehållen. G.S:s handlande under tiden den 10 oktober fram till styrelsemötet den 17 december skall därför inte medföra ansvar.

Sedan utlämnandefrågorna hänskjutits till universitetsstyrelsen och tagits upp på dess sammanträde den 17 december har det rimligen ålegat G.S. att avvakta styrelsens ställningstagande. Hans passivitet mellan styrelsesammanträdena skall då inte heller medföra ansvar för honom.

Vid styrelsemötet den 22 januari 2004 beslutade styrelsen att tillstyrka att G.S. skulle meddela E.K. att hon inte hade rätt att ta del av forskningsmaterialet med motiveringen att ett av kammarrätten godkänt förbehåll inte var uppfyllt. Även om det var en av G.S. upprättad promemoria, vari han hänvisade till Madeleine Leijonhufvuds artikel, som låg bakom beslutet bör det inte läggas G.S. till last som uppsåtligt fel eller straffbar oaktsamhet att han följde styrelsens rekommendation.

Styrelsen beslutade också vid sammanträdet att ge G.S. i uppdrag att utforma ett nytt förbehåll för L.E. innan handlingarna utlämnades till denne. Även här låg G.S:s promemoria till grund för beslutet. G.S. hade i den delen upprättat sin promemoria med stöd av ett nytt utlåtande som Nils O. Wentz upprättat den 18 januari 2004 och i vilken Wentz förklarade sig inte finna något som hindrade att universitet satte upp ytterligare förbehåll för L.E. Inte heller här kan det läggas G.S. till last att han fullföljde det uppdrag han fått av styrelsen.

A.W.

Åklagaren har gjort gällande att A.W. från styrelsemötet den 17 december 2003 och framåt underlåtit att efterkomma kammarrättens domar.

Utlämnandefrågan togs upp på styrelsemötet i december men bordlades till nästa sammanträde. Bordläggningen var med hänsyn till frågornas komplicerade karaktär en försvarlig åtgärd.

De beslut styrelsen fattade den 22 januari 2004 var felaktiga. I likhet med vad som anförts beträffande G.S. medför den omständigheten att styrelsen i en komplicerad situation beaktat uttalanden från två välrenommerade jurister att besluten inte skall läggas A.W. till last som uppsåtligt brott eller straffbar oaktsamhet. Åtalet mot A.W. skall därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde C.G. för tjänstefel till villkorlig dom och dagsböter och G.S. för tjänstefel till dagsböter. Åtalet mot A.W. ogillades

Chefsrådmannen Stefan Wikmark och en nämndeman var skiljaktiga i fråga om åtalet mot G.S. och anförde följande:

I likhet med tingsrättens övriga ledamöter finner vi att G.S. under perioden den 1 september till den 10 oktober varit oacceptabelt passiv och därigenom av oaktsamhet begått tjänstefel.

Genom att forskningsmaterialet inte utlämnades i samband med att förbehållen uppställdes i april 2003 kom G.S. att som nytillträdd rektor få ta över ansvaret för ett ärende som redan hamnat snett. Ärendet hade varit föremål för domstolsprövningar i flera omgångar och var genom C.G:s m.fl. envetna motstånd komplicerat och svårhanterligt. Vi har mot den bakgrunden viss förståelse för att G.S. tvekade om vilka åtgärder han skulle sätta in.

Även om G.S. inte åstadkommit något konkret i utlämnandefrågan under den aktuella perioden har han i viss omfattning sökt efter vägar att komma framåt för att L.E. och E.K. skulle få sin rätt. G.S:s tveksamma agerande kan således inte tolkas som ett uttryck för nonchalans eller medveten oaktsamhet. G.S:s tjänstefel kan då anses som ringa och skall inte medföra ansvar.

Vi ogillar åtalet mot G.S.

Hovrätten för Västra Sverige

C.G, G.S. och åklagaren överklagade domen. C.G. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet, i andra hand bestämma påföljden till böter. G.S. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma G.S. i enlighet med åtalet och som en följd därav skärpa straffet samt att hovrätten skulle döma A.W. för tjänstefel i enlighet med åtalet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Åklagaren justerade i hovrätten åtalet mot G.S. genom att lägga till orden ”efter den 1 september” varför första meningen i gärningsbeskrivningens tredje stycke kommit att lyda: ”G.S. har under hösten efter den 1 september 2003 och fram till den 7 maj 2004 …”

Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsråden Eva Lönqvist och Nanna Töcksberg, referent, samt nämndemännen Solveig Persson och Hans Johansson) anförde i dom den 8 februari 2006 följande:

DOMSKÄL

1. Utredningen i hovrätten

C.G., G.S. och A.W. har hörts på nytt. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom.

På Justitieombudsmannens begäran har vidare omförhör hållits med vittnena K.L., M.P. och B.W.. På C.G:s begäran har omförhör hållits med vittnena M.I., E.E. och C.G.G.

I hovrätten har på Justitieombudsmannens begäran förhör med E.K. och L.E. förebringats genom uppspelning från tingsrättens huvudförhandling.

Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten, Justitieombudsmannen dock med tillägg av bl.a. en tidningsartikel ur GU- Journalen nr 5-03 och C.G. med tillägg av bl.a. kopia av två e-mail från honom själv till G.S. av den 7 och 24 november 2003, en artikel i Dagens Nyheter 2005-05-14 av professorn i medicinsk rätt Elisabeth Rynning samt ytterligare stödbrev från forskande läkare.

2. Huvudfrågorna i målet

Den övergripande frågan är om var och en av de tre tilltalade vid sin handläggning av två ärenden om utlämnande av allmän handling har gjort sig skyldig till tjänstefel, dvs. om de åsidosatt vad som gällde för deras respektive uppgifter vid Göteborgs universitet. Handlingarna utgjorde grundmaterialet i ett psykiatriskt forskningsprojekt med personliga uppgifter om ett stort antal enskilda personer. Under den period som åtalet mot envar av dem omfattar var C.G. chef för avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, där det material som begärdes utlämnat förvarades, G.S. rektor för universitetet och A.W. ordförande i universitetets styrelse.

Deras handlande skall ses mot bakgrund av lagstiftningen om offentlighet och sekretess och mot bakgrund av kammarrättens domar och Justitieombudsmannens tidigare kritik i ärendena. En kortfattad redogörelse för reglerna om offentlighet och sekretess ges i avsnitt 3. I avsnitt 4 lämnas en redogörelse för bl.a. kammarrättens domar och universitetets handläggning.

3. Regler om offentlighet och sekretess

Grundläggande bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Där regleras även frågan om utlämnande av allmänna handlingar. Tryckfrihetsförordningen är en av Sveriges grundlagar.

Var och en har enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt får enligt 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa i bestämmelsen angivna intressen, däribland skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelser som inskränker rätten att ta del av allmänna handlingar finns i sekretesslagen.

En allmän handling som får lämnas ut, d.v.s. som inte omfattas av sekretess, skall enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen. Ett besked i en utlämnandefråga bör normalt lämnas redan samma dag, men någon eller några dagars fördröjning kan godtas om det är nödvändigt för att myndigheten skall kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Ett visst dröjsmål anses också godtagbart, om framställningen avser ett mycket stort material och särskilt om det är ett stort material som behöver gås igenom för att ställning skall kunna tas till om det kan lämnas ut helt eller delvis.

Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Den innehåller alltså inskränkningar i den rätt att ta del av allmänna handlingar som framgår av tryckfrihetsförordningen. Bestämmelserna avser förbud mot att röja uppgift, oavsett på vilket sätt det sker. När sådant förbud gäller sägs sekretess gälla. Det är inte möjligt att besluta i en sekretessfråga i förväg. I stället skall frågan om sekretess prövas varje gång en handling begärs utlämnad. Avgörande för om en handling kan lämnas ut eller inte är om utlämnandet kan antas medföra risk för viss angiven skada. I de olika sekretessbestämmelserna beskrivs risken för skada på olika sätt, med hänsyn till vilket intresse som sekretessbestämmelsen är avsedd att skydda. Sekretessen kan vara starkare eller svagare beroende på vilket sekretessintresse som avses. Sekretessbestämmelserna har på detta sätt utformats så att de skall utgöra ett tillräckligt skydd för t.ex. enskildas personliga integritet, samtidigt som den grundlagsfästa offentlighetsprincipen inte skall inskränkas mer än vad som kan anses nödvändigt.

Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan olägenhet som enligt en sekretessbestämmelse utgör hinder mot att lämna ut en uppgift till en enskild person kan undanröjas genom ett förbehåll, skall uppgiften lämnas ut med ett sådant förbehåll (14 kap. 9 § sekretesslagen). Ett förbehåll skall inskränka mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den på annat sätt. Som exempel på vad ett förbehåll kan innehålla nämns i förarbetena förbud mot att sprida handlingens innehåll vidare eller mot att publicera hemliga uppgifter ur en handling (prop. 1979/80:2 Del A s. 349). Förbehåll kan bara förekomma vid utlämnande till enskild och kan således inte rikta sig till någon som vill ta del av uppgifter i sin egenskap av offentlig funktionär.

Den som begär att få ta del av en handling får enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen överklaga ett avslagsbeslut eller ett beslut om att handlingen skall lämnas ut med förbehåll. Det är således endast den som begärt att få del av en allmän handling, men fått avslag eller beslut om att han får del av handlingen endast med förbehåll, som kan överklaga. Ett beslut av en myndighet att en allmän handling skall lämnas ut kan inte överklagas.

Den som bryter mot ett förbud enligt sekretesslagen att röja eller utnyttja en uppgift kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Detsamma gäller den som bryter mot ett förbehåll som har ställts upp enligt sekretesslagen vid utlämnande av en uppgift.

4. Faktiska omständigheter

4.1 Göteborgsundersökningen

Från mitten av 1970-talet genomfördes inom Göteborgs universitet ett mångårigt forskningsprojekt inom ämnet neuropsykiatri med inriktning på förekomsten av s.k. MBD (DAMP/ADHD) hos barn. Projektet hade som syfte att i ett långtidsperspektiv belysa betydelsen av MBD och därmed förknippade problem. I undersökningen kom att ingå 141 förskolebarn som följdes upp vart tredje år till vuxen ålder. Deltagandet i undersökningen var frivilligt. Till barnens föräldrar och senare till ungdomarna själva gavs vissa löften om sekretess.

Forskningsmaterialet, benämnt Göteborgsundersökningen, omfattade ca 22 hyllmeter och bestod av ett stort antal protokoll, testresultat, intervjusvar, frågeformulär samt video- och audioband. Forskningsmaterialet innehöll ett mycket stort antal uppgifter av integritetskänslig natur om barnen och deras anhöriga. Göteborgsundersökningen har utgjort underlag för bl.a. ett flertal doktorsavhandlingar.

Materialet förvarades av avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, där professor C.G. är chef sedan länge, i avdelningens låsta lokaler på Kungsgatan i Göteborg. Forskningsprojektet hade ursprungligen lagts upp och inletts av andra forskare, men C.G. hade sedermera kommit att ansvara för fullföljandet. Han hade själv lämnat ett visst sekretesslöfte till undersökningsdeltagarna.

4.2 Begäran om utlämnande

Socionomen E.K. begärde i februari 2002 att få ta del av forskningsmaterialet. Begäran avslogs den 27 februari 2002 med motiveringen att materialet innehöll uppgifter om enskilda personers hälsotillstånd som, om de röjdes, kunde antas skada enskild person eller dennes närstående. Beslutet överklagades till Kammarrätten i Göteborg, som återförvisade ärendet till universitetet för prövning av om materialet kunde lämnas ut efter avidentifiering alternativt med förbehåll som inskränkte E.K:s rätt att lämna uppgifterna vidare eller utnyttja dem.

Universitetet avslog på nytt E.K:s begäran genom beslut den 10 september 2002. Motiveringen var att de begärda uppgifterna omfattades av sekretess, att förutsättningar för utlämnande av materialet efter avidentifiering inte förelåg samt att tillräckligt stöd för slutsatsen att det efterfrågade materialet kunde utlämnas med förbehåll inte heller förelåg. E.K. överklagade avslagsbeslutet till kammarrätten.

Läkaren L.E. begärde i juli 2002 att få ta del av handlingar ur Göteborgsundersökningen. Den 30 augusti 2002 avslog universitetet även hans begäran. L.E. överklagade avslagsbeslutet till kammarrätten.

4.3 Kammarrättens domar den 6 februari 2003

Kammarrättens domar i anledning av E.K:s respektive L.E:s överklaganden meddelades den 6 februari 2003. Av domarna framgår följande.

E.K. hade i kammarrätten gjort gällande att hon var forskare vid Lunds universitet, att det var av stor betydelse för hennes forskningsprojekt att få ta del av materialet och att det, utan risk för skada, kunde lämnas ut till henne med förbehåll enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen. E.K. tillade att hon inte hade något intresse av personuppgifterna som sådana utan endast av de metoder som använts vid forskningen och vilket stöd forskarna haft för sina slutsatser.

Universitetet hade motsatt sig att lämna ut handlingarna till E.K. och anfört bl.a. att E.K. inte hade visat något samband mellan det efterfrågade materialet och något forskningsprojekt eller att det efterfrågade materialet skulle vara av betydelse för ett sådant projekt.

L.E. hade i kammarrätten anfört huvudsakligen att han i sitt arbete som barnläkare behövde hålla sig väl förtrogen med aktuell forskning, att han var intresserad av hur den aktuella forskningen bedrivits och av att klargöra hur forskarna kommit till sina resultat samt att det var viktigt för den neuropsykiatriska debatten att materialet kunde utsättas för en oberoende och kritisk granskning.

Universitetet hade motsatt sig att handlingarna skulle lämnas ut till L.E. med motsvarande resonemang som i målet mot E.K.

Kammarrätten anförde i sin dom att E.K. och L.E. fick anses ha visat att de hade ett berättigat intresse av att få ta del av det aktuella materialet. Med hänsyn till omständigheterna fick de enligt kammarrätten förutsättas vara väl förtrogna med hantering av sekretesskyddade uppgifter. Enligt kammarrättens bedömning fick det anses stå klart att ett utlämnande till E.K. respektive L.E. med förbehåll inte skulle medföra risk för skada eller men som anges i de angivna lagrummen (7 kap. 1 § sekretesslagen angående sekretess inom sjuk- och hälsovården, 7 kap. 4 § angående sekretess inom socialtjänsten, 7 kap. 9 § angående sekretess i skolan samt 7 kap 13 § angående sekretess för uppgift i psykologisk undersökning för forskningsändamål). Med ändring av universitetets beslut förordnade därför kammarrätten att E.K. och L.E. skulle få ta del av de begärda handlingarna samt att universitetet skulle fastställa de förbehåll som därvid skulle gälla till skydd för enskildas intressen enligt 7 kap. 1, 4, 9 och 13 §§ sekretesslagen.

Universitetet ansökte om resning hos Regeringsrätten och begärde samtidigt inhibition. Ansökningarna avvisades.

4.4 Förbehåll uppställda av universitetet i april 2003 m.m.

Mot bakgrund av kammarrättens domar beslutade universitetet den 7 april 2003 ”givet att berörda enskilda personer lämnar sitt godkännande därtill” att handlingarna skulle lämnas ut till E.K. och L.E. med vissa i besluten närmare angivna förbehåll.

Under våren 2003 förberedde universitetets ledning också utlämnandet. Omfattningen av materialet inspekterades på plats, en speciell lokal iordningställdes i universitetets lokaler på Medicinaregatan, där materialet skulle hållas tillgängligt för E.K. och L.E., och transport av materialet dit förbereddes.

Både E.K. och L.E. överklagade vissa av de av universitetet uppställda förbehållen.

Under den tid som överklagandena behandlades i kammarrätten tillträdde G.S. den 1 juli 2003 tjänsten som rektor för universitetet.

4.5 Justitieombudsmannens kritik i juni 2003

Såväl E.K. som L.E. anmälde universitetets handläggning av utlämnandeärendena till Justitieombudsmannen. I beslut den 10 och 11 juni 2003 riktade Justitieombudsmannen kritik mot universitetet för handläggningen. Vad gällde anmälan från E.K. uttalade Justitieombudsmannen bl.a. att universitetet förtjänade allvarlig kritik för att handläggningen av E.K:s begäran att få ta del av forskningsmaterialet tagit tre månader efter det att kammarrätten återförvisat saken. Såvitt gällde L.E:s anmälan anförde Justitieombudsmannen bl.a. att det förhållandet att universitetets avslagsbeslut meddelats först sju veckor efter L.E:s begäran om att få ta del av handlingarna under alla förhållanden inte kunde anses godtagbar.

4.6 Kammarrättens domar den 11 augusti 2003

Kammarrättens domar i anledning av E.K:s och L.E:s överklaganden av vissa av de uppställda förbehållen meddelades den 11 augusti 2003. I domarna påpekades att E.K. och L.E. genom domarna den 6 februari 2003 redan hade fått rätt att ta del av de begärda handlingarna och att det nu endast kunde prövas om utlämnande skulle ske med de förbehåll som universitetet uppställt. Kammarrätten erinrade om att förbehåll får uppställas endast om det är ägnat att undanröja en viss angiven skaderisk och att ett förbehåll skall utformas så att det inskränker rätten för mottagaren av uppgifterna att förfoga över dessa.

I sitt domslut upphävde kammarrätten de av universitetet uppställda villkoren att berörda enskilda personer skulle lämna sitt godkännande till att handlingarna lämnades ut och att det även skulle krävas godkänd prövning i medicinsk forskningsetisk kommitté. Även förbehållen att E.K. och L.E. endast skulle få ta del av handlingarna under en begränsad tid och att endast en person i taget skulle få ta del av handlingarna upphävdes. Övriga av universitetet uppställda förbehåll skulle således gälla.

De sex förbehåll som därefter gällde mot E.K. innebar:

1) att uppgifterna bara fick användas inom det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet ”Det neurogenetiska paradigmet: etableringen av en ny grand theory i Sverige” som E.K. hade uppgivit till kammarrätten,

2) att hon inte fick lämna vidare sådana uppgifter i utlämnade handlingar som hänförde sig till psykologisk, medicinsk, psykiatrisk eller neurologisk undersökning eller behandling, eller rörde enskilds personliga förhållanden, om inte uppgifterna hade en sådan form att de inte kunde hänföras till någon enskild,

3) att hon inte från de lokaler där hon skulle få ta del av handlingarna fick föra bort kopior av dem,

4) att hon inte från lokalerna fick föra bort avskrift av handlingar som innehöll uppgift om psykologisk, medicinsk, psykiatrisk eller neurologisk undersökning eller behandling, eller rörde enskilds personliga förhållanden, om inte uppgifterna hade en sådan form att de inte kunde hänföras till någon enskild,

5) att avskrifter av utlämnade handlingar som innehöll uppgift om psykologisk, medicinsk, psykiatrisk eller neurologisk undersökning eller behandling, eller rörde enskilds personliga förhållanden samt anteckningar angående sådana undersökningar, behandlingar eller förhållanden ur handling som lämnats ut till henne, skulle förstöras när det under 1) ovan nämnda forskningsprojektet var avslutat, dock senast den 31 december 2004, samt

6) att hon fick ta del av handlingarna i universitetets lokal på Medicinaregatan 16 i Göteborg under normal kontorstid samt endast i närvaro av tjänsteman från universitetet.

Även mot L.E. ställdes sex förbehåll upp. Det första innebar att uppgift i utlämnade handlingar som hänförde sig till psykologisk, medicinsk, psykiatrisk eller neurologisk undersökning eller behandling och uppgift i utlämnade handlingar om enskilds personliga förhållanden endast fick användas för granskning av hur forskarna, som deltagit i de forskningsprojekt i vilka handlingarna hade använts, hade kommit fram till sina resultat och slutsatser samt för att han allmänt skulle upprätthålla sin kompetens som barnläkare. Övriga fem förbehåll var i huvudsak likalydande med förbehåll nr 2 - 6 som gällde mot E.K.

4.7 Universitetets handläggning under hösten 2003

I anledning av kammarrättens domar skrev G.S. den 14 augusti 2003 ett brev till C.G.. Brevet överlämnades med kopia av domarna till C.G:s sekreterare samma dag. I brevet anförde G.S. bl.a. att L.E. och E.K. enligt kammarrättens domar hade rätt att omedelbart ta del av de aktuella handlingarna med angivna förbehåll, att universitetet inte hade rätt att överklaga domarna och att domarna måste verkställas omedelbart. G.S. upplyste vidare att L.E. och E.K. enligt universitetets beslut skulle få ta del av handlingarna i universitetets lokal på Medicinaregatan 16 och att handlingarna därför utan dröjsmål måste flyttas dit från lokalerna på Kungsgatan. I brevet angavs att transporten av handlingarna skulle påbörjas tisdagen den 19 augusti 2003 kl. 09.00. G.S. uppmanade C.G. att ombesörja att handlingarna fanns tillgängliga för hämtning vid denna tidpunkt och att han om nödvändigt även skulle ombesörja att alla nycklar till utrymmen där materialet förvarades överlämnades till M.P. från Sahlgrenska Akademiförvaltningen.

C.G. svarade skriftligen den 18 augusti 2003 bl.a. att han själv inlämnat en resningsansökan med begäran om inhibition till Regeringsrätten den 13 augusti 2003 samt att han inte avsåg att överlämna vare sig materialet eller nycklarna till arkivskåpen till M.P. den 19 augusti.

Samma dag, den 18 augusti 2003, höll G.S. som ny rektor ett möte med bl.a. C.G. för att orientera sig om de aktuella ärendena.

M.P. besökte på G.S:s uppdrag avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri den 19 augusti 2003. Controller K.L. överlämnade då en handling av vilken framgick att hon av C.G. fått instruktion att inte lämna ut vare sig det aktuella materialet eller nycklar till arkivskåpen.

G.S. övervägde härefter en anmälan mot C.G. till Statens ansvarsnämnd i anledning av att C.G. inte gav universitetsledningen tillgång till forskningsmaterialet. En anmälan fanns färdig vid månadsskiftet augusti/september 2003, men gavs inte in. G.S. övervägde även andra åtgärder för att möjliggöra för universitetet att lämna ut handlingarna.

I brev den 1 september 2003 underrättade G.S. E.K. och L.E. om att universitetet hade vidtagit åtgärder för att verkställa kammarrättens domar, men att C.G. meddelat att han inte avsåg att överlämna materialet. G.S. anförde vidare att universitetet hade utrett möjligheterna att bereda E.K. och L.E. möjlighet att ta del av de aktuella handlingarna trots C.G:s vägran, att universitetet hade gjort allt vad som rimligen kunde krävas med anledning av kammarrättens domar samt att G.S. därför beslutat att för närvarande inte vidta ytterligare åtgärder för att göra de aktuella handlingarna tillgängliga för dem.

Den 23 september 2003 skrev C.G. till G.S. och förklarade att han hade avslagit begäran om överlämnande av materialet till universitetet. Han angav som skäl bl.a. att de sekretesslöften som getts till deltagarna i studien tillkommit på anmodan av universitetet genom dess etiska kommitté samt att de förbehåll som ställts upp i kammarrättens domar enligt hans mening inte gav E.K. och L.E. rätt att ta del av materialet.

Den 10 oktober 2003 ägde ett möte rum mellan G.S. och C.G. G.S. fick då del av en skrivelse från f.d. kammarrättspresidenten Nils O. Wentz. I skrivelsen argumenterade Nils O. Wentz för att kammarrättens domar inte var riktiga i sak. G.S. hade under hösten 2003 även kontakter med Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och biträdande generaldirektör i Vetenskapsrådet. Hon hade skrivit en artikel i Dagens Medicin, i vilken hävdades att Vetenskapsrådet hade svårt att se att kammarrättens domar lämnade något utrymme för ett utlämnande av materialet till E.K. Med anledning av detta började G.S. överväga dels om de av kammarrätten godtagna förbehållen borde tolkas så att handlingarna inte kunde lämnas ut, dels om det skulle vara möjligt att uppställa nya förbehåll.

Den 15 oktober 2003 skickade C.G. ett e-mail till G.S. med argument mot att en anmälan till Statens ansvarsnämnd ingavs i detta skede. C.G. skrev bl.a. att en bedömning först borde ske av hur förbehållen skulle tolkas, att han aldrig skulle acceptera en förflyttning av materialet och att G.S. därför borde dra tillbaka sin order till honom att överlämna nycklarna.

Vissa ytterligare kontakter förekom under hösten mellan G.S. och C.G. Den 4 december 2003 skrev C.G. ett e-mail till G.S. där han med hänvisning till undersökningsdeltagarnas krav framhöll att han avsåg att fortsätta motsätta sig ett överlämnande av materialet.

4.8 Behandlingen i universitetets styrelse

G.S. informerade fortlöpande universitetsstyrelsen om ärendena under hösten. Inför styrelsemöte den 17 december 2003 fick han av A.W. i uppdrag att lämna en närmare redogörelse för ärendena. Inför mötet förelåg en promemoria från G.S. I denna omnämnde han bl.a. Justitieombudsmannens kritik i juni 2003. Med hänsyn till ärendenas principiella betydelse och till att han själv inte lyckats säkerställa att universitetet kunnat efterkomma kammarrättens domar, begärde G.S. att ärendena skulle behandlas i styrelsen. Han föreslog vidare, med hänvisning till Madeleine Leijonhufvuds bedömning, att styrelsen skulle tillstyrka att E.K. informerades om att hon inte uppfyllde ett av de förbehåll som godkänts av kammarrätten. G.S. meddelade även att han ansåg att C.G. borde anmälas till Statens ansvarsnämnd för sin vägran att göra forskningsmaterialet tillgängligt.

Av protokollet från styrelsemötet framgår bl.a. att styrelsen med hänvisning till frågans principiella betydelse beslutade bordlägga ärendena för att få mer tid att ta del av det skriftliga underlag som presenterats. Styrelsen ställde sig dock bakom en anmälan till ansvarsnämnden. Studeranderepresentanten M.B. reserverade sig mot bordläggningsbeslutet och anförde att universitetet borde efterkomma kammarrättens domar.

Den 19 december 2003 beslutade Justitieombudsmannen att inleda den förundersökning som ledde fram till nu aktuella åtal. Av de nu tilltalade fick i vart fall G.S. och A.W. omgående kännedom om beslutet.

A.W. har berättat att han i början av januari 2004 hade ett möte med C.G. och att C.G. då förklarade att han alltjämt stod fast vid att han inte kunde medverka till att materialet lämnades ut.

Vid styrelsemötet den 22 januari 2004 beslutade styrelsen i enlighet med G.S:s förslag dels att tillstyrka att rektor skulle meddela E.K. att det aktuella förbehållet i kammarrättsdomen inte var uppfyllt och att hon därmed inte hade rätt att ta del av forskningsmaterialet i enlighet med begäran, dels att uppdra åt G.S. att utforma ett ytterligare förbehåll som säkerställde att L.E. hade det berättigade intresse av att få del av forskningsmaterialet som han hävdat.

4.9 Universitetets beslut att inte lämna ut materialet till E.K.

Den 27 januari 2004 beslutade G.S. att E.K. inte skulle få ta del av forskningsmaterialet med hänvisning till det av universitetet uppställda och av kammarrätten accepterade förbehållet om det forskningsändamål för vilket uppgifterna i utlämnade handlingar skulle få användas. Av beslutet framgår att universitetet hade ingått i ”prövning av förbehållet” mot bakgrund av en promemoria upprättad den 12 mars 2003 inom Vetenskapsrådet. Enligt promemorian fanns det inte något samband mellan E.K:s forskning och det forskningsprojekt som hon angett vid sin begäran om att få del av handlingarna och för vilket hon enligt kammarrättens dom den 6 februari 2003 fick använda uppgifterna.

4.10 Universitetets beslut om ytterligare förbehåll mot L.E.

Genom beslut den 2 februari 2004 uppställde universitetet genom G.S. ett nytt förbehåll mot L.E. Universitetet anförde i beslutet bl.a. att man hade fått anledning anta att L.E. inte bedrev sådan verksamhet eller hade en sådan ställning att det var befogat att ge honom tillgång till materialet ens med förbehåll. Med anledning därav beslutade universitetet att en förutsättning för att L.E. skulle få ta del av handlingarna var att han visade att det ingick i hans arbetsuppgifter hos Uppsala kommun att granska eller i övrigt skaffa sig kännedom om grundmaterialet för den aktuella forskningen.

4.11 Utvecklingen fram till maj 2004

E.K. och L.E. överklagade universitetets beslut den 27 januari och den 2 februari 2004 till kammarrätten. I domar den 4 maj 2004 upphävde kammarrätten de överklagade besluten.

Den 7 maj 2005 förstördes forskningsmaterialet. G.S. fick kännedom om detta den 10 maj. De begärda uppgifterna kom alltså aldrig att lämnas ut.

5. Hovrättens bedömning

5.1 Allmänt om universitetets handläggning

Genom de två första domarna den 6 februari 2003 bestämde kammarrätten att E.K. och L.E. hade rätt att ta del av de begärda handlingarna. Genom de två senare domarna den 11 augusti 2003 bestämde kammarrätten vilka förbehåll som skulle gälla i samband med att handlingarna lämnades ut till dem. Genom kammarrättens domar hade således frågan om huruvida handlingarna skulle lämnas ut till E.K. och L.E. blivit slutligt avgjord.

Universitetet hade inför kammarrättens prövning möjlighet att anföra skäl mot att begärda handlingar skulle lämnas ut till E.K. och L.E. Sedan domarna, som inte kunde överklagas, fallit i februari 2003 har det saknat betydelse om universitetet ansåg att domstolen haft ett felaktigt eller bristfälligt underlag. Efter februaridomarna återstod för universitetet endast att formulera de förbehåll som man ansåg krävdes för att motverka att enskilda skulle drabbas av men till följd av att handlingarna lämnades ut. Universitetet hade därefter tillfälle att inför kammarrätten argumentera för den utformning av förbehållen som universitetet hade valt. Sedan kammarrätten avgjort vilka förbehåll som kunde godtas, var även frågan om på vilka villkor som sökandena skulle få del av de begärda handlingarna slutligt avgjord. Det har därefter saknats utrymme för universitetet att göra en förnyad prövning av E.K:s och L.E:s rätt att ta del av handlingarna.

Vid den tid som åtalet avser var det således inte längre sekretesslagstiftningen som skulle tolkas och tillämpas utan kammarrättens domar. Dessa var tydliga till sitt innehåll. Av G.S:s brev till C.G. den 14 augusti 2003 och till E.K. och L.E. den 1 september 2003 framgår att universitetets ledning hade förstått att det ålåg universitetet att omedelbart lämna ut handlingarna.

Redan tryckfrihetsförordningens krav på skyndsamhet vid handläggning av en begäran om att få ta del av en allmän handling borde ha medfört att universitetet undvek åtgärder som ytterligare fördröjde att handlingarna lämnades ut. Trots det har universitetet genom sin tolkning av förbehållen och genom att uppställa ytterligare förbehåll försvårat för E.K. och L.E. att få ta del av handlingarna.

5.2 C.G:s ansvar

Åklagaren har påstått att C.G. efter kammarrättens domar den 11 augusti 2003 och fram till den 7 maj 2004, då materialet uppges ha förstörts, i sin egenskap av avdelningschef vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri uppsåtligen åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. Enligt åtalet har C.G. därvid dels för egen del vägrat att lämna ut handlingarna, dels vägrat att göra handlingarna tillgängliga för universitetets ledning.

Forskningsmaterialet var universitetets egendom och därmed att betrakta som allmän handling. Det förvarades hos avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, där C.G. var chef. Genom G.S:s brev den 14 augusti 2003, till vilket var fogad kopia av kammarrättens domar angående förbehållen, fick C.G. klart för sig att det aktuella materialet måste lämnas ut. Som avdelningschef hade C.G. ansvaret för att handlingarna gjordes tillgängliga för E.K. och L.E. Att C.G. var medveten om att ansvaret närmast vilade på honom framgår inte minst av de instruktioner han inför M.P.s besök hade gett K.L. att inte ge universitetsledningen tillgång till materialet. Det framgår också av C.G:s skriftliga svar den 18 augusti 2003 till G.S.

Universitetet hade genom G.S. beordrat C.G. att överlämna materialet till universitetet, för förflyttning till en lokal där E.K. och L.E. skulle få ta del av det. Med hänsyn härtill anser hovrätten i likhet med tingsrätten att C.G. inte kan fällas till ansvar för att han för egen del vägrat lämna ut handlingarna. Han var däremot skyldig att i enlighet med universitetets order ställa handlingarna till förfogande för förflyttning.

C.G. har invänt att han inte uppfattade G.S:s order den 14 augusti 2003 som allvarligt menad. Han har därvid särskilt hänvisat till mötet den 18 augusti 2003, till att M.P. inte följde upp besöket på avdelningen och till att han inte fick någon ny uppmaning att ställa materialet till förfogande.

G.S. har emellertid uppgett att han inte någon gång tagit tillbaka ordern från den 14 augusti 2003 och att det måste ha stått helt klart för C.G. att ordern gällde fortlöpande, även om den inte uttryckligen upprepades. Enligt G.S. förekom inte något vid mötet den 18 augusti som kunde ha gett C.G. uppfattningen att ordern inte längre gällde eller att den inte var allvarligt menad. G.S:s uppgifter har i detta avseende bekräftats av byråchefen vid rektors kansli B.W. I samma riktning pekar det faktum att B.W. i tiden efter mötet den 18 augusti fick i uppdrag att utforma en anmälan till Statens ansvarsnämnd i anledning av C.G:s vägran och att C.G. kände till att en sådan anmälan övervägdes. Vidare framgår av flera e-postmeddelanden från C.G. till G.S. att han under hela hösten alltjämt ansåg sig utsatt för kravet att lämna ifrån sig handlingarna och vidhöll sin uttryckliga ordervägran. Det har också framkommit att G.S. vid tiden för styrelsemötet den 17 december fortfarande övervägde att anmäla C.G. till ansvarsnämnden. Slutligen har A.W. berättat att han vid ett möte med C.G. strax efter årsskiftet 2003/2004 frågade om denne alltjämt vidhöll sin vägran och att C.G. bekräftade det.

Sammantaget finner hovrätten det bevisat att C.G. var medveten om att ordern att ställa materialet till ledningens förfogande gällde fortlöpande från det att den tillsammans med kammarrättsdomarna kom honom till del den 14 augusti 2003. Han har varit skyldig att göra vad som ankom på honom för att domarna skulle följas.

C.G. har förklarat att han aldrig varit beredd att medverka till att handlingarna skulle lämnas ut till E.K. eller L.E. Hans handlande har alltså varit uppsåtligt och har fått till följd att E.K. och L.E. definitivt förvägrades en grundlagsskyddad och principiellt viktig rättighet. Sammantaget finner hovrätten att C.G:s handlande inneburit att han åsidosatt vad som gällde för honom i uppgiften som avdelningschef på ett sådant sätt att ansvar för tjänstefel i och för sig bör komma ifråga. C.G. har emellertid även invänt att hans handlande bör anses ursäktligt med anledning av de övriga hänsyn han haft att ta.

C.G. har således gjort gällande att han i en situation som den aktuella varit förhindrad av läkar- och forskaretik att lämna ut uppgifter om undersökningspersoner och deras anhöriga. Han har särskilt hänvisat till internationella deklarationer utformade av Världsläkarförbundet samt till Europakonventionen.

De internationella deklarationer som Världsläkarförbundet enats om har inte sådan karaktär att de har företräde framför svensk lag. Vad C.G. har invänt med anledning av innehållet i dessa deklarationer saknar därför betydelse i målet.

Av artikel 8 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till respekt för bl.a. sitt privat- och familjeliv samt att åtnjutandet av denna rättighet inte får inskränkas av offentlig myndighet annat än i vissa angivna fall. Sekretesslagens regler syftar till att, i enlighet med artikel 8 i Europakonventionen, skydda bl.a. enskilda från att uppgifter om deras personliga förhållanden röjs i andra fall än när det kan anses godtagbart med hänsyn till intresset av insyn i det allmännas verksamhet. Regelverket får anses uppfylla Europakonventionens krav och genom kammarrättens domar har slagits fast hur reglerna i det aktuella fallet skall tolkas. C.G:s invändning om att hans handlande har varit ursäktligt med hänsyn till Europakonventionen kan därför inte godtas.

C.G. har också anfört att han riskerade åtal för brott mot tystnadsplikt om han lämnade ut handlingarna till E.K. och L.E. Genom kammarrättens domar hade det emellertid slutligt avgjorts att sekretesslagen medgav att handlingarna lämnades ut. Något ansvar för brott mot tystnadsplikt kunde då självfallet inte komma i fråga, vilket C.G. enligt hovrättens mening också måste ha förstått.

C.G. har vidare hänvisat till att han varit bunden av de löften om sekretess som gavs till undersökningsdeltagarna i enlighet med de krav som uppställdes för forskningen. Det sekretesslöfte som lämnades 1984 hade följande lydelse:

”Alla uppgifter behandlas konfidentiellt och är hemligstämplade. Ingen databehandling med möjlighet att identifiera Ditt barn kommer att ske. Ingen information har lämnats tidigare eller kommer att lämnas nu till läraren angående barnet annat än att hon/han deltog vid skolstarten i en undersökning som utfördes från Östra sjukhuset, vars resultat nu, liksom vid ett tidigare tillfälle för 3 år sedan, skall följas upp.”

Senare lämnades ytterligare ett sekretesslöfte med följande lydelse:

”Deltagandet är förstås helt frivilligt, och liksom vid tidigare undersökningstillfällen kommer Du aldrig någonsin att ingå i någon form av offentligt dataregister, och databearbetning kommer att ske på ett sätt så att ingen annan än vi som träffar Dej och har direktkontakt med Dej kan få reda på någonting över huvud taget om Dej.”

De löften om sekretess som lämnats till undersökningsdeltagarna har åtminstone i vissa delar gått längre än vad sekretesslagen medger. Hovrätten konstaterar att det saknas laglig möjlighet att skapa en vidare sekretess än som följer av sekretesslagen och att det inte är möjligt att besluta i en sekretessfråga förrän en handling begärs utlämnad. Av detta följer att de ovan redovisade sekretesslöftena inte har företräde framför gällande rätt eller domstols tillämpning av rättsreglerna. C.G.s invändningar är således inte relevanta för bedömningen av hans straffrättsliga ansvar.

C.G. har slutligen gjort gällande att hans handlande varit försvarligt med hänsyn till att svensk forskning skulle råka i vanrykte och att benägenheten att delta i medicinska forskningsprojekt skulle minska, om uppgifter som lämnats i förtroende lämnas vidare till privatpersoner. Hovrätten anmärker att det finns andra möjligheter att ta tillvara forskningens intressen, t.ex. att avidentifiera undersökningsmaterial och därigenom undvika att känsliga uppgifter lämnas ut. Vad C.G. har anfört i det här hänseendet kan i vart fall inte befria honom från ansvar.

C.G:s handlande har således inte varit ursäktligt. Tvärtom har han under lång tid underlåtit att iaktta vad som ålegat honom som tjänsteman med anledning av kammarrättens domar. Gärningen kan inte bedömas som ringa. C.G. skall därför dömas för tjänstefel för tiden efter den 14 augusti 2003 då han fick kännedom om kammarrättens domar. Brottet är allvarligt eftersom C.G. uppsåtligen åsidosatt den grundlagsfästa offentlighetsprincipen.

I fråga om påföljd gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten.

5.3 G.S:s ansvar

Justitieombudsmannen har mot G.S. gjort gällande att denne från den 1 september 2003 och fram till den 7 maj 2004, då materialet uppges ha förstörts, i sin egenskap av rektor vid universitetet uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. Närmare bestämt har Justitieombudsmannen lagt G.S. till last att han inte tillsett att handlingarna var tillgängliga för utlämnande och att han genom upprättande av nya förbehåll och genom tolkning av tidigare förbehåll försökt förhindra att L.E. och E.K. skulle få del av handlingarna.

Såvitt gäller bedömningen av G.S:s handlande före den 10 oktober 2003, ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. G.S. har således under tiden från den 1 september till den 10 oktober 2003 genom passivitet gjort till skyldig till oaktsamt tjänstefel, som inte kan bedömas som ringa.

När det gäller tiden därefter anser hovrätten att G.S. inte heller då agerat tillräckligt beslutsamt för att få tillgång till forskningsmaterialet. G.S. har emellertid gjort gällande att hans handlande efter denna tidpunkt inte bör medföra ansvar, eftersom han då fick del av två artiklar som gav honom uppfattningen att vissa ytterligare krav kunde ställas på E.K. och L.E. innan materialet kunde lämnas ut. Utredningen visar att G.S. med anledning härav föreslog styrelsen att E.K. skulle meddelas att hon inte kunde få del av materialet eftersom hon inte uppfyllde de uppställda förbehållen samt att ytterligare förbehåll skulle uppställas i förhållande till L.E. G.S. har anfört att hans uppfattning om att förfarandet var korrekt delades av välrenommerade jurister och att han följt deras råd. Han har vidare pekat på att universitetets styrelse ställde sig bakom hans förslag.

Utredningen visar att C.G. under hösten skickade flera e-postmeddelanden till G.S., av vilka framgick att C.G. fortfarande ansåg sig utsatt för kravet att lämna ifrån sig handlingarna. Det har också framkommit att G.S. vid styrelsemötet i december ansåg att C.G. måste anmälas till ansvarsnämnden för sin vägran att lämna ut handlingarna. Av A.W:s uppgifter framgår att han vid ett möte med C.G. strax efter årsskiftet 2003/2004 tog upp frågan om denne fortfarande vägrade lämna ut materialet. Dessa omständigheter tyder på att G.S. för universitetets räkning insåg att handlingarna borde lämnas ut i enlighet med kammarrättens domar, men att han samtidigt med stöd av de båda artiklarna försökte finna en lösning med anledning av att han inte lyckats förmå C.G. att lämna ifrån sig materialet.

För att G.S:s underlåtenhet att följa kammarrättens domar skall anses ursäktlig bör enligt hovrätten i vart fall krävas betydligt mer än att han tog del av de två artiklarna och inhämtade råd av författarna. G.S. hade som rektor tillgång till intern expertis i form av universitetets jurister och tjänstemännen inom det egna kansliet. Det har också framkommit att universitetet med anledning av ärendet hade kopplat in den advokat som man vanligtvis brukade anlita. G.S. har endast i obestämda ordalag berört innebörden av de råd och synpunkter han faktiskt fick från annat håll än från dem som hade författat de två artiklarna. Något skriftligt sakkunnigutlåtande har såvitt framkommit inte inhämtats. Sammantaget anser hovrätten därför inte att G.S. kan gå fri från ansvar. Det förhållandet att styrelsen ställt sig bakom hans förslag fråntar honom inte heller ansvaret.

Hovrätten finner således att G.S. under hela den tid som åtalet avser av oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden i tjänsten som rektor genom att inte tillse att handlingarna blev tillgängliga för utlämnande. G.S. har vidare av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för hans uppgift genom upprättande av nya förbehåll och tolkning av tidigare förbehåll. Gärningen kan inte anses vara ringa. G.S. skall därför dömas för tjänstefel.

Den påföljd tingsrätten har bestämt är enligt hovrättens mening väl avvägd även med beaktande av att hovrätten bifaller åtalet för hela tidsperioden.

5.4 A.W:s ansvar

Åklagaren har mot A.W. gjort gällande att han från december 2003 då frågan kom att behandlas av universitetsstyrelsen och fram till den 7 maj 2004, i sin egenskap av ordförande i styrelsen uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för uppgiften genom att underlåta att efterfölja kammarrättens domar och låta L.E. och E.K. ta del av handlingarna. Åklagaren har närmare bestämt gjort gällande att A.W. underlåtit att verka för att handlingarna skulle lämnas ut till L.E. och E.K. och att han tvärtom, jämte G.S., genom upprättande av nya förbehåll och genom tolkning av tidigare förbehåll försökt förhindra att L.E. och E.K. skulle få del av handlingarna.

A.W. har även i hovrätten förnekat att han gjort sig skyldig till tjänstefel. Han har gjort gällande att ansvaret för utlämnande av allmänna handlingar legat på G.S. som myndighetschef och att det inte ingått i hans uppgifter som styrelseordförande att efterkomma kammarrättens domar eller i övrigt verka för att handlingarna lämnades ut. A.W. har tillagt att styrelsen endast haft att informera sig och möjligen vägleda G.S. som rektor.

Av 2 § högskolelagen framgår att en högskolas styrelse har inseende över högskolans alla angelägenheter och ansvarar för att dess uppgifter fullgörs. Styrelsen skall således besluta i viktigare frågor om verksamhetens övergripande inriktning och högskolans organisation, om årsredovisningar, budgetunderlag och liknande viktigare framställningar, om viktigare föreskrifter, om vissa personalfrågor samt i frågor i övrigt som är av principiell vikt (2 kap. 2 § högskoleförordningen). Andra frågor skall i princip avgöras av rektor, som enligt 3 § högskolelagen skall leda verksamheten under styrelsen. Rektorn skall som myndighetens chef se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt (7 § verksförordningen).

Enligt hovrättens mening måste en fråga om utlämnande av allmänna handlingar i ett enskilt ärende anses vara en sådan rent administrativ och verkställande uppgift som det ankommer på universitetets rektor att sköta. I normala fall torde universitetets styrelse således inte fatta beslut i sådana ärenden. I det här fallet har ärendet emellertid kommit att behandlas av styrelsen. Det förhållandet att styrelsen därefter ställt sig bakom G.S:s förslag till åtgärder är dock enligt hovrättens mening inte tillräckligt för att A.W. skall anses ha ådragit sig ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 8 februari 2006.

Mål nr: B 3339-05.

Lagrum: 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2006-02-08
Målnummer
B3339-05
Lagrum
20 kap. 1 § första stycket brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Tjänstefel
Allmänna handlingar
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation