På uppdrag av chefsjustitieombudsmannen E. väckte allmän åklagare vid Jönköpings TR åtal mot polisassistenten K.P.S., född 1945, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 20 juni 1990 beslutade en åklagare vid åklagarmyndigheten i Jönköping att T.N. skulle hämtas till förhör och höras såsom misstänkt för misshandel och olaga vapeninnehav. Sedan T.N. d 27 juni 1990 påträffats i Jönköpingav polis infördes han samma dag kl 16.50 till polisstationen. K.P.S. tjänstgjorde vid denna tidpunkt som vakthavande befäl vid polismyndigheten i Jönköping. K.P.S. beslutade därvid i strid mot gällande bestämmelser att T.N. skulle insättas i arrest. T.N. förvarades sedan i arresten från kl 1 7.00 till dess han hördes av polis med början kl 18.20. K.P.S. har härigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

TR:n (ordf lagmannen Nordström) anförde i dom d 23 okt 1991:

Domskäl. K.P.S. har förnekat gärningen.

I målet är upplyst följande: Beslut var fattat av åklagare att T.N. skulle hämtas till förhör. T.N. skulle höras i anledning av en anmälan om hustrumisshandel och olaga vapeninnehav. En polispatrull fann T.N. i Rådhusparken, jönköping, d 27 juni 1990 och tog med honom till förhör.

K.P.S. var vid tillfället vakthavande befäl på polisstationen i Jönköping. Som sådan hade han tillgång till en pärm, i vilken följande föreskrifter och meddelanden fanns intagna.

Tjänsteföreskrift utfärdad 1980-04-10 av polismästaren i Jönköpings polisdistrikt med följande rubrik: FÖRVARING AV GRIPEN, ANHÅLLEN ELLER OMHÄNDERTAGEN PERSON. I dessa föreskrifter hänvisas inledningsvis till vissa författningar, bl a lagen 1976:371 om behandling av häktade och anhållna m fl. I punkten 1.2.2, som här är aktuell, sägs:

"Den som hämtats eller medtagits till förhör får tillfälligt förvaras i arrest, endast om detta jämlikt grunderna för BrB:s bestämmelser i 24 kap om laga befogenhet kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Insättande i arrest bör sålunda förekomma endast om detta är nödvändigt med hänsyn till brottets svårighetsgrad, misstankens styrka, risk för att den som skall höras avlägsnar sig före förhörets avslutande, fara för otillbörlig kommunikation mellan honom och annan och/eller övriga omständigheter. Särskilt starka skäl bör kunna åberopas om åtgärden gäller annan än misstänkt."

Tjänstemeddelande utfärdat 1983-08-30 av polismästaren i Jönköpings polisdistrikt med följande rubrik: TILLÄMPNING AV LAGEN OM BEHANDLING AV HÄKTADE OCH ANHÅLLNA M FL. Meddelandet lyder inledningsvis som följer:

"Rikspolisstyrelsen har utkommit med nya föreskrifter rörande tillämpningen av rubricerade lag.

Innehållet är i stort sett detsamma som tidigare. Några nyheter finns dock.

Av de meddelade Föreskrifterna framgår bl a följande: När det gäller person som medtagits eller hämtats till förhör skall förhöret påbörjas med största möjliga skyndsamhet (RB 23:8). I de fall förhör inte kan påbörjas omgående skall vederbörande anvisas att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat lämpligt rum som inte får låsas. Om förhöret på grund av någon oförutsedd anledning inte kommer till stånd utan dröjsmål bör det prövas om förhöret inte lämpligen kan anstå och att vederbörande kallas till förhör vid en senare tidpunkt. För att förhindra att den som skall höras avviker eller ges tillfälle till olämplig kommunikation med annan kan det vara nödvändigt att ordna uppehåll under bevakning eller tillsyn i öppen lokal."

Ovannämnda tjänsteföreskrift och tjänstemeddelande har återkallats i beslut 1991-10-04. I beslutet hänvisas vad avser uppehållsplats och tillsyn av person som hämtats och medtagits till förhör till FAP 102-1 p 2.3 (se nedan).

Rikspolisstyrelsens författningssamling (RPS FS 1986:35, FAP 102-1) utfärdade 1986-06-05 med följande rubrik: RIKSPOLISSTYRELSENS FÖRESKRIFTER OCH ALLMÄNNA RÅD RÖRANDE FÖRVARING AV PERSONER I POLISARREST. Föreskrifterna är meddelade med stöd av 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m fl. Dessutom meddelas allmänna råd. Under rubriken "2.3 Personer som hämtats eller medtagits till förhör" framgår följande:

"2.3. 1 Föreskrifter. En person som hämtats eller medtagits till förhör enligt 23 kap 7 eller 8 §§ RB får inte på den grunden förvaras på en arrestavdelning.

2.3.2 Allmänna råd. Förhöret bör påbörjas med största skyndsamhet. Om förhöret inte kan påbörjas omgående bör vederbörande anvisas att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annan lämplig lokal som inte får låsas (se JOs ämbetsberättelse 1984/8 s 135). Om det dröjer innan förhöret kan påbörjas bör även prövas om detsamma inte kan anstå och att den berörde kallas till förhör vid en senare tidpunkt.

För att förhindra att den som skall höras avviker eller får tillfälle till oönskad kommunikation med annan kan det vid uppehåll i förhöret vara nödvändigt att ordna bevakning eller tillsyn i öppen lokal."

Rikspolisstyrelsen utkom redan 1983 med föreskrifter och allmänna råd med likartat innehåll som det ovan redovisade.

K.P.S. har berättat: Denna dag vikarierade han som vakthavande befäl. Det var brukligt att ett yttre befäl gjorde detta. K.P.S. hade dock ingen ordinarie tjänst som yttre befäl. Under hela sin tid som polis har han i stort sett varit ordningspolis. Han hade därför mycket liten erfarenhet av sysslan som vakthavande befäl. Även om han vikarierat som sådan då och då, har det under en femårsperiod endast rört sig om sammanlagt ca tre veckor. - Det var sommar och fredag strax före kl 17.00, då T.N. fördes in på polisstationen. Stationen började bli tom på anställda. I receptionen fanns dock flera besökare. T.N., som var relativt välkänd för polisen, var alkoholpåverkad. Han hade utgjort ett störande inslag om han hade lämnats obevakad på polisstationen. Det förelåg också risk för att han skulle avvika. Han var upprymd och ville säkert tillbaka till kompisarna i parken. Något skäl att låsa upp en polispatrull för att bevaka T.N. bedömde K.P.S. inte föreligga. För att effektuera åklagarens önskan om ett förhör och då K.P.S. visste att en polisman inom kort väntades in till polisstationen, lät K.P.S. föra in T.N. i arresten. K.P.S. hade sett att andra mer erfarna vakthavande befäl använde sig av arresten. T.N. lade sig på britsen och sov en timme. Han mådde inte illa av detta. - K.P.S. kände till polismästarens föreskrift från 1980 och rikspolisstyrelsens föreskrift från 1986. Något motsatsförhållande dem emellan ansåg han inte föreligga. Han mindes inte om han sett polismästarens tjänstemeddelande från 1983.

TR:ns bedömning Förutsättningarna att hämta eller medta en person till förhör anges i 23 kap 7 och 8 §§ RB. Av 7 § framgår att en person får hämtas till förhör om denne uppehåller sig inom en väglängd av 50 km från den plats där förhöret skall hållas och om undersökningen avser brott på vilket fängelse kan följa. Vidare krävs att det skäligen kan befaras att personen inte skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

I målet är utrett att T.N. togs med till förhör med stöd av bestämmelsen i 23 kap 7 § RB.

I 23 kap 9 § RB finns bestämmelser om skyldighet för den som medtagits till förhör att stanna kvar för förhör under viss tid. Några lagregler om hur T.N. skulle behandlas efter avlämnandet på polisstationen finns inte.

För att en person skall kunna berövas friheten krävs enligt 2 kap8 och 12 §§regeringsformen ett stöd i en lagregel. Sådana lagregler finns bl a i RB. I 8 kap 13 § regeringsformen lämnas utrymme för regeringen eller en denna underordnad myndighet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag. Dessa föreskrifter får inte utvidga de lagstadgade möjligheterna till frihetsberövande.

Rikspolisstyrelsen har med stöd av 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m fl i FAP 102-1 på ett korrekt sätt beskrivit det gällande rättsläget vad gäller behandlingen av de personer som hämtas eller medtas till förhör. Redan 1983 fanns av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter och allmänna råd med likartat innehåll.

Polismästaren i Jönköpings polisdistrikt har i tjänsteföreskriften 1980 och i tjänstemeddelandet 1983 sökt uttolka och på myndigheten lämna information om vad som gäller vid behandlingen av personer som hämtats eller medtagits till förhör. En jämförelse mellan dessa skrivelser ger vid handen att polismästaren i tjänstemeddelandet 1983 ändrat vad som tidigare gällde enligt 1980 års tjänsteföreskrift. I tjänstemeddelandet 1983 beskrivs som en nyhet rikspolisstyrelsens föreskrifter om behandlingen av personer som hämtats eller medtagits till förhör. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd har nästan ordagrant tagits in i tjänstemeddelandet.

Som tidigare nämnts finns inga i lag intagna regler som kan åberopas till stöd för ett beslut att sätta en person i arrest enbart på den grunden att personen i fråga medtagits eller hämtats till förhör. Eftersom rättsläget var detsamma då polismästaren utfärdade tjänsteföreskriften 1980, får denna föreskrift, såvitt nu är i fråga, anses sakna laga grund. TR:n finner det anmärkningsvärt att denna tjänsteföreskrift varit formellt gällande fram till 1991-10-04.

På grund av vad ovan anförts och då K.P.S. inte angett någon annan laglig grund för sitt beslut, är beslutet att sätta T.N. i arrest felaktigt.

Åklagaren har vid huvudförhandlingen ansett sig ej kunna påstå att gärningen skett uppsåtligen. TR:n delar denna uppfattning. Fråga är om K.P.S. genom att fatta det felaktiga beslutet varit oaktsam i sin myndighetsutövning? K.P.S. tjänstgjorde som vakthavande befäl och var därmed vid tillfället det i tjänst varande högsta polisbefälet i Jönköpings polisdistrikt. Som vakthavande befäl har det ålegat K.P.S. att ha kunskap om hur personer som medtagits eller hämtats till förhör får behandlas. K.P.S. har uppgett att han kände till de i målet aktuella föreskrifterna. Han har dock inte kunnat erinra sig att han sett polismästarens tjänstemeddelande från 1983. Han grundade sitt beslut på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. Som vakthavande befäl har K.P.S. haft skyldighet att hålla sig informerad även om tjänstemeddelandet från 1983, som fanns tillgängligt i den pärm som vakthavande befäl förfogade över. Detta tjänstemeddelande omtalar på ett klargörande sätt att arrestmöjlighet inte längre är möjlig. Än tydligare klargörs detta genom rikspolisstyrelsens föreskrift 1986. Även om tjänsteföreskriften från 1980 formellt sett var gällande finner TR:n därmed att K.P.S:s handlande inte är acceptabelt eller ursäktligt, när han grundade sitt beslut på föreskriften från 1980. Den omständigheten att andra vakthavande befäl i liknande situationer handlat på samma sätt, kan inte frita K.P.S. från ansvar. K.P.S. får anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

I 20 kap 1 § BrB om tjänstefel finns även intagen en straffrihetsregel innebärande att gärningar som är ringa inte skall omfattas av straffansvar. Bedömningen av om gärningen är ringa skall ske med beaktande av samtliga omständigheter. Såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. Stor betydelse har om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet eller om det förelegat en påtaglig risk för skada. Av stor betydelse är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Det gäller t ex inom rättsväsendet. Å andra sidan bör varken inom detta eller andra områden en överträdelse av formella regler som är av underordnad betydelse för myndighetsutövningens faktiska innehåll föranleda straffansvar. Vid bedömningen av om denna straffrihetsregel är tillämplig är också av betydelse vilken ställning gärningsmannen intagit i förhållande till myndighetsutövningen. Ju mer självständiga befogenheter den felande har, desto större anledning finns det att se mera allvarligt på gärningen (NJA II 1989 s 225).

TR:n har stor förståelse för de praktiska problem med bl a brist på personal och lämpliga lokaler som kan föreligga vid ett beslut som detta. Arbetssituationen för ett vakthavande befäl kan stundom vara stressig och beslut måste fattas snabbt. TR:n fäster dock stor vikt vid att det här rör sig om myndighetsutövning på rättsväsendets område. Beslut om frihetsberövande har därvid en central betydelse. Stora krav måste kunna ställas på en polisman i vakthavande befäls ställning att handläggningen blir korrekt. Av denna anledning kan gärningen inte bedömas som ringa.

Sammantaget finner TR:n åtalet styrkt och K.P.S. skall dömas för tjänstefel.

K.P.S. förskyller ett bötesstraff som med hänsyn till de samman tagna omständigheterna i målet inte bör sättas alltför högt.

Domslut. TR:n dömde K.P.S. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 80 kr.

På uppdrag av chefsjustitieombudsmannen E. väckte allmän åklagare vid Jönköpings TR åtal mot polisinspektören S.G., född 1949, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 18 juli 1990 klockan 04.25 medtogs K.H., M.O. och A.H. av polismän till förhör på polisstationen i Jönköping sedan de samtliga av polisen anträffats i en lägenhet i Huskvarna där en annan person förövat ett mord föregående afton. Sedan de införts till polisstationen beslutade S.G., som vid tillfället tjänstgjorde som vakthavande befäl, i strid mot gällande bestämmelser att samtliga skulle insättas i arrest. A.H. förvarades i arrest från kl 05.10 till dess han hördes av polis med början kl 08.55, K.H. från kl 05.20 till dess han hördes av polis med början kl 09.30 och M.O. från kl 05.25 till dess han hördes av polis med början kl 09.30. S.G. har härigenom vid sin myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

TR:n (ordf lagmannen Nordström) anförde i dom d 23 okt 1991:

Domskäl. S.G. har förnekat gärningen.

I målet är upplyst följande: Vid 22.00-tiden d 17 juli 1990 infördes en man till Ryhovs sjukhus. Mannen var knivstucken. En polispatrull som vid 03.00-tiden befann sig på sjukhuset i ett annat ärende, fick information om mannen och även att denne avlidit till följd av skadorna. Polismännen inrapporterade detta till polisstationen. En man ringde även till polisstationen och ville bli hämtad. I åtgärdskalendern på polisstationen antecknades kl 04.25 att en person gripits för dådet och att denne enligt personen själv och enligt den avlidnes sambo var gärningsmannen. Den polispatrull som avspärrade brottsplatsen, en lägenhet i Jönköping, medtog tre personer för förhör till polisstationen. Dessa personer, K.H., M.O. och A.H., hade uppehållit sig i lägenheten.

S.G. var vid tillfället vakthavande befäl på polisstationen i Jönköping. Som sådan hade han tillgång till en pärm, i vilken följande föreskrifter och meddelanden fanns intagna.

Tjänsteföreskrift utfärdad - - - se under I - - - ovan redovisade.

S.G. har berättat: Som yttre befäl vikarierade han som vakthavande befäl d 18 juli 1990 fram till kl 07.00. Han hade tidvis haft sådana vikariat under ett antal år. Han kände till de aktuella föreskrifterna och meddelandet. - På natten var det rörigt på polisstationen, när de tre finska personerna togs in för förhör. Brottsplatsen, där det allvarliga brottet ägt rum, skulle säkras. Det var fråga om beslag och förhör skulle hållas och skrivas ned. Övrig verksamhet fick inte heller stanna av. Krimjouren var inkallad. Alla i tjänst var upptagna och ingen kunde ta hand om personerna som förts in till polisstationen. Eftersom brottet ägt rum vid 22.00-tiden och dessa personer som uppehållit sig på brottsplatsen inte hade hört av sig, antog han att de inte var särskilt villiga att medverka till utredningen. Han hade visserligen inga uppgifter på att de tre personerna var delaktiga i brottet. De var berusade efter en flerdagarsfest och det var ogörligt att sätta dem i receptionen och därmed riskera ordningen på polisstationen. Med hänsyn till det allvarliga brottet ville han även förhindra en otillbörlig kommunikation mellan de tre. Dessa talade enbart finska och ingen i tjänst förstod dem. Han beslutade därför att sätta dem i arrest i avvaktan på förhör och stödde sig då på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. Han ansåg att han måste kunna förlita sig på de tjänsteföreskrifter som polismästaren hade utfärdat. Någon tid fanns inte att sätta sig ner och ur olika föreskrifter tolka vad som var det rätta.

TR:ns bedömning Förutsättningarna att hämta eller medta en person till förhör anges i 23 kap 7 och 8 §§ RB. Av 8 § framgår att den som uppehåller sig på brottsplats är skyldig att på tillsägelse av polisman följa med till förhör, som hålls omedelbart därefter. Om personen vägrar utan skäl, får han av polismannen tas med till förhöret.

I målet är utrett att K.H., M.O. och A.H. togs med till förhör med stöd av bestämmelsen i 23 kap 8 § RB.

I 23 kap 9 § RB finns bestämmelser om skyldighet för den som medtagits till förhör att stanna kvar för förhör under viss tid. Några lagregler om hur K.H., M.O. och A.H. skulle behandlas efter avlämnandet på polisstationen finns inte.

För att en person - - - se under I - - - till 1991-10-04.

På grund av vad ovan anförts och då S.G. inte angett någon annan laglig grund för sitt beslut, är beslutet att sätta K.H., M.O. och A.H. i arrest felaktigt.

Åklagaren har vid huvudförhandlingen ansett sig ej kunna påstå att gärningen skett uppsåtligen. TR:n delar denna uppfattning. Fråga är om S.G. genom att fatta det felaktiga beslutet varit oaktsam i sin myndighetsutövning? S.G. tjänstgjorde som vakthavande befäl och var därmed vid tillfället det i tjänst varande högsta polisbefälet i Jönköpings polisdistrikt. Som vakthavande befäl har det ålegat S.G. att ha kunskap om hur personer som medtagits eller hämtats till förhör får behandlas. S.G. har uppgett att han väl kände till de i målet aktuella föreskrifterna och tjänstemeddelandet och att han i sitt beslut stödde sig på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. TR:n finner dock att tjänstemeddelandet från 1983 på ett klargörande sätt omtalar att arrestmöjlighet inte längre är möjlig. Än tydligare klargörs detta genom rikspolisstyrelsens föreskrift 1986. Även om tjänsteföreskriften från 1980 formellt sett var gällande finner TR:n därmed att S.G:s handlande inte är acceptabelt eller ursäktligt. S.G. får anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

I 20 kap 1 § BrB - - - se under I - - - som ringa.

Sammantaget finner TR:n åtalet styrkt och S.G. skall dömas för tjänstefel.

S.G. förskyller ett bötesstraff som med hänsyn till de sammantagna omständigheterna i målet inte bör sättas alltför högt.

Domslut. TR:n dömde S.G. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 170 kr.

Chefsjustitieombudsmannen E. väckte vid Kristinehamns TR åtal mot polisinspektören S.B., född 1940, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 1 aug 1991 genomförde Kronofogdemyndigheten i Värmlands län en avhysnings- och kvarstadsförrättning hos L.S. på Stjärnberget i Lesjöfors. Vid förrättningen biträddes personal från kronofogdemyndigheten av polismän från Polismyndigheten i Kristinehamn. Vid förrättningen beslutade den polisman som förde befälet över polispersonalen att L.S. skulle omhändertas enligt 13 § polislagen (1984:387) trots att lagliga förutsättningar för åtgärden inte förelåg.

L.S. fördes därefter till polisstationen i Filipstad där chefen för arbetsgruppen, polisinspektören S.B., tjänstgjorde. S.B., som hade till uppgift att pröva om frihetsberövandet skulle bestå, beslutade att L.S. skulle insättas i arrest trots att lagliga förutsättningar för omhändertagande saknades. Frihetsberövandet varade sammanlagt 5 timmar och 40 minuter. Genom sitt handlande har S.B. vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

TR:n (nämnden) anförde i dom d 17 juni 1992: S.B. har vitsordat de faktiska omständigheterna i åklagarens gärningspåstående men förnekat ansvar för tjänstefel i första hand enär han inte förfarit oaktsamt då han beslutat att frihetsberövandet enligt åtalet skulle bestå och i vart fall påtalat fel inte är av beskaffenhet att till räknas S.B. som tjänstefel och i andra hand eftersom gärningen, med hänsyn till omständigheterna, är att anse som ringa och sålunda inte skall föranleda straffansvar.

Åklagaren har till stöd för åtalet åberopat förhör med L.S. och vittnesförhör med kriminalinspektören N.S.. S.B. har åberopat, utöver förhör med sig själv, vittnesförhör med poliskommissarien J.S. och polismästaren A.W.. Därav samt vad JO till utveckling av sin talan anfört framgår i huvuddrag följande:

N.S. och S.B. delgavs misstanke om tjänstefel av JO. Vad avser N.S. fann JO att det inte fanns någon rättsligt godtagbar grund för N.S. att besluta om omhändertagande av L.S. med stöd av 13 § polislagen. Med hänsyn därtill ansåg JO N.S. ha varit oaktsam på sätt som avses med straffbestämmelserna om tjänstefel men gärningen att bedöma som ringa brott med beaktande bl a av att av N.S. beslutat polisingripande pågått under relativt kort tidrymd. JO lade därför ner förundersökningen vad avser N.S.. JO beslutade däremot att åtala S.B., därvid JO som grund för åtalet vidare anförde: Kronofogdemyndigheten har enligt 3 kap 3 § utsökningsförordningen (1981:981) rätt att begära biträde av polismyndigheten, om förrättningsmannen kan antas möta motstånd vid en förrättning eller om sådant biträde av annan särskild anledning behövs för att förrättningen skall kunna genomföras. Polisens befogenhet att i sådana sammanhang ingripa mot en person följer av bestämmelserna i 10 § 1 st 5 polislagen jämförda med 2 kap 17 § 3 st UB. I sistnämnt lagrum föreskrivs att förrättningsmannen får använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna; våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt (se prop 1983/84:111 s 96). Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får enligt 13 § polislagen en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om en åtgärd av nu angivet slag är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. Om en situation kan lösas genom mindre ingripande åtgärder än vad som sägs i 1 3 § - exempelvis tillsägelser eller anmaningar - skall dessa väljas i första hand (a prop s 98). Omhändertagande får således tiligripas endast som en sista utväg för att förhindra ordningsstörande beteende eller avvärja brott. Det är först när det, för att det avsedda resultatet skall uppnås, inte är tillräckligt att personen i fråga avvisas eller avlägsnas som ett omhändertagande får äga rum (a prop s 33 och 98). Vidare gäller att ett omhändertagande inte får vidtas i syfte att avvärja abstrakta, ännu inte konkretiserade faror (jfr Berggren-Munck, Polislagen s 97). En förutsättning för ett omhändertagande för att avvärja en straffbelagd gärning är således att det rör sig om ett pågående brott eller en omedelbar fara för brott. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall enligt 15 § polislagen så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Vid i åtalet angivna förrättningens början upplyste tjänstemännen L.S. om att han skulle vräkas. Tillfrågad om saken förklarade L.S. enligt JO:s utredning att han inte var villig att vara behjälplig vid avhysningen. Han var upprörd men visade enligt vad som har framkommit inte några våldstendenser och han uttalade inte heller några hotelser. Han uppmanades inte att lämna bostadshuset och han gavs inte heller möjlighet att självmant göra detta. Det framgår tvärtom klart av utredningen att L.S. hindrades från att lämna bostaden. Polisens handlande vid tillfället styrdes uppenbarligen av den uppfattningen i saken som N.S. som insatschef vid avhysningsförrättningen mot L.S. på Stjärnberget hade redan från början, nämligen att några andra möjligheter än att omhänderta L.S. inte stod till buds. Som grund för omhändertagandet har på omhändertagandebladet antecknats "störande av förrättning". Syftet med åtgärden var således att avvärja brott. Det har emellertid inte ens påståtts att det förelåg några omständigheter som kunde innebära att L.S. gjorde sig skyldig till sådant brott. För att brottet störande av förrättning skall anses föreligga krävs enligt 16 kap 4 § BrB, att någon genom våldshandling eller oljud eller på annat sätt stör eller söker förhindra exempelvis en statlig eller kommunal förrättning. Enbart L.S:s vägran att aktivt medverka vid förrättningen faller uppenbarligen inte in under detta lagrum liksom inte heller hans försök att lämna huset. Inte heller någon annan straffbestämmelse var tillämplig i sammanhanget. Det kan vidare konstateras att det tumult som förekom vid tillfället var en direkt följd av att de närvarande polismännen handgripligen hindrade L.S. från att ta sig ut. Frågan blir då om det förelåg en omedelbar fara för brott från L.S:s sida. Av N.S:s uppgifter till JO framgår att han grundade sin bedömning av situationen på sina erfarenheter från det tidigare förrättningstillfället. Självfallet kunde emellertid dessa inte ensamma läggas till grund för en bedömning att det vid det här aktuella tillfället förelåg en omedelbar fara för ett brottsligt handlande från L.S:s sida. Inte heller dennes vägran att vara behjälplig vid förrättningen och hans försök att lämna huset genom fönstret kunde motivera en sådan bedömning. N.S. hade i själva verket inte underlag för annat än mycket lösa gissningar om vad L.S. skulle kunna göra om han lämnade bostaden. JO ville i detta sammanhang erinra om vad L.S. för JO själv berättat om att orsaken till att han ville komma ut ur huset var att han inte orkade med situationen. Sammanfattningsvis konstaterade JO att det inte fanns någon rättsligt godtagbar grund för N.S:s beslut att omhänderta L.S. med stöd av 13 § polislagen. Vid S.B:s förmansprövning av N.S:s beslut borde på grund av vad sålunda gällt L.S. omedelbart ha frigivits. Vidare gäller enligt JO för den fortsatta prövningen följande: Den som har omhändertagits skall så snart som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet. Den polisman som har verkställt åtgärden skall så skyndsamt som möjligt anmäla denna till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Den omhändertagne skall enligt 16 § polislagen förhöras så snart som möjligt samt, om omhändertagandet grundats på 13 §, friges snarast möjligt efter förhöret, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet. Bedöms en omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Det kan finnas anledning att i detta sammanhang erinra också om föreskriften i 3 § 1 st polislagen, att polisen fortlöpande skall samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Enligt 17 § polislagen gäller bl a att den som har omhändertagits inte får underkastas någon annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Enligt Rikspolisstyrelsens kommentar till detta lagrum bör en person som har omhändertagits enligt polislagen normalt inte sättas in i arrest. En sådan åtgärd kan emellertid få vidtas exempelvis om meddelade föreskrifter inte respekteras eller om den omhändertagne uppträder störande eller visar tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns tillgänglig. Det kan inte uteslutas att det vid telefonsamtalet mellan N.S. och S.B. uppstod ett missförstånd dem emellan i fråga om vem som fattade beslutet om att L.S. skulle föras till polisstationen i Filipstad. Vad gäller S.B:s ansvar för den aktuella händelsen begränsades prövningen till de åtgärder som han vidtog från det att L.S. hade förts in till polisstationen. Av JO:s utredning framgår att N.S. informerade S.B. om anledningen till omhändertagandet och att denne bedömde åtgärden som riktig. Som redan framgått anser JO att det saknades lagliga förutsättningar att omhänderta Lars s. De uppgifter om det inträffade som S.B. hade tillgång till när L.S. fördes in på polisstationen var sådana att detta enligt JO borde ha stått klart för honom. S.B. har i förhör med JO uppgett att han befarade att L.S. skulle återvända till sin bostad och störa förrättningen om han frigavs. Denna uppfattning grundade han på det förhållandet att L.S., som var upprörd och verkade deprimerad, förklarade att han ville åka tillbaka till Stjärnberget. S.B. har inte påstått att L.S. var aggressiv. De omständigheter som S.B. åberopat är inte av sådant slag att de vare sig ensamma eller tillsammans med vad han kände till om det aktuella händelseförloppet och det tidigare förrättningstillfället, utgjorde tillräcklig grund för att anse att det förelåg en omedelbar fara för brott från L.S:s sida, om denne inte hölls kvar på polisstationen. Även om L.S. skulle ha återvänt till Stjärnberget före förrättningens avslutande, hade det - med hänsyn bl a till att det fanns sex polismän avdelade för uppgiften - funnits goda möjligheter att avvärja ett eventuellt brottsligt handlande från dennes sida på annat sätt än genom ett omhändertagande. Enligt JO hade det därför ålegat S.B. att genast frige L.S. sedan denne förts in till polisstationen. Genom att i stället besluta att L.S. skulle sättas in i arrest och sedan låta frihetsberövandet bestå till dess förrättningen var avslutad åsidosatte S.B. vid sin myndighetsutövning vad som gällde för uppgiften. Till stöd härför åberopade JO förenämnda muntliga förhör vari de hörda sammanfattningsvis, utöver vad av JO:s redovisning av åberopade berättelser redan framgått, berättat:

L.S.: När poliserna och kronofogdepersonalen kom in i huset på Stjärnberget, upplystes han om att han skulle vräkas och att man skulle ta hand om hans djur. Han bad att få ha sitt ombud närvarande men vägrades detta. Han kände sig mycket ledsen för detta och tyckte "det såg otäckt ut". Han ville inte vara med på förrättningen och sa därför att de skulle ställa hans tillhörigheter på en plats intill bäcken ca 200 m från bostadshuset. Han blev inte uppmanad att lämna huset och att hålla sig undan under förrättningen. Anledningen till att han försökte ta sig ut ur huset var att han inte orkade med situationen; han ville bara komma ut. Han ville också "rädda" de grejor, som omfattades av den med avhysningen samtidiga kvarstadsförrättningen. Hans tanke var att han skulle tillåtas gå ut lugnt och sansat. Att han valde fönstret berodde på att det stod så mycket folk i vägen framför dörren. Orsaken till att han hade framfört hotelser vid tidigare förrättningsförsöket var den förtvivlan han kände vid tanken på att bli ställd utan bostad när det var en meter snö ute. Han tror att det var S.B. som underrättade honom om att han var omhändertagen enligt 13 § polislagen och att han skulle få stanna på polisstationen tills avhysningsförrättningen var avklarad. Något förhör hölls aldrig. Han blev mycket väl behandlad under vistelsen på polisstationen. Han fick mat och tidningar och han tilläts ringa till sin fru. Efter den här händelsen har han svårt att sova, och han drömmer mardrömmar. Han är rädd för att polisen skall komma och hämta honom.

S.B.: Han har lång poliserfarenhet och började som polis 1964, blev vakthavande befäl 1979 och polisinspektör 1991 och var dessförinnan tillförordnad sådan. Dagen före i åtalet angivna förrättningen diskuterade han ärendet med sin närmaste chef, kommissarien J.S. i Kristinehamn. De talade bl a om att det kunde bli aktuellt att tillämpa 13 § polislagen. S.B. gjorde också klart för N.S. att den bestämmelsen kunde tillämpas om det skulle visa sig att L.S. hindrade förrättningen. Han gick dock inte in på några detaljer. Han bedömde N.S., som är många år äldre i tjänst, som fullt kompetent för uppgiften och han förutsatte att denne kände till bestämmelsen i polislagen. N.S. ringde sedan från Stjärnberget och rapporterade att L.S. försökt hoppa ut genom ett fönster och att han därför hade omhändertagits och belagts med handfängsel och skulle transporteras till polisstationen i Filipstad. Han hade flera samtal med N.S.. Det första samtalet, vari N.S. omtalade att L.S. omhändertagits, var en kort redogörelse för händelseförloppet medan N.S. i senare samtal mera detaljerat redogjorde för vad som hänt, bl a om att L.S. sökt hoppa ut genom fönstret, att ett visst handgemäng uppstått och att risk för vidare tumult uppenbarligen förelåg, såvida inte N.S. ingripit med omhändertagandet. Han har inte något minne av att N.S. frågade vad man skulle göra med L.S.. S.B. ringde i sin tur till J.S. och underrättade denne om det inträffade. J.S. underrättases senare även om att L.S. hade satts in i arrest. S.B. begärde inte J.S:s prövning av beslutet men ansåg att J.S. i sin tur gjort en förmansprövning genom att han godkände, enligt telefonsamtal, S.B:s åtgärder och vidarebefordrade rapporteringen till polismästaren. Därefter ringde han flera gånger till J.S. för att hålla denne informerad om ärendet, och han fick uppfattningen att polismästaren hölls fortlöpande underrättad om saken av J.S.. L.S. var inte aggressiv när han kom till stationen men han var upprörd och verkade deprimerad. Han ville åka tillbaka till Stjärnberget. S.B. försökte att få L.S. att berätta vad som hade hänt, men något förhör i egentlig mening gick inte att hålla. I den sinnesstämning L.S. var bedömde han att L.S. kunde företa sig vad som helst och även detta gjorde att han lät omhändertagandebeslutet bestå. Anledningen till omhändertagandet var att det hade uppstått tumult i samband med att poliserna hade hindrat L.S. från att hoppa ut genom ett fönster. Han anser att det var riktigt av N.S. att inte först försöka avvisa L.S.. Om L.S. hade tillåtits lämna bostadshuset eller lyckats med att hoppa ut genom fönstret hade han kunnat locka till sig sina djur, som följer honom "som ler och långhalm", och då hade förrättningen förmodligen inte kunnat genomföras. Dessutom fanns det risk för att L.S. skulle skada sig själv. Vid sin förmansprövning av frihetsberövandet gjorde S.B. den bedömningen att detta var riktigt och att det fanns skäl att sätta in L.S. i arrest. Han gjorde vidare den bedömningen att omhändertagandet skulle bestå till dess förrättningen var avslutad. Han befarade nämligen att L.S. omedelbart skulle bege sig till Stjärnberget och störa förrättningen om han frigavs dessförinnan. Han ansåg vidare att det inte var möjligt att frige L.S. så länge det fanns så mycket pressfolk utanför polisstationen. Eftersom han vid rapporteringen till J.S. för dennes förmansprövning av S.B:s beslut fick klartecken om att han handlat rätt och om att J.S. vidarebefordrade prövningen till polismästaren hade han sitt beslut om omhändertagandet förankrat hos sina chefer. L.S:s ombud tilläts besöka honom under det L.S. var omhändertagen i Filipstad och L.S. fick frukost, tillåtelse ringa sin fru och ta emot samtal från kronofogdemyndigheten. Den sociala omvårdnaden om L.S. var bra.

N.S.: Han har lång poliserfarenhet och har haft polistjänst sedan 1958, bl a som vakthavande befäl. Han fick besked av S.B. om att han utsetts till insatschef och om vilka åtgärder som kunde bli aktuella mot L.S.. De diskuterade inte detta ingående. Han var redan från början inställd på att man skulle "ta undan L.S." till någon lämplig plats, om det skulle "strula till sig". När de kom in i huset tillfrågades L.S. om han var villig att hjälpa till vid genomförandet av förrättningen, varvid denne gav ett nekande svar. Plötsligt rusade L.S. mot dörren där N.S. stod. N.S. stoppade honom och vände honom in mot rummet igen. L.S. snurrade då runt några varv varefter han försökte hoppa ut genom fönstret. Där stod emellertid två poliser som stoppade honom och tog tag i honom. Eftersom det uppstod ett tumult genom L.S:s uppträdande beslöt han att omhänderta L.S.. Det är riktigt, att L.S. inte bereddes tillfälle att självmant gå ut ur huset. Om L.S. hade lyckats hoppa ut genom fönstret eller tillåtits att vara kvar på fastigheten, hade förrättningen inte kunnat genomföras. Han hade då kunnat hindra denna genom att locka till sig sina grisar och andra djur. N.S. hade varit med vid den tidigare förrättningen som hade fått avbrytas, och han gjorde också den bedömningen att L.S. kunde komma att skada sig själv. Om L.S. endast hade avlägsnats från platsen, hade han enligt N.S:s uppfattning genast återvänt dit. Härtill kom att L.S. störde förrättningen och t o m kunde hindra kronofogdemyndigheten att genomföra förrättningen. Han ansåg därför som skäl för omhändertagandet, att L.S. störde förrättningen, något som S.B. underrättades om. Han kände ingen som helst tvekan i frågan om L.S. skulle omhändertas eller ej, eftersom L.S. vid förrättningen och även vid tidigare förrättningar var "svårhanterlig". L.S. belades med handfängsel för att han inte skulle skada sig själv och poliserna. L.S. slogs för fullt, ryckte med armarna och skrek, när han drogs ner från fönstret. Sedan L.S. försetts med handfängsel fördes han ut till en polisbuss. N.S. ringde därefter till S.B. och rapporterade att L.S. omhändertagits och frågade vad man skulle göra. Han minns inte exakt vad S.B. fick för informatiton. N.S. sade troligen att det hade "strulat till sig" och att L.S. "lever och slår härinne" och att man satt handfängsel på honom. Sedan L.S. transptorterats till polisstationen ringde S.B. flera gånger till förrättningsplatren och hörde sig för om det gick att frige L.S.. N.S. förklarade därvid att det var bäst att vänta med frigivandet tills förrättningen var avslutad. S.B. omtalade för N.S. att han höll sin chef, poliskommissarien J.S., fortlöpande underrättad om handläggningen.

J.S.: Sedan polismyndigheten beslutade lämna kronofogdemyndigheten handräckningsmanskap för att kunna genomföra förrättningen mot L.S. delegerades på S.B. att organisera och säkerställa förrättningen och i förekommande fall vidta åtgärder, beroende på L.S:s uppträdande vid forrättningstill fallet. S.B. och han diskuterade därvid det frihetsberövande som kunde aktualiseras med hänsyn till att L.S. kunde komma att "explodera" då han skulle fråntas bostad och sin egendom genom den aktuella förrättningen. De fann vid överläggningen att inte många alternativ fanns att tillgå. Utöver omhändertagandet fanns inga realistiska alternativ. Om L.S. motsatte sig förrättningen kunde han visserligen transptorteras från platsen men i så fall skulle han omedelbart återvända till Stjärnberget. Målsättning för polisens handläggning av ärendet var att förhindra att L.S. under handräckningsförrättningen begick brott. S.B. höll honom fortlöpande underrättad om handläggningen och om sin förmansprövning. De beslut S.B. enligt åtalet fattade var förankrade hos honom, som i sin tur gjorde en förmansprövning av S.B:s beslut och därvid inte fann skäl till ändring. Han var sålunda medansvarig för beslut, någtot som han delgett JO. Han tar alltså på sig ansvaret för handläggningen av frihetsberövandet mot L.S.. Det är emellertid inte så att S.B. vid något tillfälle bett honom ta över ansvaret för handläggningen av frihetsberövandet.

A.W.: Han hade som polismästare fått otaliga telefonsamtal från L.S:s grannar, som klagat på att hans grisar varit inne på deras ägor. Han kände till att L.S. var mycket labil och hetsig. När kronofogdemyndigheten begärde polismyndighetens biträde förstod han därför att sådant biträde krävdes och biföll därför begäran. Han uppdrog åt poliskommissarien J.S. att förbereda erforderliga åtgärder för att förrättningen och polisbiträdet skulle kunna fungera. Han informerades i sin tur om vad som hände under det förrättningen pågick och fick bl a information om att L.S. på Stjärnberget uppträtt störande bl a genom att hoppa ut genom ett fönster men fick inte vetskap om på vilket sätt han stört förrättningen. Han informerades om att L.S., på grund av sitt störande uppträdande och risken för ytterligare sådant, tagits om hand jämlikt bestämmelserna därom i polislagen och förts till polisstationen i Filipstad. Han bedömde att beslutet av S.B. att låta frihetsberövandet av L.S. bestå var korrekt handlagt av S.B. och fann därför ingen anledning att ingripa mot S.B:s handläggning därav. J.S. höll honom fortlöpande underrättad om bl a de åtgärder som vid togs av S.B. fram till dess denne frigav L.S. och fann inte vid något tillfälle skäl att erinra mot handläggningen.

TR:n antecknar, att den av Rikspolisstyrelsen 1992 utgivna kommentaren till polislagen (nedan polislagen), bl a av JO påtalad tillämpning av lagen, inte fanns tillgänglig för polispersonalen, då den i åtalet angivna förrättningen ägde rum. Med hjälp av kommentaren till polislagen hade den agerande polispersonalen och polisledningen kunnat konstatera att omhändertagande inte får vidtas för att avvärja abstrakta, ännu inte konkretiserade faror, något som inte var lätt att känna till bara med hjälp av lagbok och den kunskap i övrigt som en polispersonal får. Att kräva att en polisman i befälställning skall äga kunskap om motiven till polislagen (se av JO åberopad prop, som redovisats i domen) och den ledning man får därav för bedömning och tillämpning av aktuella stadganden i polislagen är att gå för långt. Av motiven till 20 kap 1 § BrB framgår att den som varken insett eller bort inse att hans handlande var felaktigt inte heller skall drabbas av straffansvar. Av allmänna principer framgår vidare att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen.

Av 13 § polislagen framgår att, om det framstår som uppenbart meningslöst att tillgripa ett avlägsnande eller mindre ingripande åtgärd för att det avsedda syftet - i nu aktuella mål för att kunna genomföra en komplicerad avbysnings- och kvarstadsförrättning - skall uppnås, kan ett direkt ingripande undantagsvis bli nödvändigt. Den individuella prövningen av om ingripande får ske kan i en hotfull situation medföra praktiska problem. Av 16 § polislagen framgår att vid prövningen av om frihetsberövandet skall bestå skall beaktas sådana omständigheter som att den omhändertagne kan förväntas återvända till platsen för omhändertagandet och där fortsätta med sitt ordningsstörande beteende. I sådana fall kan ett frihetsberövande bestå.

Utredningen i målet ger stöd för att situationen, då L.S. omhändertogs, var mycket stökig, vartill kom L.S:s vid tidigare förrättning uttalade hot om att ta livet av sig. S.B:s utsaga, att L.S., då han kom till polisstationen i Filipstad som omhändertagen, var deprimerad och i stånd att företa sig vad som helst och ville åka tillbaka till Stjärnberget, finner TR:n trovärdig. Den information S.B. fick av N.S., som han bedömde som en mycket kompetent polisman, om L.S:s uppträdande på Stjärnberget och S.B:s vetskap om L.S:s tidigare störande beteende har uppenbarligen befäst S.B. i tron att omhändertagandet av L.S. måste bestå med risk annars att S.B. av underlåtenheten att ingripa skulle kunna göra sig skyldig till straffbar handling. S.B. har befästs däri genom att hans överordnade, J.S. och A.W., inte funnit skäl att ändra S.B:s beslut, som de i stället instämt i. S.B. hade sålunda sitt beslut förankrat hos sina överordnade chefer. Med hänsyn härtill, S.B:s uppenbara vilja att förhindra skada eller risk för skada samt övriga omständigheter, bl a i domen redovisade sådana, finner TR:n S.B. vid sin myndighetsutövning inte ha handlat oaktsamt, på sätt därom stadgas i 20 kap 1 § BrB, då han beslutat att frihetsberövandet av L.S. skulle bestå. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Ordföranden, fd rådmannen Eneström, var av skiljaktig mening och anförde: Jag kan inte dela majoritetens uppfattning att S.B., vid sin i åtalet angivna myndighetsutövning, inte handlat oaktsamt då han beslutade att frihetsberövandet av L.S. skulle bestå. Som skäl för min avvikande mening ber jag få anföra följande.

JO har ingående, på sätt redovisats i domen, klarlagt när ett omhändertagande får ske. Av 13 § polislagen framgår att om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Det är endast när en åtgärd av nu angivet slag är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås som en person får tillfälligt omhändertas. Om en uppkommen situation är sådan att den kan lösas genom mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller anmaning, skall den väljas i första hand. Ett omhändertagande får således tillgripas endast som en sista utväg för att förhindra ordningsstörande beteende eller avvärja brott. Det är först när det, för att det avsedda resultatet skall uppnås, inte är tillräckligt att personen i fråga avvisas eller avlägsnas som ett omhändertagande får äga rum (se av JO i domen redovisad prop). Det uppträdande som ingripandet riktar sig mot skall innefatta ett angrepp på ett ordningsintresse, dvs den berörda personen skall genom sitt uppträdande faktiskt störa den allmänna ordningen. För ingripande mot den som genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för allmänna ordningen fordras att denna fara är konkret (se Rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen 1992 s 31). Ett omhändertagande får därför inte ske i syfte att avvärja abstrakta, inte konkretiserade faror. En persons blotta närvaro på en plats anses inte vara tillräcklig för att ge upphov till en konkret fara, även om han är känd för att bråka och uppträda ordningsstörande (se förenämnda kommentar s 31). Ingripandet skall vidare vara försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter, därvidlag skall gälla att en polisman först bör överväga möjligheten att ingripa med tillsägelser och anmaningar. (Se förenämnda kommentar s 31.)

Ingripandet mot L.S. skedde på grund av "störande av förrättning" dvs för att avvärja straffbelagd handling enligt 16 kap 4 § BrB. Av utredningen framgår inte annat än vad JO konstaterat, nämligen att någon konkret omedelbar fara för brott från L.S:s sida inte förelåg. Som tidigare sagts får därvidlag inte åberopas erfarenhet från tidigare förrättningstillfället. Inte heller i övrigt visar utredningen i målet att det förelåg omedelbar fara för brottsligt handlande från L.S:s sida. Hans vägran att vara behjälplig vid förrättningen eller hans försök att lämna huset genom fönstret kan inte motivera en sådan bedömning. Något godtagbart underlag för omhändertagande av L.S. har sålunda inte visats föreligga.

I fråga om det fortsatta förfarandet när person omhändertagits gäller följande: Den omhändertagne skall förhöras så snart som möjligt (16 § polislagen) och friges snarast möjligt efter förhöret. Endast vid speciellt föreliggande omständigheter kan han kvarhållas. Förmansprövningen är avsedd att komma in snabbt för att kunna rätta till eventuella misstag som kan ha begåtts i en stressad och svårbedömbar situation. Prövningen har därför en utomordentligt viktig funktion.

S.B. har uppenbarligen fått den uppfattningen att N.S., som den kompetente polisman han var enligt S.B., fattat ett lagligt beslut om omhändertagande av L.S.. Som JO uttalat (se under JO:s utveckling av sin talan i målet) är de omständigheter S.B. åberopat som skäl för att hålla L.S. omhändertagen varken ensamma eller tillsammans med vad han kände till om det aktuella händelseförloppet och tidigare förrättningstillfället tillräcklig grund för att anse att det förelåg en omedelbar fara för brott från L.S:s sida, om denne inte hölls kvar på polisstationen.

Sammanfattningsvis hade det på grundval av vad S.B. kände till eller bort känna till om vad som inträffat under förrättningen mot L.S. ålegat S.B. att genast frige L.S.. Det var S.B. som ensam hade ansvaret för beslutet om att omhändertagandet skulle bestå, varför hans information till överordnad chef och dennes ställningstagande till beslutet inte förändrar detta förhållande. Genom att i stället sätta in L.S. i arrest och låta frihetsberövandet bestå till dess kronofogdemyndighetens förrättning mot L.S. avslutats finner jag S.B. vid sin myndighetsutövning ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften. S.B. har sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel. Brottet är inte ringa. Jag har dock förståelse för att S.B. grundat sitt handlande bl a på sitt förtroende för N.S., det stöd han fått för sin åtgärd av överordnad chef och sin erfarenhet av L.S. som en labil och temperamentsfull person, som tidigare uppträtt stökigt. Jag har därför förståelse för de synpunkter majoriteten anfört när den ansett, att S.B. visat en uppenbar vilja att förhindra skada eller risk för skada och i övrigt handlat omdömesgillt som han gjort. Med hänsyn härtill och övriga omständigheter som de framgår av domen anser jag att S.B. skall dömas till inte särskilt högt tilltagna böter. Jag dömer därför S.B. jämlikt 20 kap 1 § BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 100 kr.

Åklagaren full följde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet.

S.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Westerling och Jönsson, referent, t f hovrättsassessorn Tisell samt nämndemännen Forsström och Norling Nilsson) anförde i dom d 8 dec 1992:

Domskäl. I HovR:n har S.B., L.S., N.S., J.S. och A.W. hörts på nytt. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat kopia av omhändertagandeblad.

De i HovR:n hörda personerna har lämnat i huvudsak samma uppgifter som för envar av dem antecknats i TR:ns dom, S.B., L.S. och N.S. med följande ändringar och tillägg.

L.S.: Han använde inget våld och ville inte slåss med poliserna och personalen från kronofogdemyndigheten. Han ville inte heller hindra vräkningen. Om han velat slåss hade det inte varit några problem för honom att övermanna dem. Han ville ta sig ut ur huset för att kunna flytta sina saker och djur till bäcken och därifrån till ett nytt ställe. Han kände sig krossad och ledsen. Han såg inte sina grisar som egendom utan som "Guds medarbetare i Skapelsen". Grisarna löd hans minsta vink och skulle ha följt med honom ner till bäcken. Sedan han förts till polisstationen blev han placerad i en cell. Han blev dock utsläppt ur cellen efter omkring 20 minuter och fick kaffe. Under återstoden av tiden för omhändertagandet vistades han omväxlande i cellen och utanför denna. Det är riktigt att han vid ett föregående vräkningstillfälle hotat att ta sitt liv med en slaktmask. Han var då också beredd att fullfölja hotet.

S.B.: På morgonen d 1 aug 1991 blev han uppringd av personal från kronofogdemyndigheten som ville att polisen skulle avlägsna L.S. från Stjärnberget innan förrättningen påbörjades. S.B. sade dock nej till detta och framhöll att det måste inträffa något konkret innan en sådan åtgärd var möjlig. Sedan förrättningen påbörjats hade han flera samtal med N.S. som meddelade att det uppstått bråk och tumult, att L.S. omhändertagits och belagts med handfängsel samt att det skulle komma en anmälan mot L.S. för störande av förrättningen. Det var också tal om en slaktmask. När L.S. anlände till polisstationen var S.B. ensam i tjänst. L.S. var naken på överkroppen och verkade vara i psykiskt dåligt skick. När S.B. frågade honom vad som hänt yttrade han att man stal hans grisar och att han skulle tillbaka till Stjärnberget. Något närmare förhör gick inte att hålla. Sedan S.B. ringt efter personal förstärkning fick han förstärkning med en man. Det blev därefter möjligt att låta L.S. vistas utanför cellen. Eftersom det tidvis var mycket att göra på polisstationen med många besökande i olika ärenden var det dock inte möjligt att låta L.S. vistas utanför cellen hela tiden.

N.S.: När han kom in i huset hade personalen från kronofogdemyndigheten redan gått in och stod och talade med L.S.. L.S. började springa runt och tala om Gud. Han yttrade också något i stil med "det blir inga djur här som ni får ta". N.S. bad honom lugna ner sig. När L.S. därefter sprang först mot N.S. och sedan mot fönstret fäktade han med armarna och träffade en polisman över munnen. N.S. vet inte om det var med eller utan avsikt. Vid telefonsamtal med S.B. underrättade N.S. honom om situationen och att L.S. blivit omhändertagen. Han sade bl a till S.B. att L.S. "for omkring som en fläkt" men minns i övrigt inte närmare vilka ord han använde. Han sade också att det skulle göras en anmälan. Senare, när L.S:s saker bars ut från huset, påträffades en slaktmask i köket.

HovR:n gör följande bedömning.

S.B. har även i HovR:n bestritt ansvar för tjänstefel under påstående att han inte förfarit oaktsamt och att hans förfarande i vart fall inte varit av sådan beskaffenhet att det kan grunda ansvar för tjänstefel. Om hans förfarande skulle vara att bedöma som tjänstefel, har han även i HovR:n hävdat att gärningen bör anses som ringa och sålunda inte medföra straffansvar. S.B. har i HovR:n vidare anfört att han endast var en förbindelselänk mellan N.S. och J.S. samt att han inte var behörig att fatta beslut om frihetsberövande, varför han inte var ansvarig för besluten i fråga, i vart fall inte sedan dessa godkänts av J.S. och A.W..

I målet är utrett att S.B. tjänstgjorde som chef för arbetsgruppen (vakthavande befäl) i Filipstad d 1 aug 1991, att han överprövat N.S:s beslut att omhänderta L.S. och beslutat att omhändertagandet skulle bestå samt att L.S. skulle förvaras i polisarrest. S.B. har i egenskap av chef för arbetsgruppen varit behörig att fatta beslut i förevarande avseenden. Det förhållandet att han hållit J.S. underrättad om sina åtgärder och att såväl denne som A.W. godkänt åtgärderna saknar avgörande betydelse vid bedömningen av om S.B. gjort sig skyldig till tjänstefel.

HovR:n behandlar först frågan om S.B. genom oaktsamhet felaktigt beslutat att omhändertagandet av L.S. skulle bestå. Av utredningen framgår att det förekommit visst tumult sedan polismännen kommit in i L.S:s bostad. Det har inte gjorts gällande i målet att L.S. haft för avsikt att bruka våld mot de närvarande tjänstemännen. N.S. har emellertid vittnat att L.S. bl a rusat mot honom och därefter mot ett fönster och att han därvid, med eller utan avsikt, träffat en polisman över munnen samt att han yttrat "det blir inga djur här som ni får ta" eller något liknande. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om L.S:s uppträdande och mot bakgrund av vad som förevarit vid tidigare förrättningstillfällen som måst avbrytas på grund av L.S:s uppträdande, får N.S. anses ha haft fog för sitt beslut att omhänderta L.S.. Sedan L.S. förts till polisstationen har det ålegat S.B. att ompröva omhändertagandebeslutet. Med hänsyn till den information som S.B. fått vid telefonkontakterna med N.S., hans egna iakttagelser av L.S. och de uppgifter han kunnat erhålla från denne, får han anses ha haft skäl för sin bedömning att L.S. omedelbart skulle återvända till Stjärnberget om han släpptes och att stor risk förelåg att L.S. därvid skulle hindra eller störa den fortsatta förrättningen. Mot denna bakgrund kan S.B. inte anses ha förfarit felaktigt när han beslutade att omhändertagandet av L.S. skulle bestå.

Vad härefter gäller beslutet att placera L.S. i polisarrest anmärker HovR:n inledningsvis följande. Enligt 17 § polislagen (1984:387) gäller att vid omhändertagande skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte. Den som har omhändertagits får vidare inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Härvid gäller enligt Rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen bl a att en person som har omhändertagits normalt inte bör sättas in i arrest. Dock kan det, om den omhändertagne uppträder störande eller visar tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns tillgänglig, finnas skäl att inskränka den omhändertagnes frihet genom förvaring i polisarrest. Som grundregel gäller härvid att en omhändertagen inte får underkastas annan inskränkning i sin rörelsefrihet än som i varje särskilt fall är nödvändig och försvarlig.

L.S. var vid ankomsten till polisstationen inte våldsam. Även om, som HovR:n nyss konstaterat, det inte kan anses ha varit fel att fastställa omhändertagandet, följer inte därav att L.S. skulle placeras i polisarrest. Vid prövningen av om det var befogat att placera L.S. i arrest måste emellertid beaktas att L.S. yttrat att han ville tillbaka till Stjärnberget, att S.B. varit ensam på polisstationen, att han omedelbart tillkallat förstärkning för bevakning av L.S. och att L.S., sedan förstärkning anlänt, kunnat släppas ut. L.S. vistades därefter omväxlande i arresten och utanför denna. Enligt vad som vidare framkommit var det en arbetsam förmiddag på polisstationen med bl a många besök från allmänheten. Det bör också beaktas att L.S. själv i HovR:n uppgett att han blivit väl behandlad, att han "kunde gå ut och så" samt att han fått ringa telefonsamtal. Han har även kunnat ta emot besök. Vid en helhetsbedömning av vad sålunda förevarit finner HovR:n att L.S. efter omhändertagandet inte kan anses ha underkastats större inskränkning i sin frihet än som kan anses ha varit påkallad.

På grund av vad sålunda anförts finner HovR:n att åtalet för tjänstefel skall ogillas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Chefsjustitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalet.

S.B. (offentlig försvarare advokaten O.V.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (chefsjustitieombudsmannen genom byråchefen Gunnel Lindberg).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, referent, Törnell och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Chefsjustitieombudsmannen (JO) har i HD justerat åtalet på sådant sätt att andra stycket i gärningsbeskrivningen får följande lydelse: "L.S. fördes därefter till polisstationen i Filipstad där chefen för arbetsgruppen, polisinspektören S.B. tjänstgjorde. S.B., som hade till uppgift att pröva om frihetsberövandet skulle bestå, beslutade att L.S. skulle förbli omhändertagen och insättas i arrest, trots att lagliga förutsättningar för omhändertagande saknades. Frihetsberövandet varade sammanlagt 5 timmar 40 minuter varav 4 timmar 45 minuter avsåg vistelsen på polisstationen. Genom sitt handlande har S.B. vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa."

JO har i HD vidare förklarat att han inte vill göra gällande att S.B:s åtgärd att sätta in L.S. i arrest utgör ett självständigt tjänstefel. Enligt JO bör emellertid denna åtgärd vägas in vid bedömningen av om den åtalade gärningen är ringa eller inte.

L.S. omhändertogs d 1 aug 1991 kl 7.45 enligt 13 § polislagen, varvid som anledning till omhändertagandet angavs "störande av förrättning".

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får enligt 13 § 1 st polislagen en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om det är otillräckligt med avvisande eller avlägsnande för att det avsedda resultatet skall uppnås, får enligt §:ns 2 st personen tillfälligt omhändertas.

JO har i fråga om tillämpligheten av 13 § polislagen i det här aktuella fallet bl a anfört följande. Omständigheterna var inte sådana att det kunde vara fråga om någon ordningsstörning från L.S:s sida; han befann sig vid tillfället i sin bostad och inga andra personer var närvarande än kronofogdepersonalen och polismännen. Bestämmelsen i 16 kap 4 § BrB om störande av förrättning kan inte rimligen åberopas mot den som är föremål för en exekutiv förrättning. 2 kap 17 § UB och 10 § polislagen öppnar särskilda möjligheter att tillgripa tvång och våld mot en sådan person, om han försöker hindra förrättningen. Avsikten kan inte ha varit att polisen via en tillämpning av straffstadgandet om störande av förrättning och reglerna i 13 § polislagen skulle kunna utvidga sina möjligheter att ingripa vid en exekutiv förrättning långt utöver vad som följer av de nyss nämnda bestämmelserna.

Att L.S. vid tillfället befann sig i sin egen bostad och att endast kronofogde- och polispersonal var närvarande utesluter i och för sig inte att hans uppträdande kan ha utgjort en omedelbar fara för den allmänna ordningen i den mening som avses i polislagen (jfr i fråga om begreppet allmän ordning NJA 1989 s 308). Det finns inte heller något belägg för att straffbestämmelsen i 16 kap 4 § BrB inte skulle kunna tillämpas beträffande den som är föremål för en exekutiv förrättning och en sådan begränsning i tillämpningen framstår inte som sakligt motiverad.

När som i förevarande fall ett ingripande aktualiseras på ett tidigt stadium, kan det givetvis vara svårt att bedöma om vederbörandes uppträdande utgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen eller om det föreligger en omedelbar fara för brott. Med hänsyn till det sätt på vilket L.S. uppträdde vid inledandet av förrättningen och med beaktande av vad som var känt om honom sedan tidigare får det emellertid anses ha funnits fog för bedömningen att han skulle komma att störa eller söka hindra förrättningen på ett sätt som var straffbart eller åtminstone innefattade en kränkning av den allmänna ordningen. Grund för ingripande enligt 13 § polislagen får därför anses ha förelegat. I enlighet med den princip om minsta möjliga ingripande som har kommit till uttryck i nämnda § (jfr också 8 § polislagen och 2 kap 12 § 2 st regeringsformen) kan det visserligen finnas utrymme för uppfattningen att syftet med ingripandet kunde ha nåtts utan att L.S. omhändertagits och förts till polisstationen. Det kan dock i det uppkomna läget inte anses ha varit felaktigt att ingripandet fick den formen.

Åtalet avser att S.B. vid s k förmansprövning enligt 15 § polislagen beslutat att omhändertagandet av L.S. skulle bestå. Som framgår av det redan anförda förelåg lagliga förutsättningar för omhändertagandet och det fanns ingen anledning för S.B. att omedelbart frige L.S. på den grunden att omhändertagandet skulle ha varit omotiverat. Ej heller eljest kan det anses ha varit felaktigt att S.B. beslöt att omhändertagandet skulle bestå.

L.S. fördes in till polisstationen kl 8.40 och frigavs först kl 13.25, när förrättningen i praktiken var avslutad. Det ålåg S.B. att fortlöpande ompröva beslutet om omhändertagande, eftersom L.S. skulle friges så snart det var möjligt. Av utredningen framgår att en sådan fortlöpande omprövning också ägde rum. S.B. får därvid anses ha haft fog för sin bedömning att L.S., om han släpptes, omedelbart skulle återvända till Stjärnberget och där störa eller söka hindra förrättningen. På grund av det anförda kan S.B. inte anses ha förfarit felaktigt när han lät omhändertagandet av L.S. bestå till kl 13.25.

Som domstolarna funnit skall åtalet för tjänstefel ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.