RH 2007:70

Två män har vid ett oaviserat besök i en persons kombinerade arbetsplats och bostad sagt att denne var skyldig en annan man pengar. Besöket har upplevts som mycket obehagligt och framkallat rädsla hos den boende. De två männens agerande har ansetts utgöra tillståndspliktig inkassoverksamhet i inkassolagens mening.

Västmanlands tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot M.F. för brott mot inkassolagen och mot C.T. för anstiftan till brott mot inkassolagen enligt följande gärningsbeskrivning.

M.F. har tillsammans och i samråd med annan den 23 april 2004 i Västerås uppsåtligen eller av oaktsamhet utan föreskrivet tillstånd vidtagit åtgärd som inneburit inkassoverksamhet. Därvid har M.F. och kamraten besökt P.S. i hans bostad tillika arbetsplats och där sagt att P.S. skulle betala en uppgiven skuld om 38 000 kr till C.T. samt att P.S. även hade en skuld till en person vid namn O.E. - C.T. har främjat M.F.s gärning genom att anlita och anstifta honom att hos P.S. driva in den uppgivna fordringen på P.S.

Målsäganden P.S. yrkade att M.F. och C.T. i anledning av ovannämnda brott skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd avseende kränkning med 7 000 kr, i första hand enligt 18 § inkassolagen och i andra hand enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

M.F. och C.T. bestred ansvar och det enskilda anspråket. De vitsordade inte något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.

P.S. uppgav vid tingsrätten i huvudsak följande. Han är tandläkare och har sin praktik i samma hus som bostaden. Aktuell dag kom två storvuxna män till tandläkarpraktiken. De rörde sig på ett målmedvetet sätt och han blev obehagligt berörd. Den ene mannen, M.F., presenterade sig vid förnamn. M.F. förklarade att P.S. skulle betala 38 000 kr till C.T. och att han också var skyldig O.E. pengar. M.F. förklarade vidare att i dennes värld behövdes inga papper. Det var underförstått att det går illa för den som inte betalar. Det nämndes ingen tidpunkt för betalning eller hot om vad som skulle hända om han inte betalade. Männen var inte otrevliga, men de stod nära på varsin sida om honom och hade ett obehagligt kroppsspråk. M.F. bad honom prata med C.T. om saken och lämnade sitt eget telefonnummer. Under hela händelseförloppet var han paralyserad och mycket rädd.

Hörd över åtalet uppgav M.F. i huvudsak följande. C.T. bad honom se om P.S. kunde tänkas betala en gammal skuld till honom. Han hade ingen tanke på att hota eller använda våld mot P.S. och det fanns ingen anledning för denne att bli rädd för honom. Han och kamraten stod mitt emot P.S. när de talades vid. Då han sade att det i hans värld inte behövs några papper menade han att man i hans värld betalar skulder oavsett om det finns papper på dem eller ej. Han tillhör inte den ”undre världen”. Eftersom han inte hade C.T:s telefonnummer lämnade han sitt eget.

Hörd över åtalet uppgav C.T. i huvudsak följande. P.S. är skyldig honom pengar och han har inte kunnat driva in dem tidigare. När han träffade M.F. genom en kollega tänkte han att denne möjligen tillhörde den kriminella världen och att han kanske skulle kunna få tillbaka pengarna om M.F. pratade med P.S. Han sade till M.F. att denne inte fick använda hot eller våld.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Thomas Wibergh samt nämndemännen Anna Nyrén, Fleming Sörensen och Åsa Cederborg) anförde i dom den 11 november 2005 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Eftersom frågan i första hand gäller om något brott har förövats, börjar tingsrätten med M.F:s besök hos P.S. Därefter övergår tingsrätten till frågan om C.T. har begått brott.

Det får därvid konstateras att P.S:s och M.F:s berättelser om händelsen är mycket likalydande, och att de skillnader som finns inte har någon större betydelse. Det framgår därvid att M.F. och hans kamrat besökt P.S. i dennes kombinerade arbetsplats och bostad, och att M.F. sagt till honom att han var skyldig, alternativt skulle betala, C.T. 38 000 kr. M.F. nämnde även att P.S. var skyldig O.E. pengar samt sade att i hans värld betalade man sina skulder oavsett om det fanns papper på dessa eller ej. Slutligen fick P.S. en förfrågan om han var villig att diskutera frågan med C.T. samt en lapp med M.F:s telefonnummer.

I inkassolagen förbjuds (de undantag som finns är nu ej aktuella) varje form av inkassoverksamhet från den som icke har tillstånd. Lagtexten ger ingen definition på vad som avses med inkassoverksamhet, men förstår med denna en verksamhet för att driva in betalning för en fordran. I förarbetena anges att en typisk inkassoåtgärd är att skicka ut kravbrev med hot om att rättslig åtgärd kommer att vidtas, om inte betalning sker frivilligt. Åtgärder som enbart innebär en ren påminnelse om betalningsskyldighet, t.ex. att sända ut en betalningsavi, faller däremot utanför. Tingsrätten finner därvid att det som M.F. faktiskt har gjort, inte går över vad som i förarbetena anges som en icke tillståndspliktig verksamhet, dvs. upplysa om skuldens existens och ge en betalningsuppmaning. Ett kravbrev med samma innehåll som vad M.F. muntligen framfört, hade därför inte varit inkassoverksamhet. - Därfter kommer frågan om det faktum att det rörde sig om ett personligt besök och inte ett brev, medför någon annan inställning. Det skulle i sig väl kunna tänkas att de yttre formerna skulle medföra att en annars tillåten verksamhet skulle övergå till att bli tillståndspliktig. Ledning torde kunna hämtas från förarbeten i senare lagstiftning, t.ex. propositionen 1997/98:181. Där anges att den då aktuella nykriminaliseringen skulle träffa just de inkassoåtgärder som gäldenären upplever som hotfulla och integritetskränkande. Därvid anges att indrivningsmännens klädsel, uppträdande och anknytning till organiserad brottslighet kan vara tillräckligt för att framkalla rädsla hos gäldenären. - Även om tingsrätten icke betvivlar att P.S. blivit uppskrämd av det inträffade, synes det i detta fall dock ha varit fråga om ett skäligen neutralt besök, utan något yttre olämpligt beteende. Skulden var inte okänd för P.S. - även om han bestritt den - besökarna bar neutral klädsel, uppförde sig formellt artigt. Skulle det som M.F. gjort kriminaliseras, kan man med fog fråga sig om det alls skulle vara möjligt att utan tillstånd för inkassoverksamhet begära betalning vid ett personligt besök. Sammantaget finner tingsrätten således att det icke är visat att M.F. vid tillfället bedrev inkassoverksamhet. Åtalet mot honom skall ogillas.

Med den utgången avseende M.F., finner tingsrätten det inte nödvändigt att i detalj bedöma vad C.T. kan ha gjort. Åtalet för anstiftan skall således också ogillas.

Även om, som angivits ovan, tingsrätten icke betvivlar att P.S. blivit uppskrämd av det inträffade, kan det besök M.F. gjorde inte betraktas som någon form av otillbörlig inkassoverksamhet. Då M.F. frikänts från åtalet kan någon skadeståndsskyldighet avseende kränkning inte heller utgå. Det enskilda anspråket skall också lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Åtalet och P.S:s skadeståndsyrkande ogillas.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalen mot M.F. och C.T. Även P.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalen och tillerkänna honom skadestånd i enlighet med yrkandet vid tingsrätten.

M.F. och C.T. bestred ändring. Beträffande skäligheten av yrkat skadestånd angav de samma inställning som vid tingsrätten.

M.F., C.T. och P.S. hördes på nytt i hovrätten, varvid de lämnade uppgifter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hade antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg.

P.S.: Männen såg aggressiva ut. Det rådde en hotfull och mycket obehaglig stämning under hela samtalet. Han ifrågasatte skulden och frågade bl.a. vad som skulle hända om det visade sig att han inte hade någon skuld till C.T. eller O.E., varpå M.F. svarade ”då blir det värst för dem”. Han har varit mycket orolig efter händelsen, både för sin egen och för sin familjs hälsa, vilket har lett till sömnsvårigheter. Han går sedan en tid i terapi.

M.F.: Han besökte P.S. enbart för att upplysa denne om skuldens existens, inte för att driva in skulden. Han agerade inte hotfullt och stod inte överdrivet nära P.S. Anledningen till att hans kamrat följde med in var att de var ute och åkte tillsammans; det var således inte tänkt som någon sorts påtryckning.

Som nytt vittne hördes i hovrätten målsägandens hustru R.S., som uppgav i huvudsak följande: Då M.F. och hans kamrat kom in på tandläkarmottagningen föste de undan henne och sade att de skulle tala med P.S. och att hon inte hade med saken att göra. Båda männen var storvuxna och välbyggda och hon hörde dem säga att P.S. var skyldig O.E. och C.T. pengar. Hon blev mycket rädd för vad som skulle hända, särskilt eftersom hon och P.S. tidigare blivit utsatta för hot då de bedrev verksamhet tillsammans med O.E., och därför ringde hon till polisen. P.S. har efter händelsen mått mycket dåligt, haft sömnsvårigheter och gått i terapi.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Omi Mohammar, tf. hovrättsassessorn Jenny Hjukström, referent, samt nämndemännen Eva Klingström och Sven Måhlén) anförde i dom den 23 oktober 2006 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Inkassolagen (1974:182) gäller enligt 1 § indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan inkassoåtgärd (inkassoverksamhet). Syftet med lagen är att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt vållas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet och att säkerställa att fordringar drivs in under iakttagande av god inkassosed. Med inkassoåtgärd förstås enligt samma bestämmelse en åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso. De andra påtryckningar som lagstiftaren har åsyftat är i första hand att gäldenären hotas med rättsliga eller exekutiva åtgärder, med att ett kreditavtal eller ett annat avtal kan komma att sägas upp eller med att borgenären kan komma att innehålla en prestation som han annars fortlöpande tillhandahåller gäldenären, t.ex. leverans av elektrisk ström eller anslutning till telefonnätet (prop. 1980/81:10 s. 142 f). I samband med senare ändring av lagen (prop. 1997/98:181 s. 34 ff) framhölls att det hade framkommit misstankar om att kriminellt belastade personer i bl.a. mc-klubbar konsekvent bedriver inkassoverksamhet inom klubbarnas ram och att det var angeläget att tillståndsplikten i inkassolagen fick en sådan utformning att man undviker att verksamhet med koppling till organiserad brottslighet framställs som legitim och jämställd med seriös inkassoverksamhet. Som exempel på andra former av påtryckning som borde omfattas av vad som skall anses utgöra inkassoåtgärd nämndes därvid bl.a. situationer då gärningsmännens klädsel, uppträdande och anknytning till organiserad brottslighet är tillräckligt för att framkalla rädsla hos gäldenären.

Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får enligt 2 § inkassolagen bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen. Det är ostridigt i målet att M.F., som inte har sådant tillstånd, tillsammans med en kamrat har kommit till P.S:s kombinerade arbetsplats/bostad och sagt att denne var skyldig C.T. 38 000 kr. Frågan är om M.F:s agerande kan anses ha utgjort tillståndspliktig inkassoverksamhet i lagens mening.

M.F. har inte uttalat någonting som enligt sin ordalydelse har inneburit en direkt påtryckning på P.S. att betala den påstådda skulden till C.T. M.F. har också förnekat att han skulle ha agerat på ett sätt som skulle ha kunnat framkalla motiverad rädsla hos P.S. P.S. och hans hustru, som i och för sig har bekräftat att inga hot uttalades och att inga röster höjdes, har dock på ett trovärdigt sätt berättat att de upplevde det oaviserade besöket i deras kombinerade hem och arbetsplats av M.F. och dennes kamrat som mycket obehagligt och att de båda under och lång tid efter besöket kände stark oro över vad som skulle komma att hända dem. Vad C.T. och M.F. har berättat om bakgrunden till besöket tyder också på att syftet med detta har varit att utöva påtryckning på P.S. för att denne skulle betala. Vilken annan anledning C.T. kan ha haft för att anlita en storväxt och för honom tidigare obekant person, som han dessutom själv antog kunde vara kriminellt belastad, för att påminna om skulden framstår för övrigt som svårförklarligt. Det får därför anses visat att M.F., även om han inte har haft någon koppling till organiserad brottslighet, genom den metod han har använt medvetet har framkallat rädsla hos P.S. för vad som skulle kunna hända om denne inte betalade. M.F. får därmed anses ha utövat sådan påtryckning mot P.S. att han har vidtagit en tillståndspliktig inkassoåtgärd i inkassolagens mening. Han skall därför dömas för brott i enlighet med åtalet. Då det är visat att C.T. har förmått M.F. till utförandet, skall han dömas för anstiftan till brottet.

M.F. och C.T. döms för brott mot tillståndsplikten vid ett enda tillfälle. Påföljden bör bestämmas till böter.

Den som driver inkassoverksamhet skall enligt 18 § inkassolagen ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogats någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Vid bedömande av om skada har uppstått tas hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Att vid besök i någons bostad eller arbetsplats framkalla rädsla hos annan i syfte att förmå denne att betala en skuld måste anses utgöra en sådan otillbörlig påtryckning som omfattas av bestämmelsen. P.S. har härigenom utsatts för en sådan integritetskränkning att han har rätt till skadestånd. Det yrkade beloppet framstår som skäligt. C.T. och M.F. skall solidariskt svara för skadeståndsskyldigheten.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom och

- dömer C.T. enligt 17 § första punkten inkassolagen (1974:182) och 23 kap. 4 § brottsbalken för anstiftan till brott mot inkassolagen till 100 dagsböter om vardera 160 kr,

- dömer M.F. enligt 17 § första punkten inkassolagen (1974:182) för brott mot inkassolagen till 100 dagsböter om vardera 120 kr, och

- ålägger C.T. och M.F. att solidariskt till P.S. betala skadestånd med 7 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 23 april 2004 tills betalning sker.

Hovrättens dom meddelad: den 23 oktober 2006.

Mål nr: B 9210-05.

Lagrum: 1 , 2, 17 och 18 §§inkassolagen (1974:182).

Litteratur: Prop. 1980/81:10 s. 142 f; prop. 1997/98:181 s. 34 ff.