RH 2007:78
En talan grundad på ett förlikningsavtal har avvisats av tingsrätten därför att avtalet var otillbörligt och ogiltigt enligt allmänna rättsgrundsatser. Hovrätten undanröjde beslutet med hänvisning till att omständigheterna inte var sådana att det var uppenbart att avtalet var av otillbörlig karaktär eller att det stod klart att avtalet var ogiltigt och saknade rättsverkan såsom stridande mot lag eller goda seder.
Halmstads tingsrätt
L.L. ansökte om stämning mot B.L. och yrkade att tingsrätten skulle förplikta B.L. att till honom dels utge 900 A-aktier och 3 600 B-aktier i Trioplast Industrier AB (TIAB), dels utge 20 880 000 kr motsvarande 9 procent av de utdelningar TIAB betalat ut till aktieägaren för räkenskapsåren 1994-2002 jämte viss ränta.
Som grund för käromålet angavs bl.a. följande. B.L. och L.L. är bröder. De drev fram till den 29 december 1983 tillsammans Trioplast AB (Trioplast). Genom generationsskiften åren 1969 och 1975 blev B.L. och L.L. ensamma ägare till Trioplast. När bolagets framtidsutsikter i början av 1980-talet bedömdes som osäkra lät deras far, V.L., utföra en värdering av bolaget i syfte att ge B.L. och L.L. ekonomisk trygghet även om bolaget fick ekonomiska problem. Aktiernas värde kunde då beräknas till 100 miljoner kr. För att säkra så mycket som möjligt av detta värde träffade V.L. tillsammans med sina söner en överenskommelse som innebar att L.L. och B.L. skulle sälja sina aktier i Trioplast till ett nybildat moderbolag, TIAB. L.L. skulle därvid erhålla 50 miljoner kr för sina aktier. För att inte inkomstskatten på den reavinst försäljningen medförde skulle göra affären meningslös skulle L.L. utnyttja det dåvarande svensk-brittiska dubbelbeskattningsavtalet och således i samband med försäljningen flytta till England. Rätt hanterat skulle det innebära att realisationsvinsten på aktierna förblev obeskattad förutsatt att Riksskatteverket (RSV) medgav undantag från bestämmelserna i 35 § 3 mom. 9 st. i dåvarande kommunalskattelagen. L.L. överlät sina aktier i Trioplast till TIAB den 21 februari 1983. L.L:s försäljning av aktierna i Trioplast till TIAB var endast en temporär lösning för att möjliggöra för B.L. och L.L. att utan skatteavbränning tillgodogöra sig åtminstone halva värdet av Trioplast och ändå behålla kontrollen över företaget. Enligt avtalet mellan parterna skulle L.L., efter det att hans förmögenhets- och inkomsttaxering för 1983 hade fastställts, ha rätt att vederlagsfritt återfå sitt hälftenägande i Trioplastkoncernen. Parterna träffades under hösten 1993 och diskuterade då en uppgörelse. Med en ny värdering som grund framställde L.L. sina krav till B.L. Denne accepterade en uppgörelse som innebar att L.L. skulle få nio procent av aktierna i TIAB och 20 miljoner kr. L.L. erhöll via sin stiftelse viss ersättning men B.L. överförde aldrig nio procent av aktierna till L.L.
B.L. framställde i skriftligt svaromål ett yrkande om avvisning på grund av skiljeavtal och bestred käromålet i sak. B.L:s avvisningsyrkande avslogs. B.L. yrkade därefter på nytt avvisning. Till grund för yrkandet anfördes bl.a. följande. Under 1970-talet uppmärksammades i skattesammanhang s.k. interna aktieöverlåtelser. Genom att en person som ägde aktier i ett rörelsedrivande bolag överlät dessa till ett för ändamålet förvärvat eller redan ägt bolag kunde han tillgodogöra sig vinstmedel utan annan skatt än realisationsvinstskatten. Framför allt kunde fysiska personer därigenom undvika inkomstskatt. Företagsskatteberedningen föreslog, för att motverka detta, att köpeskillingen för aktierna i dessa fall skulle beskattas till 100 procent. Beredningen föreslog även en dispensregel. Reglerna om beskattning och dispens upptogs i 35 § 3 mom. 9 st. i dåvarande kommunalskattelagen. Dispens kunde medges av RSV om avyttringen skedde av organisatoriska eller marknadstekniska skäl eller om det förelåg andra synnerliga skäl. Som synnerliga skäl ansågs enligt RSV:s dispenspraxis i vissa fall utlösen av delägare. En av förutsättningarna för att dispens skulle meddelas vid utlösen av delägare var dock att den utlöste delägaren efter transaktionen inte hade kvar några ägarintressen eller ledande befattningar i bolaget. - L.L. har som grund för sin talan angett att försäljningen av aktierna i Trioplast till TIAB endast var en temporär lösning för att möjliggöra för B.L. och L.L. att utan skatteavbränning tillgodogöra sig åtminstone halva värdet av Trioplast och ändå behålla kontrollen över företaget. I B.L:s och L.L:s ansökan om undantag från bestämmelserna i 35 § 3 mom. 9 st. i dåvarande kommunalskattelagen angavs istället att anledningen till att L.L. önskade avyttra sina aktier i Trioplast var hans bestämda önskan att lämna bolaget och ägna sig åt annan verksamhet. Det angavs även att B.L. delat L.L:s uppfattning att samägareförhållandet till bolaget borde upplösas genom att B.L. av L.L. förvärvade samtliga aktier i bolaget. RSV meddelade undantag grundat på dessa uppgifter. - L.L:s talan innebär att parterna 1983 träffat en överenskommelse, senare reglerad i en förlikningsöverenskommelse 1993, som skulle innebära att L.L. medvetet lämnat oriktiga uppgifter till RSV i syfte att möjliggöra för honom att i strid mot lag undgå skatt uppgående till miljontals kr. Dispens skulle inte ha meddelats om L.L. angett att syftet var att utan skatteavbränning tillgodogöra sig åtminstone halva värdet av Trioplast och ända återfå aktierna i bolaget. En gillande dom skulle innebära att tingsrätten bistår L.L. att kringgå skattelagstiftningen. Överenskommelsen strider mot lag och är ogiltig enligt allmänna rättsgrundsatser.
L.L. bestred yrkandet om avvisning och anförde bl.a. följande. Sidoavtalet som slöts mellan B.L. och L.L. om att L.L. skulle återta ägandet i Trioplastkoncernen innebar inget skatteundandragande och kan inte drabbas av ogiltighet på denna grund. Några oriktiga uppgifter har inte lämnats vid dispensansökan. L.L. var inte inblandad i fråga om vilka uppgifter som skulle lämnas till RSV för att det ekonomiska utfallet av transaktionen skulle bli det bästa. L.L. kan idag inte erinra sig om han överhuvudtaget tog del av skriftväxlingen med RSV. Den som hade behov av att dispensregeln kunde tillämpas var B.L. och inte L.L. Den realisationsvinst L.L. gjorde var under alla förhållanden skattefri eftersom han inte var skattskyldig i Sverige för denna. I vart fall kan det inte ha varit fråga om ett definitivt undandragande av skatt eftersom den latenta skattskyldigheten hänförlig till värdeökningen på aktierna i TIAB finns kvar. Det direkta eller enda syftet med överenskommelsen var inte att undandra skatt. Under tiden som L.L. var bosatt i Storbritannien var B.L. ensam ägare till aktierna i TIAB. L.L. utövade inget ägarinflytande utan hade en överenskommen rätt att åter träda in i bolaget som ägare och att när så skedde redovisa en del av den köpeskilling han erhöll år 1983 till B.L.
Domskäl
Tingsrätten (lagmannen Jan Warén) anförde i beslut den 13 januari 2006 bl.a. följande.
SKÄL FÖR BESLUTET
En talan i anledning av en tvist rörande ett avtal eller ett påstått avtal kan i undantagsfall avvisas därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med yrkandet. En förutsättning för att en domstol skall vägra ta befattning med ett yrkande är att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet. Som en ytterligare förutsättning för att talan skall kunna avvisas är att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan för att det strider mot lag eller goda seder. En särskild överenskommelse som direkt syftar till att skatt skall undandras genom oriktig uppgift till skattemyndigheten är ogiltig enligt allmänna rättgrundsatser (se NJA 1992 s. 299 och 1997 s. 93).
De principer som kom till uttryck i 1997 års rättsfall har prövats av Högsta domstolen även i rättsfallet NJA 2002 s. 322. Efter att ha konstaterat att den svenska skattelagstiftningen framför allt sanktioneras genom bestämmelser om straff och skattetillägg, kompletterat med en omfattande kontrollapparat, har HD vidare i det sistnämnda rättsfallet uttalat att det måste beaktas att en ordning som innebär att hela eller delar av ett avtal förvägras domstolsprövning på den grunden att avtalet innehåller överenskommelse om skatteundandragande skulle leda till en betydande rättsosäkerhet. Vidare har i rättsfallet uttalats att svensk rätt intar en relativt liberal hållning till avtal som strider mot lag och goda seder och om prestation har skett kan, som uttalats i 1997 års rättsfall, avvecklingsfrågor i vissa fall prövas av domstol utan hinder av att avtalets efterföljd inte kunnat framtvingas på rättslig väg. Slutligen har HD i 2002 års rättsfall berört Europakonventionens artikel 6, som tillförsäkrar envar rätt till domstolsprövning av hans eller hennes civila rättigheter, under förutsättning att det föreligger en reell och seriös tvist mellan parterna, samt konstaterat att tvisten i det föreliggande fallet gällde betalning för en utförd entreprenad samt att den omständigheten att betalningen delvis skulle ske ”svart” inte borde föranleda att huvudregeln i Europakonventionen om rätt till domstolsprövning frångås. Frågeställningarna har även berörts i rättsfallet NJA 2004 s. 682.
Av stämningsansökan i detta mål framgår uttryckligen att L.L:s talan grundar sig på att han enligt ett sidoavtal till överlåtelseavtalet 1983, senare bekräftad i en förlikningsöverenskommelse 1993, har rätt att återfå ägarkontrollen över Trioplastkoncemen. Detta står i strid med vad parterna, i ansökan om dispens från de dåvarande reglerna om realisationsvinstbeskattning, uppgett inför skattemyndigheten om att L.L. hade för avsikt att lämna Trioplast och ägna sig åt annan verksamhet. Den angivna avsikten att lämna verksamheten får, vid en tillämpning av bestämmelsen om interna aktieöverlåtelser sedd utifrån dess ändamål, anses ha varit avgörande för att få dispens från beskattning (se Berglöf & Roos, Festskrift till Gösta Ekman, sid. 55-57). Om L.L:s uppgifter i stämningsansökan tas för goda skulle detta således innebära att han, i en skrivelse han själv undertecknat, lämnat felaktiga uppgifter till skattemyndigheten. Avsikten kan inte ha varit annan än att få dispens från reglerna om interna aktieöverlåtelser enligt vilka avyttraren är skattskyldig. I stämningsansökan har L.L. uttryckligen angett att det var en förutsättning för att realisationsvinsten på aktierna inte skulle beskattas att RSV meddelade dispens.
Även om L.L. senare inte ansetts vara skattskyldig i Sverige för det aktuella inkomståret är ett avtal som innefattar att felaktiga uppgifter lämnas till skattemyndighet otillbörligt och ogiltigt enligt allmänna rättsgrundsatser, Rätten vägrar på grund av det anförda och med hänvisning till vad som uttalats i rättsfallet NJA 1992 s. 299 att ta befattning med L.L:s talan, som därför skall avvisas.
TINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Tingsrätten avvisar käromålet.
Hovrätten för Västra Sverige
L.L. yrkade att hovrätten undanröjer tingsrättens beslut om avvisning och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
B.L. motsatte sig att tingsrättens beslut ändras.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Åke Thimfors och Björn Östman, referent, samt tf. hovrättsassessorn Daniel Ullsten) anförde i beslut den 15 juni 2007 bl.a. följande.
Som tingsrätten anfört kan i undantagsfall en talan i anledning av en tvist rörande ett avtal eller ett påstått avtal avvisas därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med hans yrkande. En avvisning på sådan grund förutsätter dels att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och detta uppenbart framgår av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet, dels att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan därför att det strider mot lag eller goda seder. (Se rättsfallen NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93 och NJA 2002 s. 322.)
I målet behandlas tre avtal, nämligen ett skriftligt överlåtelseavtal mellan L.L. och TIAB av den 21 februari 1983, ett muntligt avtal mellan L.L. och B.L. från samma år och ett muntligt förlikningsavtal mellan L.L. och B.L. från november 1993. L.L. har i hovrätten förklarat att han som grund för käromålet åberopat endast förlikningsavtalet och gjort gällande att detta avtal är självständigt i förhållande till de båda andra avtalen. Vad L.L. uppgett om innehållet i förlikningsavtalet ger inte fog för bedömningen att avtalet är av otillbörlig art. B.L. har emellertid bestritt att de muntliga avtalen från 1983 och 1993 har ingåtts och vidare invänt att enligt talan det påstådda förlikningsavtalet grundas på och bekräftar den påstådda muntliga överenskommelsen från 1983 och att det enda syftet med båda dessa avtal var att få till stånd ett oriktigt skatteundandragande. Parterna är alltså oense beträffande frågorna om vilka avtal som är gällande mellan dem och hur avtalen förhåller sig till varandra samt därmed också när det gäller frågan om innehållet i den överenskommelse som utgör grunden för L.L:s talan. Utredningen i målet medger på nuvarande stadium av rättegången inte några säkra slutsatser angående dessa frågor. Omständigheterna är därmed inte sådana att det är uppenbart att det åberopade förlikningsavtalet är av otillbörlig karaktär eller att det står klart att detta avtal är ogiltigt och saknar rättsverkan såsom stridande mot lag eller goda seder. Förhållandena har alltså inte varit sådana att tingsrätten bort avvisa L.L:s talan. Tingsrättens avvisningsbeslut skall följaktligen undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling. Inte heller tingsrättens beslut om rättegångskostnader skall vid denna bedömning stå fast.
HOVRÄTTENS AVGÖRANDE
Hovrätten undanröjer tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Hovrättens beslut meddelat: den 15 juni 2007.
Mål nr: Ö 1426-06.
Lagrum: Artikel 6, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Rättsfall: NJA 1992 s. 299; NJA 1997 s. 93; NJA 2002 s. 322; NJA 2004 s 682.
Litteratur: Berglöf & Roos, Festskrift till Gösta Ekman, s. 55-57.