NJA 1997 s. 93

Fråga om talan i anledning av en tvist rörande ett avtal bort avvisas därför att avtalet var lagstridigt.

K.L. i Norrtälje AB (KLM) fick i juni 1991 i uppdrag av Uppsala Energi AB att utföra ombyggnad av en pannlinje i Knivsta Värmeverk. KLM slöt avtal med en underentreprenör om vissa arbeten. Sedan problem uppstått beträffande dessa arbeten tog underentreprenören i september 1991 kontakt med K.D., som var styrelseledamot och verkställande direktör i det danskregistrerade bolaget Europe Industri Consultation ApS (EIC). K.D. kom till Knivsta och arbetade sedan under hösten 1991 med panncentralen där.

EIC väckte härefter talan mot KLM vid Norrtälje TR och yrkade förpliktande för KLM att ersätta EIC med 672 274 kr för arbeten som K.D. hade utfört i Knivsta.

KLM bestred käromålet.

K.D. hade genom dom d 29 maj 1990 av Västerås TR ålagts näringsförbud i fem år. Förbudet hade trätt i kraft omedelbart såsom tillfälligt näringsförbud. Genom dom d 6 nov 1991 ändrade Svea HovR TR:ns dom på så sätt att näringsförbudet skulle gälla tre år. K.D. skulle dock alltjämt vara underkastad tillfälligt näringsförbud. HovR:ns dom vann laga kraft.

Med hänvisning till dessa förhållanden tog Norrtälje TR upp frågan om det förhållandet att K.D. var underkastad näringsförbud vid tiden för arbetena i Knivsta innebar att TR:n skulle vägra att ta befattning med EIC:s talan. TR:n förelade parterna att yttra sig i denna fråga.

EIC gjorde i första hand gällande att K.D. inte hade gjort sig skyldig till något brott mot lagen om näringsförbud. Även om bolaget skulle ha handlat i strid mot lag var enligt EIC de avtal som ingåtts och som utgjorde grund för bolagets yrkanden i målet inte civilrättsligt ogiltiga. Avtalen och verksamheten hade inte på något sätt gått ut på något affärsmässigt förkastligt eller haft något otillbörligt syfte, varför det inte fanns skäl att avvisa EIC:s talan.

KLM hävdade - med hänvisning till att K.D. varit belagd med näringsförbud såväl då de av EIC påstådda avtalen med KLM träffades som vid utförandet av arbetena - att K.D. därigenom hade gjort sig skyldig till brott mot 25 § lagen (1986:436) om näringsförbud. KLM yrkade därför att EIC:s talan skulle i första hand avvisas, i andra hand ogillas, eftersom domstolen inte borde medverka till att tillgodose sådant som var lagstridigt eller hade ett otillbörligt syfte.

TR:n (lagmannen Ekeberg, rådmannen Nordin och tingsnotarien Lindbäck) anförde i slutligt beslut d 7 dec 1993: Skäl: Den som har näringsförbud får inte driva näringsverksamhet, vara styrelseledamot i aktiebolag eller vara verkställande direktör i ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud utgör brott enligt 25 § lagen (1986:436) om näringsförbud. Enligt den lag som reglerade utländska företags näringsverksamhet i Sverige vid tiden för EIC:s påstådda arbeten i Knivsta, lag (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, var utländska företag underkastade de näringsrättsliga författningar som gällde för svenska näringsidkare.

Av utredningen i målet framgår att K.D. hade tillfälligt näringsförbud när han enligt käromålet för EIC:s räkning ingått avtal med KLM och arbetena i Knivsta utförts. Av bestämmelserna i lagen om näringsförbud sammanställda med reglerna i lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket följer därmed att EIC:s verksamhet i Knivsta varit uppenbart lagstridig. Vid dessa förhållanden bör TR:n inte ta befattning med EIC:s talan. EIC:s talan skall avvisas.

Slut. Europe Industri Consultation ApS:s talan avvisas.

Svea HovR

EIC överklagade i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

KLM bestred bifall till EIC:s ändringstalan.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune samt hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, jender och Kjellström) anförde i beslut d 29 april 1994: EIC har gjort gällande att K.D. inte genom de arbeten EIC utfört för KLM i Knivsta överträtt det näringsförbud som gällde för honom.

HovR:n anser sig ej utan vidare kunna gå ut ifrån att näringsförbudet överträtts så som påståtts. I ställe möter då frågan huruvida en sådan överträdelse alls kan medföra att det åberopade avtalet skulle vara ogiltigt och fördenskull föranleda avvisning av käromålet; EIC bestrider nämligen också detta.

En rättshandling, som i och för sig är lagstridig eller t o m straffsanktionerad, behöver inte också vara civilrättsligt ogiltig. Ej heller blir varje handling som strider mot goda seder rättsligt ogiltig. Hithörande situationer måste enligt HovR:ns mening (jfr Grönfors, Avtalslagen, 2 uppl s 141) bedömas på grundval av närmare analys av uppkommande typfall: förbudets syfte, konsekvenserna av en ogiltighetspåföljd och det rättspolitiska behovet av en sådan påföljd.

I vissa författningar regleras frågan om ogiltighet genom uttrycklig regel; men en sådan regel finns inte i lagen (1986:436) om näringsförbud. Det kan också framgå av lagförarbetena att civilrättslig ogiltighet ej är avsedd även om ett straffsanktionerat förbud skulle överträdas (jfr låneförbudet i 12 kapaktiebolagslagen). Men förarbetena till lagen om näringsförbud tiger på den punkten. Svaret på frågan om överträdelse av näringsförbud motiverar att den relevanta handlingen drabbas av civilrättslig ogiltighet måste därför, som HovR:n ser saken, besvaras utifrån en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet.

Intet har framkommit om att EIC:s berörda verksamhet i Knivsta stred mot goda seder. Tvärtom framstår den som en helt vanlig entreprenad. Sällskapet påstår sig ha utfört den avtalade prestationen men ej erhållit vederlag. Att på anförd grund neka anspråket rättsligt erkännande medför att KLM kunde kostnadsfritt tillgodogöra sig en utförd och i och för sig nyttig entreprenad enbart genom att vägra betala. HovR:n finner inte detta resultat vara godtagbart ens för att hävda efterlevnaden av det näringsförbud som skulle ha blivit överträtt genom entreprenaden (jfr NJA 1989 s 768).

Följaktligen finner HovR:n att EIC inte bör vägras rättsordningens skydd för sina ersättningsanspråk mot KLM. Sällskapets talan skall alltså tas upp till prövning oavsett om K.D. genom entreprenaden skulle ha överträtt näringsförbudet eller ej.

HovR:n undanröjer det överklagade beslutet, till följd varav TR:n har att åter ta upp målet till handläggning.

HD

KLM (ombud advokaten F.S.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, fastställa TR:ns beslut. EIC (ombud advokaten U.N.) bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Danelius, Lennander, referent, och Westlander) fattade följande slutliga beslut: Skäl: I undantagsfall kan en talan i anledning av en tvist rörande ett avtal eller ett påstått avtal avvisas, därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med hans yrkande. En avvisning på sådan grund förutsätter, att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår antingen av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet (jfr rättsfallet NJA 1992 s 299). Som en ytterligare förutsättning för att talan skall kunna avvisas måste gälla, att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder.

I svensk lagstiftning saknas, i motsats till vad som är fallet i många andra länder, allmänna bestämmelser om att rättshandlingar som strider mot lag eller goda seder är ogiltiga. Ogiltighet kan i stället följa av allmänna rättsgrundsatser. Huruvida ett avtal som strider mot lag är ogiltigt, trots att detta inte angivits i lagen, beror på om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Detta får avgöras i varje uppkommande typfall, efter en analys av syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra, t ex för godtroende medkontrahenter. I de fall där ogiltigheten motiveras av ett allmänt intresse skall den beaktas ex officio. (Se t ex Almen/Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl 1968 s 103, Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl 1995 s 181, Nial, Tidsskrift for Rettsvitenskap 1936 s 6ff och 15 samt Karlgren i Festskrift till Ussing, 1951 s 248 och 260.)

Att ett avtal är ogiltigt innebär inte med nödvändighet att det saknar varje rättsverkan. Regelmässigt gäller att avtalets efterföljd inte kan framtvingas på rättslig väg. Om emellertid prestation har skett i enlighet med ett avtal, som strider mot lag eller goda seder, saknar den presterande i vissa fall laglig rätt att kräva tillbaka det han utgivit, medan i andra fall en uppgörelse mellan parterna kan tillåtas ske, vilken också kan prövas av domstol. (Jfr t ex rättsfallen NJA 1953 s 99 och 1989 s 768 samt Grönfors, a a s 177 och 181, Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 10 upp1 1995 s 275f, Nial, a a s lOff, Almen/Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl 1960 s 44 och Ussing, Aftaler, 3 udg 1950 s 198ff.)

Huruvida ett avtal som innebär en överträdelse av ett näringsförbud är ogiltigt och hur en eventuell ogiltighetspåföljd i sådant fall skall närmare utformas, har inte klarlagts, vare sig i lag, lagförarbeten eller rättspraxis. I det aktuella målet uppkommer dessutom frågan om det överhuvudtaget förekommit någon överträdelse av näringsförbudet. Med hänsyn härtill kan förhållandena inte anses ha varit sådana att TR:n bort avvisa EIC:s talan.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det avgörande som HovR:ns beslut innehåller.

HD:s beslut meddelades d 27 febr 1997 (mål nr Ö 2626/94).