NJA 1997 s. 93

EIC överklagade i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

KLM bestred bifall till EIC:s ändringstalan.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune samt hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, jender och Kjellström) anförde i beslut d 29 april 1994: EIC har gjort gällande att K.D. inte genom de arbeten EIC utfört för KLM i Knivsta överträtt det näringsförbud som gällde för honom.

HovR:n anser sig ej utan vidare kunna gå ut ifrån att näringsförbudet överträtts så som påståtts. I ställe möter då frågan huruvida en sådan överträdelse alls kan medföra att det åberopade avtalet skulle vara ogiltigt och fördenskull föranleda avvisning av käromålet; EIC bestrider nämligen också detta.

En rättshandling, som i och för sig är lagstridig eller t o m straffsanktionerad, behöver inte också vara civilrättsligt ogiltig. Ej heller blir varje handling som strider mot goda seder rättsligt ogiltig. Hithörande situationer måste enligt HovR:ns mening (jfr Grönfors, Avtalslagen, 2 uppl s 141) bedömas på grundval av närmare analys av uppkommande typfall: förbudets syfte, konsekvenserna av en ogiltighetspåföljd och det rättspolitiska behovet av en sådan påföljd.

I vissa författningar regleras frågan om ogiltighet genom uttrycklig regel; men en sådan regel finns inte i lagen (1986:436) om näringsförbud. Det kan också framgå av lagförarbetena att civilrättslig ogiltighet ej är avsedd även om ett straffsanktionerat förbud skulle överträdas (jfr låneförbudet i 12 kapaktiebolagslagen). Men förarbetena till lagen om näringsförbud tiger på den punkten. Svaret på frågan om överträdelse av näringsförbud motiverar att den relevanta handlingen drabbas av civilrättslig ogiltighet måste därför, som HovR:n ser saken, besvaras utifrån en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet.

Intet har framkommit om att EIC:s berörda verksamhet i Knivsta stred mot goda seder. Tvärtom framstår den som en helt vanlig entreprenad. Sällskapet påstår sig ha utfört den avtalade prestationen men ej erhållit vederlag. Att på anförd grund neka anspråket rättsligt erkännande medför att KLM kunde kostnadsfritt tillgodogöra sig en utförd och i och för sig nyttig entreprenad enbart genom att vägra betala. HovR:n finner inte detta resultat vara godtagbart ens för att hävda efterlevnaden av det näringsförbud som skulle ha blivit överträtt genom entreprenaden (jfr NJA 1989 s 768).

Följaktligen finner HovR:n att EIC inte bör vägras rättsordningens skydd för sina ersättningsanspråk mot KLM. Sällskapets talan skall alltså tas upp till prövning oavsett om K.D. genom entreprenaden skulle ha överträtt näringsförbudet eller ej.

HovR:n undanröjer det överklagade beslutet, till följd varav TR:n har att åter ta upp målet till handläggning.

KLM (ombud advokaten F.S.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, fastställa TR:ns beslut. EIC (ombud advokaten U.N.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Danelius, Lennander, referent, och Westlander) fattade följande slutliga beslut: Skäl: I undantagsfall kan en talan i anledning av en tvist rörande ett avtal eller ett påstått avtal avvisas, därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med hans yrkande. En avvisning på sådan grund förutsätter, att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår antingen av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet (jfr rättsfallet NJA 1992 s 299). Som en ytterligare förutsättning för att talan skall kunna avvisas måste gälla, att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder.

I svensk lagstiftning saknas, i motsats till vad som är fallet i många andra länder, allmänna bestämmelser om att rättshandlingar som strider mot lag eller goda seder är ogiltiga. Ogiltighet kan i stället följa av allmänna rättsgrundsatser. Huruvida ett avtal som strider mot lag är ogiltigt, trots att detta inte angivits i lagen, beror på om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad. Detta får avgöras i varje uppkommande typfall, efter en analys av syftet med lagregeln, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera den och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra, t ex för godtroende medkontrahenter. I de fall där ogiltigheten motiveras av ett allmänt intresse skall den beaktas ex officio. (Se t ex Almen/Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl 1968 s 103, Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl 1995 s 181, Nial, Tidsskrift for Rettsvitenskap 1936 s 6ff och 15 samt Karlgren i Festskrift till Ussing, 1951 s 248 och 260.)

Att ett avtal är ogiltigt innebär inte med nödvändighet att det saknar varje rättsverkan. Regelmässigt gäller att avtalets efterföljd inte kan framtvingas på rättslig väg. Om emellertid prestation har skett i enlighet med ett avtal, som strider mot lag eller goda seder, saknar den presterande i vissa fall laglig rätt att kräva tillbaka det han utgivit, medan i andra fall en uppgörelse mellan parterna kan tillåtas ske, vilken också kan prövas av domstol. (Jfr t ex rättsfallen NJA 1953 s 99 och 1989 s 768 samt Grönfors, a a s 177 och 181, Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 10 upp1 1995 s 275f, Nial, a a s lOff, Almen/Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl 1960 s 44 och Ussing, Aftaler, 3 udg 1950 s 198ff.)

Huruvida ett avtal som innebär en överträdelse av ett näringsförbud är ogiltigt och hur en eventuell ogiltighetspåföljd i sådant fall skall närmare utformas, har inte klarlagts, vare sig i lag, lagförarbeten eller rättspraxis. I det aktuella målet uppkommer dessutom frågan om det överhuvudtaget förekommit någon överträdelse av näringsförbudet. Med hänsyn härtill kan förhållandena inte anses ha varit sådana att TR:n bort avvisa EIC:s talan.