NJA 1992 s. 299

(Jfr 1924 s 75 och 1931 s 313 I)

Enligt ett köpekontrakt d 11 dec 1987 förvärvade Mullsjö Maskinförsäljning AB av Brattebergs Sågverk AB ett sorteringsverk med diverse kringutrustning för ett pris av 800 000 kr "allt för ett". Enligt kontraktet skulle utrustningen övertas i sin helhet d 1 febr 1988.

Mullsjöbolaget sålde i sin tur anläggningen vidare till ett norskt företag, vars personal deltog i nedmonteringen av anläggningen, som lastades på norska bilar för transport till köparen i Norge.

Brattebergs Sågverk hade inställt sina betalningar d 17 sept 1987, varefter uppdragits åt Ackordscentralen i Stockholm att administrera betalningsinställelsen med sikte på en ackordsuppgörelse med bolagets borgenärer. Utgångspunkten var därvid att bolagets verksamhet skulle avvecklas och tillgångarna realiseras enligt anvisningar av Ackordscentralen. Den 5 febr 1988 försattes emellertid sågverksbolaget i konkurs.

Konkursboet väckte talan mot Mullsjöbolaget vid Falköpings TR och yrkade åläggande för bolaget att till konkursboet betala 172 680 kr med ränta. Till grund för sin talan anförde konkursboet: Såsom brukligt är mellan köpmän som är redovisningsskyldiga för mervärdeskatt angavs inte i köpekontraktet d 11 dec 1987 att mervärdeskatt med 23,46 procent på köpeskillingen tillkom. Sedan Mullsjöbolaget, med åberopande av att dess köp skett för omedelbar export till Norge och därför var fritt från mervärdeskatt, vägrat att betala något utöver den i kontraktet angivna köpeskillingen, skedde en uppgörelse mellan Mullsjöbolaget och direktören A.B. hos Ackordscentralen, som därvid företrädde Brattebergs Sågverk i konkurs, av innehåll att Mullsjöbolaget skulle betala det såsom mervärdeskatt tillkommande beloppet, 187 680 kr, men få tillgodoräkna sig ett belopp om 15 000 kr såsom räntekompensation för den tid bolaget skulle få ligga ute med nämnda belopp.

Mullsjöbolaget bestred käromålet och anförde: Köpeavtalet ingicks mellan T.A. för Mullsjöbolaget och B.J. för sågverksbolaget. Det var klart mellan partsföreträdarna att, eftersom köpet skedde för direkt export, mervärdeskatt inte skulle utgå på köpesumman. När Mullsjöbolaget i samband med övertagandet d 1 febr 1988 fick en faktura som även upptog 23,46% moms, 187 680 kr, ringde T.A. genast till B.J. och erinrade om enigheten om moms-frihet, vilket strax bekräftades av B.J. med den åtföljande uppmaningen "stryk det" till T.A.. Telefonsamtalet med Ackordscentralens A.B. som företrädare för sågverksbolaget i konkurs gick ut på att det skulle bli en hjälp till ett bättre resultat i konkursen att Mullsjöbolaget betalade mervärdeskatt för köpet och man erbjöds också en prisreducering med 15 000 kr, vilket allt lät konstigt i T.A:s öron. T.A. utbad sig betänketid men innan sådan gått till ända kom ett brev från A.B. som sades bekräfta en uppgörelse om mervärdeskatt. T.A. ringde genast Ackordscentralen och sade att detta var fel och att han inte accepterat någon uppgörelse. A.B. var inte anträffbar vid detta tillfälle. De fortsatta kontakterna i saken har förekommit mellan T.A. och konkursförvaltaren, varvid T.A. vidhållit att Mullsjöbolaget inte skulle betala mervärdeskatt. T.A. var väl medveten om att betalning av mervärdeskatt inte skulle ha inneburit någon ekonomisk förlust för Mullsjöbolaget men för honom var det en principsak att skattepengar skulle gå till staten och inte till någon annan och det var känt för honom att till följd av förmånsrättsreglerna pengarna om de betalades skulle komma att gå till bättre prioriterad borgenär i konkursen.

Konkursboet fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till käromålet.

Mullsjöbolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsråden Sundström, referent, och Holm samt tf hovrättsassessorn Hägglund) anförde i slutligt beslut d 15 april 1991:

Skäl. Konkursboet har i HovR:n förklarat sig inte längre åberopa köpeavtalet d 11 dec 1987 som grund för det fordrade mervärdeskattebeloppet. Som grund för konkursboets talan kvarstår således endast en överenskommelse vid ett telefonsamtal i febr 1988 mellan A.B. som företrädare för konkursboet och T.A. som företrädare för Mullsjöbolaget. För det fall slutgiltig överenskommelse inte skulle ha träffats under telefonsamtalet har konkursboet i HovR:n gjort gällande att Mullsjöbolaget i vart fall blivit bundet av överenskommelsen genom att inte reagera på det brev av d 26 febr 1988, som A.B. sände som bekräftelse på telefonsamtalet.

Mullsjöbolaget har bestritt att någon överenskommelse träffats vid telefonsamtalet och att bolaget skulle ha förhållit sig passivt i anledning av bekräftelsebrevet.

Efter att ha återgivit uppgifter som lämnats av T.A. och A.B. vid förhör i HovR:n anförde HovR:n i skälen vidare: Enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt utgår mervärdeskatt inte vid export. Av utredningen framgår att sågverkets försäljning av sorteringsanläggningen i dec 1987 var en exportaffär i mervärdeskattelagens mening (1 §, 2 a § och 4 § samt anvisningarna till 1 och 4 §§). Sågverkets överlåtelse var således inte mervärdeskattepliktig och parterna vid överlåtelsen utgick också från att den totala köpeskillingen var 800 000 kr utan påslag för mervärdeskatt.

Käromålet grundas numera endast på att ett nytt avtal slutits mellan Mullsjöbolaget och sågverkets konkursbo om att kompensation för mervärdeskatt likväl skulle utgå i anledning av köpet. Om innehållet i det tilltänkta avtalet råder inte tvist; oenigheten mellan parterna hänför sig enbart till frågan huruvida T.A. som företrädare för Mullsjöbolaget har eller skall anses ha antagit eller förkastat avtalsförslaget.

Enligt förslaget skulle Mullsjöbolaget såsom kompensation för mervärdeskatt inbetala 187680 kr till konkursboet. Beloppet skulle utdelas i konkursen till borgenärer med förmånsrätt före staten. Mullsjöbolaget skulle yrka avdrag för ingående mervärdeskatt med motsvarande belopp. Mullsjöbolaget skulle erhålla 15 000 kr av konkursboet för sin medverkan.

Det av konkursboet påstådda avtalet gick således ut på att prioriterade borgenärer skulle tillgodogöras det inbetalade beloppet och att Mullsjöbolaget skulle göra avdrag för ingående mervärdeskatt med motsvarande belopp, fastän betalningen i verkligheten inte avsåg mervärdeskatt. Domstolarna bör inte medverka till att tillgodose ett sådant otillbörligt syfte. Konkursboets talan i målet skall därför avvisas.

HovR:ns beslut. Med undanröjande av TR:ns dom avvisar HovR:n käromålet.

Konkursboet (ställföreträdare konkursförvaltaren advokaten A.E.) anförde besvär och yrkade att HD skulle återförvisa målet till HovR:n för erforderlig behandling.

Mullsjöbolaget (ombud advokaten B.E.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rüger, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl Svensk lagstiftning innehåller inte några allmänna bestämmelser, att rättshandlingar, som strider mot lag eller goda seder, är ogiltiga. Det är således inte säkert, att en rättshandling, som från viss synpunkt är lagstridig eller till och med straffbar, inte är civilrättsligt giltig. Ej heller synes varje rättshandling, som går ut på något moraliskt förkastligt eller innefattar betalning för den, av denna anledning böra anses vara ogiltig. Dessa principer, som anfördes i motiven till avtalslagen, synes alltjämt vara vägledande (se Almén- Eklund, Lagen om avtal, 9 uppl 1968 s 103). Domstolarna måste således bedöma dylika frågor från fall till fall allt efter omständigheterna.

I förevarande mål är fråga om huruvida ett muntligt tilläggsavtal avseende betalning av mervärdeskatt ingåtts mellan företrädare för konkursboet och Mullsjöbolaget. Skulle detta befinnas vara fallet, kommer prioriterade borgenärer i konkursen att tillgodogöras det inbetalade skattebeloppet istället för staten. Mullsjöbolaget får - vem som än gottskrives beloppet - göra avdrag för den ingående mervärdeskatten med motsvarande belopp. Detta förfarande, som oavsett moraliska aspekter synes vara skattetekniskt korrekt, är inte av den arten att ett eventuellt civilrättsligt avtal mellan konkursboet och Mullsjöbolaget inte skulle kunna vara giltigt. HovR:n hade således bort ta upp konkursboets talan till prövning. På grund av det anförda bör HovR:ns slutliga beslut undanröjas och ärendet återförvisas dit för ny behandling.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, referent, Lind, Gad och Svensson) fattade följande slutliga beslut: