RH 2007:86

Fråga om beaktande av andra omständigheter än mängd och art narkotika vid bestämmande av straffvärde och straffmätning i mål om ansvar för narkotikabrott.

Skellefteå tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot bl.a. G.L. och yrkade att hon skulle dömas till ansvar för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) enligt följande gärningspåstående, som omfattade även G.L:s son D.L. samt R.M.

D.L. har under hösten 2006 och våren 2007 i Skellefteå huvudsakligen i överlåtelsesyfte förvärvat i vart fall 220 tabletter Subutex, vilket är narkotika. Överlåtelserna har skett

- någon gång i tiden oktober 2006 till jul 2006 på Brogården (30 tabletter)

- någon gång efter julen 2006 på Norrhammarskolan (30 tabletter)

- i januari 2007 på Norrhammarskolan (40 tabletter)

- den 9 februari 2007 på Norrhammarskolan (50 tabletter)

- den 15 februari 2007 på Sunnanå kyrkogård (20 tabletter)

- 7 mars 2007 på Älvsbacka (50 tabletter).

R.M. har vid angivna tillfällen överlåtit nämnd narkotika [till D.L.].

G.L. har vid angivna tillfällen deltagit i köpen genom att medfölja till platserna för överlåtelserna och genom att transportera narkotikan från dem. Därefter har hon förvarat delar av narkotikan och löpande försett D.L. med narkotika.

G.L. har på uppdrag av D.L. fram till den 7 mars 2007 i Skellefteå förvarat 122 tabletter Iktorivil och 80 tabletter Valium, vilka är narkotika.

G.L. erkände gärningarna med reservation för att mängden Subutextabletter som hon transporterat från Norrhammarskolan i januari 2007 uppgått till 20 tabletter och att hon är tveksam till hur många tabletter som hon transporterat från Norrhammarskolan den 9 februari 2007.

Tingsrätten (rådmannen Christel Lundmark samt nämndemännen Anna-Stina Steinwall, Ulf Lundberg och Erik Wikström), som fann att åtalen mot G.L. var styrkta med undantag för att det inte var utrett att första överlåtelsetillfälle på Brogården omfattade mer än 20 tabletter Subutex och att det i samtliga fall rört sig om Subutextabletter med styrkan 8 mg, anförde i dom den 31 maj 2007 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen

Åklagaren har sakframställningsvis uppgett bl.a. följande. G.L. är mamma till D.L. R.M. och D.L. känner varandra och har haft regelbunden kontakt under den tid som avses med åtalet. Både D.L. och R.M. har missbruksproblem och missbrukar bland annat Subutex. Åtalet avser sex tillfällen då R.M. har överlåtit minst 220 tabletter Subutex à 8 mg. Vid de enskilda tillfällena har det gått till så att R.M. och D.L. bestämt en plats för träff. D.L. och G.L. har haft sällskap till platsen i fråga. G.L. har inte varit med vid själva överlåtelsen men har befunnit sig i närheten. R.M. har överlåtit mängden till D.L. Denne har sedan träffat sin mamma som har tagit emot tabletterna och gömt dessa på sig. I vissa fall har G.L. och D.L. följts till D.L:s bostad och i andra fall har de följts till G.L:s bostad. Större delen av tabletterna har G.L. förvarat i sin bostad. I ett fall har hon förvarat tabletterna på sin arbetsplats. G.L. har sedan löpande överlämnat Subutextabletter till D.L. Att D.L. har förvärvat större delen av tabletterna i överlåtelsesyfte framgår av uppgifterna som kommit fram genom telefonavlyssning.

G.L. har i förhör berättat bl.a. följande. Det är fråga om sex tillfällen då D.L. har förvärvat Subutex av R.M. Hon och D.L. har alla dessa sex gånger bestämt sig för att gå till de här platserna. Hon har kört bil en gång men vid de övriga tillfällena har hon gått. Hon och D.L. har delat på sig, bland annat uppe vid Norrhammarskolan, och hon har sedan väntat på att D.L. skulle komma tillbaka. Hon har tagit hand om drogerna. Det är D.L. som har överlämnat tabletterna till henne. Hon vet att hon har öppnat paketet direkt några gånger. Hon har antingen haft tabletterna i fickan eller i byxlinningen. Någon gång har hon gått hem till D.L. I övriga fall har hon tagit hem tabletterna. Det har hänt att D.L. har tagit lite av tabletterna. Övrigt har hon tagit med sig. När D.L. har haft kunder och behövt för eget bruk har hon lämnat ut tabletter vartefter till honom. Hon har förvarat pengar som D.L. fått när han har sålt hemma hos sig. Det har gått till likadant varje gång. D.L. har fått pengar till detta eftersom han sålt en del. D.L. har betalat tillbaka vad det har kostat. Hon känner inte till någon vinst. Hon har inte någon aning om hur många personer D.L. har sålt till. Förutom Subutex har hon förvarat Iktorivil och Valium åt D.L. Hon har förvarat tabletterna eftersom D.L. har varit rädd för husrannsakan. - Subutex är en medicin som man kan få när man är missbrukare, speciellt när man missbrukar heroin. För hennes del har det varit fråga om flera års maktlöshet när det gäller D.L:s situation. D.L. har mått dåligt psykiskt. Det har varit tungt för henne att veta att han inte velat leva. Hon har försökt få hjälp via socialtjänsten och har också bett polisen ta hand om D.L. Hon såg inte någon annan utväg och D.L. åkte då in i fängelse. Hon har kontaktat psykjouren tre gånger för att de skulle tvångsomhänderta D.L. och ge honom rätt medicin. Detta ansvar har legat på henne och det har varit omänskligt. Hon har haft kontakt med läkaren G.N. på psykiatriska kliniken. D.L. har fått prova olika mediciner. Det har inte varit så lätt att hitta rätt medicin eftersom D.L. inte är utredd. G.N. tyckte att D.L. skulle få prova Subutex. Hon tror att det var i september 2006. Hon fick ett recept och skulle ge D.L. en tablett per dag. G.N. frågade om hon kunde ge D.L. tabletterna. Hon har även givit D.L. Xanor under flera år. Ingen medicin hade hjälpt tidigare och D.L. ville pröva något nytt. Hon såg att D.L. började må bättre. Han blev mer harmonisk, började hålla sig ren och började promenera. Medicineringen avbröts när hon och D.L. träffade polis som sökte igenom D.L.s fickor. Hon berättade att D.L. hade fått tabletterna utskrivna av G.N. men denne hade sagt att hon inte fick berätta det för någon. Tanken var att D.L. skulle komma med i Subutexgruppen men polisen tog kontakt med G.N. och då blev det inte något mer. Idag tycker hon att det är fruktansvärt det hon har gjort. Hon känner skam och skuld. Hon är 60 år gammal och har aldrig ens tagit en kola. Hon har blivit deprimerad och har inte kunnat hantera situationen på rätt sätt. Hon har inte velat säga något hemma utan detta har varit en hemlighet mellan henne och D.L. Hon har mått så dåligt.

Påföljdsfrågan

G.L. är 60 år gammal och förekommer inte sedan tidigare i belastningsregistret. Av Kriminalvårdens personutredning framgår att hon lever under ordnade sociala förhållanden och att hon inte lider av något missbruk men att sonens problematik har påverkat hennes liv med stor oro och en känsla av maktlöshet. Kriminalvården har bedömt att G.L. inte har något övervakningsbehov och att det inte finns förutsättningar för frivårdande påföljd. G.L. har bedömts lämplig för samhällstjänst.- G.L. fälls till ansvar för narkotikabrott. Straffvärdet av de gärningar som hon döms för är så högt och brotten är också av sådan art att annan påföljd än fängelse är utesluten. Tingsrätten har vid bedömningen av straffvärdet beaktat såväl att G.L. varit införstådd med att viss del av den narkotika som hon hanterat skulle komma att säljas vidare, som att hon till följd av den pressade situation som hon uppger sig ha levt under på grund av sin son D.L:s dåliga mående, kan ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde G.L. enligt 1 § narkotikastrafflagen till fängelse 1 år 4 månader.

hovrätten

G.L. överklagade domen till hovrätten och yrkade att hon skulle dömas till en lindrigare påföljd. (Även D.L. och R.M. överklagade domen)

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ingrid Olsson och Susanne Möller, tf. hovrättsassessorn Mikael Forsgren, referent, samt nämndemännen Nils- Gustaf Rasmusson och Ann-Sofi Löfstedt) anförde i dom den 31 juli 2007 bl.a. följande i påföljdsfrågan.

DOMSKÄL

Allmänt

I praxis har utvecklats riktlinjer för bedömning av olika narkotikabrotts straffvärde. Grunden för denna praxis är arten och mängden narkotika. Påföljden bestäms ofta utifrån sådana rena mängdresonemang. Högsta domstolen har dock framhållit att domstolarna bör vara försiktiga med alltför schabloniserade bedömningar baserade endast på art och mängd narkotika (se t.ex. rättsfallet NJA 2004 s. 354).

De tilltalade döms för olika former av befattning med Subutex. Under senare tid har av hovrätter och tingsrätter meddelats ett antal domar som innebär en skärpning av synen på Subutex. Denna hovrätt har i en dom den 22 december 2006 i mål B 813-06 uttalat att en normal missbruksdos Subutex får anses uppgå till 2 mg och att, vid ett rent mängdresonemang, gränsen för grovt narkotikabrott får anses gå vid ca 300 tabletter Subutex à 8 mg. Hovrätten finner inte skäl att nu frångå detta betraktelsesätt, som därför får tjäna som utgångspunkt när påföljdsfrågorna i målet prövas.

Med hänsyn till parternas argumentation vid huvudförhandlingen finns skäl att påpeka att varje överlåtelse av narkotika utgör ett brott. Gärningspåståendet innefattar alltså sex separata gärningar. En sak för sig är att föreliggande samband mellan de olika gärningarna kan ha betydelse när straffvärdet för en enskild gärning bedöms. Bedömningen av straffvärdet för den brottslighet som omfattar sex överlåtelsetillfällen skall alltså ta sin utgångspunkt i de enskilda gärningarna och inte i det totala antalet tabletter som den tilltalade har hanterat.

G.L.

G.L. har åberopat ett intyg från chefsöverläkaren C-G.O. vid Psykiatriska kliniken, Skellefteå lasarett. C-G.O. har även hörts vid huvudförhandlingen. Av intyget och förhöret framgår bl.a. följande. D.L. har haft psykiska problem under ca 8 år. Han har haft aktiva planer på att ta sitt liv och öppet berättat för sina närstående om sina självmordstankar. De insatser sjukvården gjort för att hjälpa D.L. har inte varit framgångsrika. G.L. har kämpat hårt för att hjälpa sin son. Hon har vädjat till polis och socialtjänst om att få stöd och hjälp, bl.a. från Psykiatriska mottagningen och Beroendeenheten. Hon såg att läkemedlet Subutex hade god effekt på D.L:s mående och vädjade att han skulle få delta i Subutexprogrammet. När detta inte var möjligt försökte hon hjälpa honom på andra, illegala, vägar. På grund av depression har G.L. inte hittat vägar ut ur en förtvivlad situation på ett konstruktivt sätt. När ett eget barn hotar att begå självmord utsätts föräldern för den svåraste formen av emotionell utpressning.

G.L. har uppgett bl.a. följande. Hon arbetar inom hemtjänsten och hennes arbetsgivare är inte informerad om den brottslighet hon gjort sig skyldig till. Det ingår i hennes arbetsuppgifter att hantera läkemedel och hon kommer därför med största sannolikhet att förlora arbetet när det blir känt att hon dömts för narkotikabrott.

Hovrätten gör följande bedömning.

G.L. döms för sju fall av narkotikabrott. G.L. har uppenbarligen påbörjat narkotikahanteringen under stark press från D.L., som bl.a. hotat att ta sitt liv vid flera tillfällen. Av telefonavlyssningen framgår att D.L. i mars 2007 pressade G.L. genom uttalanden med innebörd att det var hennes ansvar om han hamnade i fängelse. G.L. har inte haft något eget vinstintresse i hanteringen. Allt detta gör att det samlade straffvärdet för G.L:s del är väsentligt lägre än vad som skulle följa av ett renodlat mängdresonemang. Det måste emellertid beaktas att hanteringen av Subutex pågick under lång tid och avsåg stora mängder samt att G.L., utom möjligen till en början, var väl införstådd med att D.L. avsåg att i sin tur överlåta delar av narkotikan till andra personer. Vid en samlad bedömning av föreliggande omständigheter finner hovrätten att straffvärdet motsvarar fängelse i tio månader. Med hänsyn till brottslighetens art finns inte utrymme för att välja annan påföljd än fängelse.

Det finns grundad anledning anta att G.L. kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från sitt arbete, som innefattar hantering av läkemedel. Hovrätten anser därför att fängelsestraffets längd kan sättas något under de tio månader som svarar mot gärningarnas samlade straffvärde.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 8 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 31 juli 2007.

Mål nr: B 464-07.

Lagrum: 1 § narkotikastrafflagen (1968:64); 29 kap.1 och 5 §§brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2004 s. 354; RH 2007:45.