NJA 2004 s. 354

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Mats Sjösten) anförde i dom den 24 januari 2003:

Domskäl

Skuldfrågan

Åtalet i åtalspunkt 1

N.B. har, såvitt gäller innehavet av ecstasy (stycke 1-2 i gärningspåståendet), medgett att han innehaft narkotika men har bestritt ansvar eftersom han saknat uppsåt att begå brott. Han har, såvitt gäller bruk av narkotika (stycke 3 i gärningspåståendet), erkänt ringa narkotikabrott.

Åklagaren har åberopat den skriftliga bevisning som finns angiven i stämningsansökan. Av den framgår bl.a. att det vid husrannsakan i N.B:s bostad på Plockerotsgatan 57 i Hisings Backa (hans föräldrahem) den 5 december 2002 påträffades 788 stycken vita små tabletter i en systempåse som låg bredvid N.B:s säng, att tabletterna vid analys visade sig vara narkotika MDMA (I) dvs. ecstasy samt att N.B:s urin vid provtagning den 5 december 2002 innehöll den narkotika som finns angiven i stämningsansökan.

Förhör har på åklagarens begäran ägt rum, förutom med N.B., med polisinspektörerna A.P. och M.E. De hörda har berättat följande.

N.B.: Kvällen den 4 december 2002 var han hemma hos en kamrat som bor vid Selma Lagerlöfs torg. Kamraten heter Billy men han vet inte vad denne heter i efternamn eller den exakta adressen till hans bostad. Under kvällen tittade de på TV. Han tog inga droger på kvällen men hade gjort det dagen före. Någon gång mellan kl. 23.00 och 24.00 blev han trött och bestämde sig därför för att gå hem. Han gick hem via en gångstig som går genom ett skogsparti. När han befann sig i skogen stannade han för att kissa. Han såg då en vit plastpåse bakom ett träd på hans vänstra sida. Eftersom han blev nyfiken på vad det var gick han fram och sparkade på påsen. Han kände då att det var något i påsen varför han tog upp och öppnade den. I påsen låg en annan påse - en grön systembolagspåse - och i den fanns små tabletter med ett märke på. Han visste inte vad för sorts tabletter det var men eftersom han var nyfiken tog han påsen med sig hem. Tanken slog honom att det skulle kunna vara narkotika men han trodde inte att det var så eftersom det var så mycket. Han tittade på tabletterna när han funnit dem men det var mörkt och han såg inte någon bulldog på dem; dessutom var han trött och ville komma hem och lägga sig. Den 5 december 2002 blev han väckt av polisen på morgonen. När polisen frågade vilket rum han använder visade han dem sovrummet med den bäddade sängen; det är det rum som hans pappa använder. Hade polisen frågat om han använder fler rum hade han pekat även på rummet med den obäddade sängen. Det finns tre sovrum i huset och han bor där - han är enda barnet - med sina föräldrar så han använder alla rum. När han blev väckt hade han sovit i rummet med den obäddade sängen. Han missbrukade ecstasy för några år sedan och hade nu prövat det under de sista veckorna innan han greps; han säljer inte ecstasy.

A.P.: På morgonen skulle det göras en husrannsakan i det hus som N.B. bor i. Till huset finns det en altanutgång som andra poliser bevakade. Han gick själv till framsidan på huset och såg då att det fanns två ytterdörrar. Först gick han fram till den vänstra ytterdörren. Han kikade in genom ett fönster och såg då in i ett rum med en tom bäddad säng. Trots att han knackade på dörren flera gånger öppnade inte någon. Han gick därför och knackade även på den andra dörren. Efter en stund kom N.B. och öppnade. Han hade kalsonger och T-shirt på sig. A.P. frågade om det var N.B. samt sade att han skulle hämtas till förhör och att de skulle göra en husrannsakan. N.B. frågade om det bara var hans rum som det skulle ske husrannsakan i och A.P. svarade då att det skulle ske i hans rum och de lokaler han i övrigt har tillträde till. A.P. gick in i huset och såg då ett rum med en obäddad säng. Han frågade N.B. om det var hans rum. N.B. nekade till detta och sade att det var hans pappas rum samt att rummet med den bäddade sängen var hans. A.P. började göra husrannsakan i rummet med den obäddade sängen. Under ett överkast som låg på golvet bredvid sängen hittade han en vit påse och i den påsen en systembolagspåse med tabletter som det av ”logon” på tabletten framgick att det var ecstasy. Eftersom det fanns låsta utrymmen i huset ringde polisen efter N.B:s pappa som kom till huset. Pappan tillfrågades vems rum som var vems, och pappan sade att rummet med den bäddade sängen var hans medan N.B:s rum var det med den obäddade sängen. I huset fanns ytterligare ett sovrum (ett tredje) med en bäddad dubbelsäng. I rummet med den obäddade sängen fanns kläder och N.B. tog på sig kläder i det rummet. I rummet med den obäddade sängen stod en dator.

M.E.: De skulle genomföra en husrannsakan i N.B:s bostad. När de knackade på dörren öppnade N.B. dörren. Det uppstod omedelbart en diskussion om vems rum som var vems och om vilka rättigheter polisen hade. N.B. påstod att hans rum var det med en bäddad säng. M.E. gjorde husrannsakan i det rum som N.B. pekade ut som sitt. - N.B. gav ett intryck av att vara nyvaken. Han gick runt och hämtade kläder som fanns i anslutning till det rum som han sovit i, men inte i det som hade den obäddade sängen. N.B. påstod att rummet som han sovit i - dvs. rummet med den obäddade sängen - var hans fars rum och att N.B. sovit där på grund av att han spelat dator sent. Av samma anledning hade hans far sovit i rummet med den bäddade sängen, dvs. i det rum som enligt N.B. var hans.

Tingsrättens bedömning

Vad gäller åtalet för grovt narkotikabrott är det genom samstämmiga uppgifter från de hörda och genom den skriftliga bevisningen utrett att det i N.B:s rum i hans bostad på morgonen den 5 december 2002 vid en husrannsakan påträffades 788 tabletter ecstasy som är narkotika. N.B:s förklaring till sitt innehav är så osannolik att den kan lämnas åt sidan. Denna omständighet tillsammans med att han inte kunnat närmare precisera vad hans vän heter eller vad vännen har för adress, och hans försök att få poliserna vid husrannsakan att tro att rummet med narkotikan var hans pappas och inte hans gör att det är utrett att N.B. uppsåtligen innehaft 788 ecstasytabletter. Vidare är det genom den stora mängden utrett att innehavet måste ha varit i överlåtelsesyfte. Åtalet i denna del är således styrkt och gärningen skall på av åklagaren angivna skäl bedömas som grov.

När det gäller åtalet för ringa narkotikabrott så har N.B. erkänt gärningen. Hans erkännande stöds av den av åklagaren åberopade bevisningen. Med hänsyn härtill är åtalet styrkt och gärningen skall bedömas på det sätt åklagaren har gjort.

Tingsrätten fann även åtalet för häleri styrkt.

Påföljdsfrågan

N.B. förekommer tidigare under fyra avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 3 september 2002 av Göteborgs tingsrätt för rån vid två tillfällen, häleri och ringa narkotikabrott till fängelse ett år och sex månader. Domen är överklagad. Han meddelades den 10 juli 2001 ett strafföreläggande för narkotikabrott enligt 1 § 6 p. och 2 §narkotikastrafflagen. Vidare har han den 17 april 2001 godkänt ett strafföreläggande och den 14 november 2000 dömts för ringa narkotikabrott.

I personutredning utförd av Frivårdsmyndigheten och daterad den 7 januari 2003 anförs sammanfattningsvis följande. N.B. är en ung man som har ett aktivt missbruk av främst tabletter och alkohol. Han har en önskan om att få behandling för sina missbruksproblem men i tidigare personutredning har bedömningen gjorts att förutsättningar för kontraktsvård saknas. Med hänsyn härtill överlåts till tingsrätten att låta straffvärdet vara vägledande i påföljdsvalet.

Med hänsyn till brottens art och straffvärde samt, i någon mån, till att fråga är om återfall i brott, kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Vid beaktande av straffvärdet för innehavet av den aktuella mängden narkotika i överlåtelsesyfte och med hänsyn tagen till bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket BrB som innebär att straffen i denna dom och domen den 3 september 2002 inte blir längre än om samtliga gärningar bedömts vid ett och samma tillfälle skall fängelsestraffets längd för nu aktuella gärningar bestämmas till fängelse i fyra år och sex månader.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde N.B. för häleri enligt 9 kap. 6 § 1 st. 1 p. BrB, narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen och grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen till fängelse fyra år sex månader, varvid tingsrätten åberopade 34 kap. 1 § 1 st. 2 p. och 3 § 2 st. BrB.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Kragh Munck och Britta Ekström, rådmannen Marianne Stenberg samt två nämndemän) anförde i dom den 27 mars 2003:

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom har N.B. gjort sig skyldig till häleri och ringa narkotikabrott.

N.B. har vid huvudförhandlingen i hovrätten erkänt att han för en väns räkning förvarat och innehaft den av åklagaren angivna mängden ecstasytabletter, dock utan att inse att det var fråga om så många tabletter, samt medgett ansvar för grovt narkotikabrott.

Hovrätten gör följande bedömning.

Utredningen visar att N.B. har innehaft 788 ecstasytabletter. Han har själv uppgett att han visste att det var fråga om ecstasy, att han såg tabletterna när de överlämnades till honom och att han inte kontrollerade vilken mängd det var fråga om. Av vad N.B. berättat går det inte att dra någon annan slutsats än att det var honom likgiltigt hur många tabletter han tog emot. Han skall alltså dömas för att uppsåtligen ha innehaft den av åklagaren påstådda mängden narkotika.

Åklagaren har gjort gällande att N.B. innehaft tabletterna i överlåtelsesyfte. N.B. har förnekat att så varit fallet. I och för sig talar det förhållandet att innehavet avsett en stor mängd narkotika för att den var avsedd att överlåtas. Emellertid föreligger i detta avseende inte någon annan utredning än N.B:s egna uppgifter. Det är därför inte visat att N.B. själv skulle överlåta narkotikan. Det är däremot, inte minst mot bakgrund av att N.B. har uppgett att han utgick från att den person som överlämnade tabletterna till honom för förvaring avsåg att sälja dem eller i detta syfte överlämna dem till någon annan, uppenbart att tabletterna skulle spridas på marknaden.

Den gärning som hovrätten funnit att N.B. gjort sig skyldig till - innehav av 788 ecstasytabletter - har avsett en särskilt stor mängd narkotika. Den är därför att bedömas som grovt narkotikabrott.

Gärningens straffvärde är högt. Då det enligt vad som redovisats ovan är uppenbart att tabletterna skulle spridas på marknaden, vilket N.B. insett, påverkas straffvärdet inte i nämnvärd grad av att N.B. inte själv avsett att överlåta narkotikan. Liksom tingsrätten finner hovrätten att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lennander, Victor, Blomstrand och Lindeblad, referent) meddelade den 8 juni 2004 följande dom:

Domskäl

N.B. har av underrätterna dömts till ansvar för narkotikabrott bestående i att han innehaft 788 tabletter ecstasy. Han har dessutom dömts till ansvar för narkotikabrott bestående i att han olovligen brukat amfetamin, ecstasy, kokain, cannabisharts och bensodiazepiner samt för häleri avseende en mobiltelefon. Frågan i HD är endast vilken påföljd som skall dömas ut för den samlade brottsligheten.

Utgångspunkten för påföljdsbestämningen i enskilda fall är brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. För bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde i detta mål är det olovliga bruket av narkotika och häleribrottet av underordnad betydelse. Det i allt väsentligt avgörande är bedömningen av innehavsbrottets straffvärde.

När det gäller omständigheterna kring innehavet av ecstasytabletterna har N.B. berättat att han 3-4 dagar innan han greps torsdagen den 5 december 2002 blev ombedd av en kamrat att tillfälligt ta hand om narkotikan eftersom kamraten befarade att polisen spanade på honom. Kamraten skulle hämta narkotikan i slutet av veckan. Som ersättning skulle N.B. få ett tiotal tabletter. Han trodde inte att påsen innehöll så många tabletter som det senare visade sig. Han kände till att kamraten tidigare hade sålt ecstasy.

N.B:s berättelse, som inte satts ifråga av åklagaren, skall läggas till grund för bedömningen av påföljdsfrågan.

Enligt 29 kap. 1 § BrB skall straff bestämmas inom ramen för den för brottet eller brottsligheten tillämpliga straffskalan. Detta innebär att straffvärdet i det enskilda fallet skall bedömas med beaktande av den allmänna bedömning av brottets straffvärde som lagstiftaren gett uttryck för genom den straffskala som föreskrivits för brottet. Innan den konkreta straffvärdebedömningen av innehavsbrottet görs måste därför ställning tas till frågan om hur brottet skall rubriceras.

Vid bedömningen av om ett narkotikabrott skall betecknas som grovt skall enligt 3 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, om det avsett särskilt stor mängd narkotika eller om det eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. I bestämmelsen anges vidare att bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Bestämmelsen om kriterierna för grovt narkotikabrott infördes genom lagstiftning år 1981 i samband med att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes från ett till två års fängelse (se prop. 1980/81:76). En avsikt med de då genomförda ändringarna angavs vara att ge underlag för en skärpning av påföljderna för de allvarligaste narkotikabrotten. Som illustration av vad som därmed avsågs hänvisades i propositionen till ”narkotikabrottslingar som kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsmässig riskfaktor, t.ex. vissa internationella brottssyndikat inom narkotikahandeln. Denna grupp brottslingar är själva inte beroende av narkotika men utnyttjar för egen vinning hänsynslöst andras okunnighet eller beroende i en verksamhet som ofta sker yrkesmässigt. Tecken tyder på att den illegala narkotikahandeln blir alltmer organiserad och att inslaget av utländska brottssyndikat ökar” (a. prop. s. 207). Däremot var, enligt vad som angavs i propositionen, avsikten inte att någon skärpning skulle ske för ”t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera eget missbruk” (a. prop. s. 208). Som ett annat exempel på fall där någon skärpning inte var avsedd angavs ”att gärningsmannen, utan att vinstintressen för hans egen del varit för handen, av en tillfällighet har kommit att befatta sig med narkotikan endast som mellanhand vid en förmedling mellan olika personer” (a. prop. s. 211).

För att de avsedda effekterna skulle uppnås borde enligt propositionen vid brottsrubriceringen större betydelse än tidigare tilläggas andra omständigheter än mängden narkotika (a. prop. s. 211). Bakgrunden till detta ställningstagande var en i propositionen redovisad praxis enligt vilken mängden narkotika i praktiken ofta var helt avgörande för rubriceringsfrågan (a. prop. s. 204). Enligt den promemoria som låg till grund för lagändringarna kunde det inte ifrågasättas att vissa sådana schabloner i praktiken borde kunna användas som utgångspunkt när det gällde exempelvis gränsdragningen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott (jfr NJA 1993 s. 38 och den år 1993 gjorda ändringen av 2 § narkotikastrafflagen enligt vilken endast arten och mängden narkotika uttryckligen anges bland de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om ett brott är att bedöma som ringa). När det gällde gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott sades det däremot med fog kunna göras gällande att bedömningen i högre grad än i de mer rutinbetonade fallen borde ske under hänsynstagande till samtliga omständigheter (a. prop. s. 205).

Frågan om mängdrekvisitets betydelse uppmärksammades också vid lagrådsbehandlingen varvid Lagrådets majoritet fann att det i remissen framlagda förslaget inte var tillräckligt för att uppnå det angivna syftet. Mot den bakgrunden rekommenderade Lagrådet att bestämmelsen om kriterierna för grovt brott skulle kompletteras med ett särskilt tillägg om att bedömningen skulle grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet vilket borde förenas med klargörande motivuttalanden om mängdrekvisitets minskade betydelse (a. prop. s. 270 f.). Som redan framgått godtogs Lagrådets förslag till komplettering av lagtexten och i justitieutskottets betänkande (JuU 1980/81:25 s. 48) framhölls särskilt att den ändrade lagstiftningen enligt utskottets mening innebar att det stod klart att mängdrekvisitet skulle ges minskad betydelse.

Av det anförda får anses framgå att försiktighet bör iakttas med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende art och mängd narkotika när det gäller gränsen mellan normalbrott och grova brott. Vid bedömningen måste även andra faktorer ges en betydande vikt.

Som framhölls i den ovan berörda propositionen bedrivs den allvarliga narkotikabrottsligheten i allmänhet i vinningssyfte och i mer eller mindre organiserade former där ofta ett stort antal personer deltar i olika led och olika funktioner i den samlade verksamheten.

Frågan om den som begått ett brott är att bedöma som ensam gärningsman eller om gärningen är att bedöma som medverkan till brott (i form av gärningsmannaskap eller på annat sätt) har betydelse för vilken straffskala som är tillämplig för brottet. När det gäller medverkan finns en särskild bestämmelse i 23 kap. 5 § BrB enligt vilken straffet för en medverkande får sättas under vad som annars är stadgat för brottet om han eller hon förmåtts att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes beroende ställning eller om han eller hon endast medverkat i mindre mån. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Denna bestämmelse är inte tillämplig i de fall som det är fråga om ensamt gärningsmannaskap. Någon annan motsvarande bestämmelse finns inte heller för sådana fall även om 29 kap. 3 § BrB lämnar visst utrymme för att beakta omständigheter av det aktuella slaget.

De omständigheter som påverkar gradindelningen av ett brott är i allmänhet av s.k. objektiv betydelse. Detta innebär att exempelvis medverkan till en stöld som med hänsyn till stöldobjektets värde är att bedöma som grov stöld utgör medverkan till grov stöld även om det endast varit fråga om ringa medverkan (förutsatt att det föreligger subjektiv täckning av stöldobjektets värde).

När det gäller den allvarliga narkotikabrottsligheten är det inte ovanligt att gärningar som kan uppfattas som led i denna inte lagförs som medverkanshandlingar utan som självständiga brott. En följd av detta är att bestämmelsen i 23 kap. 5 § BrB om möjlighet att döma till lägre straff än som annars är stadgat för brottet inte blir tillämplig. Uttalandena i förarbetena till bestämmelsen om kriterierna för grovt narkotikabrott torde få ses främst mot denna bakgrund. Detta innebär att bedömningen av om en gärning utgör grovt narkotikabrott bör ske med beaktande av inte endast arten och mängden av den narkotika som gärningen avser utan också av den roll som gärningsmannen haft när det gäller narkotikahanteringen i vidare mening.

När det gäller det innehavsbrott som N.B. gjort sig skyldig till kan konstateras att det avser en sådan art och mängd av narkotika att sådana för omsättningen av narkotikan centrala förfaranden som överlåtelse och förvärv i överlåtelsesyfte inte endast skulle vara att beteckna som grovt narkotikabrott utan också regelmässigt skulle få anses ha ett straffvärde som klart överstiger minimum för sådant brott. I förhållande till omsättningen av narkotikan får emellertid N.B:s innehav av denna, om än inte betydelselös, betecknas som en medverkan i endast mindre mån. Han har inte heller haft något eget direkt vinstintresse i hanteringen i vidare mån än att han, som vid tillfället var inne i en missbruksperiod, utlovats ett tiotal tabletter. Inte heller i övrigt kan det, vid sidan av arten och mängden av narkotika, anses föreligga några sådana särskilda omständigheter som ger anledning att bedöma innehavet som grovt narkotikabrott. Även med beaktande härav får emellertid arten och mängden av narkotika, som får anses omfattade av hans uppsåt även om han inte känt till den exakta mängden, anses vara sådana att brottet måste betecknas som grovt narkotikabrott.

Detta innebär att bedömningen av innehavsbrottets straffvärde skall göras med utgångspunkt i den för grovt narkotikabrott föreskrivna straffskalan som är fängelse i lägst två år och högst tio år.

Enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB skall vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. I 29 kap. 2 § finns bestämmelser om försvårande omständigheter och i 3 § om förmildrande omständigheter.

Några sådana särskilda omständigheter som avses i 29 kap. 2 och 3 §§ har inte framkommit i målet. Vad som framkommit om N.B:s avsikter och motiv är inte heller av det slaget att det ger anledning att anse straffvärdet högre än vad som redan följer av att brottet bedömts utgöra grovt narkotikabrott. Avgörande för att brottet bedömts som grovt har varit arten och mängden av narkotika. Med hänsyn härtill bör viss försiktighet iakttas med att tillmäta detta ytterligare särskild betydelse även inom ramen för den tillämpliga skalan. Arten och mängden av narkotika har emellertid varit sådana att det trots detta finns skäl för att låta dem få ett visst genomslag även vid bedömningen av straffvärdet inom skalan. Härtill kommer att den övriga brottsligheten inte kan anses helt betydelselös för den samlade brottslighetens straffvärde.

Sammanfattningsvis finner HD att den samlade brottsligheten får anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i två år och sex månader.

Något skäl för att skärpa straffet utöver av vad som följer av straffvärdet med stöd av bestämmelsen om återfall i 29 kap. 4 § BrB finns inte liksom inte heller anledning att sänka detta med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket BrB.

N.B. skall därför dömas till fängelse i två år och sex månader.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att påföljden bestäms till fängelse två år sex månader.