RH 2009:17

Åklagaren åtalade C.S. för grovt miljöbrott med följande gärningspåstående:

C.S. har, personligen eller som företrädare för en enskild firma, uppsåtligen eller av oaktsamhet på sina fastigheter Bjästa A, B och C i Örnsköldsviks kommun; belägna inom skyddsområde för Bjästatjärns vattentäkt, vid ett eller flera tillfällen under tiden från 1 juni 1999 - 1 december 2004 förorenat mark och vatten på ett sätt som kunnat medföra sådana hälsorisker för människor och sådana skador på djur som inte är av ringa betydelse. C.S. har på sina fastigheter förvarat ämnet tetrakloreten, som även har synonyma benämningar perkloretylen och tetrakloretylen, på ett sätt som genom förorening kunnat medföra hälsorisker för människor eller skador på djur som inte är av ringa betydelse. Brottet är att bedöma som grovt då det kunnat vålla skador i stor omfattning, varit av särskilt farlig art och orsakats av en försummelse av allvarligt slag.

Föroreningen har bestått i att C.S. på sin mark hanterat tetrakloreten; avfall innehållande ämnet och/eller föremål innehållande tetrakloreten. Hanteringen har fått till följd att på fastigheten Bjästa A, i anslutning till ett helt öppet upplag av gamla tvättmaskiner, behållare och annat avfall från en tvättinrättning, har tetrakloreten påträffats i marken. Ämnet har vidare påträffats i grundvatten under fastigheten Bjästa A. I riktning för grundvattenströmmarna, i sydöstlig riktning från fastigheten, ligger tre dricksvattenbrunnar tillhöriga Bjästa vattenverk som förser cirka 2 200 personer med vatten. I vatten från de tre brunnarna har vid provtagningar från den 5 april 2004 koncentrationer av tetrakloreten påträffats. Brunnarna fick successivt stängas från den 19 juli 2004 då koncentrationerna efter hand i varje brunn kom att överstiga det tillåtna gränsvärdet tio mikrogram/liter. I brunn 1 var till exempel koncentrationen den 24 augusti 2004 så hög som tio gånger det maximalt tillåtna.

C.S. hanterar i sin tvätteriverksamhet i enskilda firman i Bjästa, Örnsköldsviks kommun, tetrakloreten, synonymt med perkloretylen, och i delegationsbeslut den 16 maj 2003 beslutade Örnsköldsviks kommun att producerat slam från C.S:s kemtvätt, som då det kan innehålla rester av perkloretylen är att se som farligt avfall (EWC-kod 200129), skall transporteras och omhändertas vid auktoriserad avfallsanläggning för vidare omhändertagande. Vid kontroll med auktoriserad avfallsanläggning så har inte C.S. där lämnat något farligt avfall.

Tetrakloreten är ett ämne som används i kemtvättverksamhet. Ämnet finns ej till salu för hushållsbruk. Ämnet är klassificerat som misstänkt cancerframkallande, giftigt eller skadligt för vattenlevande organismer och kan orsaka långtidseffekter i vattenmiljön. Ämnet är inte heller lätt nedbrytbart i vatten.

C.S. förnekade brott.

Åklagaren åberopade en tämligen omfattande skriftlig bevisning med anknytning till den tekniska utredning som Örnsköldsviks kommun och polisen gjort samt åberopade vittnesförhör med K.V., miljöinspektören L-G.O. och VA-ingenjören B.E. vid Örnsköldsviks kommun samt med miljöbrottsamordnaren N.H. vid Statens kriminaltekniska laboratorium. På C.S:s begäran hölls vittnesförhör med A.H., A.B. och F.A. Tingrätten höll syn dels i den av C.S:s bedrivna tvättinrättningen i Bjästa, dels på dennes fastigheter Bjästa A, B och C dels på Bjästatjärns vattenverks råvattenbrunnar samt dels också på två äldre soptippar i närområdet samt det s.k. botniabanebygget där banan passerar över Bjästamon. C.S. åberopade även en tidningsartikel.

Angående de bakomliggande omständigheterna redovisade tingsrätten i sin dom följande.

Bakgrund

Örnsköldsviks kommun har en vattentäkt vid Bjästatjärn. Vattentäkten försörjer huvudsakligen de kommuninnevånare som bor i samhället Bjästa med omnejd -enligt uppgift drygt 2 000 hushåll - med dricksvatten. Vattnet till vattenverket pumpas upp från tre s.k. råvattenbrunnar, som är 15-20 meter djupa. Avståndet mellan brunnarna är omkring 50 meter, och de ligger utefter en tämligen rak linje strax intill Bjästatjärnen. Brunnarna fylls i sin tur på av tillrinnande grundvatten. - Under år 2004 infördes nya och EU-anpassade krav på den löpande provtagningen av det vatten som levererades ut i det kommunala vattenledningsnätet, innebärande att analysen av vattnet även skulle omfatta förekomsten av vissa andra ämnen än de som tidigare analyserats. Vid analys av ett sådant utökat dricksvattenprov som togs på nätvattnet från Bjästatjärns vattenverk den 5 april 2004, fann man att vattnet innehöll mätbara värden av ämnet tetrakloreten; en kemikalie som även bär de synonyma benämningarna perkloretylen och tetrakloretylen. De mätvärden som erhölls låg emellertid under det för dricksvatten föreskrivna gränsvärdet på 10 mikrogram/liter. För att få konfirmerat hur det verkligen förhöll sig med den indikerade ämnespåverkan, togs den 11 maj 2004 ett nytt vattenprov. Analysen av detta prov visade också på förekomsten av tetrakloreten; värdet var i det nya provet högre än i det första provet men låg fortfarande under gränsvärdet. Det värde man fick på det utgående vattnet var 4,9 mikrogram/liter. Fyndet av tetrakloreten gjorde att kommunen bestämde sig för att analysera prover som tagits på vatten direkt från de tre råvattenbrunnarna. Analyssvaret visade att den brunn som låg längst norrut - betecknad brunn nr 3 - inte hade något mätbart värde av tetrakloreten medan de två brunnarna söder därom - brunnarna med beteckningen nr 1 och nr 2 - hade höga värden av ämnet, nämligen 45 respektive 6,6 mikrogram/liter vatten. Senare tagna vattenprover ur brunnarna stärkte bilden och visade dessutom att mängden tetrakloreten successivt steg i brunn nr 1 och nr 2. Sålunda visade prover som togs under augusti 2004 att mängden tetrakloreten var 100 mikrogram/liter i brunn nr 1 och 23 i brunn nr 2. I september 2004 uppmättes något lägre värden i dessa brunnar. Å andra sidan fann man då mätbara värden av ämnet även i brunn nr 3 om än dessa hela tiden kom att ligga under gränsvärdet 10 mikrogram/liter vatten. Mätresultaten ledde till att kommunen tvingades stänga brunn nr 1 den 19 juli och brunn nr 2 den 2 september 2004.

För att söka orsaken till föroreningen i grundvattentakten anlitade Örnsköldsviks kommun ett fristående företag - VA-Ingenjörerna AB. I uppdraget ingick att utreda grundvattenförhållandena kring vattentäkten och att om möjligt spåra utsläppskällan. Detta ledde till att ett flertal s.k. rörborrningar gjordes på olika platser i närområdet kring vattentäkten varvid de hydrogeologiska förhållandena kartlades samt prover på grundvattnet togs och analyserades. Främst baserat på resultaten av den utredningen kom misstankar om miljöbrott att riktas mot C.S. I september 2004 anmälde kommunen ärendet till polisen, vilket i sin tur föranledde att miljöenheten vid polismyndigheten i Jämtlands län blev inkopplad och att ytterligare utredningsåtgärder vidtogs. Bland annat togs för analys jordprover på C.S:s fastighet Bjästa A, som är belägen cirka 300 meter nordväst om den aktuella vattentäkten och inom det för täkten gällande skyddsområdet.

Som framgår av åtalet är det åklagarens åsikt att det är C.S. som har ansvaret för att ha förorenat bl.a. grundvattnet i området och i följd därav vattnet i det tre råvattenbrunnarna till Bjästatjärns vattenverk.

Från förhöret med C.S. antecknade tingsrätten följande.

C.S: Han har arbetat inom tvätteribranschen i många år och har sedan senare delen av 1970- talet drivit tvätteriet i egen regi. Fram till början av 1990-talet låg tvätten inne i centrala Örnsköldsvik men flyttades då till Bjästa i samband med att han fick erbjudande om att ta över Örnsköldsviks kommuns tvätteri där. På grund av att kommunen senare avsåg att sälja den fastighet som tvätteriet var inrymt i och en hyreshöjning var att vänta, flyttade han under år 1999 tvätteriet hem till sin egen fastighet på Storgatan i Bjästa. Det är också där, i bostadshusets källare, som han idag bedriver verksamheten. Han har inte någon anställd. Från början var mängden tvätt som rengjordes i tetrakloreten (perkloretylen) betydligt större vilket följaktligen också medförde att han tidigare använde sig av betydligt större kvantiteter tetrakloreten. Det kunde röra sig om ett par hundra liter per år som han fick fylla på i de speciella tvättmaskiner som används för kemtvätt. Under senare år har antalet kemtvättar minskat betydlig eftersom en allt större mängd tvätt numera tvättas i enbart vatten. Nu för tiden är det främst tvätt av mattor och mangling han ägnar sig åt men det förekommer att han tvättar kostymer och liknande textilier kemiskt. Sedan flytten av tvätten till Storgatan uppskattar han att han inte förbrukat mer än mellan 40 - 50 liter tetrakloreten per år. Normalt fyller han på den enda kemtvättmaskin han idag har kvar i verksamheten en gång per år. Han brukar köpa in två 50-liters dunkar tetrakloreten med ett och ett halvt års mellanrum och detta räcker gott och väl. Eftersom tetrakloreten är ett lättflyktigt ämne, försvinner huvuddelen av det genom avdunstning vid tvätt. Tvättmaskinen är därtill så konstruerad att tetrakloretenet i den efter tvätt renas genom att man destillerar vätskan och således kan använda den på nytt. Det som blir kvar som restprodukt är en förhållandevis liten olje-, fett- och smutsbemängd trögflytande massa som han efterhand tömmer ur maskinen och samlar ihop i en hink. Mängden tetrakloreten i denna massa är mycket liten, uppskattningsvis kan det röra sig om en deciliter i en full hink. Han har inte haft klart för sig att det slam som blir kvar från kemtvättarna klassas som miljöfarligt avfall. Eftersom det dessutom rört sig om så små mängder avfall, har han därför i efterhand hanterat det på så sätt att han ett par gånger per år transporterat avfallsbehållarna till kommunens avfallsanläggning i Må, där han ställt hinkarna på den plats där det skyltas att oljespill m.m. skall lämnas. Han vill också minnas att kommunens miljöinspektör S. J. i samband med en inspektion sagt att han hade så liten mängd avfall från kemtvätten att det räckte om han lämnade det i Må och att han således inte skulle behöva skicka det till SAKAB:s anläggning för destruktion. - Under år 1999 förvärvade han fastigheterna Bjästa A, B och C, vilka är belägna på Bjästamon. Fastigheterna tillsammans utgör en s.k. hästgård. Själv bor han i huset på Storgatan i Bjästa men periodvis vistas han i huset på fastigheten Bjästa A eftersom han hyr ut det till sin särbo. Det stora hästintresse som han och hans särbo har gemensamt, har medfört att de tillsammans har och tränar ett flertal rid- och travhastar, vilka de har uppstallade och på grönbete på fastigheten. I samband med att han flyttade sin tvätteriverksamhet från den f.d. kommunala tvätten hem till huset på Storgatan, flyttade han av bekvämlighetsskäl vissa äldre tvättmaskiner och viss annan uttjänt utrustning till ett upplag på fastigheten Bjästa A. Trots att maskinerna var utrangerade hade de ett inte obetydligt värde. Exempelvis fanns bland dem en destillator till en gammal s.k. freonmaskin, som han sparade för att ha i reserv. Ingen av tvättmaskinerna var någon för kemtvätt. Han har inte förvarat något av det slamavfall som kemtvättmaskinerna gett eller något annat innehållande tetrakloreten på fastigheterna på Bjästamon, och han har självfallet inte heller - eftersom han bevisligen bor, håller djur och nyttjar det kommunala vattnet och därtill väl känner till de hälso- och miljörisker som tetrakloreten har - hällt ut eller på annat sätt deponerat något som innehållit ämnet i naturen. Han har således ingen förklaring till den förekomst av tetrakloreten på hans fastighet som provtagningen visat. Förklaringen till de fynd av tetrakloreten som gjort måste således sökas någon annanstans. Själv misstänker han i första hand att källan till föroreningen kan vara de gamla och numera nedlagda kommunala soptipparna i området eftersom han i efterhand fått höra att oljerester och andra kemikalier tippats i dem. Han ser också bygget av den s.k. Botniabanan och de sprängningar som det medfört som en tänkbar orsak till det inträffade. - Det stämmer att han under hösten 1994 köpte sex 200-liters fat med tetrakloreten för att ha i lager. Trots att han inte behövde så mycket i verksamheten, köpte han faten därför att det flaggades för en prishöjning på tetrakloreten och han vid tillfället hade pengar över. Inget därav har han emellertid förvarat på fastigheten på Bjästamon utan faten placerades av utrymmesskäl i källaren i bostadshuset på Storgatan. Han kan inte helt säkert erinra sig hur han förfor med faten när han flyttade tvätten dit, men de försvann eftersom. Något av dem sålde han för en billig penning till en kollega i branschen som hade ekonomiska problem. Antagligen hade han plats för det eller de fat som kunde vara kvar i anslutning till tvätteriet på Storgatan.

Beträffande de övriga förhörspersonerna redovisade tingsrätten följande.

L-G.O. är den tjänsteman vid Örnsköldsviks kommun som har tillsynsansvaret för kommunens vattentäkter och vattenverk. B.E. är civilingenjör och tjänstgör på Örnsköldsviks kommuns tekniska kontor, vattensektionen, med ansvar för kontrollen av att kvalitén på dricksvattnet inom kommunen upprätthålls. L-G. O. och B. E. har hörts huvudsakligen med avseende på hur halterna av tetrakloreten upptäcktes, vilka ätgärder som vidtogs för att spåra föroreningskällan, de riskerna som föroreningen varit förenad med avseende på vattenförsörjningen samt det arbete som gjorts för att begränsa följdverkningarna.

N. H. är kemist och biolog och arbetar sedan år 2002 som s.k. miljöbrottssamordnare vid Statens kriminaltekniska laboratorium - SKL - Linköping. Han har hörts angående ämnet tetrakloreten och dess användningsområde, farlighetsgrad m.m. samt om de olika prover som tagits i samband med efterforskningen av föroreningskällan. Utifrån sin kännedom om tetrakloreten och erhållna provsvar har han också fått frågor kring tidsaspekten, dvs. när den påstådda föroreningen bör ha inträffat.

A.H. och A.B. bor båda invid Bjästatjärnen och i närheten av C.S:s fastigheter där. K.V. var tidigare anställd som arbetsledare och ansvarig för dåvarande Nätra kommuns och sedermera Örnsköldsviks kommuns soptippar i det aktuella området. Dessa tre har hörts angående de aktuella och numera nedlagda soptipparna samt om den kännedom de har om tipparnas innehåll. Även F.A. har hörts därom men huvudsakligen om sin kännedom om de tvättmaskiner och tvätteritillbehör som lagrats utomhus på C.S:s fastighet Bjästa A.

Ångermanlands tingsrätt (rådmannen Arne Skoog samt nämndemännen Gunilla Ekwall, Ann-Chatrine Johansson och Rune Persson) anförde i dom den 31 maj 2006 följande.

DOMSKÄL

Ämnet tetrakloreten

Beträffande ämnet tetrakloreten - vilket alltså också går under benämningarna perkloretylen och tetrakloretylen - har genom förhöret med N.H. följande fakta framkommit. Tetrakloreten är ett flytande lättflyktigt lösningsmedel med mycket goda rengörande egenskaper. Kemikalien hade tidigare ett stort användningsområde som avfettningsmedel inom verkstadsindustrin. Numera används tetrakloreten huvudsakligen som tvättvätska vid kemtvätt. Tetrakloreten har dålig löslighet i vatten, och ämnet är 1,6 gånger tyngre än vatten. Detta innebär i sin tur att om tetrakloreten hamnar i jordlager som är genomsläppligt, sjunker ämnet - i den mån det inte redan hunnit avdunsta i ytskiktet - ner i marken och stoppas bara om det stöter på ett fysiskt hinder, exempelvis genuin berggrund eller ett mycket tätt skikt av lera. Beroende på tillgången av syre, på temperaturförhållandena och på mikrobiologisk påverkan bryts tetrakloretenet i naturen successivt ner till andra ämnen med annan kemisk sammansättning. Om nämnda faktorer i omgivningen är någorlunda goda räknar man med att efter omkring fyra veckor 10 - 15 procent av ämnet ändrat sammansättning. Den nya s.k. nedbrytningsprodukten blir, genom den avspjälkning av en kloratom som inträffar, trikloretylen. Alternativt kan nedbrytningsprodukten bli tetrakloretan. Nedbrytningen fortgår därefter stegvis och styrs tidsmässigt av hur god eller dålig tillgången på syre är, temperaturbetingelserna och graden av biologisk påverkan av mikroorganismer. Om betingelserna är mindre goda kan detta få till följd att ämnet blir kvar i marklagren i åratal. Ämnet tetrakloreten klassas som ett potentiellt cancerframkallande ämne och tillhör i den kategorin klass III. Ämnet är även giftigt eller skadligt för vattenlevande organismer.

Sammanfattningsvis är sålunda genom N.H:s vittnesmål - vilket i fråga om användningsområdet därtill stöds av det åberopade brevsvaret från I.L. vid Kemikalieinspektionen i Sundbyberg - utrett att tetrakloreten är en flytande lättflyktig kemikalie som numera huvudsakligen används som tvättvätska vid kemtvättar, att ämnet fritt i naturen på grund av sin specifika vikt sjunker nedåt i marklagren och stegvis under visst tidsutdräkt bryts ned till andra ämnen samt att det har egenskaper som innebär potentiella negativa risker för såväl människors hälsa som för djurlivet och den biologiska miljön i övrigt. Vad åklagaren i berört hänseende anfört i sin gärningsbeskrivning är följaktligen styrkt.

Föroreningen och dess omfattning

Utredningen vad gäller den förorening som inträffat och som inledningsvis redan beskrivits, är entydig. Genom de analyssvar som åklagaren åberopat och vittnesförhören med L-G.O. och B.E. är det sålunda visat att man vid provtagningar som tog sin början den 5 april 2004 funnit att vattnet i de tre råvattenbrunnarna som försörjer Bjästatjärns vattenverk har varit förorenat med tetrakloreten. Koncentrationen av ämnet har i två av brunnarna efterhand stigit till sådana nivåer som legat klart över gällande gränsvärde på 10 mikrogram/liter, vilket lett till att man från kommunens sida sedermera tvingats stänga dessa brunnar för att föroreningen inte skulle drabba det dricksvattnen som levereras ut från vattenverket.

Närmare hörd om föroreningens omfattning har L-G.O. uppgett bl.a. följande. För att söka rena de två stängda brunnarna från tetrakloreten och att förhindra att föroreningen sprids till den kvarvarande opåverkade brunnen, har cirka 300 000 kubikmeter vatten pumpats ut från de två förstnämnda direkt i Bjästatjärnen. Eftersom tetrakloreten är lättflyktigt räknar man med att huvuddelen av ämnet härigenom frigörs ut i luften. I och med att man vet hur mycket vatten som pumpats ut på detta sätt och koncentrationen av tetrakloreten enligt de analyssvar kommunen fått, har man lätt kunnat räkna ut att 10 liter ren tetrakloreten till dags dato har pumpats ut ur brunnarna. Provsvaren visar emellertid att ämnet finns kvar i brunnsvattnet. Den mängd tetrakloreten som nått grundvattnet och sedermera kommit att förorena brunnarna, bör således ha varit större än dessa 10 liter ren vätska. Åklagarens påstående vad gäller föroreningen av de tre brunnarna är således styrkt. Eftersom det inte finns anledning att betvivla riktigheten i L-G.O:s uppgifter vad gäller de beräkningar som gjorts, står det vidare klart att den mängden tetrakloreten som förorenat grundvattnet i området bör ha varit i sammanhanget förhållandevis stor och i varje fall med god marginal överstigit 10 liter ren tetrakloreten.

Av det undersökningsprotokoll som åberopats av åklagaren framgår att polisen i samband med platsundersökning på C.S:s fastighet Bjästa A tagit fyra jordprover varav ett s.k. 0-prov. Proverna har analyserats vid Statens kriminaltekniska laboratorium - SKL. I sakkunnigutlåtande därifrån har utifrån de analyser som gjorts dragits den slutsatsen att det i det markprov som tagits på jord på ett djup om två decimeter i anslutning till upplaget av gamla tvättmaskiner m.m. fanns spår som indikerade på närvaro av tetrakloreten. I övriga prover kunde enligt utlåtandet tetrakloreten inte påvisas.

N.H. har vid förhöret här närmare redogjort för hur analysen gått till. Han har därvid också uppgett att den i sakkunnigutlåtandet angivna slutsatsen vad gäller det positiva markprovet skall tolkas så att man vid analysen sett att den kemiska jonsammansättningen varit densamma som för tetrakloreten och att man därför kan utgå ifrån att jorden i det aktuella markprovet innehållit just det ämnet.

Av åberopade handlingar framgår vidare att polisen vid platsundersökningen på C.S:s fastighet den 10 november 2004 även togs ett vattenprov på 14 meters djup i ett befintligt borrhål. Analysen av detta prov visade att vattnet innehöll 91 mikrogram tetrakloreten per liter. Av andra handlingar och förhöret med B.E. har också framkommit att det vid de s.k. rörborrningar som kommunens tekniska kontor tog initiativet till med anledning av upptäckten av tetrakloreten i råvattenbrunnarna, påträffats tetrakloreten i grundvattnet i tre av borrhålen (betecknade 0410, 0415 och 0418). Samtliga dessa tre provtagningsställen är belägna inom C.S:s fastigheter på Bjästamon.

På grund av vad som sålunda och i övrigt framkommit finner tingsrätten att åklagaren även styrkt sitt påstående om att - bortsett från vattnet i dricksvattenbrunnarna - också marken på fastigheten Bjästa A och grundvattnet under densamma blivit förorenat av tetrakloreten.

Är det C.S. som är ansvarig för föroreningen?

Den centrala frågan i målet är om det på den förebringade utredningen kan anses ställt utom rimligt tvivel att det är C.S. som ligger bakom den förorening av mark och vatten som konstaterats och därför bar ansvaret för det inträffade. Som tidigare framgått har C.S. förnekat att han skulle ha något med föroreningen att göra.

Ostridigt förhåller det sig så att C.S. driver ett tvätteri i centrala Bjästa och att han i sin verksamhet - om än i begränsad och minskande omfattning - använder tetrakloreten som rengöringsmedel vid kemtvätt. Han tillhör således den tämligen begränsade krets av personer i kommunen som har tillgång till och brukar kemikalien. I sammanhanget har härvid vägts in C.S:s egen uppgift om att tetrakloreten sedan ett antal år tillbaka inte kan köpas av gemene man i den öppna handeln.

Det är vidare ett faktum att C.S. sedan år 1999 äger fastigheterna Bjästa A, B och C. Fastigheterna ligger inom skyddsområdet för Bjästatjärns vattentäkt. Avståndet mellan gårdsplanen på fastigheten Bjästa A och täkten är uppskattningsvis 300 meter. Vid den syn som hållits har kunnat konstateras att C.S:s fastigheter ligger högre än den tomt som vattenverket är byggt på; marken sluttar således lätt ned mot täktområdet.

I målet är vidare utrett att C.S. i samband med att han flyttade tvättinrättningen till sitt hus på Storgatan, anlade ett upplag med gamla tvättmaskiner och annan uttjänt tvättutrustning på fastigheten A; ett upplag som tingsrätten också kunnat beskåda resterna av i samband med synen. I anslutning till detta upplag och intill en, såsom den benämnts, destillator till en freontvättmaskin, har som tidigare redovisats, spår av tetrakloreten påträffats i jorden på en nivå på ett par decimeter under markytan. Enligt tingsrättens förmenande kan fyndet inte förklaras på annat sätt än att tetrakloreten i någon form måste ha funnits på eller i nära anslutning till platsen och att det på ett eller annat sätt runnit ut på marken och därefter trängt ner i den.

Som också redovisats tidigare har prover som efter borrning tagits på grundvattnet under fastigheten vid analys visat på förekomsten av tetrakloreten. Mätresultaten har visat på förhållandevis höga koncentrationer av ämnet. Som tidigare nämnts har i analyssvaret på polisens prov taget i november 2004 angetts att koncentrationen tetrakloreten uppgick till 91 mikrogram/liter vatten medan motsvarande värden från vattenproverna tagna i december samma år i de tre rörborrhålen 0410, 0415 och 0418, angetts vara 74, 44 respektive 61 mikrogram per liter.

Sammantaget anser tingsrätten att fyndet av tetrakloreten dels i marken på fastigheten Bjästa A, dels i förhållandevis hög koncentration i vattnet i de djupare liggande jordlagren under densamma, stärker i betydande grad misstanken om att källan till föroreningen är hänförligt till något som inträffat i anslutning till upplaget av gammal tvättutrustning.

Med avseende på spörsmålet om den förorening som konstaterats på fastigheten Bjästa A också skulle kunna förklara föroreningen av vattnet i vattenverkets råvattenbrunnar har frågan om grundvattenströmmarna kommit att beröras särskilt. B.E. har på den punkten i sitt vittnesförhör redogjort för de hydrogeologiska mätningar som konsultföretaget VA-ingenjörerna AB på kommunens uppdrag utfört och som hon menat, utifrån de nivåbestämningar av grundvattnet som gjorts i samband med spårningen av föroreningskällan, visar att grundvattenströmmarna går från det högre belägna markområdet ovanför C.S:s fastighet i sydöstlig riktning mot bl.a. den fastighet som vattenverket ligger på. Enligt B.E. har en tidigare utredning om grundvattenströmmarna i området visat på samma förhållande.

Även L-G.O. har gett uttryck för samma uppfattning vad gäller strömriktningen och därtill menat att, med hänsyn till hur en förorening från en källa naturligen sprider ut sig i grundvattnet då den förflyttar sig i jordlagren, detta väl kan förklara varför den råvattenbrunn i täkten som ligger längst söderut av de tre - brunn nr 1 - haft den högsta koncentrationen av tetrakloreten och att den nordligaste - brunn 3 - klarat gränsvärdet.

Tingsrätten finner inte skäl betvivla att grundvattenströmmarna i det aktuella området har den riktning som kommunens företrädare hävdat och som därtill av allt att döma har stöd i de hydrogeologiska utredningar som gjorts. Även de iakttagelser som tingsrätten själv kunnat göra beträffande markförhållandena på plats talar för att den redovisade uppfattningen är den riktiga. Det kan således hållas för visst att den förorening av tetrakloreten som bevisligen drabbat vattnet under C.S:s fastigheter, på grund av grundvattenströmmarnas riktning, med största sannolikhet också förklarar att ämnet även återfunnits i råvattenbrunnarna.

En omständighet som i sammanhanget dessutom bör vägas in i bedömningen är C.S:s egna uppgifter om att han under hösten år 1994 förvärvade ett större parti, närmare bestämt sex fat om vardera 200 liter, tetrakloreten och att han under åren därefter för kommande behov förvarade kvarvarande lager av kemikalien i källaren i sitt bostadshus på Storgatan. Med tanke på att C.S. i samband med att han år 1999 flyttade tvätteriet till samma lokal, av utrymmesskäl fann för gott att arrangera ett upplag av tvätteritillbehör i det fria på fastigheten på Bjästamon, finns det således skäl att misstänka att han även kan ha flyttat dit det eller de fat tetrakloreten han då bör ha haft kvar i lager. Om det skulle förhålla sig så förklarar det också det faktiska förhållandet att tetrakloreten har påträffats i marken och i grundvattnet under fastigheten och att det bevisligen bör ha rört sig om i varje fall minst 10 liter ren tetrakloreten som, med tanke på den mängd av ämnet som pumpats ut från vattentäkten, nått grundvattnet. Under alla förhållanden är det tingsrättens uppfattning att C.S:s svar på de frågor som från åklagarens sida ställts gällande just detta parti av ämnet, varit så pass vaga att de lämnar utrymme för den nämnda misstanken.

Vid en sammanvägning av samtliga nu nämnda omständigheter finner tingsrätten att den förorening av mark och vatten som har fastställts av allt att döma bör ha sitt ursprung i att tetrakloreten på ett eller annat sätt kommit fritt och runnit ut på marken på C.S:s fastighet Bjästa A.

För att finna det helt säkert att det förhåller sig så krävs emellertid att andra tänkbara föroreningskällor kan uteslutas. De alternativ som därvid pekats på är främst två äldre nedlagda kommunala soptippar i närområdet, nämligen dels den s.k. Furulundstippen utefter vägen mot Kornsjö, dels soptippen invid Sidensjövägen cirka två kilometer nordväst om C.S:s fastigheter. Även sprängningsarbetet i samband med bygget av Botniabanan har nämnts som möjlig orsak liksom miljöfarlig verksamhet på två av grannfastigheterna.

När det gäller frågan om alternativt tänkbara föroreningskällor har B.E. lämnat en god beskrivning över hur man även från kommunens sida initialt misstänkte andra källor än C.S:s fastighet och att man därför gjorde en förutsättningslös sökning i omgivningarna, vilken även omfattade soptipparna i området. Det man således först gjorde var att ta ett vattenprov i det grundvattenrör som finns vid det som kallas Gavelins grop. Provet gav inget utslag for tetrakloreten. Enligt B.E. utökades därefter provtagningen genom djupborrning på andra och av konsultföretaget valda platser med utgångspunkt från vattenverket och utåt. I det tionde borrhålet (0410), det första på C.S:s fastighet, fann man att grundvattnet innehöll tetrakloreten. B.E. har vidare uppgett att man för att säkerställa att föroreningen inte kom högre uppifrån sett från C.S:s fastighet, borrade och tog vattenprover på ytterligare ett flertal ställen ovanför densamma i grundvattenströmriktningen. Det är emellertid endast på C.S:s fastighet som man träffat på tetrakloreten. Enligt B.E:s förmenande visar resultatet av provborrningarna att föroreningen av vattentäkten inte kan ha kommit från något annat håll än i riktning från fastigheten Bjästa A.

Även L-G.O. har hävdat att han utifrån provsvaren och grundvattenströmmarna svårligen kan tänka sig något annat ursprung till föroreningen än från C.S:s fastighet. Enligt honom har en rimlig "ridå" av vattenproverna tagits ovanför den fastigheten och då även invid såväl Furulundstippen som den större tippen efter Sidensjövägen. Samtliga dessa provsvar har varit negativa med avseende på förekomsten av ämnet tetrakloreten. Enligt L-G.O:s åsikt ligger därtill soptippen intill Sidensjövägen så till att avrinningen sker åt ett annat håll, nämligen mot Fröstdalssjön, vilket för övrigt också förklarar att tippen inte omfattas av vattentäktens skyddsområde.

A.B. och A.H. har även hörts om de aktuella soptipparna och då främst med avseende på deras kännedom om vad som tippades i dem fram till dess att soptipparna lades ned, vilket för Furulundstippen var i slutet av 1950-talet och för tippen invid Sidensjövägen år 1973. A.H. har därvid uppgett att han minns att han som pojke såg att det låg tomma oljeburkar och ett gammalt bilvrak i tippen och att den "för det mesta brann". A.B. har berättat att han som "åkarpojke" vet att det vid ett tillfälle för omkring 50 år sedan tippades tre tunnor innehållande diesel blandad med lösningsmedel efter en tankrengöring ner i ravinen på tippen vid Sidensjövägen. A.B. har vidare uppgett att han kommit att ha den händelsen i åtanke därför att han efteråt fick veta att vattnet i Fröstdalssjön var förorenat. Även F.A. har berättat att det för omkring 30 år sedan hände att fisken i Fröstdalssjön dog och att man kopplat det till utsläpp från kommunens soptipp uppe på Bjästamon.

K.V. har beträffande de aktuella två tipparna uppgett att kommunen inte tippade några kemikalier i dem utan endast hushållssopor. Den enda kemiska produkt som han känner till att kommunen har tippat är koksaska, vilket var på Furulundstippen. Han har även uppgett att lakvattnet från den större tippen på Bjästamon styrdes i kulvertar mot Fröstdalssjön som honom veterligt inte har någon förbindelse med Bjästatjärn.

Vid övervägande av vad som framkommit angående de aktuella soptipparna är det tingsrättens åsikt att det förhållandet att det sannolikt kan ha förekommit att oljor och andra liknande ämnen hamnat bland hushållssoporna under de år tipparna var i bruk inte kan ha haft något samband med avseende på den specifika förorening av mark och vatten som detta mål gäller. Skulle mot förmodan det i någon av soptipparna ha funnits tetrakloreten som av något skäl frigjorts, borde detta rimligen ha återspeglat sig i de grundvattenvattenprover som tagits bl.a. invid tipparna. Deras geografiska läge i förhållande till den aktuella vattentäkten motsäger dessutom att de skulle kunna ha någon betydelse i sammanhanget. Enligt tingsrättens förmenande är utredningsläget sådant att soptipparna kan uteslutas som föroreningskälla.

Tingsrätten anser vidare att den förebringade utredningen, och då främst resultatet av de provborrningar som gjorts i området runt vattentäkten, även vederlägger de andra i målet framförda tänkbara orsakerna till föroreningen, dvs. sprängningsarbetena vid byggandet av Botniabanan, den f.d. bilskroten på en fastighet intill C.S:s samt den tvätt av fordon som uppenbarligen förkommit i en garagebyggnad på en annan grannfastighet. I fråga om arbetena vid botniabanebygget har därtill framkommit bl.a. att de sprängmedlen som använts inte innehållit något klor och att därför, vilket N.H. bekräftat, sprängningarna i sig inte kunnat orsaka förekomsten av tetrakloreten i grundvattnet. L-G. O. har dessutom hävdat att sprängningarna och det första fyndet av tetrakloreten i nätvattnet, i tiden legat så nära varandra att det med hänsyn till tillrinningshastigheten är orimligt att grundvattnet från byggområdet skulle ha kunnat nå fram till täkten under den månad som det rört sig om.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten på grund av det anförda att samtliga andra misstänkta föroreningskällor kan uteslutas. Tingsrätten anser därför att det kan hållas för visst att den förorening som konstaterats och som närmare klargjorts tidigare, måste vara en följd av utsläpp av tetrakloreten som C.S. har förvarat på sin fastighet Bjästa A och som han haft ansvaret för. Objektivt sett har således åklagaren styrkt det som påstås i gärningsbeskrivningen. I det hänseendet delar tingsrätten åklagarens åsikt att det finns anledning att se särskilt allvarligt på det inträffade med hänsyn till omfattningen av de skador som föroreningen lett till och den uppenbara risk för ännu svårare följdverkningar som den kunnat få om inte kontaminationen av dricksvattnet hade upptäckts i tid.

Det subjektiva rekvisitet

Utredningen ger inget besked om hur och varför det tetrakloreten som sålunda måste ha funnits på fastigheten Bjästa A har kommit att hamna på marken och sedan trängt ner i jordlagren. Det kan därmed inte heller anses klarlagt att det inträffade skulle vara följden av ett medvetet handlande från C.S:s sida. Något uppsåt i förhållande till den mark- och vattenförorening som utsläppet av tetrakloreten lett till är följaktligen inte styrkt.

Frågan härefter är om föroreningen kan anses vara en följd av att C.S. i sitt handhavande av ämnet varit oaktsam.

Oaktsamhet i straffrättslig mening kan karakteriseras som en avvikelse från ett riktigt eller åtminstone godtagbart beteende. Vid bedömningen av huruvida ett visst handlande är oaktsamt tas även hänsyn till gärningsmannens möjligheter och kunskap om att i den föreliggande situationen kunna bete sig på annat sätt. Vid prövningen av brott av nu ifrågavarande art skall därtill vägas in de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.miljöbalken (MB). I 2 och 3 §§ i detta kapitel föreskrivs sålunda, såvitt nu är av intresse, att alla som driver eller avser bedriva verksamhet som kan ha miljöpåverkan är skyldiga att dels skaffa sig nödvändig kunskap om verksamheten, dels ombesörja erforderliga skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som verksamheten kräver, allt i syfte att förhindra skada eller olägenhet för människors hälsa och för miljön. Av 26 kap. 19 § MB följer vidare att den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra sådana olägenheter är skyldig att fortlöpande planera och kontrollera sin verksamhet för att motverka och förebygga sådana verkningar. Sammantaget kan således sägas att det aktsamhetskrav som uppställs i MB är sådant att tröskeln för vad som är att anse som ett icke godtagbart beteende är satt förhållandevis lågt i synnerhet om verksamheten i fråga eller den vidtagna åtgärden kan betecknas som potentiellt farlig.

För bedömningen av det aktuella fallet har tingsrätten i konsekvens med vad som tidigare anförts, att utgå ifrån att C.S. har förvarat tetrakloreten på sin fastighet Bjästa A och att ämnet på ett eller annat sätt, exempelvis genom att förvaringskärlet sprungit läck genom rostangrepp eller yttre påverkan, runnit ut på marken. Enligt vad C.S. själv uppgett har han sedan länge varit väl medveten om hälsoriskerna med tetrakloreten. Hans insikter härom har också belysts i den tidningsartikel som åberopats i målet. C.S. har vidare känt till att fastigheten Bjästa A och de övriga fastigheter som utgör den s.k. hästgården, ligger inom skyddsområdet för Bjästatjärns vattentäkt. Mot den bakgrunden har hans ansvar för att genom fortlöpande kontroller och skyddsåtgärder förhindra att tetrakloreten kunde komma fritt och förorena omgivningarna varit extra stort. Genom det valda sättet att förvara tetrakloretenet har det i princip ålegat C.S. att vidta sådana långtgående försiktighetsmått att han i princip helt eliminerat möjligheten att ämnet, även vid en olyckshändelse, kunde komma att äventyra marken och vattnet i området. Enligt tingsrättens mening visar det inträffade att C.S. inte har levt upp till det kontrollansvar han haft och att han inte heller omgärdat förvaringen av tetrakloretenet med sådana säkerhetsåtgärder som med hänsyn till omständigheterna har varit befogat. Tingsrätten finner således att den konstaterade föroreningen inte kan förklaras på annat sätt än att C.S. brustit i sin omsorg om det tetrakloreten han förvarat på fastigheten Bjästa A.

Tidsaspekten

Enligt B.E. har det i de vattenprover som tagits sedan april 2004 inte påträffats några spår av några sådana nedbrytningsprodukter som tetrakloreten med tiden spjälkas upp i, såsom trikloretylen. Uppgiften, vilken för övrigt också verifieras av åberopade provsvar, ställd samman med vad N.H. uppgett om att nedbrytningsprocessen under normala förhållanden börjar efter omkring fyra veckor, talar för att utsläppet av tetrakloreten skett relativt nära i tiden före den första provtagningen. I samma riktning talar dels det förhållandet att koncentrationen av tetrakloreten i vattnet i råvattenbrunnarna från juni 2004 successivt steg fram till en högsta notering under sensommaren samma år för att därefter stegvis ha avtagit, dels de aktuella fastigheternas läge och inbördes avstånd. När det gäller tidsaspekten har N.H. därtill uttalat som ett rimligt antagande att det inte bör ha tagit mer än ett år för ett utsläpp av tetrakloreten i marken på C.S:s fastighet att nå ner till grundvattennivån. På grund av vad som sålunda framkommit och att L-G.O. dessutom upplyst att tillrinningshastigheten av grundvatten från skyddsområdets ytterområde är beräknad till cirka ett år, finner tingsrätten att det kan hållas för visst att den inträffade föroreningen av tetrakloreten inte kan ha inträffat tidigare än april 2002.

Slutsats

Sammanfattningsvis finner tingsrätten utrett att C.S, i enlighet med åklagarens alternativa gärningspåstående, skall dömas för vållande till miljöstörning eftersom han, som ansvarig företrädare för firman i Bjästa och personligt ansvarig för hanteringen av det tetrakloreten som han använder i sin tvätterirörelse och kommit att förvara på fastigheten Bjästa A invid Bjästatjärns vattenverk och inom gällande vattenskyddsområde, av oaktsamhet någon gång under perioden april 2002 - april 2004 har förorenat dels marken på den egna fastigheten, dels grundvattnet under densamma och intilliggande fastigheter. Föroreningen har med avseende på det sistnämnda vållat betydande skador och varit av särskilt farlig art såtillvida att det hälsovådliga ämnet tetrakloreten, som C.S. sålunda av försummelse låtit komma ut i naturen och nå grundvattnet, på grund av grundvattenströmmarna har förorenat vattnet i råvattenbrunnarna till Bjästatjärns vattenverk; en förorening som inneburit att Bjästabornas hälsa och tillgång till tjänligt dricksvatten allvarligt äventyrats.

Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten bl.a.:

För brottet vållande till miljöstörning är som påföljd föreskrivet böter eller fängelse i högst två år. Det brott som C.S. gjort sig skyldig är så allvarligt att det, trots att det rör sig om ett s.k. oaktsamhetsbrott, ligger på fängelsenivå. Tingsrätten bedömer att straffvärdet är fängelse tre månader. Brottet är emellertid inte av den art att ett frihetsstraff oundgängligen måste dömas ut. Straffet kan stanna vid villkorlig dom. På grund av brottets svårighetsgrad, och då förutsättningar härför i övrigt föreligger, bör den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. I konsekvens med straffvärdet skall antalet timmar samhällstjänst bestämmas till 90 och det alternativa fängelsestraffet till tre månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer C.S. för vållande till miljöstörning till villkorlig dom med samhällstjänst 90 timmar.