RH 2009:23

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Thomas Wibergh) anförde i beslut den 17 mars 2009 följande.

SKÄL

J.F. är begärd överförd enligt av finsk åklagare utfärdad arresteringsorder. Korsholms tingsrätt har häktat J.F. som misstänkt för de brott som ovan angivits. Denne har som hinder mot överlämnande anfört att de brottsbeskrivningar som den finländske åklagaren givit är alltför vaga och ospecificerade för att ligga till grund för ett överlämnande. Tingsrätten finner dock att man under en förundersökning inte kan ställa samma krav på exakthet vid gärningsangivelsen som vid en rättegång. De beskrivningar som finns i målet är enligt tingsrättens mening fullt tillräckliga för att kunna avgöra vilket handlande från J.F:s sida som åklagaren begär denne överlämnad för. Den invändningen har således icke bärkraft.

J.F. har vidare invänt att den gärning (nr 3) som benämns Utsättande alternativt Anstiftan till utsättande inte motsvarar brott i Sverige. Den finska strafflagens 21 kap. 14 § har följande lydelse: "Utsättande: Den som försätter någon annan i ett hjälplöst läge eller lämnar någon som han är skyldig att dra försorg om i ett sådant läge och därigenom utsätter denne för fara till liv eller hälsa, skall för utsättande dömas till böter eller fängelse i högst två år.". Det som enligt den preliminära brottsbeskrivningen häradsåklagaren lägger J.F. till last är att denne, sedan han genom brotten nr 1 och 2 försatt målsäganden i ett hjälplöst tillstånd, underlåtit att snabbt se till att målsäganden erhållit medicinsk hjälp. Målsäganden har därför utsatts för ytterligare fara för liv eller hälsa. Det rör sig således om ett rent farebrott där ingen konkret skada behöver ha inträffat. Svensk rätt känner inte till någon allmän regel av den innebörd den finska bestämmelsen har. Det som ligger närmast till hands är framkallande av fara för annan i brottsbalkens 3 kap. 9 §. Det brottet kan i och för sig begås genom underlåtenhet (se Kommentaren till Brottsbalken s. 3:61-62). Det som då i så fall kan medföra ansvar är emellertid underlåtenhet avseende ytterligare tillkommande faror, att man till exempel lämnar en misshandlad hjälplös person i snön med risk att frysa ihjäl eller i vattnet med risk att drunkna. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig med avseende på konsekvenserna av en redan (genom ett tidigare brott) inträffad skada. Den finska straffbestämmelsen har således ingen motsvarighet enligt svensk rätt, och överlämning kan enligt 2 kap. första stycket aktuell lag därför inte ske för den gärningen.

J.F. har även hävdat att hans möjligheter att tvåinstansprövning i annat brottmål skulle omintetgöras om han nu överförs till Finland. Tingsrätten anser dock att man då måste beakta gällande bestämmelser om laga förfall vid domstolsförhandlingar samt de möjligheter som finns för tillfällig överföring av frihetsberövad person mellan Sverige och Finland. Det gäller två länder med utpräglat närbesläktade rättssystem som får antas på ett lojalt sätt följa intentionerna i de överenskommelser som finns på området, (jfr grunderna för bedömningen i rättsfallet NJA 2007 s 168). Detta gör att den av J.F. befarande risken ter sig så obetydlig att den inte hindrar ett beslut om överlämnande. Det saknas därför också anledning att förordna om att verkställigheten skulle skjutas upp.

SLUT

Tingsrätten beslutar därför att J.F. skall överlämnas till Finland för lagföring av grov misshandel alternativt anstiftan till grov misshandel samt grovt frihetsberövande alternativt anstiftan till grovt frihetsberövande (punkterna 1 och 2 i häradsåklagarens brottsbeskrivning). Överlämnande för lagföring av utsättande alternativt anstiftan till utsättande (punkten 3) skall dock vägras.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller och Joakim Zetterstedt, referent, samt adjungerade ledamoten Emma Brehmer) anförde i beslut den 27 mars 2009 bl.a. följande.

SKÄL

J.F. har överklagat tingsrättens beslut att bevilja överlämnande av honom till Finland för lagföring. Enligt tingsrättens beslut ska J.F. överlämnas för lagföring avseende gärningar som, enligt vad som anges i arresteringsordern, betecknas som "grov misshandel" (gärning nr 1) och "grovt frihetsberövande" (gärning nr 2).

J.F. har invänt att de gärningsbeskrivningar som lämnas i arresteringsordern avseende gärningarna "grov misshandel" och "grovt frihetsberövande" är ofullständiga och att de inte beskriver brottsliga handlanden som motsvarar något svenskt brott. Enligt J.F. är bristen sådan att överlämnande därför inte bör beviljas.

Det framgår av 4 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, i det följande benämnd arresteringsorderlagen, med vidare hänvisning till 1 kap. 4 § samma lag, vilka krav som ska ställas på form och innehåll i en arresteringsorder. När en begäran till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överlämnande, ska åklagaren ge den utfärdande myndigheten möjlighet att inom viss tid inkomma med komplettering (4 kap. 2 a § arresteringsorderlagen). Om bristerna trots detta kvarstår, får överlämnande inte beviljas (2 kap. 3 § 1 arresteringsorderlagen). Enligt förarbetena till lagen får det bedömas från fall till fall vad som är "väsentlig olägenhet" (prop. 2003/04:7 s. 183). Det avgörande är alltså att uppgifterna är så fullständiga att överlämnandefrågan låter sig bedömas, särskilt med avseende på frågor om hinder mot överlämnande som kan aktualiseras i ett särskilt fall.

Enligt hovrätten är de uppgifter som lämnas i arresteringsordern inte så bristfälliga att de inte kan ligga till grund för prövningen av frågan om överlämnande. Uppgifterna framstår som tillräckliga för att det ska vara möjligt att bedöma om det utifrån reglerna i 2 kap. arresteringsorderlagen finns något hinder mot överlämnande. Av särskilt intresse är om det finns hinder mot överlämnande på den grunden att de gärningar som i arresteringsordern betecknas som "grov misshandel" och "grovt frihetsberövande" inte motsvarar brott enligt svensk lag. Den utfärdande myndigheten i Finland har i arresteringsordern angett att dessa gärningar är s.k. listbrott, dvs. gärningar för vilka det i den finska lagstiftningen är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer (se a. prop. s. 173). Enligt 2 kap. 2 § andra stycket arresteringsorderlagen ska överlämnande beviljas för sådana "listbrott" även om de inte motsvarar brott enligt svensk lag. Redan på den grunden föreligger inte hinder mot överlämnande. Inte heller i övrigt har det framkommit att det finns något hinder mot att överlämna J.F. till Finland.

Det är i målet upplyst att Västmanlands tingsrätt den 16 mars 2009 dömt J.F. för bl.a. grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning till fängelse ett år sex månader. J.F. har uppgett att han har för avsikt att överklaga domen. Han har mot den bakgrunden yrkat att - om han skulle överlämnas till Finland - verkställigheten av beslutet skjuts upp, så att han inte riskerar att gå miste om möjligheten att fullfölja ett överklagande i hovrätten. Åklagaren har redan vid tingsrätten framhållit att ett uppskjutet överlämnande inte är ett bra alternativ, särskilt mot bakgrund av att det är oklart hur lång tid det skulle ta innan överklagandet kan prövas i hovrätten. På fråga från hovrätten angående hur J.F. ska kunna fullfölja sitt överklagande om han överlämnas har åklagaren uppgett att den frågan får lösas när det blir tid för huvudförhandling och efter hur situationen då ser ut. Enligt åklagaren är det svårt att överblicka följderna av om ett villkor uppställs om återförande av J.F. till en rättegång i hovrätten, bl.a. utifrån frågan om hur J.F. efter ett återförande ska kunna hållas frihetsberövad i Sverige.

Den begäran om överlämnande som prövas i målet har översänts från Finland med stöd av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet). Rambeslutet innehåller flera bestämmelser som syftar till att skapa balans mellan å ena sidan den långtgående skyldighet som finns att överlämna enligt en arresteringsorder och å andra sidan medlemsstaternas intressen av att den rättsskipning som sker i varje stat respekteras och får avsedd verkan. När, som i förevarande fall, den som begärs överlämnad är föremål för lagföring i den verkställande staten, anvisar rambeslutet dels möjligheten att skjuta upp överlämnandet och dels en möjlighet att, i stället för uppskjutande, tillfälligt överlämna den som begärs överlämnad (artikel 24). Dessa möjligheter har i Sverige genomförts genom bestämmelser i 6 kap. 1 § andra och tredje styckena arresteringsorderlagen. Mot den bakgrunden framstår det för hovrätten som klart att det inte finns någon motsättning mellan å ena sidan åtagandet att överlämna J.F. till Finland och det intresse Finland har av att kunna lagföra J.F. för den brottslighet han är misstänkt och å andra sidan intresset av att lagföringen av J.F. kan genomföras i Sverige.

Hovrätten konstaterar att åklagaren inte lämnat någon förklaring till hur J.F., om han överlämnas utan ett villkor om återförande, ska kunna fullfölja ett eventuellt överklagande av Västmanlands tingsrätts dom. Detta blir knappast något problem om J.F. försätts på fri fot av de finska myndigheterna. Om han emellertid är häktad eller verkställer ett i Finland ådömt frihetsberövande straff vid den tidpunkt då högre rätt i Sverige ska pröva hans överklagande - om ett sådant görs - uppkommer frågan om hur han ska kunna inställa sig till en förhandling här. Det framstår knappast som möjligt att begära J.F. överlämnad till Sverige enligt en svensk arresteringsorder. För det skulle nämligen krävas att J.F., i det mål han själv har överklagat, häktas i sin utevaro (se 3 § förordningen [2003:1178] om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Någon annan möjlighet att inställa J.F. till en svensk rättegång, om han är frihetsberövad i Finland, torde inte finnas.

Den möjlighet som då står till buds är att J.F. överlämnas till Finland med ett sådant villkor om återförande som avses i 6 kap. 1 § tredje stycket arresteringsorderlagen. Hovrätten delar åklagarens synpunkt att det finns praktiska svårigheter med en sådan lösning. Efter ett återförande till Sverige skulle det inte vara möjligt att med tvångsmedel säkerställa ett tillbakaförande till Finland för lagföring eller straffverkställighet. För att återfå J.F. skulle det närmast krävas att finska myndigheter utfärdade en arresteringsorder (se prop. 1982/83:91 s. 17 f. angående motsvarande frågeställning vid tillfällig utlämning till Sverige). Även mot bakgrund av dessa svårigheter framstår det som det lämpligaste alternativet att J.F. överlämnas med ett villkor om återförande. Det blir närmast en uppgift för åklagaren att i samråd med finska myndigheter närmare klargöra de praktiska arrangemangen kring återförandet.

När rätten beslutar att någon ska överlämnas från Sverige ska den också pröva om beslut om tvångsmedel ska gälla till dess beslutet om överlämnande har verkställts (5 kap. 7 § arresteringsorderlagen). Enligt hovrätten finns det alltjämt risk för att J.F. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av den brottslighet för vilken han ska överlämnas. Det saknas inte risk för att J.F. avviker eller undandrar sig ett överlämnande. Han ska därför kvarbli i häkte till dess att beslutet om överlämnande har verkställts eller annat beslutas. Åklagaren bör ges tillstånd att meddela restriktioner.

SLUT

1. Hovrätten ändrar tingsrättens beslut i frågan om överlämnande endast på det sättet

a) att överlämnande beviljas för de gärningar som i arresteringsordern betecknas som "grov misshandel" (gärning nr 1) och "grovt frihetsberövande" (gärning nr 2),

b) att det föreskrivs som ett villkor för överlämnandet av J.F. att han, om han är frihetsberövad i Finland vid lagföring eller straffverkställighet till följd av överlämnandet och kallas till en förhandling i högre rätt i Sverige med anledning av ett överklagande av honom av Västmanlands tingsrätts dom den 16 mars 2009 i mål B 2501-06, kommer att återföras till Sverige för att närvara vid en sådan förhandling. De närmare villkoren för återförandet bestäms av åklagaren efter samråd med behöriga myndigheter i Finland.

2. J.F. ska kvarbli i häkte till dess att beslutet om överlämnande har verkställts eller till dess annat beslutas. Åklagaren får fortsatt tillstånd att meddela J.F. restriktioner.

Hovrättens beslut meddelat: den 27 mars 2009.

Mål nr: Ö 2395-09.

Lagrum: 1 kap. 4 §, 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2 och 2a §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Litteratur: Prop. 1982/83:91 s. 17f., prop. 2003/04:7 s. 173 och s.183.