Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositionen behandlas vissa frågor som rör användningen av tvångs- medel enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen och utlämningslag- stiftningen samt en del andra utlämningsrättsliga frågor.

Såvitt gäller det nordiska vcrkställighetssamarbctet föreslås åtgärder för att komma till rätta med de problem som kan uppkomma om de dömda försöker undandra sig verkställighet genom att flytta mellan de berörda länderna. Det föreslås bl. a.att polismyndigheten. om myndighet i den stat där straffet skall verkställas eller om efterlysning utfärdats i den staten. skall ombesörja att den dömde förs till denna stat för verkställighet av straffet.-

Pä utlämningsrättens område föreslås bl. a. att institutet tagande i förvar avskaffas och att ett häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggningi stället skall gälla. inte som nu till dess ärendet avgörs. utan till dess att utlämningen verkställs. Polismyndigheterna föreslås också få befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett utlämningsbeslut under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Beslut om utlämning till ett annat nordiskt land föreslås vidare i uppen- bara fall bli decentraliserade från regeringen till riksåklagaren.

Propositionen upptar slutligen ett förslag till reglering avdet fallet att en person som undergår straffi ett annat land skall begäras tillfälligt utlämnad till Sverige för att här lagföras för brott.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den ljuli 1983.

] Riksdagen I 982/83 . I saml. Nr 9!

• Sida 2
•  Original

Prop. 1982/83: 91 1 Förslag till

IJ

Lag om ändring i lagen ( 1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs att 8. 9 och 33 55 lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

8."

l—"äreslagen lydelse

Här i riket meddelad dom. varigenom dömts till fängelse. mä verkställas i Danmark. Finland. Island eller Norge. om den dömde när verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda stater. mä även eljest domen verkställas där. om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten. anses den tid. under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk myndighet. såsom strafftid.

9.5"

Om någon. som här i riket dömts till fängelse. skall för verkställighet av domen överföras till Danmark. Finland. Island eller Norge. skola. bestämmelserna i 7 och 18 55 lagen om utlämning för brott till Dan- mark. Finland. lsland och Norge äga nmtsvarande tillämpning.

' Senaste lydelse 1964: 548. 1 Senaste lydelse 1964: 548.

Bifalls en framställning om verk- ställighet av domen i den andra .vta- ten. ska/l kriminalvärdsstyrelsen vid behov (nnbesärja att den dömde överförs till den staten. Styrelsen fär därvid begära hjälp av polis- myndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. Påträffas den dömde här i riket

före frigivningen. får polismyndig-

heten på begäran av myndighet i den andra staten eller med anled- ning av där utfärdad efterlysning orrtbestfirjtt att han öre/jöns till den .vtatenjär verkställighet av straffet. Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från Sverige till den andra staten. anses den tid. under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet. såsom strafftid.

,

Om någon. som här i riket dömts till fängelse. skall för verkställighet av domen överföras till Danmark. Finland. Island eller Norge skall bestämmelserna i 7 och 18 5.5 lagen (1959-254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge tillämpas.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1982/83: 91 Nuvarande lydelse

Vad nu sagts skall ej gälla. om den dömde enligt vad därom är stadgat skallfärpassas. förvisas el— ler utvisas ur riket och må beford— ras till den andra staten.

'.'.)

Föreslagen lydelse

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är jö— reskrivet skall utvisas ur riket och därvid får befordras till den andra staten.

33 53

Regeringen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkom- mer kriminalvårdsstyrelsen mä utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 s" talan inför domstol här i riket. skall justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran.

Föranleder verkställighet enligt l & talan inför domstol här i riket. skall ifråga om behörighet att ta emot stämning samt att tala och svara gälla samma regler som om det ärfråga om en svenska statens fordran.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1983.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957: 668) om utlämning för brott dels att 16. 20 och 22 åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 26 a s. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 .S'

Riksåklagaren skall till grund för .sitt yttrande verkställa erforderlig utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brott- mål. Beslut av rätten gäller tills vi- dare intill dess ärendet har avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i 15 .6 har funnit hinder möta mot utlämning. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

"1 Senaste lydelse 1974: 913. ' Senaste lydelse 1981: 1090.

Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brott— mål. Beslut av rätten gäller tills vi- dare intill dess ärendet har avgjorts eller. om utlämning beviljas, intill dess denna har verkstä/Its. Fiimer högsta domstolen hinder mot ut- lämning möta enligt I—IO $$$. upp- hör dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot ut- lämning som avses i I ] ä' första stycket. gäller beslutet ej under tid då personen med anledning av

• Sida 4
•  Original

Prop. 1982/83: 91

Nuvarande lydelse

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut se- nast meddelatsf

Föreslagen lydelse

misstanke om brott sonrdär avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergå/'fängel- sestraff-eller eljest är (nn/tänderta- gen på anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan med- delas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränk- ning till viss tid.

Den som hålls häktad i utläm- ningsärendet äger påfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast med- delats.

20 &?

Sedan högsta domstolens beslut meddelats. anmäles ärendet för rege- ringen. (_)m högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1— 10 Så. må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat mä dock bestämmas att. om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 s. frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas. skall utsättas tid. inom vilken den främ- mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden mä icke utan syn- nerliga skäl överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna. att den. som enligt beslut skall utläm- nas. i avbidan på verkställigheten

skall tagas i fört-'ar eller ställas un- -

der uppsikt.

Regeringen äger. om skäl äro därtill. tillerkänna offentlig _Iörsva- rare ersättning av allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades av högsta dont- stolen.

1 Senaste lydelse 1975: 292. 3 Senaste lydelse 1975: 292.

Om utlämning beviljas. skall ut- sättas tid. inom vilken den främ- mande statcn skall hämta den som utlämnas. Tiden för inte utan syn- nerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i orten skall biträda vid verkställig- heten av utlämningen och får i an- slutning härtill. om den som skall utlämnas är på fri fot. vid behov omhänderta honom. doek längst under tjugofyra timmar.

Regeringen beslutar om ersätt- ning av allmänna medel till offent- lig försvarare för arbete hos rege- ringen.

• Sida 5
•  Original

'.Il

Prop. 1982/83: 91 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 a s" _ .

Har utlämning till Sverige ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den främmande staten, ankommer det på polismyndigheten i den ort där rättegången förs att ombesörja. att sådant överlämnande sker. Polis- myndigheten får omhänderta den utlämnade i den utsträckning som behövs för att överlämnandet skall kunna genomföras. _

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1983. För fall då en framställning om utlämning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 16 å i sin äldre lydelse.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark. Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge _

dels att 1. 12. 15. och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. 20—23 åå av nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse . Föreslagen lydelse

. 1 5 Den som i Danmark. Finland. island eller Norge är misstänkt. tilltalad- eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket. mä efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

Skall en dom. som har meddelats i Danmark. Finland. Island eller

Nm'ge. enligt särskilt beslut verk- ställas i nägon annan av dessa stater. anses domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i _den sistnämnda staten.

12151 Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åkla- garen. om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot-

' Senaste lydelse 1981: 1091.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1982/83: 91 (,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

svarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff. använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är före- skrivet för brottmål. Tvängsmcdel mä användas utan att särskild utred- ning. utöver vad av framställningen om utlämning framgår. förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brot- (Cl.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen ijall som avses i [5 a f_liutnit hinder mot utlämning möta. 'falan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger päfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut se- nast meddelats.

Beslut av rätten om användande

_av tvångsmedel" gäller tills vidare

intill dess ärendet har avgjorts el- ler. om utlämning beviljas. intill dess denna har verkställts. Finner högsta domstolen hinder mot ut- lämning möta enligt l-—5 5.5. upp- hör doek beslutet genast att gälla. Föreligger sädant hinder mm ut- lämning som avses i 6 35 första stycket. giiller beslutet ej utuler tid då personen med 'anledning av misstanke om brott som där avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller undergå/'fängel- sestraff-eller eljest är omhänderta- gen pä anstalt.

Beslut om tvångsmedel kan med- delas även efter det att utlämning har beviljats.

Talan mot rättens beslut ifråga om tvångsmedel förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränk- ning till viss tid.

Den som hålls häktad i utläm- ningsärendet äger päfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast med— delats.

15 s?

Har den som avses med framställningen enligt 10 å andra stycket sam- tyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4. 6 eller 8 & för handen. äger åklagaren. om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras. meddela beslut om

utlämning.

(.)m åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket sägs. skola handlingarna i ärendet. sedan utredningen avslu- tats. skyndsamt översändas tillju- stiliedepartementet. varefter" rege-

3 Senaste lydelse 1975: 294.

Om åklagaren inte meddelar be- slut om utlämning enligt första stycket. skall handlingarna i ären- det. sedan utredningen avslutats. skyndsamt överlämnas till riksåkla- garen. Om det är uppenbart att

• Sida 7
•  Original

Prop. 1982/83: 91

Nuvarande lydelse

ringen skall giva sitt beslut över frautställningen. '

Föreslagen lydelse

framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborga— re eller faller under 4 eller 8 >>. får riksåklagaren bevilja utlf'itnning. ! annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hos justiliedejnirtetnentet. varefter re- geringen meddelar beslut iärendet.

Vid beviljande av utlämning mä förordnas. att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten: och mä därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas

påkallade.

lbs

Beslut om utlämning skall verk- ställas sä snart ske kan. Vid bevil- jande ar utlämning mä _li'irordnas att den. som enligt beslutet skall utlämnas. i avbidan pä verkstäl- ligheten skall tagas iförvar eller- ställas under uppsikt. '

20

21

Beslut om utlämning skall verk- ställas sä snart det kan ske. Polis- myndigheten i orten skull biträda vid i'erkställigheten och för i an- slutning härtill. om den som skall utlämnas är på _fri för. vid behov omhänderta honom. dock längst uta/er tjugo/yra tim/nar.

.'t ä.

Fräga om ersättning av all- männa medel till offentligji'irsu'ara- re prövas. för arbete hos regering- en av denna ochjör arbete hos riks- åklagaren av denne.

ä'

Beslut av riksåklagaren enligt [5 35 andra stycket eller 30 ?"./är inte överklagas. '

22.5

Har utlämning till Sverige jrän någon av de i I 55 nämnda staterna ägt rum för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet i den andra staten. ankommer det på po- li..sm_wzdigheten i den ort där rätte- gången förs att ombesörja. att så- dant över/('imnande sker. Polismyn- digheten får omhänderta den ut- lämnade i den utsträckning som be- hövs för att överlämnande! skall kunna genomji'iras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. För fall då en utlämningsfram- ställning har kommit in före ikraftträdandet tillämpas dock 12 och 15 åå i deras äldre lydelse. '] Förutvarande 20 ;; upphävd 1975: 294.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1982/83: 91 _ 8

Utdrag JUS'I'ITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1982-09-16

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström. Friggebo. Dahlgren. Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. An- dersson. Boo. Eliasson. Elmstedt. Ahrland. Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss med förslag till ändringar i utlämningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen

1. Inledning

1 en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (dnr 1057-82) behandlas vissa frågor som gäller användande av tvångsmedel enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen och utlämningslagstiftningen och en del andra utlämningsrättsliga frågor. Promemorian innehåller förslag till ändringar i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighetav straff m.m. (nordiska verkställig- hetslagenl. lagen (19571668) om utlämning för brott (allmänna utlämnings- lagen) och lagen (1959: 2541 om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Den bör fogas till protokol- let i detta ärcnde som bilaga I.

Promemorian har remissbehandlats. En inom_iustitiedcpartementet Upp- rättad sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2.1. Bakgrund

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av bro'ttmålsdomar reg- leras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del finns bestämmelser om dessa frågor i den nordiska verkställighetslagen (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa' föreskrifter rörande till- lämpningen av-nämnda lag (NVK).

Samarbetet omfattar bl. a. verkställighet av ordinärt frihetsstraff. dvs. för svensk del fängelse. På begäran av domslandet kan verkställigheten av-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1982/83: 9] 9

ett sådant straff flyttas över till det land där den dömde är medborgare eller har sitt hemvist eller. om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligast. till det land där han uppehåller sig (jfr Sä och 855 första stycket _ NVL).

Bestämmelser om vad som gäller i fråga om utlämning för brott från Sverige är samlade i två författningar — den allmänna utlämningslagen och den nordiska utlämningslagen. Enligt båda dessa lagar kan tvångsmedel. bl. a. frihetsberövande säkerhetsåtgärder. användas för att säkerställa verkställigheten av ett utlämningsbeslut.

I den inledningsvis nämnda promemorian behandlas vissa frågor om ändringar i den nordiska verkställighctslagen och utlämningslagarna som har aktualiserats under senare är. Frågorna kan sägas vara av begränsad karaktär men har visat sig ha en återkommande praktisk betydelse.

Såvitt gäller det noridska verkställighetssamarbetet har bl. .a. justi- tieombudsmannen (JO) i ett beslut den 22 september 1975 fäst uppmärk- samheten pä att de dömda stundom kan undandra sig straff genom att. efter det att beslut om överflyttning av verkställigheten har meddelats. återvända till domslandet eller genom att flytta mellan de nordiska län- derna. Att så kan ske beror till en del på att man har ansett att det inte finns någon svensk myndighet som i dessa situationer är behörig att ingripa för att med tvång ombesörja att straffet verkställs. Kriminalvårdsstyrelsens befattning med verkställigheten har nämligen i princip upphört. sedan en framställning om överflyttning av straff—verkställigheten till annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har ombesötjt överfö- ring av den dömde till det andra landet. Skulle styrelsen få kännedom om att den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om verkställighetens överflyttning. anses styrelsen inte ha befogenhet att påkalla polisens biträ- de för att få den dömde överlämnad till det andra landet. Styrelsen har inte heller praktiska möjligheter att fatta sådana beslut. Även en svensk polis- myndighet saknar befogenhet att självständigt ingripa och föra den dömde till verkställighetslandet. om han av dess myndigheter skulle vara efterlyst på grund av att han avvikit. Det är därför motiverat att vidta åtgärder i syfte att göra samarbetet mera effektivt för fall av denna typ.

Tagande iförvar är en säkerhetsåtgärd som tillämpas i utlämningsären- den. Den innebär frihetsberövande och syftar till att säkerställa verkstäl- ligheten av ett utlämningsbeslut. Åtgärden beslutas av regeringen eller. i 'vissa- fall enligt den nordiska utlämningslagen, av åklagare. Lagarna om utlämning för brott innehåller emellertid inte några bestämmelser om full- följd av talan mot eller överprövning i annan ordning av beslut om för- varstagande. Utlämningslagstiftningen kan därför i det avseendet sägas stå i mindre god överensstämmelse med den nya regeringsformen (RF) som ger alla som vistas här i landet en grundlagsfäst rätt att få till stånd en domstolsprövning av" ett administrativt frihetsberövande (2 kap. 9 och 20.55). Även om den kompletterande bestämmelsen i 2 kap. 9,5 tredje

• Sida 10
•  Original

Prop. 1982/83: 91 10

stycket iRF innebär att den berörde alltid kan vända sig till allmän domstol. om den aktuella författningen inte innehåller några regler om behörig domstolsprövning. är det ändå påkallat att ändra tvångsmedelsregleringen i utlämningslagstiftningen så att man uppnår full överensstämmelse med grundlagens föreskrifter.

Det har vidare visat sig att en utlämning stundom kan vara svår att verkställa. när den som skall utlämnas är på fri fot. Den eftersökte kan nämligen isådana fall sabotera utlämningen genom att underlåta att infinna sig hos polisen på utsatt tid eller annars hålla sig undan. Detta medför självfallet olägenheter, bl. a. med hänsyn till att polismän från den främ- mande staten som har rest hit i ärendet då får återvända hem med oförrät- tat ärende. För att man skall komma till rätta med problem av detta slag har här också tagits upp frågan om att ge polismyndighet befogenhet att under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Sedan flera år tillbaka pågår en systematisk strävan att decentralisera ärenden från regeringen. Som ett led i denna strävan har tagits upp frågan om att till riksåklagaren överlämna beslutanderätten i sådana nordiska utlämningsärenden där det är uppenbart att utlämningsframställningen skall bifallas och som med nuvarande ordning prövas av regeringen.

Från äklagarhåll har vid några tillfällen påpekats att det finns ett behov av att kunna begära tillfällig utlämning till Sverige av personer som under- går frihetsstraff utomlands och som här i landet är misstänkta för brott. Andra stater har i motsvarande situation möjlighet att begära utlämning för att kunna genomföra en rättegång och därefter'återlämna personen till den stat varifrån han har utlämnats för att han skall avtjäna återstoden av det där åtlömda frihetsstraffet. För svensk del anses emellertid möjlighet sak- nas att på detta sätt begära tillfällig utlämning. Man har med hänvisning härtill pekat på att i synnerhet när det gäller rättegångar'med många tilltalade och vittnen problem uppkommer. om rättegången i Sverige helt eller delvis måste anstå till dess att den misstänkte har avtjänat sitt straffi ett annat land.

2.2 Tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet m. m.

Depurtementsförslager innebär att den som påträffas i Sverige efter att ha avvikit från ett fängelsestraff som skall verkställas i ett nordiskt grann- land på grund av en svensk dom får återföras till verkställighetslandet genom polismyndighets försorg. Med sikte på fall då en person. efter att ha dömts till fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten överflyttad till en annan nordisk stat. tar sin tillflykt till en tredje sådan stat föreslås vidare en ändring av l ä nordiska utlämningslagen med innebörd att domen i sådana situationer skall anses vara meddelad i verkställighetslandet.

Promwnoriqförslager överensstämmer med departementsförslaget. Remissinstanterna hari samtliga fall tillstyrkt promemorieförslaget eller

• Sida 11
•  Original

Prop. 1982/83:91 ll

lämnat det utan erinran. Kriminalvårdsstyrelsen har ifrågasatt om det inte som ett alternativ till de föreslagna ändringarna även bör skapas en ut- trycklig möjlighet att flytta tillbaka verkställigheten till domslandet. om den dömde finns där (se bilaga 2 avsnitt 2.2 ).

Skäl för departementsjåfirxlager Jag ansluter mig. liksom alla remissinstanser. i allt väsentligt till vad som i denna anförs i promemorian till grund för de föreslagna ändringarna i de nordiska verkställlighets- och utlämningslagarna och hänvisar därför till den där lämnade framställningen ( avsnitt 2.3 ). .

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande ifrågasatt om man inte vid sidan av promemorieförslagets reglering även bör införa en uttrycklig regel som gör det möjligt att flytta tillbaka verkställigheten till domslandet. om den dömde finns där. Styrelsen har påpekat att detta resultat i prakti- ken har uppnåtts på det sättet att man från domslandets sida hemställt att verkställighetslandets beslut om övertagande av verkställigheten upphävs. samtidigt som överflyttningsframställningen återkallas.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört bör först kon- stateras att det i rättstillämpningen har antagits att den omständigheten att verkställigheten av ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en annan nordisk stat inte utgör något hinder mot att straffet verkställs häri landet. Från den dömdes synpunkt kan ju detta ibland vara en fördel. Om han t.ex häktas här i landet för ett nytt brott. kan nämligen i så fall verkställighet av den tidigare domen påbörjas, se 9ä lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m. Underrättelse bör naturligtvis i denna situa- tion lämnas den främmande statens myndigheter. som kan förutsättas sakna anledning till erinran mot förfarandet. När ett brådskande fall av detta slag inte föreligger. synes det riktigast att förfarandet i fall av den typ som kriminalvårdsstyrelsen åsyftar följer nuvarande praxis. En överflytt- ning av straffverkställighet kan ju i enlighet med vad som påpekas i promemorian sägas utgöra ett slags folkrättslig överenskommelse och en återflyttning synes därför i möjligaste mån böra föregås av samråd med den andra staten. Några uttryckliga regler härom synes inte behövas.

Rikspolisstyrelsen har för sin del påpekat att polismyndigheterna. när det gäller det praktiska genomförandet av de förpassningar som här blir aktuella. i stor utsträckning torde komma att utnyttja kriminalvårdens transportcentraler. Till detta vill jag endast säga att de nu föreslagna åtgärderna inte avses innebära några ändringar i samarbetet mellan polis- myndigheterna och kriminalvårdens transportcentraler.

Jag förordar med åberopande av det anförda att 8 och %& nordiska verkställighetslagen och lå nordiska utlämningslagen ändras i enlighet ' med promemorieförslaget. dock med någon redaktionell justering i förhål- lande till detta.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1982/83: 91 12

2.3 Förvarstagandc i utlämningsärenden m. m.

Departeinwusy'i'irslaget innebär att institutet tagande i förvar i utläm- ningsärenden avskaffas. I stället föreslås att ett häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning skall gälla. inte som nu till dess ärendet avgörs utan till dess att utlämningen verkställs. Häktning föreslås vidare kunna ske även om det föreligger ett tillfälligt hinder mot utlämning. Motsvarande ordning föreslås gälla beträffande andra tvångsmedel i ut- lämningsärenden. — Dessutom föreslås att tvångsåtgärder skall kunna beslutas. även efter det att beslut i själva utlämningsärendet har meddelats och — för fall när den som skall utlämnas är på fri fot — att polismyndighet skall få befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett utlämningsbe- slut under en kortare tid. högst 24 timmar. omhänderta den som skall utlämnas. '

Promenmrieti'irsluget överensstämmer med departementsförslaget utom såvitt avser tiden för omhändertagande för verkställighet av utlämnings- beslut. vilken i promemorian föreslagits begränsad till [2 timmar.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat'det utan erinran. Från några håll har framhållits att den nyss angivna tiden för omhändertagande borde utsträckas till 24 timmar (se bilaga 2 avsnitt 2.3 ).

Skäl för deparremen[.tförs'lagw

När det gäller frågan om den mest ändamålsenliga utformningen av tvångsmedelsregleringen i utlämningslagstiftningen ansluterjag mig liksom alla remissinstanser i allt väsentligt till vad som har anförts i promemorian ( avsnitt 3.3 ). Jag delar alltså uppfattningen att man bör befria regeringen och. såvitt gäller vissa fall enligt den nordiska utlämningslagen. åklagarna från uppgiften att ta ställning till frågor om användande av mera varaktiga tvångsmedel i utlämningsärenden och i stället överlämna åt de allmänna domstolarna att handlägga dessa frågor. Den i promemorian föreslagna lösningen innebär vidare att regeringsformens regler om rätt för den enskil- de att få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövande tillgodoses på ett bättre sätt än f.n. Samtidigt får man ett enklare regelsystem. som i vissa avseenden även bör vara mer effektivt än den nuvarande ordningen.

'Den enda fråga där under remissbehandlingen erinringar har förts fram mot promemorieförslaget gäller begränsningen av den tidrymd under vil- ken ett polisiärt omhändertagande för verkställighet av ett utlämningsbe- slut får ske. 1 promemorian har sålunda föreslagits att polisen. för fall då den som skall utlämnas är på fri fot. skall få befogenhet att omhänderta den " eftersökte under längst 12 timmar för att säkerställa verkställigheten av utlämningsbeslutet. Om utlämningen inte kan genomföras inom denna tid. skall enligt vad som anges i promemorian vederbörande antingen försättas på fri fot eller — om det finns skäl för en sådan åtgärd — anhållas och eventuellt begäras häktad vid domstol. '

• Sida 13
•  Original

Prop. 1982/83: 91 _ 13

_ Några remissinstanser har gjort gällande att den angivna fristen på 12 timmar är alltför kort och att-den bör förlängas till 24 timmar. Framför allt från polishåll har det sålunda hävdats att det praktiska genomförandet av en utlämning ofta tar längre tid i anspråk än l2 timmar. Man har vidare påpekat att en övergång från omhändertagande till ett straffprocessuellt tvångsmedel i princip fordrar att häktningsskäl föreligger. något som många gånger inte kan påvisas med mindre än att den som skall utlämnas tidigare har underlåtit att inställa sig minst en gång. Hovrätten för Nedre Norrland anser också att man i och för sig kan diskutera en förlängning av tiden till 24 timmar. Enligt hovrätten får emellertid l2-timmarsfristen trots allt anses vara väl avvägd med hänsyn till att man vid behov kan tillgripa annan frihetsberövande tvångsåtgärd.

Själv anser jag att den i promemorian föreslagna tiden 12 timmar i normala fall borde vara fullt tillräcklig. Det ärju här bara fråga om de i och för sig ovanliga fall där häktningsskäl inte ansetts föreligga i utlämnings- ärendet. I dessa fall. då "alltså flyktfara inte bedömts vara för handen räcker det med ett så kortvarigt omhändertagande som behövs för att själva utlämningen skall kunna genomföras. Däremot är avsikten i sådana fall inte att den som skall utlämnas skall vara omhändertagen under hela den tid som polismyndigheten sysslar med frågan om utlämningens genomfö- rande. Alla förberedande kontakter med berörda myndigheter i den främ- mande staten. däribland fastställande av tidpunkten för verkställigheten. bör normalt vara avklarade dessförinnan. så att det enda som återstår är att säkerställa att den som skall utlämnas finns tillgänglig på uppgjord tid.

Även om det således står klart att ett omhändertagande i allmänhet inte skall behöva pågå under längre tid än 12 timmar. kan det tänkas uppstå situationer då denna tidsgräns behöver överskridas. Jag tänker exempelvis på sådana fall då utlämning skall ske till avlägset liggande länder och då man för säkerhets skull kan behöva omhänderta den som skall utlämnas. innan företrädare för den främmande statens polismyndighet anträder re- san till Sverige. I andra fall — t.ex. vid störningar i kommunikationerna — kan det under väntetiden uppstå ett behov av att kunna förlänga omhän- dertagandet. Jag har förståelse för att det skulle kunna uppfattas som en onödig omgång. om polisen i dessa och liknande fall skulle nödgas vända sig till åklagare för att utverka ett anhållningsbeslut för enbart några timmars förlängning av frihetsberövandet. Det ligger också i sakens natur att ett sådant anhållande i normalfallet inte skulle följas av en häktnings- framställning utan avbrytas genom att utlämningen verkställs. Med hänsyn härtill bör enligt min mening maximitiden för omhändertagande kunna göras något längre än som har föreslagits i promemorian. Den aktuella tiden får ju också ses i relation till det förhållandet att utlämning normalt sker för att möjliggöra verkställighet av förhållandevis långvariga fängelse- straff eller lagföring ifall då sådana straff är att förvänta. ' '

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att promemorieförslaget jäm-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1982/83: 91 _ |4

kas på det sättet att omhändertagande för verkställighet av'utlämningsbe- slut får pågå högst 24 timmar. Det bör betonas att detta utgör en maximi- gräns och att i normalfallen väsentligt kortare tider bör kunna tillämpas. Jag vill också framhålla att det endast i helt särpräglade fall — såsom vid ett opåräknat avbrott i kommunikationerna — bör kunna förekomma att den aktuella bestämmelsen tillämpas mer än en gång i samma utlämningsär— ende. _

Jag föreslår med hänvisning till det anförda att l6. 20 och 22 åå allmänna utlämningslagen samt [2 och löååå nordiska utlämningslagen ändras enligt promemorieförslaget med den avvikelse som jag nyss har redovisat.

2.4. Decentralisering av utlämningsbeslut enligt nordiska utlämningslagen i uppenbara fall

Departements/örxlaget innebär att beslut om utlämning till andra nordis- ka länder i icke medgivna men uppenbara fall decentraliseras från regering- en till riksåklagaren.

Promemorieförslaget överensstämmer med departementsförslaget. Remissinstunsm'na har samtliga tillstyrkt förslaget. i några fall med vissa särskilda kommentarer (se bilaga 2 avsnitt 2.4 ).

Skå/för de,")urtemanförs/age!

Även när det gäller frågan om att decentralisera beslutanderätten i nordiska utlämningsärendcn ansluterjag mig i likhet med remissinstanser— na till vad som har anförts i promemorian ( avsnitt 4 ). Jag delar således uppfattningen att flertalet nordiska utlämningsärenden där samtycke till utlämningen inte har lämnats är av den arten att regeringens ställningsta- gande i frågan inte kan anses nödvändigt. Riksåklagaren blir redan nu ibland inkopplad på de nordiska utlämningsärenden som med gällande ordning prövas av regeringen. och inom riksåklagarens kansli finns också en ingående kännedom om utlämningsrätten representerad. Det framstår mot den bakgrunden som naturligt att till riksåklagaren överlämna beslu- tanderätten i de ärenden som här avses. När erfarenhet har vunnits av den nya ordningen. kanske det också blir möjligt att fullfölja en i riksåklagarens remissyttrande framförd tanke att överlämna beslutanderätten i dessa ärenden till statsåklagare.

Jag ansluter mig också till de i promemorian framförda synpunkterna rörande gränsdragningen för riksåklagarens beslutanderätt. Bortsett från sådana fall då det är fråga om utlämning av svenska medborgare. om politiska brott eller om konkurrerande utlämningsframställningar från flera länder bör alltså riksåklagaren ha befogenhet att besluta i alla ärenden. där det är uppenbart att utlämning skall ske. Hovrätten för Nedre Norrland — som i och för sig tillstyrkt förslaget — har pekat på möjligheten att riksåkla-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1982/83: 91 . 15

garen kommer att besluta om utlämning även i sådana fall där det kan framstå som tveksamt huruvida det är uppenbart att utlämningsframställ- ningen skall bifallas. Jag vill med anledning härav betona — vilket också framhållits i promemorian — att kravet på att det skall vara uppenbart att utlämningsframställningen skall bifallas bör tolkas så att riksåklagaren vid minsta tveksamhet är skyldig att överlämna ärendet till regeringen. Detta gäller vare sig tvekan uppkommer i en lagtolkningsfråga eller rörande spörsmålet huruvida framställningen. i betraktande av förhållandena i det särskilda fallet. bör avslås med tillämpning av den fria prövningsrätt som alltid föreligger i de aktuella ärendena.

Jag anser inte att det finns anledning att i överensstämmelse med ett- uppslag från advokatsamfundets sida särskilt ålägga riksåklagaren att i de ärenden som det här gäller samråda med utrikesdepartementets rättsav- delning. Den brukar normalt inte kopplas in på de nordiska utlämnings- ärendena utan biträder i aktuellt hänseende huvudsakligen vid kontakterna med främmande stater när det gäller sådana ärenden som prövas enligt den allmänna utlämningslagen och frågor om utlämning till Sverige. Skulle omständigheterna i ett utlämningsärende vara sådana att riksåklagaren anser sig ha behov av att samråda med utrikesdepartementets rättsavdel- ning finns naturligtvis möjlighet härtill. men i så fall torde det knappast vara uppenbart att utlämning skall ske. Ett sådant ärende synes redan av det skälet böra överlämnas till regeringen för ställningstagande.

Förslaget medför ändringar i l5 och 15 a åå nordiska utlämningslagen. Dessutom bör två nya paragrafer (20 och 21 åå) införas.

2.5. Utlämning till Sverige för lagföring i vissa fall

Departemmztsji'jrslaget innebär att det införs en möjlighet att från svensk sida begära tillfällig utlämning av en person som undergår frihets- straffi en främmande stat för att en rättegång mot honom skall kunna genomföras här i landet. '

Promemoriqfi'irsluger avviker från departementsförslaget. Där föreslås att man inte skall införa några bestämmelser av angivet slag.

Remisxinsrunserna har i flertalet fall lämnat promemorieförslagct utan kommentarer. Riksåklagaren anser emellertid att bestämmelser i ämnet bör införas. Samma uppfattning kommer till uttryck i rikspolisstyrelsens remissvar.

Skäl för departwnwz(sMN/age!

l promemorian ( avsnitt 5 ) diskuteras vissa problem som kan uppkomma. när en person undergår verkställighet av ett långvarigt frihetsstraffi ett annat land och samtidigt är misstänkt för brott här i landet. Lagföringen i Sverige går då inte att genomföra, förrän den misstänkte har avtjänat sitt straff. Även om man från den främmande statens sida kan tänkas vara

• Sida 16
•  Original

Prop. 1982/83: 91 . 16

beredd att utlämna vederbörande till Sverige för rättegången men på vill- kor att han därefter återlämnas dit. kan åtgärden inte genomföras. Den svenska utlänmingslagstiftningen anses lägga hinder i vägen för ett sådant 'åtcrlämnande. När det gäller bakgrunden till. detta hänvisar jag till fram- ställningen i promemorian. .

Såsom framgår av promemorian linns'det i och för sig inte något princi- piellt hinder mot att ändra utlämningslagarna på sådant sätt att det skulle bli möjligt att efter en avslutad rättegång och utan hinder av ett eventuellt därvid ådömt straff återlämna en tillfälligt utlämnad person till den stat varifrån utlämning har skett. om ett sådant villkor ställts upp från den främmande statens sida vid utlämningen till Sverige.

Enligt promemorian kan en ändring av detta slag motiveras framför allt av processekonomiska skäl. Rör det svenska målet flera tilltalade. varav en är intagen i kriminalvårdsanstalt utomlands, och skall många vittnen höras. är det givetvis ofta en klar fördel. om rättegången kan genomföras i ett sammanhang och omfatta samtliga tilltalade.

[ promemorian påpekas å andra sidan att det praktiska behovet av en sådan ändring är ganska begränsat. Bestämmelser av detta slag skulle nämligen få aktualitet endast när det straff som verkställs i det främmande landet är mycket långvarigt och då särskilda processekonomiska skäl talar för att rättegången i Sverige bör äga rum innan vederbörande har avtjänat straffet. Det påpekas vidare att det i dessa fall sannolikt ofta skulle vara fråga om internationell brottslighet av sådant slag att organiserade fritag- ningsförsök kan befaras. Proceduren skulle enligt promemorian över hu- vud taget skapa vissa problem i fråga om bevakning m.m. med hänsyn särskilt till den folkrättsliga skyldighet som uppkommer för Sverige att uppfylla det villkor som ställs från den främmande statens sida. Med hänsyn till det anförda har i promemorian gjorts den preliminära bedöm— ningen att någon ändring i denna del inte bör föreslås i utlämningslagstift— ningen. om inte remissbehandlingen skulle ge anledning till annat ställ- ningstagande.

Promemorians ståndpunkt har lämnats utan erinran av flertalet remissin- stanser. Riksåklagaren har emellertid i sitt yttrande framhållit att man enligt hans mening i detta sammanhang bör göra sådana ändringari utläm- ningslagstiftningen att det i fortsättningen blir möjligt att efter en avslutad rättegång och utan hinder av.det ådömda straffet återlämna en tillfälligt . utlämnad person till den främmande stat varifrån utlämning har skett. De fall som här avses är enligt riksåklagaren inte helt ovanliga och vållar stora problem av såväl praktisk som processekonomisk natur. Rikspolisstyrel- sen har framfört liknande synpunkter. i

Även om alltså majoriteten av remissinstanserna har ställt sig bakom promemorieförslaget anserjag mig ha anledning att fästa särskild vikt vid vad riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har anfört. "l”ydligt är att den här diskuterade situationen inte är helt ovanlig. I takt med brottslighetens

• Sida 17
•  Original

Prop. 1982/83: 91 17

ökande internationalisering — jag tänker här inte minst på narkotikakrimi- nalitcten — kan det också väntas bli allt vanligare att en här i landet för brott misstänkt person undergår straff utomlands när en rättegång i Sverige blir aktuell. Det är givet att praktiska och processekonomiska problem kan uppkomma. när flera personer är misstänkta för allvarliga brott och rätte- gången måste genomföras i omgångar därför att en eller flera av gärnings-l männen avtjänar straffi ett annat land. Målet kan ju också efter det första rättegångstillfället bli vilande under avsevärd tid. När utlämningshindret har undanröjts. kan det visa sig att andra inblandade och eventuellt tidigare dömda är oanträffbara. Intresset av att samtidigt kttnna höra alla tilltalade mot varandra och mot åberopade vittnen kan då inte tillgodoses. något som naturligtvis kan vara ägnat att äventyra inte bara effektiviteten utan också rättssäkerheten i de aktuella målen.

Till det anförda kommer att den europeiska utlämningskonventionen direkt förutsätter en möjlighet att genomföra en tillfällig utlämning i fall av den typ som här diskuteras. Sverige har också enligt särskilda regler möjlighet att bevilja sådan utlämning (ll å andra stycket allmänna utläm- ningslagen och 6å andra stycket nordiska lagen). Även det principiella intresset av reciproeitet på utlämningsrättens område synes tala för att det för Sveriges del skapas ett utrymme för utlämning också i den andra riktningen.

Jag förordar mot bakgrund av det anförda lagändringar av den innebörd som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har föreslagit. Lämpligen bör en bestämmelse i ämnet avfattas så att. om utlämning till Sverige har ägt rum för rättegång på villkor att den utlämnade senare överlämnas till myndighet iden främmande staten. överlämnandet skall ske utan sådan prövning som föreskrivs i utlämningslagstiftningen.

l bestämmelsen bör dessutom anges att överlämnandet ankommer på polismyndigheten och att denna får omhänderta den utlämnade i den utsträckning det behövs för att åtgärden skall kunna vidtas. Regeltnässigt ärju den utlämnade förklarad häktad här i landet i det aktuella målet. och under den tid då så är förhållandet behöver ett omhändertagande enligt den nu aktuella bestämmelsen inte tillgripas. Skulle häktningen upphöra. t. ex. på den grunden att den svenska domstolen inte finner sannolika skäl föreligga att den eftersökte har begått det brott som har föranlett hans utlämning. måste emellertid polisen som regel omedelbart omhänderta honom för att hans återlämnande till den främmande staten. skall kunna säkerställas. Ett sådant omhändertagande kan_förutsättas bli helt kortva- rigt. eftersom det naturligtvis är angeläget att den utlämnade snarast möj- ligt befordras till den främmande staten. Det bör vidare understrykas att. när skyldigheten att återlämna den dömde i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp inträder. denna skyldighet avses bryta verkställigheten här i landet av beslut om häktning liksom av eventuellt ådömt straff. Har den utlämnade dömts för brottet. torde det normalt bli 2 Riksdagen 1982/83. I .raml. Nr 91

• Sida 18
•  Original

Prop. 1982/83: 91 18 aktuellt att på nytt begära honom utlämnad. i anslutning till att straffverk— ställighcten i den främmande staten avslutas.

Jag föreslår att en bestämmelse av detta innehåll tas in i den allmänna utlämningslagen som en ny 26 ä ä och i den nordiska som en ny 22 #.

Med hänvisning till vad som har anförts i promemorian utgårjag från att man från åklagarhåll kommer att iaktta försiktighet. när det gäller att använda sig av denna möjlighet till provisorisk utlämning till Sverige. och att den inte utnyttjas i andra fall än då det bedöms som nödvändigt med hänsyn till processläget. I första hand bör alltid prövas om man kan låta anstå med utlämningen till dess att den eftersökte har avtjänat sitt straffi den främmande staten. I de fall då möjligheten till tillfällig utlämning utnyttjas är det givetvis av särskild vikt att den utlämnade under vistelsen i Sverige hålls under sådan bevakning att någon risk för rymning eller fritagning inte uppkommer. Att denne återlämnas i enlighet med det villkor som den främmande staten har ställt upp blir ju en folkrättslig skyldighet för Sverige. Jag vill i sammanhanget slutligen hänvisa till konstitutionsut- skottets utlåtande i anslutning till 2 kap. 7 & regeringsformen såvitt gäller utlämning av svenska medborgare (KU [975/76: 56 s. 32).

2.6 Ikraftträdande m. ut.

De här förordade lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari l983. De nya reglerna om häktning och andra tvångsmedel bör inte äga tillämpning på fall då framställningen om utlämning har inkommit före ikraftträdandet. Detsamma bör gälla i fråga om den utvidgade beslutande- rätten för riksåklagaren i nordiska utlämningsärenden. I övrigt bör lag- ändringarna få omedelbar tillämpning efter ikraftträdandet.

5. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

19

• Sida 20
•  Original

Prop. 1982/83: 91 30

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982—12-06

Närvarande: justitierådet Fredlund. regeringsrådet Brodén. justitierådet Palm.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 1982 har regeringen på hemställan av dåvarande statsrådet Ahrland beslutat inhäm- ta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m..

2. lag om ändringi lagen (1957: 668) om utlämning för brott och

3. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan- mark. Finland. Island och Norge.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av revisionssekreterarc Ulf Berg.

Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet:

l. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963zl93) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

8 och 9 åå

I dessa paragrafer ges bestämmelser om verkställighet av en svensk fängelsedom i annat nordiskt land. Då det visat sig att verkställigheten i vissa fall kunnat undgås om den dömde återvänt till Sverige. föreslås nu att svensk polismyndighet skall erhålla befogenhet att under vissa förutsätt- ningar återföra den dömde till det land där verkställigheten skall ske enligt vad som överenskommits mellan länderna.

I lagtekniskt hänseende innebär förslaget ändringar i både 8 och 9 &. Det åliggande för kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja att den dömde förs till verkställighetsstaten. som nu stadgas i tillämpningskungörelsen (4.5 andra stycket). flyttas enligt förslaget över till lagens 8 a' som ett nytt andra stycke. Den nya bestämmelsen om bemyndigande för polismyndighet att återföra den dömde i vissa fall föreslås införd som ett nytt tredje stycke i 9 &. Att dessa bestämmelser enligt förslaget delats upp mellan 8 och 9 5.5 synes delvis vara betingat av att 7 och 18 så nordiska utlämningslagen. vartill hänvisas i 9 5 första stycket. förslås vara tillämpliga. i likhet med vad som nu gäller. i de fall då kriminalvårdsstyrelsen omhänderhar över— flyttningen av den dömde till verkställighetsstaten. medan de däremot inte Skall tillämpas då den dömde återförs genom polismyndighets försorg med stöd av den nya bestämmelsen i 9 & tredje stycket.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1982/83: 91 * ' 21

Mot huvuddragen i de' föreslagna stadgandena har lagrådet inte någon erinran. Fördelningen av bestämmelserna på två paragrafer synes dock medföra att lagtexten onödigt kompliceras. En bättre överblick skulle 'enligt lagrådets mening kunna vinnas om de föreslagna stadgandena sam— manförs till 8 &. Lagrådet kan vidare inte finna att det föreligger anledning att göra någon skillnad mellan de båda fallen av överförande i fråga om tillämpligheten av 7 och 18 åå nordiska utlämningslagen. De villkor som enligt 7 $& nämnda lag gäller vid utlämning för brott till annat nordiskt land synes i lika mån böra tillämpas vid tvångsförflyttning av en person för verkställighetsändamål. oavsett om förflyttningen sker på kriminalvårds— styrelsens initiativ eller inte. Lagrådet förordar därför att den föreslagna bestämmelsen i 9 & tredje stycket får sin plats i 8 & som ett nytt tredje stycke och att hänvisningen till 7 och 18 åå nordiska utlämningslagen får avse båda de nya stadgandena i 8 s.

Bestämmelsen i det nya andra stycket av 8 Så tar sikte på de fall då beslut meddelats om överförande av straffverkställighct till annat nordiskt land. I likhet med vad som gäller för närvarande skall det åligga kriminalvårdssty— relsen att som ett led i verkställighetssamarbetet ombesörja att den dömde överförs från Sverige till verkställighetsstaten. Det inträffar dock inte sällan att den person som avses med verkställighetsbeslutet befinner sig i verkställighetslandet eller själv beger sig dit. t.ex. därför att han har hemvist där. Styrelsens befattning med ärendet kommer då att avslutas utan att tvångsförflyttning sker. Med hänsyn till sådana fall synes åläggan— det för styrelsen böra begränsas genom tillägg av uttrycket "vid behov".

Det bemyndigande för polismyndighet som enligt det förut sagda bör tas upp i ett tredje stycke av 8 %$ avser fall då en person som omfattas av beslut om överförande av straffverkställighct påträffas här i landet före frigiv— ningen. Som berörts inledningsvis kan dessa fall uppkomma om personen i fråga återvänder till Sverige från verkställighetsstaten antingen innan straf— fet börjat avtjänas eller. om straffverkställigheten påbörjats. efter att ha avvikit från kriminalvårdsanstalt. Enligt förslaget är polismyndighetens befogenhet att återföra honom till verkställighetsstaten beroende av att myndighet i den staten framställt begäran härom eller utfärdat efterlysning. Undantagsvis kan situationen vara sådan att misstanke samtidigt föreligger om annat brott och att hans närvaro erfordras här för förundersökning eller lagföring för sådant brott. Stadgandets utformning bör i ett sådant fall inte leda till att han måste återföras.

Vad angår bestämmelsens närmare innebörd är det klart. att om straffet har verkställts till fullo eller om beslut har meddelats om villkorlig frigiv- ning som inte har förklarats förverkad det inte kan bli tal om att återföra den dömde till verkställighetsstaten. I bilaga 1 (avsnitt 2.3") till remissproto- kollet uttalas att bestämmelsen ej är avsedd att omfatta det fall att villkorlig frigivning förverkats i samband med lagföring i verkställighetslandet för nytt brott. Härmed torde avses det fall att det föreligger en ny grund för

• Sida 22
•  Original

Prop. 1982/83: 91

IJ lx)

straffverkställighcten som trätt i stället för den i Sverige meddelade do- men. Däremot torde återförande enligt den föreslagna bestämmelsen kun- na ske. om myndighet i verkställighetslandet förklarat villkorligt medgiven frihet'förverkad på grund av misskötsamhet utan samband med ny brotts- . lighet."

En viss redaktionell jämkning torde böra vidtas i det nya tredje stycket av 8 å.

Lagrådet föreslår i enlighet med det förut anförda beträffande 9 % att första stycket bibehålls i gällande lydelse och-tredje stycket utgår samt beträffande 8 & att andra—fjärde styckena ges följande lydelse:

"Bifalls en framställning om verkställighet av domen i den andra staten. skall kriminalvårdsstyrelsen vid behov ombesörja att den dömde överförs till den staten. Styrelsen får därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig.

Påträffas den dömde här i rild'et före frigivningen. får polismyndigheten på begäran av myndighet i denlandra staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning ombesörjaatt han överförs till den staten för verk- ställighet av straffet.

Skall den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från Sverige till den andra staten. anses den tid. under vilken han för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet. såsom strafftid."

I anslutning till ett yttrande av kriminalvårdsstyrelsen över det förslag om tvångsåtgärder vid överförande av verkställighet som i remissen uppta- gits i 8 och 9 Så konstateras i remissprotokollet. att det i rättstillämpningen har antagits att den omständigheten att verkställigheten av ett i Sverige ådömt fängelsestraff har överflyttats till en annan nordisk stat inte utgör något hinder mot att straffet verkställs här i landet. För att så skall få ske bör dock enligt lagrådets mening fordras att överllyttningsbeslutet Upp- hävs i samråd med den andra staten.

Sammanfattning

[ promemorian behandlas vissa frågor rörande användningen av tvångs- medel enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen och utlämningslag- stiftningen.

Såvitt gäller den s.k. nordiska verkställighetslagen ( 1963: 193) behandlas vissa problem som uppkommer. om någon — sotn enligt meddelat beslut skall verkställa ett här ådömt frihetsstraffi något annat nordiskt land — återvänder hit. innan straffet har avtjänats. Det föreslås att polismyndighet i sådana fall på begäran av myndighet i den andra staten eller med anled- ning av där utfärdad efterlysning skall föra vederbörande till den andra staten för verkställighet av straffet.

En ändring i lagen (19591254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge föreslås också för situationer där någon efter att ha dömts till fängelse i en nordisk stat och fått verkställigheten överförd till en annan nordisk stat tar sin tillflykt till en tredje sådan stat.

Promemorian innehåller vidare bl. a. en översyn av reglerna om frihets- berövande i utlämningsärenden.

Den nuvarande befogenheten — och skyldigheten — för regeringen att förordna om tagande i förvar av den som skall utlämnas föreslås bli avskaffad. I stället föreslås att ett häktningsbeslut som har meddelats under ärendets handläggning skall gälla. inte som nu till dess ärendet avgörs. utan till dess att utlämningen verkställs. Motsvarande föreslås gälla beträffande andra tvångsmedel i utlämningsärenden.

.Samtidigt föreslås att en möjlighet införs att förordna om häktning även. efter det att beslut i själva tttlämningsärendet har meddelats liksom att polismyndighet får befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett tttlämningsbeslttt under en kortare tid omhänderta den som skall utlämnas.

Slutligen föreslås att beslut om utlämning till annat nordiskt land i uppenbara fall decentraliseras från regeringen till riksåklagaren även för fall då samtycke till utlämning inte föreligger.

Sammanfattningsvis framhåller kriminalvårdsstyrelsen i sin promemoria att dess erfarenheter av den praktiska tillämpningen av den nordiska verkställighetslagstiftningen är att ett icke ringa spelrum ges den som söker undrandra sig lagföring genom att ständigt flytta mellan samarbetande länder. Följden av ett sådant flyttande blir inte sällan att verkställigheten sker lång tid efter domen. och i vissa fall leder det till att påföljden preskriberas. En viktig förutsättning för att kriminalvårdsstyrelsen skall kunna ingripa i de nu beskrivna situationerna är enligt styrelsen att aktuella verkställighetsuppgifter översänds till styrelsen från det land till vilket verkställigheten har överllyttats. Som ett tänkbart sätt att förebygga att de dömda undandrar sig lagföring i sådana fall pekar kriminalvårdsstyrelsen på möjligheten att utvidga bestämmelserna i 4.5 andra stycket NVK om biträde av polismyndighet för överft'irande av den dömde till verkställig- hetslandet till att gälla även i de situationer som nu diskuteras.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1982/83: 9]

'.'-J '.'—J

2.3 Överväganden och förslag

Vad som har anförts i ärendet av JO och kriminalvårdsstyrelsen visar att åtminstone de svenska bestämmelserna om nordiskt verkställighetssamar- bete kan lämna ett utrymme för de dömda att dra sig undan straffverkstäl- _ lighet i vissa situationer. Att dessa inte är helt opraktiska har bekräftats vid de nordiska överläggningarna." Det synes därför motiverat att överväga möjligheterna av särskilda åtgärder med sikte på de komplikationer som nu kan uppkomma i de aktuella fallen.

Det är därvid som framgått situationer av följande typ som förtjänar uppmärksamhet. En person har i en nordisk stat dömts till fängelse. Beslut fattas om överflyttning av verkställigheten till annan nordisk stat. Den dömde har antingen frivilligt begett sig till sistnämnda stat eller också överförts dit genom domslandets myndigheter. Han återvänder emellertid till domslandet innan straffverkställigheten har fullbordats i den stat till vilken den har överllyttats. Detta kan tänkas ske antingen innan verkstäl- ligheten över huvud taget har påbörjats där eller också genom att den dömde avviker från anstalt eller underlåter att inställa sig efter permission. För åskådlighetens skull antas i det följande att Sverige är det land där domen har meddelats och att straffverkställigheten alltså har överflyttats till annat nordiskt land.

Gällande regler får anses innebära att den svenska kriminalvårdsstyrel- sens befattning med verkställigheten upphör. sedan en framställning om överflyttning av straffverkställiglie'ten till annat nordiskt land har bifallits och styrelsen i förekommande fall har ombesörjt överföring av den dömde till.det andra landet. Skulle styrelsen fä kännedom om att den dömde återvänt till Sverige efter beslutet om verkställighetens överllyttning. är det därför i varje fall tveksamt. om styrelsen på 4.5 NVK kan grunda någon befogenhet att påkalla polisens biträde för den dömdes överlämnande till det andra landet. Styrelsen har inte heller praktiska möjligheter att fatta sådana beslut.

Att utlämning till det andra landet inte kan ske i den nu berörda situa- tionen torde vara klart. Som JO har påpekat kan utlämning från Sverige inte enligt gällande rätt ske på grund av en svensk dom. Om den dömde inte är svensk medborgare. kan det däremot i vissa fall tänkas finnas" förutsättningar att tillämpa bestämmelserna i utlänningslagen (l980: 376). Den dömde kan vara utvisad från Sverige genom den dom vars verkstäl- lighet har överförts till den andra nordiska staten. Även bestämmelserna i 295 utlänningslagen om avvisning kan vara tillämpliga. t.ex. om den dömde kan antas sakna medel för sin vistelse här i landet eller det kan befaras att han fortsätter brottslig verksamhet. Beslut om avvisning måste i sa fall meddelas inom tre månader efter den dömdes ankomst till Sverige. Att tillämpa bestämmelserna om avvisning för att säkerställa straffverk-

3 Riksdagen I 982183 . I saml. Nr UI

• Sida 34
•  Original

Prop. 1982/83: 91 > 34

ställighet i annan stat innebär dock otvivelaktigt att utlänningslagstiftning- en används för annat ändamål än som egentligen är avsett.

Om man vill införa uttryckliga regler för myndigheternas handlande i här avsedda situationer. sktrlle en utväg naturligtvis kunna vara att utvidga utlämningsinstitutets tillämpningsområde till att omfatta även fall där do— men har meddelats i Sverige men straffverkställigheten har överflyttats till annat nordiskt land. Denna lösning torde emellertid få avvisas som oprak- tisk. Att utlämning inte skall tillgripas när den dömde i anslutning till själva beslutet om straffverkställighetens överflyttande skall föras över till den främmande staten är uppenbart. Inte heller.i övrigt är utlämningsproce- duren lämplig när domen har meddelats i det land där frågan om utlämning skall prövas. I den svenska lagen om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge skulle tämligen omfattande ändringar behöva göras (jfr t. ex. I. 3. 5. 6 och (att).

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att en förutsättning för att styrel— sen skall kunna ingripa i här åsyftade situationer är att styrelsen erhåller aktuella verkställighetsuppgifter från det land dit straffverkställigheten har överflyttats. Detta skulle naturligtvis i och för sig kunna vara av värde. Samtidigt står det klart att det skulle innebära en rätt betydande omgång för kriminalvårdsmyndigheterna i de olika nordiska länderna-att i samtliga fall. där den nordiska verkställighetslagstiftningen har tillämpats. sörja för att myndighet i det andra landet fortlöpande får verkställighetsuppgifter. Om. som kriminalvårdsstyrelsens förslag synes förutsätta. styrelsen där— igenom skulle åläggas ett ansvar för verkställigheten vid sidancav det som vilar på kriminalvårdsmyndigheten i det land till vilket verkställigheten har överllyttats. skulle också ansvarsft'irhållandet bli något oklart.

Härtill kommer att det är tveksamt om ett sådant informationsutbyte mellan kriminalvårdsmyndigheterna i de nordiska länderna skulle fylla någon egentlig funktion i de nu diskuterade situationerna. Den svenska ' kriminalvårdsstyrelsen skulle visserligen få uppgifter om fall där en inta— gen. sorn fått sin verkställighet överflyttad till annat nordiskt land. har avvikit från anstalt eller underlåtit att inställa sig efter permission. Skulle styrelsen därvid på ett eller annat sätt ha kännedom om att den dömde vistas på bestämd ort inom Sverige. kan styrelsen begära polisbiträde för hans överförande till verkställighetslandet. om lagliga förutsättningar här— för skapas. Men denna situation är förhållandevis opraktisk. eftersom man vanligtvis inte känner till vart den som t. ex. avvikit från anstalt har begett sig. I det stora flertalet fall skulle kriminalvårdsstyrelsen inte kunna vidta någon annan åtgärd än att begära efterlysning av den dömde inom Sverige. förutsatt naturligtvis att det över huvud taget finns anledning räkna med möjligheten av att han har begett sig hit.

Det ligger emellertid närmare till hands att en sådan efterlysningi vanlig ordning begärs av myndigheterna i det land till vilket verkställigheten har överflyttats. Dessa myndigheter måste under alla förhållanden låta efterly-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1982/83: 91 35

sa den dömde inom det egna landet. Gällande överenskommelse angående samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna innebär att den som i ett nordiskt land har avvikit från anstalt inom kriminalvården. underlåtit att inställa sig efter permission eller i annat fall skall inställas för att avtjäna straff kan efterlysas i annat nordiskt land utan att Interpol behöver kopplas in (jfr för svensk del FAP 061-l och 444-2). Sådan efterlysning begärs vanligen också när straffverkställigheten skall ske i domslandet om det finns anledning räkna med att den dömde uppehåller sig i nordiskt grann- land. Anträffas den dömde i sistnämnda land. kan han på grund av efterlys- ningen gripas och anhällas i avbidan påen framställning om utlämning (17.5 nordiska utlämningslagen). Om den dömde inte vill stanna kvar hos polisen i avbidan på en utlämningsframställning utan önskar att bli omedelbart äterförd till den anstalt från vilken han har rymt. anses i praxis inget hinder möta mot att polisen mera formlöst sörjer för att han förpassas-till den andra nordiska staten.

I den situation som nu diskuteras — dvs. när-den dömde anträffas i Sverige efter att ha avvikit från straff som i nordiskt grannland skall verkställas på grund av svensk dom — ger emellertid inte efterlysningen svensk polis eller åklagare befogenhet att beröva den dömde friheten med sikte på hans återförande till den främmande staten. En utlämningsfram— ställning kan ju enligt vad som förut har sagts inte komma till stånd. och den nordiska utlämningslagstiftningcns bestämmelser om provisoriskt an- hällande är då inte tillämpliga. Någon annan rättsgrund för ett frihetsberö— vande torde inte finnas med den tolkning av 4å NVK som enligt vad som angetts i det föregående är den gängse. Det finns anledning anta att det i själva verket är denna ”lucka" som ger upphov till de praktiska problem som förut har redovisats. Det enklaste sättet att komma till rätta med fall av denna typ är uppenbarligen att ge svensk polismyndighet befogenhet att föra den dömde till den stat där verkställigheten av den svenska domen enligt meddelat beslut skall äga rum. om myndighet i den staten begär-det eller den dömde har efterlysts därifrån. Polismyndigheten's handlande kommer därmed att motsvara vad som skulle ha skett. om den dömde rymt från ett svenskt fängelse. Några bärande invändningar mot en sådan ord- ning — som lär ha tillämpats i praktiken i något eller några fall titan uttryckligt lagstöd — torde inte kunna åberopas. Det kan inte heller anses föreligga skäl att polismyndigheten i dessa situationer'skall avvakta annan svensk myndighets beslut innan den dömde får föras till den stat där han skall avtjäna sitt straff. Straffet grundas på en svensk dom. och verkstäl- ligheten sker i den andra nordiska staten efter svensk begäran på grundval av ett beslut mot vilket den dömde har kunnat föra talan i kammarrätt och regeringsrätten. [ allmänhet har f.ö. beslutet om verkställighetens över- ' flyttande fattats på den dömdes egen begäran.

En reglering efter de linjer som här har angetts kan för svensk del genomföras genom ändringar i 8 och %& NVL. ] 85 andra stycket NVL

• Sida 36
•  Original

Prop. 1982/83: 91 36

bör då i huvudsaklig överensstämmelse med 4.5 andra stycket NVK före- skrivas att om den dömde finns här i landet när framställning om verkstäl- lighet av svensk fängelsedom i annan nordisk stat bifalls. kriminalvårdssty- relsen skall ombesörja att han förs till den staten. Vidare bör anges att styrelsen därvid får anlita biträde av polis. I ett nytt tredje stycke av 9.5 bör föreskrivas att om svensk fängelsedom skall verkställas i annan nordisk stat och den dömde. i annat fall än som avses i Rå andra stycket. anträffas här i riket före frigivningen. polismyndighet får föra honom till den andra staten för staffverkställighet på begäranav myndighet i den staten eller med anledning av där utfärdad efterlysning. Uttrycket "före frigivningen" har avsiktligt valts i stället för "innan straffet till fullo verkställts” e.d. med hänsyn till att bestämmelsen inte lämpligen bör omfatta fall då den dömde efter villkorlig frigivning har gjort sig skyldig till nytt brott och den villkorliga frigivningen förverkas i samband med den nya lagföringen.

Med den nu förordade regleringen är det inte nödvändigt att kriminal- vårdsmyndighetcrna i de olika nordiska länderna fortlöpande tillställcr varandra verkställighetsuppgifter rörande fall där den nordiska verkstäl- lighetslagstiftningen har tillämpats. Med hänsyn härtill och till den admini- strativa omgång som detta enligt vad som förut har framhållits skttlle förutsätta. förordas i detta hänseende ingen ändring i nuvarande rutiner.

Det kan emellertid i sammanhanget finnas skäl att uppmärksamma ett annat. inte helt opraktiskt fall. nämligen den situation som uppstår om någon. efter att ha dömts till fängelse i en nordisk stat och fått verkställig— heten överförd till annan nordisk stat. tar sin tillflykt till en tredje sådan stat. Frågan är närmast om det skall ankomma på domslandet eller verk- ställighetslandet att begära utlämning. något som i sin turfar konsekvenser när det gäller förutsättningarna för myndigheterna i den tredje staten att föranstalta om provisoriskt anhållande.

Utlämningsproccduren tar otvivelaktigt sikte på fall där straffverkstäl— ligheten skall ske i den stat som begär utlämning. och det är inte minst av praktiska skäl lämpligast att utlämningsframställningen görs av verkstäl- lighetslandet. I den nyss angivna situationen torde detta emellertid inte vara möjligt. eftersom den nordiska utlämningslagstiftningen. för fall då utlämning skall ske pågrund av dom. förutsätter att domen har meddelats i den anmodande staten. De fall som här avses har säkerligen avsevärt mindre praktisk betydelse än fall av den typ-som förut har diskuterats. Det kan emellertid vara motiverat att i sammanhanget ta upp även denna fråga. så mycket mera som ett klarläggande av rättsläget kan ske genom en ganska enkcljustering av l s nordiska utlämningslagen. Justeringen bör ha till innebörd att det i här avsedda situationer skall anses som om domen är meddelad i verkställighetslandet. när fråga om utlämning skall prövas i tredje stat.

De lagändringar för svensk del som nu har förordats och som återges i bilagan har vid nordiska överläggningar tillstyrkts av företrädare för de danska. finska och norskajustitiedepartementen.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1982/83: 91 37

I JO:s beslut tas också tipp frågan om det bör finnas möjlighet att genom beslut enbart av myndighet i domslandet återtlytta verkställigheten dit av ett fängelsestraff som tidigare har överflyttats till annan nordisk stat. Den nordiska vcrkställighetslagstiftningen innehåller inga bestämmelser här- om. Sådana beslut har i praktiken — med visst stöd i de svenska förarbe- tena (prop. 1962: 203 s. 34) — meddelats av kriminalvårdsstyrelsen. dock endast på framställning av myndighet i den andra staten. Det synes också klart att det. sedan en framställning om överflyttning har bifallits. förelig- ger en form av folkrättsligt bindande överenskommelse mellan de berörda staterna som inte rimligen bör kttnna hävas ensidigt genom beslut av enbart den ena statens myndigheter.

Det kan naturligtvis diskuteras om man bör införa uttryckliga regler i lagstiftningen om återllyttning och utvidga möjligheten till sådana beslttt. som åtminstone enligt svensk praxis torde meddelas endast när verkstäl- ligheten inte har påbörjats i någon av staterna. Å andra siden talar starka skäl för en viss restriktivitet när det gäller att bryta upp ett redan meddelat beslut om verkställighetens överförande till annan. stat. Någon revidering av den nordiska verkställighetslagstiftningen i detta hänseende förordas- därför inte. Om t. ex. kriminalvårdsstyrelsen i det av JO behandlade fallet hade beslutat att återflytta verkställigheten av R:s strafftill Sverige. skulle styrelsen kanske inom kort haft att ta ställning till en begäran av R att på nytt få verkställigheten överförd till hans hemland. Därmed skulle styrel- sen ha meddelat fyra olika verkställighetsbeslut i det aktuella fallet.

Slutligen bör påpekas att den nordiska verkställighetslagstiftningen kan tänkas skapa vissa komplikationer när det gäller att från utomnordisk stat begära utlämning av en person som skall avtjäna straffi annan nordisk stat än domslandet. Denna fråga kan givetvis inte lösas utan ändring av gällan- de utlämningsavtal. Något praktiskt fall där sådana komplikationer har uppstått är dock inte känt. och någon åtgärd i detta hänseende förordas därför inte. _ '

3.1. Gällande ordning

3.l.l Allmänna utlämningslang

Den som i en främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i riket kan efter beslut av regeringen utlämnas till den staten enligt bestämmelserna i förevarande lag (l Ö). En svensk medborgare får inte utlämnas (2 Få).

För att utlämning skall kunna ske gäller bl.a. att den gärning som avses måste motsvara ett brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Om vederbörande i den främmande staten är dömd för brottet. får utlämning inte ske. om inte den ådömda påföljden utgör minst

• Sida 38
•  Original

- Prop. 1982/83: 91 38

fyra månaders frihetsstraff eller annat omhändertagande i anstalt under motsvarande tid (4 5).

En framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg (14 å) och inges till utrikesdepartementet. Om det är uppenbart att framställningen inte bör bifallas. skall den omedelbart avslås av regeringen ( 15 å). [ annat ' fall skall yttrande avges av riksåklagaren (RÄ) och — om den som avses med framställningen inte har samtyckt till att han utlämnas — ärendet prövas av-högsta domstolen (HD). innan regeringen kan meddela beslut i anledning av framställningen. RÅ skall för sitt yttrande verkställa erforder- lig utredning enligt vad gäller i fråga om förundersökning i brottmål (15 å). Den som har begärts utlämnad kan få biträde av en offentlig försvarare.

Beträffande användande av tvångsmedel gäller till en början med vissa modifikationer vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Den som har begärts utlämnad kan således under utredningen anhållas och förklaras häktad av tingsrätten på den ort. där han befinner sig. Ett häktningsbeslut gäller tills vidare till dess ärendet har avgjorts eller. i förekommande fall. till dess HD funnit hinder mot utlämning föreligga. Talan mot tingsrättens häktningsbeslut förs genom besvär direkt till HD utan inskränkning till viss tid (16 5). Sedan utredningen har avslutats. överlämnar RÅ ärendet och sitt yttrande till regeringen eller. i de fall som nyss berördes. till HD (17 å). HD skall därvid pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas (18 å). Förhandling skall hållas i HD. om det anses erforderligt. och får inte vägras med mindre tidigare förhandling måste anses tillräcklig eller saken är uppenbar. Även om ärendet är anhängiggjort i HD skall fråga om tvångsmedel prövas av underrätt. om inte HD förordnat annat (18 5). HD skall. när ärendet avgörs där. även bestämma ersättning till den offentliga försvararen. Sådan ersättning skall i allmänhet stanna på statsverket (18 å).

Såvitt angår häktning innebär hänvisningen till vad som är föreskrivet för brottmål bl.a. att häktning inte får ske. om inte de i rättegångsbalken(RB) angivna förutsz'ittningarna för denna åtgärd är uppfyllda. Om annat inte följer av ett tillämpligt utlämningsavtal (jfr 9 li tredje stycket allmänna utlämningslagen). måste det i utlämningsärendet föreligga inte bara ett häktningsbeslut. som är meddelat av en behörig myndighet i den främman- de staten. utan även en för svenska förhållanden godtagbar utredning. som visar att vederbörande är på sannolika skäl misstänkt för det brott som det är fråga om. Även de andra i 24 kap. l & RB angivna förutsättningarna för häktning måste vara uppfyllda. Den gärning som utlämningsframställ- ningen avser skall således vara av sådan svårighetsgrad att den. bedömd enligt svensk lag. kan ge anledning till häktning (jfr prop. 1957: 156 s. 82 O. Dessutom skall åtminstone något av de särskilda häktningsskälen flykt- eller kollusionsfara eller risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligga.

I den allmänna utlämningslagen finns vidare bestämmelser om s. k. provisoriskt anhållande. Enligt vad som där föreskrivs kan den som i

• Sida 39
•  Original

Prop. 1982/83: 91 39

främmande stat är misstänkt. tilltalad eller dömd för ett brott som kan föranleda utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gälleri brott- mål. Ett beslut om användande av sådant tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten. som. skyndsamt prövar åtgärden. Om tvångsmedel används. skall den främmande statens begäran eller efterlysning inom viss tid följas av en formell begäran om utlämning. varefter ärendet handläggs i ordinär ordning (23 å).

Det slutliga beslutet i utlämningsärendet meddelas av regeringen. Om utlämning därvid beviljas. skall regeringen utsätta en tid inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte titan synnerliga skäl överstiga en månad från det att den främmande staten har fått del av beslutet. Regeringen kan även förordna att den. som enligt beslutet skall utlämnas. i avbidan på verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt (20 5). Lagen innehåller inga bestämmelser om överklagande eller domstolsprövning av sådana regeringsbeslut.

3.1.2. Nordiska utlämnirrar/(igen

Av 27 & allmänna utlämningslagen följer att bestämmelserna i den lagen inte gäller i förhållande till Danmark. Finland. Island och Norge. Här gäller i stället den nordiska utlämningslagen som med hänsyn till rättslikheten inom Norden öppnar en betydligt mera vidsträckt möjlighet till utlämning än den allmänna lagen.

Enligt den nordiska utlämningslagen kan även en svensk medborgare drabbas av utlämning. Därmed krävs att han sedan minst två år stadigva- rande har vistats i det land till vilket utlämning begärs eller att den gärning som avses motsvarar ett brott för vilket enligt svensk rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år (2 s'). En svensk medborgare får dock inte utlämnas för ett politiskt brott (4 ä). '

Den formella handläggningen av ett nordiskt utlämningsärende är i många avseenden betydligt enklare än vad som är fallet enligt den all- männa utlämningslagen. En utlämningsframställning behöver således inte göras på diplomatisk väg. Den kan i stället göras av polis- eller åklagar- myndighet i det land som önskar utlämningen. Det sker antingen hos riksåklagaren eller. om den som begärs utlämnad har känd uppehållsort häri landet. direkt hos läns- eller distriktsåklagare på den orten (9 %$).

Om inte den som begärs utlämnad samtycker till utlämning eller erkän- ner den gärning. för vilken utlämningen begärs,'skall framställningen grun- das på en fällande dom eller på ett av domstol meddelat beslut. varav framgår att den har funnit att det föreligger sannolika skäl för att vederbö- rande har begått det uppgivna brottet (9 s).

Om den som avses med framställningen samtycker till utlämning. kan den åklagare som har hand om utredningen själv besluta om utlämning. Detta gäller dock inte bl.a. om brottet är av politisk beskaffenhet. om den

• Sida 40
•  Original

Prop. 1982/83: 91 . ' - 40

som begärs utlämnad här i landet är misstänkt eller dömd för brott och straffverkställighet pågår eller om flera länder samtidigt begär utlämning (15 å). Är någon av dessa omständigheter för handen eller finner åklagaren att det föreligger något annat hinder mot utlämning eller att utlämning eljest bör vägras. skall handlingarna i ärendet skyndsamt översändas till justitiedepartementet. Det zinkommeri sådant fall på regeringen att avgöra ärendet (15 5).

Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall. om det finns särskilda skäl. yttrande inhämtas från HD huruvida utlämning lagligen kan beviljas (15 a 5).

Den nordiska utlämningslagens bestämmelser om tvångsmedel överens— stämmer i storadrag med vad som gäller i enlighet med den allmänna" lagen. Föreliggande skillnader är till stor del betingade av den förenklade handläggning som kan tillämpas i många nordiska utli'imningsärenden.

Bestämmelserna om användande av tvångsmedel under handläggningen av ett utlämningsärende är även här knutna till vad som är föreskrivet i fråga om tvångsmedel i brottmål. Enligt 12 & får således åklagaren — till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning — om den gärning för vilken utlämning begärs eller gärning av motsvarande beskaf- fenhet är i svensk lag belagd med straff. använda och hos rätten påkalla användande av straffprocessuella tvångsmedel. Svenska myndigheter be- höver emellertid inte ta ställning till om det föreligger sannolika skäl för misstanke beträffande det uppgivna brottet. Enligt en uttryckligföreskrift i 12 & första stycket andra meningen får nämligen tvångsmedel användas utan att det i denna del finns någon särskild utredning utöver vad som framgår av utlämningsframställningen.

Ett av en tingsrätt meddelat beslut om användande av tvångsmedel gäller även enligt den nordiska utlämningslagen tills vidare intill dess att ärendet har avgjorts. Skall ärendet enligt 15 a & prövas av HD. upphör häktningsbeslutet att gälla. om domstolen finner att det föreligger hinder mot utlämning. På begäran av den som har förklarats häktad skall ny häktningsförhandling äga rum inom tre veckor från det att beslut senast meddelades. Detta överensstämmer således med vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen. Dock föreligger den i det här sammanhanget obetydliga skillnaden att HD i ett nordiskt utlämningsärende inte synes kunna förordna att en häktningsfråga skall tas upp där direkt utan föregå— ende prövning i tingsrätt. .

Fribetsberövande under tiden mellan beslut och verkställighet sker även enligt den nordiska titlämningslz-igen ] form av tagande iförvar. Enligt 16 å andra meningen får det således vid beviljande av utlämning förordnas att den. som enligt beslutet skall utlämnas. i avbidan på verkställigheten skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Den förenklade handläggning som kan tillämpas i många nordiska utlämningsärenden innebär. som tidigare har framhållits. att en åklagare själv kan besluta att bifalla en utlämnings- -

• Sida 41
•  Original

Prop. 1982/83: 91 41

framställning. I andra fall prövas ärendet slutligt av regeringen. Av denna ordning följer även att beslut om tagande i förvar meddelas av åklagare i de fall. då han själv beslutar i utlämningsärendet. och i andra fall av regering- en. Inte heller den nordiska utlämningslagen innehåller några bestämmel- ser om vare sig fullföljd av talan mot beslut om tagande i förvar eller rätt till domstolsprövning av sådana beslut. '

Den nordiska utlämningslagens bestämmelser om provisoriskt frihets- . berövande av den. som kan komma att utlämnas. överensstämmer också i stort med vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen. Frihetsbe- rövande sker alltså även här i form av ett av en åklagare meddelat anhåll- ningsbeslut. Enligt den nordiska utlämningslagen skall dock detta anhåll- ningsbeslut underställas rättens prövning endast om den anhållne begär en sådan prövning. Vidare bör påpekas att en utlämningsframställning skall ha mottagits inom två veckor från det att underrättelse om anhållningsbe- slutet sändes till polis- eller åklagarmyndigheten i det andra landet. Inkom- mcr inte en sådan framställning inom denna tid. skall den anhållne friges.

3.2. Brister i regleringen

3.2.1. Fr'irvarstugande [ utlänmingsärenden

Som har framgått av.vad som nyss har redovisats innehåller utlämnings- lagarna in'ga bestämmelser om domstolsprövning av ett beslut varigenom regeringen (eller åklagare) i samband med beviljande av utlämning förord- nar att den som avses med beslutet skall tas i förvar. Regleringen är i denna del inte anpassad till regeringsformen (RF). där det finns särskilda bestäm- melser om rättsskydd vid administrativa eller förvaltningsrättsliga frihets- berövanden. I detta hänseende är framför allt 2 kap. 9 och 21) %% RF av intresse.

Bestämmelsen i 2 kap. 9 ä första stycket RF tar sikte på det fallet att en annan myndighet än en domstol har berövat en medborgare friheten med anledning av brott eller misstanke om brott. Vederbörande har då — med visst undantag som här saknar aktualitet — en grundlagsskyddad rätt att utan oskäligt dröjsmål kunna få till stånd en rättslig prövning av frihetsbe- rövandet vid en domstol. Andra stycket behandlar det fallet att en svensk medborgare av annan anledning har blivit omhändertagen tvångsvis. Även i detta fall föreligger det en rätt för den omhändertagne att utan oskäligt dröjsmål få saken prövad av en domstol (eller en . domstolsliknande nämnd).

Enligt 2 kap. 20 å RF har utlänningar som befinnar sig i Sverige i väsentliga hänseenden samma fri- och rättigheter som svenska medborga- re. En utlänning här i riket är sålunda likställd med svenska medborgare i fråga om rätt till domstolsprövning av frihetsberövande med anledning av brott eller misstanke om brott (punkt 3). Om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag. gäller detsamma i fråga om frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott (punkt 5). '

• Sida 42
•  Original

Prop. 1982/83: 91 42

Att dessa grundlagsbestämmelscr i och för sig blir tillämpliga även på förvarstaganden enligt utlämningslagstiftningen torde stå klart. Visserligen anses frihetsberövanden. som är så kortvariga att en domstolsprövning i praktiken inte hinner komma till stånd innan de måste upphöra, falla utanför tillämpningsområdet för grundlagsbestämmelserna. Dessa anses således inte syfta till att garantera en domstolsprövning som inte kan få annat syfte än att i efterhand avgöra om ett visst frihetsberövande bort ske (SOU 1975: 75. s. 441 .jfr även prop. 1973: 115 s. 34). Ett beslut av regering- en om tagande i förvar i ett utlämningsärende kan emellertid komma att gälla under relativt lång tid. Varaktigheten begränsas såvitt gäller allmänna utlämningslagen endast av bestämmelsen i 20 5 andra stycket. som anger att regeringen. när utlämning beviljas. skall utsätta tid inom vilken den främmande staten skall hämta den som utlämnas samt att denna tid inte utan synnerliga skäl får överstiga en månad från det att den främmande staten f'tck del av beslutet. l nordiska utlämningslagen anges i detta hänse- ende bara att beslut om utlämning skall verkställas så snart det kan ske.

Bestämmelserna i 2 kap. 9 & RF är naturligtvis i första hand avsedda att styra lagstiftningsarbetet på det sättet att lagstiftaren skall se till att det i aktuella författningar alltid finns bestämmelser om sådana domstolar eller domstolsliknande nämnder. vilka är behöriga att på begäran av en enskild pröva frågor om frihetsberövande. I samband med 1979 års grundlags- ändringar har emellertid i 2 kap. 9 5.5 tredje stycket RF uttryckligen slagits fast att var och en har rätt att vända sig till allmän domstol — dvs. i första hand en tingsrätt — för att få en fråga om frihetsberövande prövad. om den författning som reglerar själva frihetsberövandet inte innehåller en hänvis- ning till en myndighet som är behörig enligt 9 Så första och andra styckena (jfr prop. 1978/79: 195 s. 59). Det föreligger sålunda redan nu en rätt för den berörde att få en fråga om förvarstagande enligt utlämningslagstiftningen prövad domstolsvägcn.

Angeläget är naturligtvis dock att den aktuella frågan uttryckligen regle- ras i utlämningslagarna. Det kan möjligen diskuteras om förvarstagande enligt denna lagstiftning utgör ett frihetsberövande "med anledning av brott eller misstanke om brott" i grundlagens mening. Om man anser att så inte är förhållandet. skulle möjlighet finnas att i allmänna utlämningslagen — som endast avser utlämning av utlänningar — uttryckligen avskära möjligheten till domstolsprövning. En sådan tolkning får emellertid anses tveksam. och härtill kommer att en lösning av nu skisserat slag inte skulle stå i god överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt Europakonven- tionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (art. 5) liksom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 9).|

' Jfr Utlänningslagkommitténs slutbetänkande DsA 1981: 8. där motsvarande frågor behandlas såvitt gäller förvarstaganden enligt utlänningslagstiftningen (särsk. s. 84— 87 och 104— 1 10) samt prop. 1981/821146 s. 40—46.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1982/83: 91 43

Det är emellertid inte bara från konstitutionell utan också från praktisk synpunkt som den nuvarande regleringen företer vissa brister. Dessa yttrar sig i synnerhet i fall då den som skall utlämnas inte har varit häktad i utlämningsärendet. vilket särskilt vid utlämning till nordisk stat är förhål- landevis vanligt. Regeringen anser sig då enligt praxis inte annat än när helt speciella förhållanden föreligger kunna förordna om förvarstagande i sam- band med att utlämning beviljas.

I dessa situationer kan svårigheter uppkomma för polisen som. fastän uttrycklig bestämmelse härom saknas i utlämningslagarna, anses ha att biträda vid verkställandet av utlämningen. Enligt internationell sedvänja (jfr 20 å andra stycket allmänna utlämningslagen) anses det när annat ej har överenskommits ankomma på den stat som har begärt utlämning att hämta den som skall lämnas ut. medan den anmodade staten har att hålla denne till handa. Detta förutsätter en viss planläggning i samförstånd mellan de båda staternas polismyndigheter. Färdbiljetter skall anskaffas. avgångs- och ankomsttider fastställas och uppgifter härom utväxlas mellan myndig- heterna. När företrädare för vederbörande polismyndighet i den främman- de staten infinner sig på avtalad tid och plats. visar det sig emellertid inte sällan att den som skall utlämnas inte finns tillgänglig. Denne. som ju känner till utlämningsbeslutet och ibland t.o.m. har varskotts om den avsedda tidpunkten för verkställigheten. håller sig nämligen ofta undan vid denna tidpunkt. De utländska polismännen måste då återvända med oför- rättat ärende. och proceduren får återupprepas utan garantier för att den då leder till bättre resultat.

Med hänvisning till denna i praktiken inte ovanliga situation har från polishåll i olika sammanhang hävdats att polisen. på samma sätt som i ärenden enligt utlänningslagstiftningen. borde ha möjlighet att beröva den berörde friheten i den utsträckning det behövs för åtgärdens genomföran- de. vanligen högst några timmar eller någon dag.

Vid de nordiska överläggningarna har framkommit att lagstiftningen i Danmark. Finland och Norge inte erbjuder problem i de hänseenden som nu har redovisats för den svenska rättens del. 31.21. kan nämnas att det i förarbetena till den norska utlämningslagstiftningen uttryckligen har förut- satts att den som skall utlämnas vid behov kan berövas friheten av polisen i den utsträckning som behövs för att åtgärden skall kunna genomföras.

3.2.2 'l't'ångsmea'el när tillfällig! utlänmingshinderföreligger

En annan fråga som bör tas upp i det här sammanhanget är i vad mån tvångsmedel skall kunna användas även när det föreligger ett sådant tillfäl- ' ligt hinder mot utlämning som hänför sig till pågående lagföring för annat brott här i landet (se 11 & allmänna utlämningslagen och 6.5 nordiska lagen). _

Frågan har aktualiserats bl.a. genom ett avgörande av HD i rättsfallet

• Sida 44
•  Original

Prop. 1982/83: 91 44

NJA 1980 s. 28. 'Det var där fråga om en finländsk medborgare. som hade begärts utlämnad till Finland och som hade förklarats häktad i utlämnings- ärendet. En kort tid före häktningsbeslutet hade ett häri landet väckt åtal mot vederbörande blivit ogillat. Vid tiden för HD:s prövning av utläm- ningsfrågan hade den frikännande domen ännu inte vunnit laga kraft. HD fann med hänsyn härtill hinder "för närvarande" möta mot utlämning och förklarade — efter särskild föredragning i den delen — att häktningsbeslutet inte längre skulle gälla. HD uttalade vidare att det inte förelåg något annat hinder mot utlämning än det som nu har angetts.

l rättsfallet var det alltså fråga om ett formellt utlämningshinder som visserligen förelåg under ärendets handläggning men som skulle komma att vara undanröjt vid utlämningsfrågans slutgiltiga avgörande. ] referatrubri- ken framhålls särskilt att det gällde ett nordiskt utlämningsärende och att frågan om fortbestånd av häktningsbeslut enligt den allmänna utlämnings- lagen i motsvarande situation var reglerad på annat sätt.

Utgången i rättsfallet skall ses mot bakgrund av regleringen i dessa frågor i den nordiska utlämningslagen. Enligt 15 a & första stycket skall. om det finns särskilda skäl. yttrande inhämtas från HD huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt denna lag. och beslut av rätten om användande av tvångsmedel upphör enligt 12 å andra stycket första meningen att gälla. om HD i sådant fall funnit hinder mot utlämning möta.

En i referatrubriken upptagen hänvisning till vad som i motsvarande fall gällde i fråga om fortbestånd av häktningsbeslut enligt allmänna utläm— ningslagen antyder att HD:s ledamöter ansett att utgången skulle ha blivit en annan. om det hade varit fråga om ett allmänt utlämningsärende. 1 den delen kan framhållas att ett av rätten meddelat tvångsmedelsbeslut enligt 16 å andra stycket allmänna utlämningslagen i dess dåvarande lydelse skulle gälla tills vidare intill dess HD prövat ärendet och. om utlämning enligt dess beslut lagligen kunde beviljas. till dess regeringen avgjort ären— det. Eftersom HD:s prövning huruvida utlämning lagligen kunde beviljas enligt 18 & första stycket endast ktinde avse sådana definitiva utlämnings- hinder som är upptagna i 1—10 55 och inte tillfälliga hinder enligt 11 &. innebar den angivna bestämmelsen i 16 å andra stycket en betydande inskränkning i HD:s befogenhet att pröva tvångsmedelsfrågan. Förelåg det ett tillfälligt hinder mot utlämning men kunde. bortsett från detta. utläm- ningen lagligen bifallas, skulle det inte ankomma på HD utan på regeringen att pröva om tvångsmedel även fortsättningsvis skulle användas.

Genom lagstiftning år 1981 har numera de aktuella bestämmelserna i allmänna utlämningslagen närmast av redaktionella skäl ändrats i vissa avseenden. Sålunda föreskrivs nu i 16 .5 andra stycket den allmänna lagen. liksomi 12 å" andra stycket nordiska lagen. att ett tvångsmedelsbeslut skall upphöra att gälla. om HD funnit hinder möta mot utlämning.

En ordning som innebär att tvångsmedel inte kan användas i utlämnings- ärenden endast av det skälet att det föreligger ett temporärt utlämnings-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1982/83: 91 45

hinder av nu aktuellt slag framstår som otillfredsställande ur flera syn- punkter. Blir den eftersökte försatt på fri fot. måste man ju räkna med risken att han avviker och eventuellt även lämnar landet. Svårigheter kan då uppkomma för svenska myndigheter att fullgöra Sveriges konventions- enliga åtaganden att säkerställa att utlämning kan ske när förutsättningarna härför är uppfyllda. Lämpligen bör även det nu diskuterade problemet få sin lösning i detta sammanhang.

3.3. Överväganden och förslag

Om man i det hänseende som har nämnts under 3.2.1 vill anpassa utlämningslagstiftningen till regeringsformens bestämmelser om domstols- prövning av frihetsberövanden. skulle en möjlighet vara att i den aktuella lagstiftningen införa uttryckliga föreskrifter om sådan prövning av beslut om förvarstaganden. Beslut av regeringen i en sådan fråga skulle i så fall få prövas av högsta domstolen eller regeringsrätten. Tanken på att införa en särskild möjlighet till domstolsprövning av regeringsbeslut av nu aktuellt slag har emellertid avvisats i ett nyligen framlagt förslag (prop. 1981/ 82: 146) om ändringi utlänningslagen. som bl.a. avser frågan om förvarsta- gande enligt utlänningslagstiftningen. ] den propositionen uttalas också att beslut i frågor av förevarande art inte bör ankomma på ett departement som sådant eller — med undantag för fall som uppkommer under ett ärendes beredning — på det ansvariga statsrådet.

Med hänsyn till vad som har anförts nu och till utlämningsförfarandets övervägande judiciella natur skulle det emellertid otvivelaktigt vara en fördel. om regeringen kunde befrias från uppgiften att i dessa ärenden handlägga frågor om frihetsberövande. Detta resultat synes kunna uppnås genom en utsträckning av giltighetstiden för sådana beslut om tvångsmedel som en domstol har- meddelat under själva förfarandet. _ Som förut har framgått är ett häktningsbeslut som har meddelats under handläggningen av ett utlämningsärende enligt nuvarande ordning på det sättet tidsbegränsat att det upphör att gälla senast i och medan beslut meddelas i själva utlämningsfrågan. Giltighetstidcn för ett sådant häkt— ningsbeslut bör emellertid utan olägenhet kunna utsträckas till att avse även tiden fram till dess att utlämningen verkställs. I så fall bortfaller i praktiken behovet av institutet förvarstagande i utlämningsärendena. En lösning enligt denna modell bör få en generell tillämpning och således även omfatta andra slag av tvångsmedel efter beslut om utlämning. Den nuva- rande möjligheten för regeringen och åklagare att förordna att den som skall utlämnas skall ställas under uppsikt behövs då inte heller. Ett under utredningen meddelat beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet bör i stället få fortsätta att gälla även efter det att utlämningsframställningen har bifallits.

Av los" tredje stycket allmänna utlämningslagen och 125 tredje stycket

• Sida 46
•  Original

Prop. 1982/83: 91 46

nordiska utlämningslagen följer att den som är häktad i ett utlämnings- ärende har rätt att påfordra att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut i häktningsfrågan senast meddelades. Denna regelkommer med den nu förordade lösningen att gälla även beträffande den som är häktad efter ett bifall till en utlämningsframställning. Vid en omhäktningsförhandling som äger rum efter det att beslut föreligger i själva utlämningsärendet får domstolen liksom i andra fall möjlighet att förordna att vederbörande skall bli kvar i häktet. att han i stället skall åläggas reseförbud eller att tvångsmedel inte längre skall användas.

Åtminstone i ärenden som handläggs enligt den allmänna utlämningsla- gen torde regeringen f.n. ha befogenhet att förordna om förvarstagande inte bara i samband med själva utlämningsbeslutet utan också senare genom särskilt beslut. På motsvarande sätt bör i fortsättningen fråga om anhållande. häktning eller annat tvångsmedel kunna tas upp efter utläm- ningsbeslutet. Detta kan få betydelse om den som skall lämnas ut har varit på fri fot under proceduren och flyktfara uppstår efter utlämningsbeslutet. Det är tänkbart att en sådan möjlighet att i ett senare skede av utlämnings- ärendets handläggning vidta snabba och effektiva åtgärder för att säker- ställa verkställigheten av beslutet i en del fall kan komma att minska behovet av långa häktningstider under ärendets handläggning.

I enlighet med det anförda förordas att det i löå allmänna utlämningsla- gen och 12å nordiska utlämningslagen anges att beslut av rätten om tvångsmedel under förutsättning att utlämningsframställningen bifalls gäl- ler tills utlämningen verkställs samt att tvångsmedelsbeslut kan meddelas även efter utlämningsbeslutet. Vad som i 20% i den allmänna och 16.5 i den nordiska lagen föreskrivs om förvarstagande och ställande under uppsikt bör då utgå.

Det anförda innebär att åklagarväsendcts befattning med utlämnings- ärendet inte nödvändigtvis upphör sedan ärendet överlämnats till regering- en för prövning. Detta torde också vara gällande lags innebörd. Avfatt— ningen av 155 andra stycket nordiska utlämningslagen har emellertid i praxis föranlett tvekan i aktuellt hänseende. För att denna skall undanröjas bör en mindre justering göras i lagrummet i samband med att detta — på skäl som senare skall redovisas — ändras även i andra hänseenden.

Med den föreslagna lösningen kan det tänkas förekomma att en försvara- re cfter HD:s prövning utför arbete inte bara med avseende på själva utlämningsfrågan. som prövas av regeringen. utan även beträffande tvångsmedelsfrågor. som enligt förslaget prövas i annan ordning. Det kan t. ex. bli aktuellt att hålla en ny häktningsförhandling i tingsrätt under tiden mellan ett utlämningsbeslut och dess verkställande. Ersättning för sådant arbete bör i sedvanlig ordning bestämmas av den tingsrätt. där häktnings- förhandlingen äger rum. Detta kan sägas följa av de generella bestämmel- serna i 16.5 allmänna och 12.5 nordiska utlämningslagen som anger att vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål skall gälla även i fråga om

• Sida 47
•  Original

Prop. 1982/83: 91 ' 47

"tvångsmedel i utlämningsärenden. Det torde därför inte vara påkallat att införa en särskild bestämmelse om försvararersättning för dessa fall. Där- emot bör 22% allmänna utlämningslagen — där det nu föreskrivs att rege- ringen får tillerkänna en offentlig försvarare ersättning för arbete efter HD:s prövning — jämkas på det sättet att det uttryckligen anges att den ersättning som här avses endast avser arbete hos regeringen. En motsva- rande bestämmelse bör i tydlighetens intresse införas även i den nordiska lagen i en ny 20.5.

Den lagändring som har föreslagits nu är till en del även ägnad att undanröja de praktiska svårigheter som har påtalats från polishåll. Om den som skall utlämnas är på fri fot och avviker i syfte att undkomma utläm- ningen. kan han förklaras anhållen i sin frånvaro. Ett anhållningsbeslut kan i sin tur leda till att han efterlyses och omedelbart grips. när han anträffas. [ praktiken torde utlämningen i sådana fall många gånger bli verkställd. innan åklagaren hinner inge en häktningsframställning till rätten.

Det synes emellertid överflödigt att förutsätta beslut om reguljära tvångsmedel för de fall då den som skall utlämnas endast behöver berövas friheten i anslutning till själva överlämnadet till den främmande statens behöriga myndighet. Ibland kan f. ö. som tidigare berörts häktningsskäl i sådana fall inte påvisas förrän verkställighetsförsöket väl-har misslyckats. Lämpligen bör polisen därför ha befogenhet att under en kortare tidrymd — förslagsvis tolv timmar — omhänderta den som skall utlämnas i anslut- ning till verkställigheten av ett utlämningsbeslut.'Som framgår av vad som har anförts under 3.2 behövs inga regler om domstolsprövning när det gäller så kortvariga omhändertaganden. I samband härmed bör det ut- tryckligen anges i lagen att polismyndigheten skall biträda vid verkställig- heten.

Med hänvisning till det anförda förordas att det i 20ä andra stycket allmänna utlämningslagen och 165 nordiska utlämningslagen föreskrivs att polismyndigheten skall biträda vid verkställighet av utlämning och att den i anslutning härtill. om den som skall utlämnas är på fri fot. vid behov får omhänderta honom. dock längst under tolv timmar. Om utlämningen inte kan genomföras inom denna tid. skall den omhändertagne antingen friges eller — om det finns skäl för en sådan åtgärd — gripas eller anhållas för att eventuellt senare begäras häktad vid domstol.

Med den nu föreslagna lösningen kommer omhändertagande att kunna ske även av enskild polisman om det är fara i dröjsmål. se 15 lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande.

I samband med de nu föreslagna ändringarna kan det vara skäl att även göra den justering av tvångsmedelsregleringen som framstår som påkallad med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1980 s. 28. Bakgrunden är. som har framhållits under 3.2.2. att den nuvarande regleringen i vad avser varaktigheten av ett tvångsmedelsbeslut som har meddelats under ären- dets handläggning är ägnad att skapa vissa praktiska problem. Bestämmel-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1982/83: 91 ' 48

serna i den nordiska utlämningslagen har i det angivna rättsfallet tolkats så att även ett temporärt utlämningshinder medför att exempelvis en häktad måste försättas på fri fot och detta även när hindret kan beräknas ha upphört vid tiden för regeringens avgörande. I det föregående har påvisats att en sådan ordning onödigtvis kan hindra en ändamålsenlig handläggning av vissa utlämningsärenden.

När pågående lagföring utgör hinder mot utlämning. brukar HD över- lämna ärendet till regeringen med angivande härav-Det ankommer därvid på regeringen att ta ställning till om hindret har upphört att gälla när den avgör ärendet. Sa gjordes i det aktuella fallet — där HD uttryckligen angav att det inte fanns något annat hinder än den icke lagakraftvunna domen — och så brukar också göras i den snarlika och" inte ovanliga situation som föreligger. när den som begärts utlämnad undergår frihetsstraff här i |an- det. I sådana fall brukar HD sålunda förklara att det inte finns något annat hinder mot utlämning än det som föranleds av att straffverkställighct pågår. — Det anförda gäller inte bara för nordiska utlämningsärenden. Även vid tillämpning av den allmänna utlämningslagen brukar H'D stund- om ange att ett tillfälligt utlämningshinder av det här slaget föreligger.

1 fall av det nyssnämnda slaget är ilyktfaran visserligen eliminerad så länge vederbörande är omhändertagen. Med den i det föregående förutsat- ta utvidgade befogenheten för domstol att besluta om häktning bör det emellertid finnas möjlighet att i utlämningsärendet meddela ett villkorat häktningsbeslut av innebörd att vederbörande i avbidan på att utlämningen verkställs skall träda i häkte. när han friges från fängelsestraffet.

För att inte tillfälliga utlämningshinder av nu angivet slag skall få den verkan att tvångsmedel inte kan användas böri 12 i? andra stycket nordiska utlämningslagen uttryckligen anges att ett tvångsmedelsbeslut — i de fall då HD:s prövning blir aktuell —- upphör att gälla. endast om HD av annan anledning än som avses i 6.6 första stycket har funnit att utlämning inte" lagligen kan beviljas. '

1 den allmänna utlämningslagen är de tillfälliga utlämningshinder redovi- sade i 11 &. Av 1811 första stycket framgår att HD — när ärendet enligt 15%? skall underställas dess prövning — 'har att pröva. huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt 1—105å. Beträffande varaktigheten av tvångs- medelsbeslut föreskrivs i den gällande lydelsen av 165 andra stycket andra meningen att ett sådant beslut upphör att gälla. om HD i fall som avser 15 & funnit hinder möta mot utlämning. I bestämmelsen hänvisas alltså inte direkt till de definitiva utlämningshinder som avses 1 18.5 första stycket. dvs. sådana hinder som med lagens terminologi medför att utlämning inte lagligen kan beviljas. Bestämmelsen kan möjligen ge underlag för den missuppfattningen att ett tvångsmedelsbeslut skall upphöra att gälla. så snart HD finner att det föreligger ett hinder mot utlämning oavsett om hindret är av beskaffenhet att kunna inordnas under 1—1055. För att undvika tolkningssvårigheter av det här slaget kan det vara motiverat att

• Sida 49
•  Original

Prop. 1982/83: 91 ' 49

ändra 165 andra stycket på sådant sätt att det uttryckligen anges att ett tvångsmedelsbeslut upphör att gälla endast om HD har funnit att det föreligger ett sådant utlämningshinder. som enligt 18.5 första stycket om- fattas av domstolens materiella prövning av ärendet. Denna verkan uppnås om den tidigare gällande formuleringen återinförs och det sålunda anges att tvångsmedelsbeslut upphör att gälla. om utlämning enligt HD:s beslut inte lagligen kan beviljas.

Den lösning som sålunda förordas kan inte anses ägnad att inge betänk- ligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Rätten för den berörde att hos allmän domstol kunna utverka en omprövning av ett tvångsmedelsbeslut utgör en tillräcklig garanti för att ett frihetsberövande inte kommer att pågå längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt.

x

4. Decentralisering av utlämningsbeslut enligt nordiska utlämnings- lagen i uppenbara fall

Sedan flera år tillbaka pågår en systematisk strävan att decentralisera ärenden från regeringen. Ett huvudsyfte är att statsråden skall få bättre tid för uppgifter av planeringskaraktär och andra större frågor. Decentralise- ringssträvandenas betydelse har flera gånger understrukits av riksdagen och följs fortlöpande av konstitutionsutskottet (se t.ex. KU 1971:34 s. 3. 1975: 12 s. 5 och 1979/80: 50 s. 14—20).

Som framgår av det förut anförda ankommer det i nordiska utlämnings- ärenden på allmän åklagare att verkställa utredning i ärendet. Åklagaren är också behörig att ta emot samtycke till utlämning. Vid samtycke kan åklagaren själv meddela beslut om utlämning. om inte fall som avses i 4. 6 eller 8s' (politiska brott, pågående lagföring i Sverige eller konkurrerande utlämningsframställningar) är för handen och inte heller annat hinder eller skäl mot utlämning föreligger. I sådant fall skall åklagaren efter avslutad utredning sända handlingarna i ärendet till justitiedepartementet för rege- ringens avgörande. Innan regeringen beslutari ärendet skall. om det finns särskilda skäl. yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utläm- ning lagligen kan beviljas (lSaå första stycket). Finner högsta domstolen att det finns hinder mot utlämning enligt 1959 års lag får framställningen inte bifallas.

Regeringen meddelade under år 1981 omkring 60 beslut om utlämning till annat land på grund av brott. I 53 av besluten var det fråga om utlämning till något av de andra nordiska länderna.

Den nordiska utlämningslagen ger ett förhållandevis stort utrymme för bifall till utlämningsframställningar. och med hänsyn till rättslikheten mel- lan de nordiska länderna är det ytterst ovanligt att avslag på en framställ- ning med tillämpning av den fria prövningsrätten aktualiseras. Det är ingen överdrift att säga att det i flertalet av de nordiska utlämningsärenden som 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 9]

• Sida 50
•  Original

Prop. 1982/83: 91 * . 50

kommer under regeringens prövning förhåller sig så att utgången i ärendet är uppenbar. '

Med hänsyn till vad som nyss har sagts om intresset av att decentralise- ring från regeringen sker på olika områden ligger det nära till hands att från regeringens medverkan skilja av de många alldeles klara och okomplicera- de fallen av utlämning till annat nordiskt land. Endast när frågan är tvek- 'sam eller något förhållande föreligger som påkallar särskilda överväganden synes regeringens medverkan vara sakligt motiverad.

Det kan naturligtvis diskuteras till vilket organ prövningen av framställ- ningarna i så fall bör förläggas. Det synes mindre lämpligt att även i bestridda fall låta ärendenas avgörande ankomma på stats— eller distrikts- åklagare. Att anförtro ärendena åt tingsrätt kan naturligtvis vara en möjlig- het. men detta skulle otvivelaktigt innebära en viss merbelastning. särskilt om man — till undvikande av oenhetlighet i praxis — skulle förbehålla en . särskild tingsrätt att pröva dessa frågor. Den belastning för något annat —organ som naturligtvis alltid uppkommer vid en decentralisering från rege- ringen av aktuellt slag blir mera försumbar om prövningen anförtros åt riksåklagaren, som ju inte sällan ändå kopplas in på ärendena och hos vilkens kansli en ingående kännedom om utlämningsrätten regelmässigt finns representerad. Till förmån för en sådan lösning talar också det förhållandet att det i en del fall måste bli fråga om att hänskjuta ett tveksamt ärende till regeringen. något som i viss mån ter sig främmande för en allmän domstol.

Med hänvisning till det anförda förordas att riksåklagaren skall tilläggas befogenheter att bevilja utlämning till annat nordiskt land i de fall då det är uppenbart att framställningen bör bifallas. Så snart tvekan uppkommer i ett sådant ärende -— vare sig det gäller'en lagtolkningsfråga eller ett spörs- mål huruvida den fria prövningsrätten bör utnyttjas — bör riksåklagaren ha skyldighet att med eget yttrande anmäla ärendet hos justitiedepartementet för regeringens avgörande. Med denna lösning behöver HD aldrig höras i de ärenden som riksåklagaren skall pröva.

Från riksåklagarens prövning bör uttryckligen undantas fall då den som begärs utlämnad är svensk medborgare; det bör inte ankomma på något annat organ än regeringen att avgöra huruvida en svensk medborgare mot sitt bestridande skall lämnas ut till ett annat land. Vidare bör en fråga om utlämning för politiskt brott alltid prövas av regeringen, och detsamma bör lämpligen gälla fall när konkurrerande utlämningsframställningar föreligger från olika länder. Det betyder att fall som avses i 2. 4 och 8 %% nordiska utlämningslagen bör förbehållas regeringen.

Däremot synes det inte föreligga tillräckliga skäl att från riksåklagarens kompetensområde undanta även fall som avses i 6 & nordiska utlämnings- lagen. dvs. ärenden där den som begärs utlämnad undergär lagföring för annat brott här i landet. I dessa fall — som ingaluuda är ovanliga — förekommer sällan tveksamma bedömningsfrågor. Om så någon gång skul-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1982/83: 91 , 5l

le vara förhållandet eller den främmande staten skulle påfordra omedelbart beslut trots det temporära utlämningshindret. bör givetvis riksåklagaren ha skyldighet att anmäla ärendet hos regeringen för beslut. Utlämning för rättegång enligt 65 andra stycket nordiska lagen bör emellertid kttnna fattas av riksåklagaren. '

Enligt 1.8 5 nordiska utlämningslagen kan regeringen på framställning medge att den som har lämnats ut ställs till ansvar för annan före utläm- ningen förövad gärning än den för vilken utlämning skett eller att han utlämnas till annan nordisk stat. Sådana frågor bör av praktiska skäl även fortsättningsvis ankomma på regeringen.

Den nu föreslagna lösningen påkallar ändringari 15 och 15 a 55 nordiska utlämningslagen. En bestämmelse bör också tas in om befogenhet för riksåklagaren att besluta om ersättning till offentlig försvarare för arbete ' som denne har utfört inom ramen för ärendets hantering hos riksåklagaren. Slutligen bör uttryckligen föreskrivas att talan inte får föras mot riksåkla- garens beslut i ett utlämningsärende.

56. Föreslagen lydelse

Beslut om tvångsmedel kan med- delas även efter det att utlämning har beviljats. Talan mot rättens be- slut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

20 sl Sedan högsta domstolens beslut meddelats. anmäles ärendet-för rege- ringen. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1— 10.55. må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande stat må dock bestämmas att. om hinder ansetts möta enligt 8 eller 93%. frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas. skall utsättas tid. inom vilken den främ; mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan syn- nerliga skäl överstiga en månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Regeringen äger förordna. att den. som enligt beslut skall utläm- nas. i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas un- der uppsikt.

Regeringcn äger. om skäl äro därtill. tillerkänna offentlig försva- rare ersättning av allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades av högsta dom- stolen.

Denna lag träder i kraft den

:Senastc lydelse 1975: 292. 3 Senaste lydelse 1975: 292.

Om utlämning beviljas. skall ut- sättas tid. inom vilken den främ- mande staten skall hämta den som utlämnas. Tiden får inte utan syn- nerliga skäl överstiga en månad från det att nämnda stat har erhållit del av beslutet. Polismyndigheten i orten skall biträda vid verkställig- heten av utlämningen och får i an- slutning härtill. om den som skall utlämnas är på fri fot. vid behov omhänderta honom. dock längst under tolv timmar.

Regeringen beslutar om ersätt- ning av allmänna medel till offent- lig försvarare för arbete hos rege- ringen.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1982/83: 91 ' ' . 57 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1959: 254)_om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge

dels att 1. 12. 15. 15a och 1655 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer. 20 och 21 55. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 5

Den som i Danmark. Finland. Island eller Norge är misstänkt. tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket. må efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs. ,

Skall en dom. som har meddelats i Danmark. Finland. Island eller Norge. enligt särskilt bes/ltt verk- ställas i någon annan av dessa stater. anses domen vid tillämpning av denna lag vara meddelad i den sistnämnda staten.

' 12 5'

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åkla- garen. om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av mot- svarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff. använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är före- skrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utred- ning. utöver vad av framställningen om utlämning framgår. förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna brot— tet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i 15:15 funnit hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

'Senaste lydelse 1981: 1091. 5 Riksdagen 1982/83. I sant/. Nr 9]

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller. om utlämning beviljas. intill dess

denna har verkställts. Beslutet upp-

hör dock att gälla. om ifall som avses 'i [5 (1.5 högsta domstolen av annan anledning än som anges i 65 första stycket har funnit att utläm- ning inte lagligen kan beviljas. Fö- religger sådant hinder mot utläm- ning som avses [sistnämnda stycke gäller beslutet ej under tid då per- sonen nted anledning av misstanke om brott som där avses är berövad

• Sida 58
•  Original

Prop. 1982/83: 91

Nuvarande lydelse

58

Föreslagen lydelse

friheten som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff för så- dant brott.

Beslut om tvångsmedel kan med- delas även efter det att utlämning har beviljats. Talan mot rättens be- slut förs genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra. att ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

15 sz

Har den som avses med framställningen enligt 105 andra stycket sam- tyckt till utlämning och är ej fall som avses i 4. 6 eller 85 för handen. ägcr åklagaren. om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att utlämning eljest icke bör vägras. meddela beslut om

utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket sägs." skola handlingarna i ärendet. sedan utredningen avslu- tats. skyndsamt översändas tillju- stitiedepartemetttet. varefter rege- ringen skall giva sitt beslut över fra/71.5'tällttin_gt)tt.

Om åklagaren inte meddelar be- slut om utlämning enligt vad som anges i första stycket. skall hand- lingarna i ärendet. sedan utredning- en avslutats. skyndsamt överläm— nas till riksåklagaren. Ont det är uppenbart att framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medborgare eller faller un- der 4 eller 8 .5. får riksåklagaren be- vilja utlämning. I annat fall skall riksåklagaren med eget yttrande anmäla ärendet hosjustitiedeparte- mentet. varefter regeringen beslu- tar om framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas! att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten: och må därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas

påkallade.

15a 53

Innan regeringen meddelar beslut i ärendet skall. om det finns särskil- da skäl. yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utläm- ning kan lagligen beviljas enligt denna lag.

:Senastc lydelse 1975: 294. '1 Senaste lydelse 1981: 1091.

Innan regeringen meddelar beslut i ett ärende som enligt 155 andra stycket har anmälts hos regeringen skall. om det finns särskilda skäl. yttrande inhämtas från högsta dom- stolen huruvida utlämning kan lagli- gen beviljas enligt denna lag.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1982/83: 91

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om det behövs. skall högsta domstolen hålla förhandling. Förhandling får inte vägras, såvida inte tidigare förhör under utredningen måste anses tillräckligt eller saken bedömas vara uppenbar.

Finner högsta domstolen att hinder mot utlämning möter enligt denna lag. får framställningen inte bifallas.

16%

Beslut om utlämning skall verk- ställas så snart ske kan. Vid bevil— jande av utlämning må )?)"rordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas. i avbidan på verkstäl- ligheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Beslut om utlämning skall verk- ställas så snart det kan ske. Polis- myndigheten i orten skall biträda vid verkställigheten och får. om den som skall utlämnas är på fri fot. vid behov omhänderta honom i anslutning härtill. dock längst un- der tolv timmar.

'20 54

Fråga om ersättning av all- männa medel till offentlig försvara— re prövas, för arbete hos regering- en av denna oehför arbete hos riks- åklagaren av denne.

21.5

Denna lag träder i kraft den

'?Förutvarande 20.5 upphävd 1975: 294.

Beslut av riksåklagaren enligt I5é' andra stycket eller 20.5får inte överklagas.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1982/83: 91