RH 2011:27

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Henrik Winman samt nämndemännen Anna Gül Ogbeide, Anneli Eriksson och Jim Janson) anförde i dom den 17 november 2010 följande.

DOMSKÄL

Gärningarna

Var och en av T.D. och H.K. har förnekat gärningarna och har angett att han varken uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att vidta de åtgärder som åklagaren har angett i åtalet.

T.D. har tillagt följande. Det fanns inte tillräckliga skäl att inleda en utredning enligt 7 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVM förrän den 29 november 2004, dvs. när han fattade beslut om en sådan utredning. Det fanns inte heller tillräckliga skäl den 29-30 november 2009 att vidta åtgärder för att ett omedelbart omhändertagande av T.N. skulle komma till stånd enligt 13 § LVM. Det bör lyftas fram särskilt att T.N. hela tiden var positivt inställd till frivillig vård, och tvångsvård skall komma ifråga först när möjligheterna till vård enligt socialtjänstlagen är uttömda. Så var inte fallet beträffande T.N.

H.K. har till utveckling av sin inställning till åtalet angett följande. Han engagerade sig kraftfullt när det gällde T.N. Han informerade fortlöpande både sin närmaste chef, B.S, som var metodutvecklare på enheten, och enhetschefen T.D. om T.N. och förändringar i dennes situation när det gällde bl.a. hälsa och missbruk. Han hade inte befogenhet att fatta beslut om att inleda en utredning om tvångsvård. Det har inte gällt för hans uppgift att vända sig till T.D:s chef i frågan om att inleda en sådan utredning.

T.D. och H.K. har hörts. Därutöver har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med T.N:s pappa U.N., de båda läkarna C.S. och B.R. samt med P.E. och sjukskötaren G.E.

Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning. T.D. och H.K. har åberopat viss ytterligare skriftlig bevisning.

Åklagaren har under sin sakframställning hänvisat till en förteckning över händelser som inträffade under tiden den 16 februari 2004 - när T.N. första gången kontaktade socialförvaltningen - till den 3 december samma år - när T.N. avled. T.D. och H.K. samt de övriga personerna som har hörts vid huvudförhandlingen har i de väsentliga delarna berättat följande.

H.K. har berättat

Han tog socionomexamen år 2000. Därefter arbetade han i Bergsjön vid enheten för ekonomiskt bistånd. Sedan sommaren år 2003 arbetar han vid vuxenenheten i Örgryte. Hans närmaste arbetsledare, som han vänder sig till i det dagliga arbetet, är B.S, som är metodutvecklare. T.D. är chef för vuxenenheten. Denne har en verksamhetschef över sig.

Han hade jour i februari 2004 när T.N. kontaktade socialförvaltningen. Han blev sedan handläggare i dennes ärende. Han visste att T.N. var blandmissbrukare och alltså missbrukade olika sorters narkotika samt att det var fråga om bl.a. heroin. T.N. hade kontaktat socialförvaltningen med anledning av att han hade tagit en överdos och till följd av det var mycket illa däran. Redan från den allra första början fanns Lärjeholms behandlingshem med i diskussionerna som fördes med T.N. om behandlingen av dennes missbruk. T.N. var mycket intresserad av att komma till Lärjeholm. Man var där också intresserad av att ta emot T.N., men först sedan denne avgiftats. T.N. gjorde innan behandlingen påbörjades ett studiebesök på Lärjeholm. Det uppdrogs från socialförvaltningens sida till Lärjeholm att göra en utredning om T.N. och olika behandlingsalternativ för honom. T.N. flyttade in på Lärjeholms behandlingshem i mars 2004.

Under våren 2004 avvisades T.N. från Lärjeholm på grund av att denne hade intagit ett otillåtet preparat. T.N. återvände till Lärjeholm senare på våren. T.N. skrevs ut därifrån i juni 2004 på grund av att han hade misskött sig på en utflykt. T.N. var vid denna tid fortfarande intresserad av vård enligt socialtjänstlagen, dvs. av frivillig vård, men han ville inte återvända till Lärjeholm. Han hade fortlöpande kontakt med T.N. fram till semestern. Som ett alternativ till Lärjeholm diskuterades efter semestern Västkustfamiljen, som också bedriver behandlingsverksamhet i olika former. Man kontaktade Västkustfamiljen, och T.N. var intresserad av att få hjälp därifrån. Till en början rörde det sig om sex månaders öppenvård, som började någon gång i oktober 2004. I slutet av samma månad hade T.N. ett återfall i sitt missbruk men denne trodde fortfarande att det var möjligt att komma till rätta med missbruket på frivillig väg. T.N. bodde hemma under hela vårdtiden. På grund av nedtrappningen av drogerna drabbades T.N. av en psykos i november 2004 och togs in på Lillhagens psykiatriska akutmottagning. T.N. fördes sedan till Högsbo sjukhus för avgiftning. Där var T.N. kvar till den 25 november 2004. Han var själv borta från arbetet den 22-26 november 2004 i anslutning till att T.N. lämnade Högsbo sjukhus men var åter i tjänst måndagen den 29 november 2004. Dagen därpå ringde B.R. till honom. B.R. sade att han tyckte att det fanns grund för ett omedelbart omhändertagande av T.N., som just då var på besök hos B.R. Denne var mycket upprörd vid samtalet. Det gick knappt att prata med honom, och H.K. bad B.R. att i stället prata med T.D.

Den 1 december 2004 hade man planerat ett möte med T.N. och företrädare för Västkustfamiljen om vård på ett behandlingshem i Rävlanda. Tanken var att öppenvården skulle övergå i vård på behandlingshem men att det fortfarande skulle ske på frivillig väg.

Under hela tiden som han hade kontakt med T.N. arbetade han aktivt för att hitta behandlingsformer för T.N. som passade denne. T.N. var hela tiden positivt inställd till frivillig vård. Det var aldrig så, att T.N. motsatte sig de behandlingsalternativ på frivillig väg som presenterades för honom. Han diskuterade T.N. och dennes situation fortlöpande med kollegor och med T.D., och denne var hela tiden informerad om T.N:s situation och det som hände denne. Detta framgår tydligt av de journalanteckningar som han förde beträffande kontakterna med T.N. under hela tiden från februari 2004 fram till månadsskiftet november/december samma år. Under alla förhållanden var T.D. fullt ut medveten om allt kring T.N. efter det att U.N. i juni 2004 muntligen gjorde en anmälan om att T.N. behövde tvångsvård; han informerade T.D. efter varje incident efter detta tillfälle. Han kommer ihåg att han informerade T.D. t.ex. om det återfall i heroinmissbruk som ägde rum kring månadsskiftet juli/augusti 2004. T.D. var alltså väl informerad om de olika händelser som inträffade därefter. När Lärjeholms utredning om T.N. presenterades den 23 juni 2004 visade han den för B.S., eftersom T.D. vid denna tid hade semester. Efter det att T.N. haft ett återfall i heroinmissbruk den 4-5 september 2004 var alla fortfarande överens om att öppenvård för T.N. var den bästa lösningen. Trots att T.N. hade testats positivt på narkotika under tiden den 21 september - den 13 oktober 2004 ansåg han inte att det då fanns anledning att öppna en utredning om eventuell tvångsvård av T.N.

Från det att T.N. kontaktade socialförvaltningen i februari 2004 och fram till november 2004 hade han någon gång tankar på att det kanske behövde tillgripas tvångsvård av T.N., men han stannade för att det nog trots allt räckte med frivillig vård. Det ligger ett ansvar på var och en av handläggarna som arbetar vid enheten samt på enhetschefen att vidta nödvändiga åtgärder för ett omedelbart omhändertagande, om det skulle visa sig finnas grund för ett sådant beslut. Normalt brukar alltid enhetschefen underrättas innan en åtgärd i den riktningen vidtas.

T.D. har berättat

Han är socionom, och han tog sin examen år 1989. Han har varit enhetschef vid den s.k. vuxenenheten vid socialförvaltningen i Örgryte sedan år 2001. Vid enheten arbetar bl.a. fem handläggare, och H.K. är en av dem. Vid enheten handläggs frågor om missbrukare och missbruksvård. Han handlägger inte några egna ärenden. Till honom har delegerats att inleda en sådan utredning som avses i 7 § LVM. Den som vid enheten får kännedom om omständigheter som aktualiserar tillämpning av 13 § LVM, dvs. om ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt, är skyldig att agera, och det gäller oavsett om det är socialnämnden eller dess ordförande som skall besluta om ett omhändertagande. Den socialsekreterare som anser att det finns skäl för ett omedelbart omhändertagande diskuterar normalt sett saken med sin enhetschef innan kontakt tas med socialnämnden eller dess ordförande. Frågan om ett omedelbart omhändertagande aktualiseras 5-10 gånger per år vid hans enhet. Han informeras om saken i cirka hälften av dessa fall.

Under alla förhållanden kände han till T.N. och dennes ärende i juni 2004. Han visste vad T.N. missbrukade och att det var fråga om ett blandmissbruk. Han trodde från början inte att T.N. skulle klara sig så bra. Å andra sidan var T.N. en ganska ovanlig missbrukare på så sätt att denne hade bostad och i flera avseenden skötte sig ganska väl; T.N. skiljde sig på det sättet från andra missbrukare ganska mycket. Det är riktigt att U.N. vid en telefonkontakt med H.K. den 14 juni 2004 muntligen gjorde en ”LVM-anmälan”. Han visste också att T.N. hade blivit utskriven från Lärjeholms behandlingshem på grund av någon incident där. Han ansåg inte att det vid denna tid fanns skäl att inleda en utredning enligt 7 § LVM. T.N. kände sig kränkt av att ha blivit utskriven från Lärjeholm, och han visste inte hur T.N. skulle reagera om en sådan utredning om tvångsvård inleddes. Dessutom fanns det inte skäl för tvångsvård. Han ansåg i stället att den bästa lösningen på T.N:s missbruksproblem var att vårdinsatserna på frivillig väg fortsatte. Han tog inte del av utredningen som Lärjeholms behandlingshem presenterade den 23 juni 2004, eftersom han hade semester då, och det var ingen som informerade honom om den i efterhand när han kom tillbaka i tjänst den 26 juli 2004. Han hade sannolikt inlett en utredning enligt 7 § LVM med anledning av vad som framkom i utredningen, om han hade fått del av den. Hur som helst fortsatte diskussionerna om T.N:s vård med utgångspunkt i frivillighet, och det skedde också en viss stabilisering av T.N:s situation under sommaren 2004, det gällde i juni och juli. T.N. kom t.ex. till avtalade möten med socialförvaltningen och sade till i förväg om han hade fått förhinder. Han kände till att T.N. under en period i september till oktober 2004 lämnade flera urinprov som visade sig vara positiva med avseende på narkotika, och han visste att T.N. efter sommaren flera gånger återföll i missbruk och vad det var fråga om för narkotika. En sjuksköterska informerade honom om att T.N. hade ett återfall i missbruk i början av september och vid något tillfälle hade också hade blivit medvetslös. Han kände också till att T.N. återföll i missbruk i slutet av oktober 2004. Han vet av erfarenhet att det inte är så ovanligt med återfall hos missbrukare och att detta inte med automatik bör leda till att man överger tanken på frivillig vård.

Den 27 november 2007 och vid tiden strax dessförinnan fanns det inte några indikationer på att T.N. var inne i ett aktivt missbruk. Han funderade fram och tillbaka på hur man skulle göra med frågan om en LVM-utredning men han ansåg inte att kriterierna för en sådan utredning var uppfyllda. Men han kände till att T.N. vid denna tid hade varit intagen på en psykiatrisk akutmottagning. Det fanns ett stort tryck på honom när det gällde ärendet med T.N., och han var mycket angelägen om att följa lagen.

Den 30 november 2004 hade man ett möte om T.N. Vid mötet deltog bl.a. han och H.K. Det diskuterades om öppenvården skulle göras om till vård på behandlingshem, men det var fortfarande fråga om frivillig vård. Det som diskuterades var vård för T.N. på Västkustfamiljens behandlingshem i Rävlanda. De hade också diskuterat saken med T.N., som var positivt inställd till detta alternativ. Samma dag berättade H.K. att B.R. ville tala med T.D. Han övertog samtalet och talade honom. B.R. ville att T.N. genast skulle omhändertas. Han frågade B.R. varför det var så bråttom. Han ansåg nämligen inte att det med hänsyn till vad B.R. sade fanns grund för att vidta åtgärder för ett omedelbart omhändertagande av T.N. med stöd av 13 § LVM; han tyckte helt enkelt inte att B.R. gav honom vederhäftiga uppgifter. Dessutom var det så, att bl.a. sjukskötaren G.E. och H.K. skulle träffa T.N. dagen därpå, dvs. den 1 december 2004, om vården på Västkustfamiljens behandlingshem i Rävlanda. Han tyckte att man kunde avvakta resultatet av det mötet. Dessutom hade han en överenskommelse med T.N. om fortsatt frivillig vård på behandlingshemmet i Rävlanda och han ville inte bryta den överenskommelsen. Till detta kom, att om det hade hänt något särskilt med T.N., som B.R. påstod vid samtalet, så skulle T.N. vara ännu mer motiverad för vård på frivillig väg. Han bad vid telefonsamtalet med B.R. denne om ett bättre underlag men kände på sig att det inte skulle komma något mer.

U.N. har berättat

T.N. tog den första överdosen i februari 2004, och det var därför som T.N. kontaktade socialjouren. Sedan följde flera överdoser. Han ville tillsammans med H.K. hjälpa T.N. att bli av med missbruket, men det enda T.N. erbjöds var kortare vistelser på Lärjeholms behandlingshem vid två tillfällen. Sedan T.N. hade misskött sig blev han utskriven från Lärjeholm, det var i juni 2004. T.N. började nästan omedelbart att injicera heroin. Han förklarade för H.K. att T.N. behövde tvångsvård, eftersom han var inne i ett så tungt missbruk att han inte själv kunde bryta det. Den 14 juni 2004 gjorde han vid ett telefonsamtal med H.K. en anmälan till socialförvaltningen om att det behövde göras en utredning om förutsättningarna för tvångsvård av T.N. Denne lämnade under hösten 2004 urinprov som visade sig vara positiva beträffande narkotika. Det gick så långt att T.N. hamnade i ett psykotiskt tillstånd i mitten av november 2004 och genomgick en avgiftning några dagar senare på Högsbo sjukhus. Under november 2004 accelererade T.N:s missbruk kraftigt. Den 27 november 2004 när T.N. hade avbrutit avgiftningen på Högsbo sjukhus var han övertygad om att ett omedelbart omhändertagande skulle komma till stånd. Den 29 november 2004 begärde han hos socialförvaltningen att T.N. genast skulle omhändertas. H.K. berättade att det hade inletts en utredning om tvångsvård och att ett möte med T.N. var planerat till dagen därpå.

C.S. har berättat

Han är överläkare och specialist i psykiatri vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Beroendekliniken. område östra, och arbetar med bl.a. missbrukare och missbruksvård. Han arbetade år 2004 som konsultläkare vid Östra sjukhuset där han bedömde patienter som hade lagts in på grund av beroendeproblem. Han upprätthöll en regelbunden kontakt med T.N. under perioden februari fram till hösten 2004. Det stod helt klart för honom att T.N. var en sådan missbrukare som väldigt snabbt hamnar i en nedåtgående spiral när han väl sätter igång att missbruka. Det var emellertid inte uppenbart att det var fråga om ett kraftigt missbruk av heroin före sommaren, och det gick under sommaren 2004 ganska bra för T.N. Han talade med H.K. den 22 juni 2004 och hans budskap till denne var att man skulle ha en hög beredskap för T.N. Denne hade flera återfall i bl.a. heroinmissbruk under tiden slutet av juli till mitten av september. Han hade rekommenderat en utredning om tvångsvård med anledning av dessa återfall, om han hade haft ansvaret för vården av T.N. Det bör anmärkas att T.N. missbrukade tung narkotika - bl.a. heroin och kokain. Han har skrivit intyget från den 14 september 2004 men han vill betona att intyget skrevs med utgångspunkt i att T.N. inte borde dömas till fängelse, om han dömdes för brott.

G.E. har berättat

Han är sjukskötare och har sedan 1985 arbetat inom psykiatrin med missbrukare och missbruksvård. Han arbetade år 2004 vid Narkotikapolikliniken i Haga i Göteborg. Han träffade T.N. första gången i mars 2004. Han kom överens med T.N. om att denne skulle fortsätta med öppenvård efter vistelsen på Lärjeholms behandlingshem. Han brukade träffa T.N. ungefär en gång i veckan. T.N. kom inte alltid till mötena men han hörde alltid av sig och berättade varför han inte kunde komma. T.N. ville säkert komma till rätta med sitt missbruk men man skall beakta att han var en avancerad blandmissbrukare. T.N. tog flera överdoser och framåt hösten 2004 hade han uppfattningen att frivillig vård inte längre räckte för att T.N. skulle komma ifrån sitt missbruk. I månadsskiftet oktober/november 2004 stod det klart att det inte fungerade med frivillig vård, och han förmedlade också den uppfattningen till H.K. Han vet inte varför Lillhagens sjukhus aldrig kom att göra någon s.k. LVM-anmälan, som han den 12 november 2004 sagt till H.K. att sjukhuset eventuellt skulle komma att göra. På eftermiddagen den 29 november 2004 faxade han - efter att först ha pratat med H.K. - en LVM-anmälan till denne med en begäran om att T.N. genast borde omhändertas, och han redogjorde också i skrivelsen för skälen för sin begäran. Han insåg att det inte gick att vänta längre med tvångsvård av T.N. Dagen därpå, dvs. den 30 november 2004, ringde han till H.K. för att muntligen utveckla innehållet i LVM-anmälan, bl.a. när det gällde vilka stora risker som var förenade med ett så tungt blandmissbruk som T.N. var inne i. H.K. verkade osäker och hänvisade till sin chef. Den information som han hade om T.N. när han faxade LVM-anmälan till socialförvaltningen var bl.a. den som han fick av en sjuksköterska på Lillhagens sjukhus den 25 november 2004 och som finns redovisad i en journalanteckning av honom.

B.R. har berättat

Han är specialistläkare i psykiatri och arbetade år 2004 vid Narkotikapolikliniken i Haga i Göteborg. Han träffade T.N. första gången i september 2004. T.N. hade under många år ägnat sig åt ett väldigt avancerat blandmissbruk, som inkluderade den allra tyngsta drogen, nämligen heroin. Det var ett kaotiskt missbruk hos T.N., som var starkt bagatelliserande inför missbruket. Förutsättningarna för att inleda en utredning enligt 7 § fanns helt klart från någon gång i september 2004, det är svårt att ange exakt vid vilken tidpunkt. När LVM-anmälan faxades till socialförvaltningen i Örgryte den 29 november 2004 med en begäran om ett omedelbart omhändertagande fanns ingen tid att förlora. När han träffade T.N. den 30 november hade denne precis lämnat Lillhagens sjukhus. T.N. var svårt medtagen, han verkade drogad och psykiskt nedgången. Han tog emot T.N. för att denne mådde så dåligt, han tror inte att det ens fanns en tid bokad. T.N. berättade att han hade tagit heroin inne på Lillhagens sjukhus. Han insåg att T.N. måste omhändertas genast. Han ringde och pratade med först H.K. och sedan T.D. Han vill minnas att han lämnade samma budskap både till H.K. och till T.D. Hans budskap var klart; det fanns ett akut behov av ett omedelbart omhändertagande av T.N., och han var beredd att med tvång, olagligt, hålla kvar T.N. till dess att det var ordnat med ett sådant beslut. T.D. förklarade att det inte fanns grund för ett omedelbart omhändertagande. Han erbjöd sig att skriva ett s.k. LVM-intyg, men det ville inte T.D., som förklarade att det var sjukvårdens ansvar att ta hand om T.N. Han kände sig vanmäktig och gjorde efteråt en mycket utförlig journalanteckning över samtalet. Det var helt säkert så, att han höjde rösten i samtalet med H.K. och T.D. Han förstod att det var sista gången som han såg T.N.

P.E. har berättat

Han har använt droger i många år men är drogfri sedan år 1993. Han arbetar på Västkustfamiljen. T.N. hade ett fruktansvärt destruktivt missbruk. T.N. var social och hade utbildning och förmodligen också viljan att bli drogfri, men det var sämre med förmågan. T.N. hade flera återfall i bl.a. heroinmissbruk under hösten 2004, och han körde T.N. till sjukhus flera gånger. T.N. mådde allt sämre på grund av sitt missbruk efter månadsskiftet augusti/september. Han insåg att det inte fungerade med öppenvård. Det fanns vid den här tiden anledning att inleda en LVM-utredning.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten prövar när det gäller skuld i tur och ordning följande frågor.

Först behandlas frågan om det från H.K:s och T.D:s sida har varit fråga om en underlåtenhet att agera ”vid myndighetsutövning”. Därefter besvaras frågan om vad som har gällt för H.K:s och T.D:s uppgifter. Efter det följer en genomgång av LVM när det gäller de frågor som är aktuella i målet, nämligen förutsättningarna enligt 4 § för tvångsvård, enligt 7 § för utredning om tvångsvård och enligt 13 § för ett omedelbart omhändertagande. Med utgångspunkt i hur frågan om vad som har gällt för H.K:s och Tomas Dunérs uppgifter besvaras samt med beaktande av vad som gäller enligt LVM prövas sedan om någon av dem eller båda två har åsidosatt vad som gällt för deras uppgifter.

För att ansvar för tjänstefel skall komma ifråga krävs för det första att gärningen - som i detta fall påstås ha bestått i en underlåtenhet att handla från H.K:s och T.D:s sida - har skett vid myndighetsutövning. Detta innebär att underlåtenheten skall hänga samman med maktbefogenheter som H.K. och T.D. har haft i deras egenskap av socialsekreterare respektive enhetschef vid vuxenenheten. Det råder inte något tvivel om att de åtgärder som H.K. och T.D. vidtog, eller hade skyldighet att vidta, som ett resultat av vad som hade förekommit vid deras kontakter med T.N. har skett vid myndighetsutövning.

Vidare krävs för ansvar för tjänstefel att vad som har gällt för uppgiften har åsidosatts genom handling eller underlåtenhet. Åklagaren har gjort gällande att för H.K:s och T.D:s uppgifter har gällt en skyldighet att agera på de sätt som närmare beskrivits i åtalet och av åklagaren utvecklats vid huvudförhandlingen.

Enligt 7 § skall socialnämnden inleda en utredning, när den genom anmälan enligt 6 § eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Det finns enligt bestämmelsen alltså en skyldighet för socialnämnden att inleda en utredning, om endera av två förutsättningar i bestämmelsen är uppfyllda. Av en delegationsordning för Göteborgs stad, Stadsdelsnämnden Örgryte, framgår att det har delegerats till enhetschefen vid vuxenenheten (tidigare uppenbarligen behandlingsenheten) att besluta om att inleda en sådan utredning som avses i 7 §, dvs. till T.D. Det anförda innebär att det var T.D. som hade att fatta beslut om att inleda en sådan utredning, om förutsättningarna för detta var uppfyllda. Det är alltså något som har gällt för T.D:s uppgift att inleda en sådan utredning.

Innan tingsrätten övergår till att pröva vad som i övrigt har gällt för T.D:s samt för H.K:s uppgifter finns det skäl att kommentera följande. Under rättegången har från T.D:s och H.K:s sida framhållits att, om det fanns skäl att inleda en utredning enligt 7 § tidigare än vad som skedde, den 29 november 2004 enligt utredningen, någon av de aktörer som i övrigt kom i kontakt med T.N. i så fall borde ha gjort en anmälan enligt 6 §, som ålägger bl.a. läkare en anmälningsskyldighet, om läkaren i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Som framgår av vad som angetts i det föregående stycket innebär bestämmelsen i 7 § att socialnämnden är skyldig att inleda en utredning, om det görs en anmälan enligt 6 §, men att en sådan anmälan inte utgör en nödvändig förutsättning för att en utredning skall inledas av nämnden; socialnämnden kan alltså på något annat sätt än genom en anmälan ha fått sådan kunskap som motiverar att en utredning inleds. Frånvaron av en anmälan från läkare innebär alltså inte att socialnämnden kan förhålla sig passiv i förhållande till annan information.

Åklagaren har vidare gjort gällande att det för T.D:s uppgift gällt att vidta åtgärder för att ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § kom till stånd, om det fanns grund för det. T.D. har inte invänt mot att också detta har gällt för hans uppgift, och både han och H.K. har angett att var och en av medarbetarna vid vuxenenheten var skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att ett omedelbart omhändertagande skulle komma till stånd, om det fanns grund för ett sådant beslut. Till det nyss sagda skall läggas att, enligt 6 § första stycket, myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. I linje med den bestämmelsen ligger det närmast i sakens natur att den som arbetar som enhetschef vid en myndighet som både har en sådan anmälningsskyldighet och dessutom skall ta emot en anmälan om saken är skyldig att vara aktiv, om det skulle visa sig vara aktuellt med ett omedelbart omhändertagande.

Det anförda leder till slutsatsen att det för T.D:s uppgift har gällt att också agera för att ett omedelbart omhändertagande skulle komma till stånd, om sådana förutsättningar fanns.

När det gäller H.K. har åklagaren påstått att det också för hans uppgift gällt att agera för att en utredning enligt 7 § inleddes, om det fanns förutsättningar för det. Åklagaren har förtydligat åtalet på det sättet att han har lagt H.K. till last att denne från juni 2004 inte tillräckligt tydligt informerade sina chefer - i första hand T.D. och, om denne inte vidtog några åtgärder i den riktningen, verksamhetschefen vid socialförvaltningen - om att det fanns skäl att inleda en utredning om tvångsvård av T.N.

H.K. hade i sin egenskap av socialsekreterare och handläggare vid vuxenenheten ansvaret för de ärenden som var fördelade på honom, och det var också han som hade de löpande kontakterna med klienterna och andra aktörer i ärendena. I detta ansvar måste rimligen ha legat en skyldighet för H.K. att fortlöpande hålla sin enhetschef informerad om sina kontakter med klienterna, om det hade förekommit något anmärkningsvärt vid dessa samt om sådana förhållanden som var av betydelse för om det skulle inledas en utredning enligt 7 §. I den mån H.K. har fullgjort denna skyldighet måste han anses ha agerat i enlighet med vad som gällt för hans uppgift. Det måste nämligen rimligen ha krävts av T.D. att denne drog relevanta slutsatser av den information som han fick av H.K. och agerade med utgångspunkt i den informationen, och detta alldeles särskilt om informationen inte gav anledning till tvivel om vilket beslut som skulle fattas. Det kan alltså inte finnas något straffrättsligt sanktionerat ansvar för H.K. som går längre än vad som angetts nyss, såsom att denne t.ex. skulle vända sig till T.D:s chef, för den händelse T.D. inte vidtog åtgärder med anledning av den information som han fick av H.K. För H.K:s uppgift har alltså gällt att förse T.D. med relevant information om T.N. och dennes missbruk så att T.D. kunde fullgöra sina befogenheter enligt delegationsbeslutet.

Tingsrätten övergår till att beskriva regleringen i LVM av de frågor som har betydelse i målet.

Innehållet både i 7 § om skyldigheten att inleda en utredning om tvångsvård och i 13 § angående beslut om ett omedelbart omhändertagande är kopplade till förutsättningarna för tvångsvård enligt LVM. Tvångsvård skall enligt 4 § beslutas om någon till följd av ett fortgående missbruk av bl.a. narkotika är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk, vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt, och han eller hon till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. De sista satserna innehåller de tre s.k. specialindikatorerna när det gäller tvångsvård. Av dessa är det framför allt de två förstnämnda som är aktuella i detta mål.

För att tvångsvård skall få tillgripas krävs att det är fråga om ett omfattande missbruk där missbrukaren riskerar allvarliga skadeverkningar i de avseenden som anges närmare i paragrafen, om ett ingripande inte sker. Utgångspunkten för tvångsvård är att vårdbehovet inte kan tillgodoses på något annat sätt, dvs. på frivillig väg. Samtliga former av frivillig vård behöver emellertid inte vara uttömda, men den det gäller måste ha erbjudits sådan vård i en eller annan form, som han eller hon antingen inte samtyckt till, eller indirekt visat att ett lämnat samtycke inte är allvarligt menat genom att t.ex. avbryta pågående vård. Fortgående missbruk av narkotika avser i allt väsentligt allt injektionsmissbruk samt allt dagligt eller i det närmaste dagligt intag av narkotika oavsett hur det intas och vilket slag av narkotika det är fråga om.

Förutom kraven på att det skall vara fråga om ett fortgående missbruk och att vårdbehovet inte kan tillgodoses på frivillig väg gäller alltså för tvångsvård att någon av de nämnda specialindikatorerna i paragrafen föreligger. Den första tar sikte på missbrukarens hälsotillstånd och den andra avser det fallet att missbrukaren genom sitt missbruk riskerar att förstöra sitt liv med avseende på möjligheten till arbete och boende samt när det gäller sociala relationer till andra.

En utredning enligt 7 § om det finns förutsättningar för tvångsvård skall göras, om det kan finnas skäl att bereda någon sådan vård. Ett omedelbart omhändertagande av missbrukaren enligt 13 § får beslutas av socialnämnden, om det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av LVM - dvs. om det är sannolikt att de nyss redovisade förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda - och rättens beslut om beredande av vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren bl.a. kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar vård. I vissa fall får enligt bestämmelsen ordföranden i socialnämnden eller någon annan ledamot i nämnden som har fått ett sådant förordnande fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande.

Det gäller alltså olika beviskrav för de två åtgärderna som avses i 7 och 13 §§; kravet enligt den förra paragrafen för att en utredning skall inledas är lägre än enligt den senare för att ett omedelbart omhändertagande skall få ske. Detta hänger givetvis samman med att ett omedelbart omhändertagande är en betydligt mer ingripande åtgärd än att det öppnas en utredning om tvångsvård, och det har naturligtvis också betydelse att det är fråga om fara i dröjsmål, om förutsättningarna enligt 13 § är uppfyllda. Varken enligt 7 eller 13 § är beviskraven lika höga som enligt 4 § om tvångsvård, som tar sikte på förutsättningarna för ett slutligt ställningstagande till behovet av sådan vård.

Härefter prövar tingsrätten om H.K. och T.D. har åsidosatt vad som gällt för deras uppgifter med utgångspunkt i vad som angetts i det föregående.

Det kan till en början konstateras att ärendet hos socialförvaltningen i Örgryte om T.N. initierades av honom själv den 16 februari 2004, när han kontaktade socialjouren. Han hade då uppenbarligen en ambition att av egen kraft i kombination med de insatser som socialförvaltningen hade att erbjuda honom komma till rätta med sitt missbruk, som vid den tiden hade pågått i många år och avsett tung narkotika, bl.a. heroin. Av en tjänsteanteckning som H.K., som bemannade jouren, gjorde samma dag som T.N. kontaktade jouren, framgår att T.N. berättade att han hade överdoserat bl.a. metadon, att han också använde heroin, opium och kokain, att han hade kräkts i sina egna lungor och hade drabbats av en hjärtinfarkt till följd av missbruket samt att han var mycket illa däran och vårdades på sjukhus. Genom dessa uppgifter, som T.N. alltså lämnade självmant, måste det för H.K. tidigt ha stått klart att det fanns anledning att vid de fortsatta kontakterna med T.N. vara särskilt uppmärksam på dennes missbruk och de eventuella medicinska konsekvenserna av missbruket. H.K., som blev handläggande socialsekreterare i T.N:s ärende, och T.D. måste vidare genom de händelser som därefter inträffade enligt vad som framgår både av den skriftliga bevisningen och av vittnesuppgifter ha fått den uppfattningen befäst.

Det skall emellertid också lyftas fram att T.N. vid sina kontakter med H.K. och vuxenenheten hela tiden var positivt inställd till vård på frivillig väg och till de olika insatser som socialförvaltningen erbjöd honom för att komma till rätta med missbruket. Som ett resultat av dessa insatser kom T.N. att vid två tillfällen under våren och sommaren 2004 vistas på Lärjeholms behandlingshem, det senare tillfället var i maj/juni samma år. Han kom så småningom att skrivas ut därifrån utan att ha blivit av med sitt missbruk. Av utredningen får anses framgå att T.N:s missbruk under i vart fall delar av sommarperioden 2004 i någon mån stabiliserades i positiv riktning. Efter sommaren försämrades emellertid T.N:s tillstånd efterhand, och han hade flera återfall i missbruk i tung narkotika, bl.a. i heroinmissbruk.

Av en tjänsteanteckning som en kollega till H.K., U.O., har gjort den 9 september 2004, framgår att hon samma dag fick ett telefonsamtal från en sjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som informerade om att T.N. dagen dessförinnan hade kommit in akut med ambulans till sjukhuset efter att han hade tagit metadon och GHB samt att han var medvetslös. Av anteckningen framgår också att T.N. lämnade sjukhuset under eftermiddagen samma dag och att han då verkade ”ok” men att läkarna funderade på att göra en LVM-anmälan, eftersom T.N. helt nyligen hade legat på sjukhus till följd av en överdos. Det framgår av anteckningen att U.O. samma dag informerade T.D. om vad som hade hänt. De nyss redovisade omständigheterna talar tillsammans med vad som var känt om T.N:s missbruk vid den här tiden med styrka för att det efter återfallet i september 2004 fanns tillräckligt underlag för att inleda en utredning m tvångsvård. Till det nyss sagda skall läggas C.S:s uppgifter om att han, med sin vetskap om T.N:s mångåriga, tunga missbruk bakom sig samt med beaktande av dennes återfall vid flera tillfällen, varav ett i september 2004, ansåg att det vid denna tid fanns grund för att inleda en LVM-utredning. I samma riktning pekar B.R:s uppgifter om att det helt klart fanns grund för en sådan utredning under hösten 2004.

Även om det i utredningen finns uppgifter som i tiden ligger efter september 2004 och som är försiktigt positiva när det gäller T.N:s missbruk hade det i september/oktober kommit fram så mycket information om T.N:s missbruk att det fanns grund för att dra slutsatsen att det under alla förhållanden kunde finnas skäl att bereda honom tvångsvård. Denna slutsats skall alltså ses i belysning av vad som redan då var känt om längden på T.N:s missbruk, vilken narkotika som han missbrukade, att han hade avbrutit behandling på frivillig väg samt att han hade återfallit i missbruk genom att injicera heroin, dvs. tung narkotika. Bilden bekräftas också av att T.N. flera gånger under september och oktober lämnade urinprov som visade sig vara positiva med avseende på olika sorters narkotika. Allt detta måste ha stått klart för T.D., som alltsedan ärendet hade inletts vid vuxenenheten hållits underrättad om T.N. och dennes situation och som under alla förhållanden i september/oktober 2004 kände till att det hade förekommit flera återfall i bl.a. heroinmissbruk från T.N:s sida samt att han hade testats positivt på narkotika.

Ansvaret för att besluta om en utredning enligt 7 § låg på T.D. Det bör här erinras om vad tingsrätten tidigare sagt om att en s.k. LVM-anmälan från en läkare var en tillräcklig men inte nödvändig förutsättning för att T.D. skulle inleda en utredning om tvångsvård. Det skall också tilläggas att en utredning enligt 7 § naturligtvis inte hade hindrat att man från socialtjänstens sida fortsatte att försöka förmå T.N. att avbryta sitt missbruk på frivillig väg. T.D. har genom att inte inleda en utredning enligt 7 § efter T.N:s återfall i missbruk i september 2004 och sedan denne lämnat urinprov som var positiva åsidosatt vad som gällt för hans uppgift. Tingsrätten återkommer till hur detta skall bedömas.

Tingsrätten prövar härefter påståendet att T.D. har åsidosatt vad som har gällt för hans uppgift genom att inte tillse att åtgärder vidtogs för ett omedelbart omhändertagande av T.N. den 29 eller den 30 november 2004.

Tiden i november 2004, och framför allt den i slutet av månaden, var enligt vad som framgår både av den muntliga och av den skriftliga utredningen en dramatisk tid i T.N:s liv. Han hade den 10 november tagits in på Lillhagens psykiatriska akutmottagning efter kraftiga abstinensbesvär. T.N. låg därefter inne för avgiftning på Högsbo sjukhus mellan den 16 och 25 november, då han avbröt den behandlingen. Den 27 november fick T.N. ett återfall, och han togs på nytt in på Lillhagens psykiatriska akutmottagning. Av en tjänsteanteckning som socialsekreteraren A.B. vid socialförvaltningens jourbyrå i Linnéstaden, Göteborg, har gjort den 27 november kl. 21.50 framgår att P.E. vid telefonsamtal med henne samma dag förklarat att T.N. var kraftigt påtänd av heroin, att man hade behövt ”örfila upp honom” samt att öppenvården inte fungerade för T.N., eftersom denne missbrukade aktivt. Enligt en tjänsteanteckning av A.B. något senare, den 28 november kl. 00.10, var T.N. enligt en läkare som A.B. talade med fortfarande påtänd av heroin, och läkaren ville att det skulle göras ”ett omedelbart LVM”.

Till det nyss anförda kommer att Narkotikapolikliniken den 29 november kl. 15.52 till socialförvaltningen i Örgryte faxat en skrivelse med rubriken ”LVM-anmälan”. Skrivelsen är undertecknad av G.E. samt med B.R:s namn också angivet i skrivelsen. B.R. har vid huvudförhandlingen berättat att han naturligtvis kände till skrivelsen när den faxades och att han stod bakom innehållet i den men att han inte undertecknat skrivelsen. Han har vid förhöret vidare uppgett att det vid den här tiden inte fanns någon tid att förlora när det gällde ett omhändertagande av T.N. I skrivelsen anges bl.a. att T.N. den 27 november hade rökt heroin, att han lämnade Lillhagens psykiatriska akutmottagning den 29 november, att han inte kommit till en överenskommen besökstid hos B.R. samma dag samt att det därför gjordes en anmälan om ett omedelbart omhändertagande, eftersom T.N. allvarligt äventyrade sin psykiska och fysiska hälsa. G.E. har berättat att han vid ett telefonsamtal samma dag informerade H.K. om innehållet i skrivelsen och att han just stod i begrepp att faxa den till socialförvaltningen. En kollega till H.K., H.W., har i en tjänsteanteckning samma dag som faxet skickades angett att G.E. vid ett telefonsamtal förklarat att ett omedelbart omhändertagande av T.N. borde göras samt att ett fax om den saken skulle skickas till socialförvaltningen. Hon har i en kompletterande anteckning angett att hon den 29 november informerat T.D. om saken.

Situationen för T.N. var alltså mycket allvarlig vid den här tiden. Den dokumentation och information som då fanns om T.N:s kraftigt accelererande blandmissbruk och om hans fysiska tillstånd gör att det inte kan dras någon annan slutsats än att det den 29 november 2004 måste anses ha varit sannolikt att han kunde beredas vård med stöd av LVM, d.v.s. att förutsättningarna för tvångsvård var uppfyllda, och att det kunde antas att han skulle få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte fick omedelbar vård. Vid den bedömningen skall vägas in vad sjukvårdspersonal vid den här tiden vid kontakterna med socialförvaltningen hade berättat om T.N:s tillstånd, som innebar att han varit medvetslös på grund av sitt missbruk och flera gånger i tät följd återfallit i missbruk av bl.a. heroin. Till detta kommer att det fanns en uttrycklig begäran om ett omedelbart omhändertagande från en läkare som väl kände till T.N. och dennes missbruk. Det ligger mot den beskrivna bakgrunden närmast i sakens natur att T.N:s hälsa vid den här tiden allvarligt äventyrades, om han inte omedelbart omhändertogs för vård. Dessutom var det så, att det med hänsyn till T.N:s bakgrund som missbrukare uppenbarligen var fråga om små marginaler för att hans hälsotillstånd skulle allvarligt försämras, om han återföll i t.ex. heroinmissbruk, som han hade gjort flera gånger tidigare. Detta kände T.D. också till.

Det kan vid bedömningen slutligen inte bortses från den bakgrund som T.D. själv tecknat om T.N:s tillstånd i det tjänsteutlåtande som T.D. utfärdat den 2 december 2004 med anledning av att beslutet om omhändertagande av T.N. dagen dessförinnan anmäldes vid socialnämndens sammanträde. I utlåtandet har T.D. angett bl.a. att T.N. då hade ett fortgående missbruk av narkotika, att han seden den 25 november 2004 drogat sig kraftigt och utsatt sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara samt att han hade avbrutit vårdinsatser. Med hänsyn till vad T.D. skrev i utlåtandet ansåg han uppenbarligen att tillståndet för T.N. var mycket allvarligt redan flera dagar före beslutet om omhändertagande den 1 december 2004.

Med hänsyn till vad tingsrätten kommit fram till om vad som gällt för T.D:s uppgift ankom det på honom att vidta åtgärder för ett omedelbart omhändertagande. Genom att han inte gjorde det den 29 november 2009 har han åsidosatt vad som gällt för hans uppgift. Tingsrätten återkommer strax till hur detta skall bedömas.

T.D. har ifrågasatt om hans underlåtenhet att vidta åtgärder enligt 13 § kan leda till ett straffrättsligt ansvar med hänsyn till att den bestämmelsen är fakultativ, dvs. ett omedelbart omhändertagande får ske. Bestämmelsen reglerar under vilka förutsättningar ett interimistiskt frihetsberövande kan äga rum, och bestämmelsen riktar sig till den som fattar beslut i den frågan. Bestämmelsens utformning hindrar inte att en underlåtenhet att vidta åtgärder för att ett omedelbart omhändertagande skall kunna komma till stånd föranleder ansvar för tjänstefel, om detta är vad som gällt för uppgiften. För T.D:s uppgift har gällt att vidta sådana åtgärder.

När det gäller frågan hur underlåtenheten från T.D:s sida att inleda en utredning enligt 7 § och att vidta åtgärder för ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § skall bedömas gör tingsrätten följande överväganden.

En utredning enligt 7 § har stor betydelse när det gäller att få fram ett fullgott beslutsunderlag inför ett slutligt ställningstagande till om det skall ansökas om tvångsvård eller inte. Det är dessutom angeläget att det görs en utredning enligt 7 § så snart det finns skäl för det, eftersom en ansökan om tvångsvård skall innehålla en sådan utredning. Med hänsyn till det anförda har T.D. agerat oaktsamt när han inte inledde en utredning i rätt tid.

När det gäller den andra frågan är det utrett att ett omedelbart omhändertagande av T.N. kom till stånd den 1 december 2009, dvs. två dagar efter det att det fanns grund för ett sådant omhändertagande och när T.N. på nytt var medvetslös. Med hänsyn till det skyddsintresse som ligger bakom LVM-lagstiftningen och med beaktande av vikten av att ett omhändertagande sker utan dröjsmål, om det finns förutsättningar för det, har T.D. agerat oaktsamt när han inte tidigare vidtog åtgärder för ett omhändertagande.

Det har från T.D:s sida slutligen framhållits att det i någon mån har haft betydelse för hur han agerade i de avseenden som åklagaren angett, att det beträffande T.N. var svårare än vad som normalt är fallet - beroende på T.N:s sociala situation när det gällde annat än hans missbruk - att dra säkra slutsatser om vilka åtgärder som borde vidtas. Detta skulle ha kunnat få betydelse i en situation där det var svårt att ta ställning till frågan om en utredning skulle inledas respektive ett omedelbart omhändertagande skulle göras. Detta hänger samman med att inte varje felbedömning bör leda till ett straffrättsligt ansvar för den som vidtagit eller underlåtit att vidta en åtgärd. I detta fall står det emellertid klart att det i vart fall vid de tidpunkter som tingsrätten angett fanns skäl både att inleda en utredning och att vidta åtgärder för att T.N. skulle omhändertas.

På grund av det anförda är det styrkt att T.D. i de två fall som åklagaren har angett, av oaktsamhet har åsidosatt vad som gällt för T.D:s uppgift. Med hänsyn till T.D:s ställning som enhetschef vid vuxenenheten, till hans långa erfarenhet som socialsekreterare och till att det har varit fråga om att tillämpa bestämmelser som syftar till att skydda utsatta personer kan gärningarna inte bedömas som ringa. T.D. skall alltså dömas för tjänstefel av normalgraden.

När det gäller åtalet mot H.K. har han angett att han under den tid som han hade kontakt med T.N. fortlöpande informerade T.D. om kontakterna och vad som förekommit vid dem. H.K. har vidare berättat att T.D. under alla förhållanden vid tiden från det att U.N. i mitten av juni 2004 gav uttryck för att T.N. borde tvångsvårdas kände till förhållandena kring denne. T.D. har inte ifrågasatt att han fått relevant information av H.K. men har framhållit att han inte alltid känt till detaljer om H.K:s kontakter med T.N. Tingsrätten har redan konstaterat att det i september/oktober 2004 fanns tillräckliga skäl för att inleda en utredning enligt 7 § och att T.D. vid den tiden hade tillräcklig information för att fatta ett sådant beslut. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses att H.K. har brustit i sin skyldighet att informera T.D. om viktiga förhållanden om T.N:s missbruk. Tingsrätten har redan konstaterat att H.K. inte har haft någon längre gående skyldighet än så. H.K. har alltså fullgjort vad som gällt för hans uppgift. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

Påföljdsfrågan

Påföljden för T.D. skall bestämmas till böter.

TINGSRÄTTENS DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.D. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken till 80 dagsböter å 300 kr.

Tingsrätten ogillar åtalet mot H.K.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson samt hovrättsråden Lennart Morard och Christina Fleur) anförde i dom den 20 december 2010 följande.

UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN

I hovrätten har videoupptagningarna av förhören vid tingsrätten med H.K., T.D., U.N., C.S., P.E., G.E. och B.R. spelats upp. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Skuldfrågan

omhändertaganden enligt 13 § LVM skulle komma till stånd. En eventuell underlåtenhet att agera i dessa avseenden har, som tingsrätten också har kommit fram till, skett vid myndighetsutövning. Hovrätten har att pröva om det ålegat T.D. att vidta en eller båda av dessa åtgärder gentemot T.N. För det fall utredningen visar att T.D. i något avseende har åsidosatt vad som gällt för hans uppgift är nästa fråga hur detta ska bedömas.

Fanns det efter T.N:s återfall i början av september 2004 skäl att inleda en utredning enligt 7 § LVM?

Den utredning som har lagts fram i hovrätten överensstämmer med den beskrivning av händelseförloppet som tingsrätten har redovisat i sin dom. Hovrätten vill för egen del endast göra följande tillägg.

Redan under sommaren 2004, genom en uppgift den 22 juni från överläkaren C.S. till socialtjänsten och ett utlåtande den 23 juni av Lärjeholms motivations- och utredningshem, framkom att T.N:s missbruk var av allvarligt slag. Han hade under perioden den 25 juli till den 8 september fyra dokumenterade återfall i tungt narkotikamissbruk varav två ledde till att han blev föremål för akutsjukvård.

Utredningen i målet visar entydigt att T.N. hade ett tungt, accelererande och destruktivt missbruk. Det kan, som T.D. också har gjort, ifrågasättas varför någon anmälan enligt 6 § LVM inte gjordes tidigare av de behandlande läkarna. T.D. hade emellertid ändå kännedom om T.N. och dennes situation. Som tingsrätten konstaterat krävs det inte för att inleda en LVM-utredning att en anmälan från en läkare har gjorts. Även om T.N. samtyckte till frivillig vård anser hovrätten att det efter återfallen i september fanns fog för socialtjänsten att starkt ifrågasätta om hans vårdbehov skulle kunna tillgodoses i frivilliga former. Hovrättens slutsats är därför att det i september 2004 kommit fram så mycket om T.N:s missbruk att det fanns grund för bedömningen att det under alla förhållanden kunde finnas skäl att bereda honom tvångsvård.

Har då T.D. åsidosatt vad som gällt för hans uppgift genom att vid denna tid inte inleda en utredning enligt 7 § LVM?

T.D. har invänt att det pågick en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) och att en sådan utredning är identisk med en utredning enligt 7 § LVM vad gäller metodik och dokumentationsskyldighet. Han har framfört att det finns skillnader endast i tre avseenden, nämligen att det i LVM finns en sekretessbrytande regel och en möjlighet att besluta om läkarundersökning samt att en sådan utredning måste delges missbrukaren. T.D. har hävdat att de tre avvikelserna inte har påverkat utredningen och att han därför inte kan anses ha gjort sig skyldig till någon underlåtenhet.

Begreppet utredning omfattar all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för socialnämnden att fatta beslut i ett ärende hos nämnden. Utredningen ska ges den omfattningen att den kan leda till ett sakligt korrekt beslut (se bl.a. Norström/Thunved, Nya sociallagarna, 23:e uppl. s. 237 f. och s. 437).

För utredningsskyldighet enligt LVM fordras inte att det står klart för socialnämnden att förutsättningar för tvångsvård föreligger. Som tingsrätten redogjort för är det tillräckligt att nämnden har fått kännedom om att det kan finnas skäl för tvångsvård. Av 37 § LVM framgår att en sådan utredning ska handläggas skyndsamt. Enligt 10 § samma lag ska av utredningen framgå missbrukarens förhållanden samt tidigare vidtagna och planerade åtgärder. Av utredningen ska också framgå i vilket hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker. Socialstyrelsen framhåller i sina Allmänna råd om tillämpning av LVM att det är viktigt att utredningen innehåller uppgifter som styrker fortgående missbruk, att vårdbehov föreligger samt att detta inte kan tillgodoses på annat sätt och att det på grund av missbruket föreligger sådana omständigheter som anges i endera av specialindikationerna i 4 § LVM. Nämnden ska också redovisa vilka vård- och behandlingsinsatser som nämnden planerar (SOSFS 1997:6 s. 21 f.). Om socialnämnden efter utredning kommer fram till att det finns skäl att bereda någon tvångsvård, ska nämnden ansöka om sådan vård hos förvaltningsrätten. Till ansökan ska nämnden foga utredningen och ett läkarintyg om missbrukarens aktuella hälsotillstånd (11 § LVM).

En utredning enligt 11 kap. 1 § SoL som bygger på samtycke kan i sig aldrig leda till att socialnämnden beslutar om tvångsvård. Om nämnden under en sådan utrednings gång får anledning att ifrågasätta ett samtycke till vård eller att frivillig vård är en tillräckligt ingripande åtgärd ska nämnden fatta beslut om en utredning med inriktning på att ge nämnden underlag för beslut om huruvida en LVM-ansökan ska ges in till förvaltningsrätten. Alldeles oavsett vilken slutsats LVM-utredningen utmynnar i, innebär arbetet med den att nämnden skyndsamt tar ställning till missbrukarens behov och får en beredskap för att snabbt agera om så skulle behövas. Såsom tingsrätten också har anfört hindrar inte heller en utredning enligt 7 § LVM att socialtjänsten fortsätter att försöka förmå missbrukaren att avbryta sitt missbruk på frivillig väg.

Det ovan sagda leder till att hovrätten anser att T.D. har åsidosatt vad som gällt för hans uppgift genom att inte inleda en utredning enligt 7 § LVM efter T.N.s återfall i missbruk i september 2004.

Borde T.D. den 29 - 30 november 2004 ha vidtagit åtgärder för ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM?

Även i denna del överensstämmer den utredning som har lagts fram i hovrätten med den beskrivning av händelseförloppet som tingsrätten har redovisat i sin dom.

För att ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM ska få göras måste det vara sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av lagen. Som förutsättning gäller vidare att rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Den sociala indikationen i 4 § första stycket 3 b) LVM har således ingen motsvarighet i denna bestämmelse. Av 19 § LVM följer att den som är omhändertagen enligt 13 § LVM utan dröjsmål ska beredas vård antingen på ett LVM-hem eller på sjukhus och att socialnämnden ska föranstalta om sådan vård.

T.D. har framfört att han den 29 och 30 november 2004 inte hade tillräckligt underlag för att initiera ett ordförandebeslut om ett omedelbart omhändertagande. Han har bl.a. invänt att den läkare på PS-Akuten som A.B. på Jourbyrån blev uppringd av den 28 november 2004 - och som ville att det skulle göras ”ett omedelbart LVM” - var oförstående inför uppmaningen att han skulle faxa in ett läkarintyg (se tjänsteanteckning samma dag).

Hovrätten vill framhålla att en anmälan kan vara muntlig, även om den muntliga anmälan enligt Socialstyrelsens uppfattning bör kompletteras med en skriftlig sådan. Enligt Socialstyrelsen bör en skriftlig komplettering göras framför allt om patienten är okänd för socialtjänsten och/eller det kan uppstå komplikationer av medicinsk karaktär (jfr Norström/ Thunved, Nya sociallagarna s. 437 och SOSFS 1997:6 s. 19).

Enligt hovrättens mening måste det vid denna tidpunkt ha stått klart för socialtjänsten att T.N. allvarligt äventyrade sin fysiska och psykiska hälsa och att det krävdes omedelbara åtgärder. Den 29 november 2004 tillkom ytterligare underlag för socialtjänstens bedömning i form av en skriftlig anmälan med en redogörelse för T.N:s aktuella situation och begäran ”om LVM med omedelbart omhändertagande”. Anmälan var gjord av B.R. och G.E., den läkare respektive sjuksköterska på Narkotikapolikliniken som sedan flera månader hade kontakt med T.N. Senare samma dag utvecklade G.E. ytterligare skälen i LVM-anmälan i ett telefonsamtal med H.K. Mot bakgrund härav och på de av tingsrätten anförda skälen anser även hovrätten att det inte kan dras någon annan slutsats än att det den 29 november 2004 måste anses ha varit sannolikt att T.N. kunde beredas vård med stöd av LVM och att det kunde antas att han skulle få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte fick omedelbar vård. Genom att då inte vidta åtgärder för ett omedelbart omhändertagande har T.D. åsidosatt vad som gällt för hans uppgift.

Har T.D. gjort sig skyldig till tjänstefel?

För tjänstefel döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. Detta framgår av 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Straffansvar för tjänstefel förutsätter uppsåt eller oaktsamhet från gärningsmannens sida. Alla grader av oaktsamhet omfattas av bestämmelsen. Det innebär emellertid inte att varje oaktsamhet, hur ringa den än är, ska kunna föranleda straffansvar. Enligt allmänna straffrättsliga principer ska straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen (se prop. 1988/89:113 s. 19). Avgörande för bedömningen om någon handlat brottsligt oaktsamt är i första hand vilka krav på noggrannhet och omsorg som kan ställas på utförandet av uppgiften. Detta får vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han eller hon handlat under tidspress (se a. prop. s. 20).

Hovrätten har gjort bedömningen att T.D. åsidosatt vad som gällt för hans uppgift i de två fall som åklagaren har angett och att detta skett vid myndighetsutövning i brottsbalkens mening.

T.D. har gjort gällande att en förutsättning för tjänstefel är att det finns en påvisbar effekt. Han har hävdat att det i september 2004 - oavsett om det förelåg rättsliga förutsättningar för att inleda en utredning enligt 7 § LVM - inte hade medfört någon effekt om han inlett en sådan utredning eftersom det redan pågick en SoL-utredning i vilken gjordes samma sorts överväganden. Han har således menat att det förhållandet att han underlät att inleda en utredning enligt 7 § LVM inte påverkade beslutsunderlaget. Enligt T.D. uppstod det därför inte någon effekt av hans eventuella underlåtenhet och det kan följaktligen inte vara fråga om tjänstefel i detta avseende.

Hovrätten har ovan redogjort för skillnaderna mellan en utredning enligt SoL och en utredning enligt LVM. Hovrätten anser mot den bakgrunden att T.D:s invändning inte är hållbar. Vidare är det inte avgörande för straffansvaret för tjänstefel att en skadlig effekt konkret kan påvisas i det enskilda fallet (se ovan nämnda. prop. s. 16).

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att T.D. har agerat oaktsamt när han dels inte inledde en LVM-utredning i rätt tid, dels inte tidigare vidtog åtgärder för ett omedelbart omhändertagande. Han har således av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för hans uppgift. Bedömningen av om ett tjänstefel är att anse som ringa eller inte ska ske med beaktande av samtliga omständigheter. Inom missbruksvården och socialnämndens verksamhet i övrigt måste det ställas höga krav på en snabb och rättssäker handläggning (jfr t.ex. JO 1992/93 s. 319). Även om T.D. hade en hög arbetsbelastning kan gärningarna inte bedömas som ringa. Liksom tingsrätten gör hovrätten bedömningen att T.D. ska dömas för två fall av tjänstefel.

Påföljdsfrågan

Som tingsrätten funnit ska påföljden bestämmas till böter. Vid straffmätningen beaktar hovrätten att det tog drygt tre och ett halvt år innan T.D. fick del av åtalet och att det nu gått cirka sex år sedan han begick tjänstefelsbrotten. Ärendet kom att utvecklas på ett mycket tragiskt sätt och har fått stor uppmärksamhet vilket T.D. måste ha upplevt som en stor påfrestning. Det inträffade har också medfört att han inte längre arbetar som enhetschef. Med hänsyn härtill bör T.D. med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 och 8 brottsbalken få ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Antalet dagsböter bör mot denna bakgrund bestämmas till 50.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer antalet dagsböter till 50.

Hovrättens dom meddelad: den 20 december 2010.

Mål nr: B 4761-09.

Lagrum: 20 kap. 1 § brottsbalken; 4, 6, 7, 10, 13 och 37 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

Rättsfall: NJA 1997 s. 368; NJA 1994 s. 304; NJA 1992 s. 555.

Litteratur: Norström-Thunved, Nya sociallagarna: med kommentarer, 23 uppl., s. 237 f. och 437; Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (SOSFS 1997:6) s. 19 och 21 f.; Prop. 1988/89:113 s. 16 f. och 19 f. Brottsbalkskommentaren s. 20:9; JO 1992/93 s. 319 ff.