NJA 1992 s. 555

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har till utveckling av sin talan anfört: M.H. drev sedan 1986 resebyråverksamhet i Lundabuss Glaciärresor Aktiebolag. Bolaget försattes i konkurs d 24 nov 1987. I juni 1987 väcktes åtal mot M.H. för brott mot resegarantilagen (1972:204). Åtalet avsåg vintersäsongen 1986/87. Sedan Malmö TR i dom d 6 okt I ogillat åtalet, dömde HovR:n i dom d 11 febr 1988 M.H. enligt 1 § och 14 § 1resegarantilagen för anordnande av sällskapsresa utan att föreskriven säkerhet ställts till ett bötesstraff. Ny förundersökning inleddes mot M.H. i december 1987 på grund av misstanke om nya brott mot resegarantilagen under vintersäsongen 1987/88. Åtal samt talan om näringsförbud väcktes i december 1988 vid TR:n. Stämning utfärdades d 26 jan 1989 och delgavs M.H. d 15 febr 1989. Advokaten G.B. förordnades d 23 aug 1989 till offentlig försvarare. Tid för huvudförhandling bestämdes till onsdagen d 11 okt 1989 kl 10.00. Ett likartat mål sattes ut att förekomma senare samma dag. I båda målen begärdes vittnesförhör med avdelningsdirektören vid kommerskollegium K.B., Stockholm. Kallelser i målet mot M.H. utfärdades d 14 sept 1989 och M.H. kallades att inställa sig personligen vid vite av 1 000 kr. M.H., som varit bortrest, fick del av kallelsen först d 5 okt 1989. Den 6 okt ringde byråsekreteraren vid TR:n B.N. upp M.H. i hennes bostad på det telefonnummer som fanns angivet i förundersökningsprotokollet. B.N. ville veta varför M.H. inte skickat tillbaka delgivningskvittot. M.H. förklarade att hon inte kunde komma till förhandlingen, eftersom hon skulle till en kontaktlinsspecialist med sin son. Efter viss diskussion avslutades samtalet med att M.H. förklarade, att hon skulle vända sig till sin försvarare och genom denne försöka få förhandlingstiden ändrad. B.N. informerade T.L. om vad som förevarit. I beslut senare samma dag förordnade T.L. att M.H. skulle hämtas till huvudförhandlingen och att hon fick omhändertas "högst 18 timmar tidigare än vad som är nödvändigt för att hon skall kunna inställas omedelbart till förhandlingen". Den 10 okt sökte polisen M.H. i hennes bostad men fann endast sonen hemma. M.H., som genom sonen underrättats om att hon var sökt av polisen, inställde sig kl 20.25 samma dag på polishuset vid Davidshallstorg i Malmö. Hon omhändertogs då av polis och förvarades över natten i låst cell på häktesavdelningen för kvinnor. Påföljande dag inställdes M.H. av polisen till TR:ns förhandling. Hon anmälde hinder mot huvudförhandling och angav som skäl, att hon på grund av hämtningen kände sig så kränkt, att hon inte kunde tillvarata sin rätt vid förhandlingen. TR:n fann hinder mot huvudförhandling ej föreligga. I dom, som avkunnades efter förhandlingen, ogillades åtalet. M.H. var i anledning av hämtningsbeslutet berövad friheten under 13 timmar 35 minuter. - Hämtningsbeslutet var olagligt eftersom det inte förelåg förutsättning att tillämpa 45 kap 15 § 2 st tredje meningen RB. Det saknades nämligen anledning till antagande, att M.H. inte skulle iaktta vitesföreläggandet. Det var vidare olagligt att besluta om omhändertagande högst 18 timmar före förhandlingen, eftersom det inte förekom sådan särskild anledning till detta som krävs enligt 9 kap 10 § 2 st RB. Enligt riksåklagarens mening fick M.H. inte sådant skäligt rådrum inför inställelsen som föreskrivs i 32 kap 1 § RB.

Målsägandeförhör har ägt rum med M.H., som berättat i huvudsak följande. Lundabuss Glaciärresor Aktiebolag var ett mindre bolag. Hon hade problem med resegarantierna. När hon blev kallad till polisförhör med anledning av misstanke om brott mot resegarantilagen inställde hon sig, och hon var aldrig omöjlig att nå. Hon har bott på samma adress, (adress, uteslutet här) i Malmö, sedan d 1 sept 1987. Efter ett besök hos en syster i Sollefteå återkom M.H. på kvällen d 5 okt 1989 till bostaden. Hon hade varit borta i drygt 14 dagar. Några dagar tidigare hade hennes son, som är född i december 1973, per telefon omtalat att det kommit en kallelse till huvudförhandling i målet. Hon hade emellertid missuppfattat tiden och trodde att förhandlingen var d 13 okt. Den 11 okt kl 10.30 hade hon tid för sin son hos en optiker, som dessutom var ögonläkare och kontaktlinsspecialist. Det var nödvändigt att hon följde med sonen på denna synundersökning. När hon såg kallelsen på kvällen d 5 okt insåg hon sitt misstag och förstod att hon måste kontakta TR:n påföljande dag för att få tiden ändrad. På morgonen d 6 okt ringde emellertid TR:n upp M.H. genom B.N., som undrade varför M.H. inte hade skickat tillbaka delgivningskvittot. M.H. svarade, att det berodde på att hon varit bortrest. Hon sade också, att hon hade förväxlat dagarna och att hon på grund av sonens läkarbesök behövde få förhandlingstiden ändrad. B.N. sade att hon inte trodde att det gick att få tiden ändrad och att hon för övrigt inte kunde fatta beslut om det. Stämningen under samtalet var något irriterad och det var förmodligen mest M.H:s fel. Hon hade blivit väckt av samtalet och var på dåligt humör. M.H. sade till B.N. att hon måste ha sin chans att få tiden ändrad. Hon sade också att hon skulle vända sig till sin försvarare därom. M.H. bestrider däremot att hon skulle ha sagt att hon endast vistades tillfälligt på (adress, uteslutet här) och att hon hade en annan adress. Hon kan möjligen ha sagt att det var en tillfällighet att hon under dagtid var hemma från sitt arbete. Hon ringde därefter upp G.B. men fick endast prata med dennes sekreterare. Hon framförde sitt ärende genom sekreteraren. Den 9 eller 10 okt hade hon telefonkontakt med G.B. och fick då reda på att förhandlingen inte hade ställts in. G.B. tyckte att M.H. själv skulle försöka få kontakt med T.L. och diskutera saken med denne. Hon kom överens med G.B. om att de, om inte annat meddelades, skulle träffas i TR:n strax före förhandlingen. Hon försökte sedan nå T.L. per telefon men misslyckades eftersom denne satt i sammanträde. Den 10 okt var hon i Höör och hjälpte en god vän som köpt en affär. När hon genom sin son fick reda på att polisen sökt henne hemma trodde hon att det var ett missförstånd. Vid återkomsten till Malmö körde hon omgående till polishuset vid Davidshallstorg för att reda upp det hela. Hon blev chockad när polisen omhändertog henne och hon fick reda på hur det förhöll sig. Efter viss diskussion fick hon ringa några telefonsamtal och hon kunde ordna så att hennes son fick bo hos goda vänner över natten. Omkring kl 21.30 låstes hon in i en cell. Hon uppfattade frihetsberövandet som mycket förnedrande.

T.L. har inför HovR:n uppgett följande. Han har mångårig domarerfarenhet och hade vid den aktuella tiden tjänstgjort som brottmålsdomare vid TR:n de fem senaste åren. Vid flera tillfällen hade han tillämpat de nya reglerna om hämtning i 9 kap 10 § RB. Den allmänna uppfattningen på TR:n var att hämtning i de flesta fall misslyckas. Det vanliga förfaringssättet, i vart fall när man på förhand vet att en kallad person inte har för avsikt att inställa sig frivilligt, är att hämtning får ske dagen före förhandlingen. Ett beslut om hämtning, som inte förknippas med förordnande om omhändertagande enligt 9 kap 10 § 2 st RB, är dömt att misslyckas, eftersom polisen inte verkställer beslutet förrän man påbörjat ordinarie dagtjänstgöring, dvs någon gång mellan kl 8 och 9 på morgonen. Detta förhållande var allmänt känt bland TR:ns befattningshavare. - Den 6 okt 1989 informerades han utförligt av B.N. om hennes telefonsamtal med M.H.. Han minns inte ordalagen men innebörden var, att M.H. inte tänkte skicka in delgivningskvittot eller inställa sig till förhandlingen. Hon hade nämnt något om ett "läkarbesök" men inte velat närmare redogöra för detta. Det hade inte framgått om M.H. gjorde gällande laga förfall eller om hon inte fått skäligt rådrum. M.H. hade sagt att hon vistades på den av TR:n kända adressen "av en tillfällighet" och att hon hade en annan adress som hon inte ville uppge. B.N. hade, efter samtalet med M.H., vidtalat en stämningsman att omgående åka till den kända adressen för att få M.H. delgiven. Stämningsmannen hade då sagt att det var hopplöst att få M.H. delgiven och att man oftast fick "spika" hennes ärenden. Delgivningsförsöket d 6 okt misslyckades också. T.L. bedömde det så, att M.H. i vart fall genom telefonsamtalet d 6 okt var delgiven kallelse till förhandlingen och att hon inte hade gjort sannolikt, knappast ens påstått, att det förelåg laga förfall. Det fanns inte anledning anta att hon inte fått skäligt rådrum inför inställelsen. Han drog slutsatsen att M.H. inte tänkte åtlyda TR:ns kallelse till förhandlingen. "Den enda möjligheten" var därför att hämta henne. Detta skulle förmodligen misslyckas men var värt ett försök. M.H. kände till förhandlingstiden och skulle sannolikt hålla sig undan på morgonen före förhandlingen. Enligt uppgift var hon svår att delge och vistades förmodligen på en annan adress. Det måste därför antas, att polisen behövde en utökad tidsram för att kunna verkställa hämtningsbeslutet. Om hämtningsförsöket misslyckades skulle detta medföra olägenheter. Inställda förhandlingar är rent allmänt ett problem som påverkar TR:ns arbetsbelastning. Det var inte heller ett bagatellartat mål och även från denna synpunkt förelåg det ett intresse av att förhandlingen blev av. Vidare skulle det medföra ökade kostnader och olägenheter, om vittnet från Stockholm skulle behöva resa till Malmö en ytterligare gång i målet. På grund av angivna omständigheter förelåg det särskilda skäl att med stöd av 9 kap 10 § 2 st RB besluta om omhändertagande högst 18 timmar tidigare än vad som följer av första stycket samma paragraf. Han fattade därför beslut om detta på eftermiddagen d 6 okt 1989. Beslutet expedierades samma dag till polismyndigheten i Malmö. På måndagen d 9 okt erhöll han en skrift från G.B. med följande innehåll: "Min huvudman har fått förhinder att närvara vid huvudförhandling onsdagen d 11 okt 1989 kl 10.00. Hindret består av tidigare planerat läkarbesök för hennes barn. Jag får härmed hemställa att ovan angiven tid inställes samt att ny tid utsättes för förhandling." T.L. ringde upp G.B. och bad denne lämna närmare uppgifter om läkarbesöket så att rätten kunde bedöma om det förelåg laga förfall. G.B. förklarade emellertid, att han inte visste mer än vad som stod i skriften till TR:n, eftersom han inte själv pratat med M.H.. T.L. sade då, att han tyckte att det var "ond advokatsed" att vända sig till rätten med en framställning utan att ha närmare kännedom om de omständigheter som utgör grunden för framställningen. G.B. kunde inte annat än instämma i detta och han förklarade att han skulle försöka få kontakt med M.H.. T.L. upplyste G.B. om att förhandlingen inte skulle ställas in, eftersom det inte var visat laga förfall. Däremot informerade han inte G.B. om att det förelåg ett hämtningsbeslut i målet. Det är inte praxis att lämna sådan information till försvararna, eftersom dessa då hamnar i en konfliktsituation gentemot sina klienter. Han hörde sedan ingenting i målet förrän på morgonen d 11 okt, då han blev uppringd av G.B.. Denne var mycket upprörd över att M.H. blivit omhändertagen inför förhandlingen. Även i början av förhandlingen var G.B. upprörd och begärde att förhandlingen skulle ställas in. Så småningom lugnade stämningen ner sig och förhandlingen kunde genomföras utan problem.

B.N. har, hörd som vittne, berättat: Hon hade hösten 1989 tjänstgjort som rotelsekreterare hos T.L. sedan ungefär två år. Den 6 okt 1989 gick hon igenom mål som var utsatta till huvudförhandling d 11 okt. Eftersom M.H. inte hade sant in delgivningskvittot, försökte B.N. nå henne per telefon. När M.H. svarade uppgav B.N. sitt ärende och frågade varför M.H. inte hade skickat in delgivningskvittot. M.H. svarade omgående, att hon inte kunde komma till förhandlingen och att hon inte tänkte skicka in delgivningskvittot. Hon sade även att hon endast vistades tillfälligt på adressen (adress, uteslutet här) i Malmö och att hon hade en annan adress som hon inte ville lämna ut till TR:n. B.N. upplyste då M.H. om att det var viktigt att hon inställde sig, i synnerhet eftersom det var kallat ett vittne från Stockholm. M.H. uttryckte sig ringaktande om vittnet och vidhöll att hon inte tänkte komma. M.H. antydde att hon skulle på ett läkarbesök med sin son men ville inte lämna några närmare uppgifter härom. M.H. var arrogant och irriterad under samtalet. Hon sade flera gånger att hon inte tänkte komma till förhandlingen. B.N. uppmanade M.H. att prata med sin försvarare. Samtalet avslutades med att B.N. erinrade M.H. om att kallelsen till förhandlingen alltjämt gällde. Omedelbart efter samtalet kontaktade B.N. stämningsmannen och vidtalade denne att under dagen försöka delge M.H. i bostaden. Stämningsmannen var pessimistisk men lovade göra ett försök. Han uppgav, att M.H. var svår att delge och att hon brukade delges genom s k spikning. Efter samtalet med stämningsmannen renskrev B.N. de anteckningar hon gjort stenografiskt under samtalet med M.H.. B.N. lade därefter in akten i målet till T.L. och redogjorde då närmare för sina kontakter med såväl M.H. som stämningsmannen. Hon hade också en ytterligare kontakt med stämningsmannen, som meddelade att delgivningsförsöket med M.H. hade misslyckats. Hon informerade T.L. härom.

De av B.N. gjorda anteckningarna, vilka åberopats som bevis av riksåklagaren, har följande innehåll: Vid telefonsamtal med M.H. meddelar hon att hon "kom hem igår" och först då (5.10) fick del av kallelsen till huvudförhandling och att hon inte kan inställa sig 11.10 "på grund av barn". Hon vill inte närmare ange anledning "jag måste ha min chans". - Hon uppmanas ta kontakt med sin försvarare vilket hon skall göra idag (säger hon). Hon säger att hon vistas endast tillfälligt på (adress, uteslutet här) och vill inte uppge någon annan adress.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt RB gäller som huvudregel att tilltalad i brottmål skall föreläggas vid vite att inställa sig till huvudförhandling vid TR:n. Om det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, kan rätten enligt 45 kap 15 § 2 st RB förordna, att han skall hämtas till rätten. I fråga om hämtning finns vissa regler i 9 kap 10 § som klargör när verkställighet av ett hämtningsbeslut får ske. Huvudregeln i paragrafens första stycke anger, att den som skall hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Någon mellankommande förvaring på t ex en polisstation skall alltså normalt inte äga rum. Från huvudregeln görs undantag i andra stycket. Rätten eller polismyndigheten får enligt dessa regler i vissa fall besluta att omhändertagande får ske tidigare än vad som är nödvändigt för att inställa vederbörande direkt till rättens sammanträde. Villkoret för att detta skall få ske är att hämtningsförsök tidigare misslyckats eller att det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till det. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst 18 timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Reglerna om hämtning i förtid har tillkommit efter förslag av rättegångsutredningen (se betänkandet SOU 1982:26 Översyn av rättegångsbalken 1 s 309 och 358) och trädde i kraft d 1 juli 1984. Syftet med regleringen är såväl att effektivisera hämtningsinstitutet som att öka rättssäkerheten vid sådant omhändertagande. Av reglernas lydelse framgår att möjligheten att omhänderta någon i förtid bör utnyttjas restriktivt.

Beträffande innebörden av reglerna förtjänar här erinras om följande. Att ett hämtningsförsök tidigare misslyckats syftar i första hand på hämtningsförsök i samma mål. Även hämtningsförsök i andra mål eller t ex till läkarundersökning kan medföra att 9 kap 10 § 2 st får tillämpas. Det kan då finnas särskilda skäl på grund av vad som är känt om den som skall hämtas (se prop 1983/84: 78 s 70). Lagrådet framhöll i anslutning till de angivna fristerna att, så snart det står klart att de inte behöver utnyttjas helt, detta bör komma till uttryck genom att den medgivna tiden begränsas i beslutet. Givetvis gäller under alla förhållanden - uttalade lagrådet vidare - att det faktiska omhändertagandet inte i något fall får ske tidigare än som bedöms nödvändigt för att den som skall hämtas med säkerhet skall kunna inställas i rätt tid till sammanträdet. Departementschefen anslöt sig till vad lagrådet anfört i denna del (se prop 1983/84:78 s 93 och 98).

I fråga om omständigheterna i förevarande mål bör till en början anmärkas, att riksåklagaren inte gjort gällande att M.H. inte delgetts kallelse till förhandlingen d 11 okt 1989. Riksåklagaren har inte heller velat hävda, att de uppgifter T.L. fått av B.N. d 6 okt 1989 utgjort tillräcklig grund för antagande att M.H. hade laga förfall för att ej inställa sig till förhandlingen. HovR:n utgår därför i fortsättningen från att situationen varit sådan som anges i 32 kap 4 § 2 st RB, dvs att part gjort anmälan till rätten om hinder för hållande av förhandlingen och att det ankommit på rätten att bedöma huruvida anmälan skolat föranleda att ny tid bestämdes för förhandlingen.

I 45 kap 15 § 2 st RB ställs inte upp något annat villkor för att domstolen skall ha rätt att förordna om hämtning av en tilltalad än att det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett vitesföreläggande som meddelats honom i kallelsen till huvudförhandlingen. Genom uppgifterna från B.N. får T.L. anses ha haft visst fog för sitt antagande, att M.H. inte skulle hörsamma kallelsen. Visserligen har M.H:s påstående om ett läkarbesök den aktuella dagen bort mana till försiktighet vid TR:ns bedömning av frågan om hämtning. Det har emellertid framkommit att T.L. d 9 okt 1989 med anledning av G.B:s skrift i ärendet sökt höra efter vad som låg bakom uppgiften om läkarbesöket men inte kunnat få något svar härpå. Till saken hör även att stämning i målet utfärdats redan i januari 1989 och att offentlig försvarare utsetts i augusti. Med hänsyn till det anförda kan det inte anses att T.L. genom att besluta om hämtning av M.H. till förhandlingen av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

Vad härefter gäller spörsmålet om T.L:s tillämpning av reglerna i 9 kap 10 § 2 st RB stått i överensstämmelse med vad som gäller för denna uppgift är följande att beakta. T.L. hade inte någon uppgift om att M.H. tidigare uteblivit från en utsatt förhandling, än mindre att det förekommit något misslyckat hämtningsförsök. Av akten i målet framgick att M.H. hade anställning och att hon inte förekom i kriminalregistret. Vidare framgick av förundersökningsprotokollet att hon inställt sig hos polisen för förhör. Det har med andra ord rört sig om en rätt alldaglig situation i brottmål. Det anförda talar mot att det funnits skäl att förena ett hämtningsbeslut med ett beslut om omhändertagande i förtid.

T.L. hade också att överväga de uppgifter han erhöll från B.N. d 6 okt 1989. Med hänsyn till vad som var känt om M.H. kan enbart det förhållandet att hon sagt att hon inte tänkte komma till förhandlingen inte utgöra grund för tillämpning av 9 kap 10 § 2 st RB, i all synnerhet som B.N. erinrat M.H. om att kallelsen till huvudförhandling alltjämt gällde, något som T.L. måste ha fått kännedom om. Inte heller vad M.H. uppgett om innehav av en annan adress än den TR:n kände till och om att hon bara av en tillfällighet vistades på den kända adressen innefattar något egentligt stöd för ett beslut om omhändertagande i förtid. En liknande situation kan givetvis uppkomma i alla hämtningsfall där det föreligger någon osäkerhet om var den som skall hämtas befinner sig. I M.H:s fall hade det legat närmast till hands att vid behov kontrollera adressen genom telefonkontakt med hennes försvarare eller eventuellt arbetsgivaren och sedan underrätta polismyndigheten. Det förhållandet att stämningsmannen uppgett det vara svårt att delge M.H. kan lika litet utgöra tillräcklig grund för ett förordnande om omhändertagande i förtid.

Av vad som har upptagits nu följer att även om man godtar bedömningen att det funnits visst fog för hämtningsbeslutet som sådant det i allt fall inte funnits skäl att förordna att M.H. skulle omhändertas i förtid. Som redan har framhållits framgår det av det aktuella lagrummets lydelse att tillämpningen skall vara restriktiv. Något utrymme för att i normalfallet förena ett hämtningsbeslut med ett beslut om omhändertagande i förtid finns inte. Om det inte föreligger ett tidigare, misslyckat hämtningsförsök, kan det följaktligen inte bli tal om att rätten förordnar om omhändertagande i förtid, såvida det inte finns likvärdiga belägg för att hämtningen annars inte skulle kunna genomföras. Av förarbetena till lagrummet framgår också att lagstiftaren förbehållit hämtning i förtid för "mera kvalificerade fall", t ex beträffande narkomaner i storstadsdistrikt som är så nergångna att de saknar fast nattkvarter (se SOU 1982: 26 s 311).

Den bedömning som T.L. gjort i den nu aktuella frågan har alltså inte stöd i RB. Hans i och för sig lovvärda syfte att undvika kostnader och olägenheter till följd av inställda förhandlingar utgör inte någon grund för att i detta fall se saken på något annat sätt. Hade huvudförhandlingen d 11 okt 1989 ställts in därför att ett hämtningsbeslut - utan utsträckt möjlighet till förtida omhändertagande - inte kunnat verkställas, hade några omedelbara merkostnader inte uppkommit, eftersom det från Stockholm inkallade vittnet skolat höras i ytterligare ett mål samma dag. Det finns inte stöd för antagande att några andra särskilda olägenheter skulle ha blivit följden av en inställd förhandling. Bestämmelsen i 9 kap 10 § 2 st sista meningen kan därför inte åberopas för att rättfärdiga T.L:s bedömning.

Från T.L:s sida har också framhållits att det är ett vanligt förfaringssätt att förena ett hämtningsbeslut med förordnande om omhändertagande 18 timmar i förväg, eftersom det i fall då man vet att den kallade inte inställer sig frivilligt annars lätt inträffar att beslutet om hämtning blir verkningslöst. Även om det skulle förhålla sig så som T.L. hävdat, kan en generell tillämpning av reglerna om förtida omhändertagande på det viset inte godtas. Som har understrukits av riksåklagaren i detta mål måste stor hänsyn tas till att omhändertagande enligt 9 kap 10 § 2 st RB är ett avsevärt ingrepp i den kallades personliga integritet. Ett sådant ingrepp måste stå i rimlig proportion till det intrång som åtgärden innebär för den enskilde (jfr 24 kap 1 § 3 st RB). I detta fall har som redan berörts åtskilliga omständigheter talat mot ett förtida omhändertagande.

Enligt HovR:ns mening har T.L. genom beslutet d 6 okt 1989 om förtida omhändertagande av M.H. åsidosatt vad som gällt för den nu berörda uppgiften. Som anmärkningsvärt framstår också det förhållandet att T.L., när han d 9 okt erhöll försvararens skrift i ärendet, innefattande ett påstående om laga förfall, vidhöll sitt beslut om omhändertagande i förtid trots att det uppenbarligen inte förelåg någon klarhet i frågan om laga förfall.

Vid bedömningen av om T.L. förfarit oaktsamt på det sätt som krävs för ansvar för tjänstefel bör särskilt beaktas, att hans beslut avsett ett tvångsingripande mot en enskild person. T.L., som har mångårig domarerfarenhet, har haft erforderlig tid att överväga frågan och - efter försvararens framställning - även ompröva sitt beslut. Hans handlande måste därför anses oaktsamt. Gärningen, som medfört avsevärda olägenheter för M.H., kan inte anses ringa. T.L. skall således fällas till ansvar för tjänstefel.

Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. HovR:n dömer T.L. enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till dagsböter 60 å 100 kr.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har i sin dom, som inte överklagats av riksåklagaren, funnit att T.L. inte har handlat oaktsamt såvitt avser förordnandet om hämtning. Målet i HD gäller därför enbart frågan huruvida han gjort sig skyldig till tjänstefel genom beslutet att M.H. fick omhändertas tidigare än vad som var nödvändigt för att hon skulle kunna inställas omedelbart till förhandlingen.

T.L. har inför HD berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad som framgår av HovR:ns dom. Han har dock förklarat att han inte, såsom antecknats i domen, i HovR:n uppgett att det vanliga förfaringssättet vid hämtning är att hämtning får ske dagen före förhandlingen. Han har vidare uppgett att han före det ifrågavarande tillfället hade förordnat om omhändertagande i förtid vid hämtning sammanlagt endast ungefär sex- sju gånger samt att dessa hämtningsförsök hade misslyckats.

Förtida omhändertagande enligt 9 kap 10 § 2 st RB innebär ett frihetsberövande utöver vad som följer av själva hämtningsförfarandet. Sådant omhändertagande blir särskilt ingripande om det vid verkställigheten förenas med inlåsning eller annan liknande åtgärd. Beaktas bör också att beslut i frågan fattas utan föregående kommunicering med berörda parter, i följd varav det lätt kan inträffa att underlaget är bristfälligt, samt att beslutet omedelbart går i verkställighet. Bestämmelsen är i och för sig generellt tillämplig och gäller alltså även t ex en tilltalad person beträffande vilken frihetsstraff inte kommer att bli aktuellt. Mot bakgrund av det anförda är det tydligt att befogenheten att förordna om omhändertagande i förtid måste användas med stor restriktivitet (jfr 2 kap 8 § regeringsformen). I bestämmelsen anges också som förutsättning för att beslut om förtida omhändertagande skall få meddelas, förutom att ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, att det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till sådant omhändertagande. Att förtida omhändertagande endast bör ske i mera kvalificerade fall framgår även av förarbetena till bestämmelsen.

För förordnande om omhändertagande i förtid krävs det alltså något speciellt skäl utöver vad som gäller för meddelande av beslut om hämtning; i sistnämnda hänseende fordras beträffande tilltalad att det finns anledning anta att denne inte skall iaktta en kallelse förenad med vitesföreläggande. Bestämmelsen om förtida omhändertagande måste antas närmast vara avsedd att tillämpas beträffande personer som saknar fast bostad eller som kan förmodas hålla sig undan vid tiden för förhandlingen.

Huruvida T.L. förfarit felaktigt genom sitt beslut att M.H. skulle omhändertas i förtid skall - även om de verkliga förhållandena var annorlunda - bedömas mot bakgrund av de uppgifter i saken som han hade tillgång till och andra upplysningar som han borde ha inhämtat. Av utredningen framgår att underlaget för hans beslut var, förutom handlingarna i det då aktuella brottmålet mot M.H. och i ett tidigare mål av liknande slag, de anteckningar som B.N. gjort vid sitt telefonsamtal med M.H. och de uppgifter som hon muntligen lämnade honom.

T.L. har till stöd för sitt påstående att beslutet om omhändertagande i förtid var tillräckligt grundat eller i vart fall försvarligt främst åberopat att M.H. flera gånger hade förklarat att hon inte avsåg att inställa sig till förhandlingen, att hon vistades endast tillfälligt i lägenheten vid (adress, uteslutet här) och inte velat uppge sin egentliga adress, att en stämningsman hade uppgett att det var svårt att delge henne samt att hon kände till förhandlingstiden och kunde antas hålla sig undan på morgonen före förhandlingen.

Såsom HovR:n anfört var det fråga om en ganska alldaglig situation i ett brottmål. Enligt uppgifter i akten hade M.H. anställning och förekom inte i kriminalregistret. Hon hade hörts under förundersökningen och inställt sig till huvudförhandling i det tidigare målet. Hämtning av henne hade inte tidigare skett eller försökts. Det var vidare inte fråga om någon grov brottslighet.

Av de uppgifter som B.N. lämnade är främst av intresse uppgiften att M.H. upprepade gånger hade förklarat att hon inte skulle inställa sig till den utsatta förhandlingen. Även om uttalandena med hänsyn till omständigheterna - bl a det förhållandet att de fällts i en irriterad situation och att M.H. hade uppmanats att tala med sin försvarare, som kunde förmodas råda henne att infinna sig på utsatt tid - bort bedömas med försiktighet, får det anses försvarligt att T.L. ansåg sig böra utgå från att M.H. inte skulle inställa sig till förhandlingen. Detta förhållande kunde motivera hämtning men har inte i sig utgjort skäl att förordna om förtida omhändertagande. Den omständigheten att M.H. kände till tiden för förhandlingen kan inte anses ha utgjort grund för antagande att hon skulle hålla sig undan på morgonen före förhandlingen, särskilt som hon givetvis inte skulle få vetskap om hämtningsbeslutet. Att M.H. enligt B.N:s upplysningar hade en annan adress än den som förekom i handlingarna i målet kunde försvåra verkställighet av hämtningsbeslutet, eftersom det fick förutsättas att polismyndigheten måste skaffa sig kännedom om denna adress. Detta skulle kunna kräva viss undersökning av M.H:s bostadsförhållanden men har inte utgjort anledning att omhänderta henne i förväg. Detsamma gäller vad som uppgetts om svårigheter att delge henne. Inte heller i övrigt har förelegat någon anledning att förordna om omhändertagande i förtid av M.H., när T.L. fattade hämtningsbeslutet.

Av den skrift som inkom till TR:n d 9 okt 1989 från G.B. framgick att M.H. hade sökt kontakt med honom för att få hjälp med att uppskjuta förhandlingen. Detta talade i någon mån emot att hon var beredd att sabotera handläggningen genom att utebli från förhandlingen. I denna situation hade det varit lämpligt att T.L., när han samma dag talade med G.B., förhört sig med denne angående utsikterna att M.H. skulle inställa sig till den utsatta förhandlingen. Han hade därefter kunnat ompröva sitt tidigare beslut. Så skedde emellertid inte.

Av det anförda följer att någon sådan särskild anledning till förtida omhändertagande som avses i 9 kap 10 § 2 st RB inte förelegat beträffande M.H.. T.L:s felaktiga tillämpning av bestämmelsen innebär att han av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningen kan inte anses som ringa. Bötesstraffet bör emellertid sättas något lägre än HovR:n gjort.

Det finns inte tillräckliga skäl att tillerkänna T.L. begärd ersättning för hans inställelse i HD.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på det sätt att påföljden bestäms till 40 dagsböter å 100 kr.