RH 2011:55

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jakob Hedenmo) anförde i dom den 23 april 2010 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Frågan om konstverkens äkthet får avgöras efter en helhetsbedömning av åklagarens utredning och samtliga omständigheter i målet. Det är åklagaren som ensam har bevisbördan att styrka sin talan innefattande bl.a. att konstverken är falska och det är åklagaren som svarar för brister i utredningen rörande detta. Vid bestämmandet av äktheten av konstverk är självfallet en konststils- och teknisk analys av avgörande betydelse, särskilt om de utförts av experter på området. Det bör understrykas att bevisvärdet av enbart ett äkthetsintyg självfallet är avsevärt mycket lägre än om den expert som skrivit intyget även hörs som sakkunnigt vittne inför domstol rörande intyget och då med förevisning av föremålen i fråga på plats. Ett telefonförhör med en expert har naturligtvis också ett lägre bevisvärde än om denne hördes inför rätten. Av betydelse är självfallet även omständigheterna kring utfärdandet av äkthetsintygen och vad intygen innehåller.

I de fall där äktheten har bestritts är också den bakgrundsinformation som presenteras i målet om verkens proveniens t.ex. genom fånges- och försäkringshandlingar, samt därutöver dokumentation som visar om verken tidigare varit utställda, offentligt sålda och beskrivna i referenslitteraturen mycket viktig. Även utredning i övrigt rörande konstverken kan vara av betydelse som t.ex. i detta fall hur dessa verk som påstått äkta har hanterats av ägare, ombud och annars hur förskottspengar för verken fördelats m.m.

Enligt rättens mening har, genom vad M.S-R. och P.W. dels angett i sina utlåtanden efter undersökning, dels vid huvudförhandlingen i samband med att föremålen förevistats, framkommit starka skäl att tro att de aktuella föremålen är förfalskade. Rätten finner inte skäl att ifrågasätta vad som anförts. Invändningarna mot föremålens äkthet har grundat sig bl.a. på brister stilmässigt och i tekniskt utförande, men även P.W:s uppgift att liknande falska klockor förekommit tidigare på marknaden. Även äktheten rörande etuiet till bordsuret har ifrågasatts med hänsyn till material, utförande, men även artificiell smutsning. Ingen av föremålen synes förekomma i referenslitteraturen och har heller inte tidigare sålts offentligt eller varit utställda. Till detta kommer att det även rörande dessa föremål helt saknas trovärdig utredning om föremålens proveniens. Enligt V.J. är hon ägare till dessa men dokumentation som styrker detta saknas helt i målet. Därutöver kan framhållas att V.J. enligt egen uppgift ska ha transporterat föremålen i en väska med färjan från Helsingfors till Stockholm och där överlämnat dessa till E.M. Något kvitto på E.M:s mottagande har inte ingetts i målet och någon fullmakt för denne att agera för V.J:s räkning har uppenbarligen inte utfärdats. Enligt V.J. har hon heller inte haft föremålen försäkrade. Någon trovärdig förklaring till varför föremålen som äkta skulle säljas på Lauritz.com:s auktionssajt och inte bjudits ut till försäljning vid något av de stora auktionshusen t.ex. i Helsingfors har inte heller lämnats. Redovisade omständigheter talar sammantaget starkt emot en hantering av äkta och synnerligen värdefulla Fabergéföremål.

Lauritz.com har vad gäller i denna del åberopat vittnesförhör med V.S. och auktionsbolaget och V.J. har även åberopat de intyg V.S. utfärdat samt äkthetsintyg av S.G. Lauritz.com har även vid huvudförhandlingen åberopat expertutlåtande av M.L. rörande dosan. Det kan konstateras att endast V.S. av dessa experter har hörts i målet. Vad gäller S.G. och M.L. har inga frågor kunnat ställas till dessa av parterna eller rätten om deras intyg och de allvarliga invändningar som riktats mot verkens äkthet. Inte heller har kunnat gå att få bekräftelse att de verkligen undersökt Fabergéföremålen och om de utfärdat intygen i fråga.

V.S. har allmänt bekräftat att han skrivit de aktuella intygen och att han står fast vid dessa. Han har baserat intygen på undersökningar av föremålen, dels dosan i S:t Petersburg, dels klockan i Stockholm. Tingsrätten noterar att han av motparterna som åberopat hans hörande inte fått och således inte kunnat besvara frågor rörande de precisa invändningar som riktats mot föremålens äkthet. Inte heller har han frågats ut om vad av andra experter anförts om hans begränsningar som expert och underkända äkthetsintyg. Han har inte heller kunnat uttala sig om de föremål intygen avser verkligen är de samma som förekommer vid rättegången. Rätten noterar att han inte uttalat sig om etuiet till bordsuret.

V.S:s expertutlåtande avseende bordsuret 2008-08-05 är också allmänt hållet och av detta kan inte utläsas när och var hans undersökning genomförts och de närmare omständigheterna kring denna. Det framgår vidare att V.S. intyg rörande dosan, daterat 2008-12-19 enbart är ett intyg om äganderätt och således inte något äkthetsintyg. Det kan vidare noteras dels att intyget baseras på undersökningar av dosan som ska ha genomförts 2006-2007 utan angivande av hur dessa tillgått, dels att intyget uppenbarligen begärts efter det att dosan tagits i beslag. V.S. har vid förhöret uppgett att han inte sett någon dokumentation rörande V.J:s äganderätt, men att det ändå var och är hans uppfattning att hon ändå äger föremålet, vilket får anses vara ett märkligt uttalande för att komma från en expert. Med hänsyn till det ovan sagda anser rätten att bevisvärdet av Skurlovs uppgifter och hans intyg är mycket begränsade.

Vad gäller expertutlåtandena av S.G. är dessa daterade 2007-01-08 i Helsingfors och allmänt hållna. De innehåller inga närmare uppgifter om, när undersökningen skulle ha skett, hur undersökningen gått till och omständigheterna kring denna. Expertutlåtandet av M.L. rörande dosan är daterat 2006-02-22 och är också allmänt hållet och saknar likaledes information om när undersökningen skulle ha genomförts, hur denna gått till och de närmare omständigheterna kring denna. V.J. har i sitt förhör endast allmänt uppgett att föremålen undersökts av nämnda experter. Enligt rätten har enbart intygen rörande dosan inte nämnvärt bevisvärde.

Sammantaget vid en samlad bedömning av utredningen i målet anser rätten vad gäller dessa konstföremål ställt utom rimligt tvivel att de är helförfalskningar. Då konstföremålen som äkta bjudits ut till försäljning kan befaras att de kan komma till brottslig användning.

Åklagaren har yrkat förverkande dels av V.J:s äganderätt till Fabergéföremålen, dels av den retentionsrätt Lauritz.com har till dessa. V.J. har vidgått att hon är ägare till dessa föremål varför förverkandeyrkandet mot henne ska bifallas. Fabergéföremålen ska vidare som falska förverkas i förhållande till Lauritz. com, vilket innebär att auktionsfirmans retentionsrätt också i detta fall upphör. Åklagarens förverkandeyrkande rörande konstföremålen ska således bifallas.

Rättegångskostnadsfrågan

Samtliga föremål ska således förverkas varför motparterna inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader. Det förhållande att åklagarens förverkandeyrkande mot V.J. rörande tavlorna ogillats innebär inte, med hänsyn till sakutgången i stort och till att V.J. inte anfört äganderätten som en bestridandegrund samt alls inte berört frågan då talan utförts, att det föreligger rätt för henne att få rättegångskostnaderna ersatta.

DOMSLUT

1. I beslag tagen helförfalskad dosa tillskriven Fabergé förklaras förverkad. Beslaget ska bestå.

2. I beslag taget helförfalskat bordsur tillskrivet Fabergé förklaras förverkat. Beslaget ska bestå.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christian von Szalay och Joakim Zetterstedt samt tf. hovrättsassessorn Therese Gudmundsson, referent) anförde i dom den 15 april 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har yrkat att de beslagtagna föremålen ska förverkas - från den uppgivna ägaren och den särskilda rättighetsinnehavaren - och därmed tillfalla staten. Åklagaren har som rättslig grund för sitt yrkande åberopat 36 kap. 3 § 1 brottsbalken. Av nämnda bestämmelse framgår att ett förverkande får ske i fråga om sådana föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Sådant förverkande kan ske utan begränsning till särskilda subjekt (jfr 36 kap. 5 § brottsbalken, se NJA II 1968 s. 734). Bestämmelsen är fakultativ. Åklagaren har till utveckling av grunderna för sin talan gjort gällande dels att de beslagtagna konstföremålen i sin helhet är förfalskade (och således har en annan upphovsman än vad verken genom påförda stämplar och varumärken ger sken av), dels att det föreligger en uppenbar risk att de förfalskade föremålen kommer ut på marknaden som äkta Fabergé-föremål. Enligt uppgifter i målet har de två föremålen - om de är äkta - tillsammans ett marknadsvärde som i vart fall uppgår till ca 2 500 000 kr.

För bifall till åklagarens yrkande krävs att de beslagtagna föremålen är helförfalskningar. Någon annan egenskap hos föremålen som medför risk för att de skulle kunna komma till brottslig användning har åklagaren inte gjort gällande. Som tingsrätten funnit är det åklagaren som har bevisbördan för sitt påstående - att föremålen utgör helförfalskningar. Av central betydelse är vilket beviskrav som vilar på åklagaren i nu nämnda hänseende. För brottmål i allmänhet brukar beviskravet formuleras så att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att en viss gärningsman gjort sig skyldig till en straffbelagd gärning med brottsligt uppsåt för att straffansvar ska kunna utkrävas. Motsvarande beviskrav gäller, som tingsrätten angett, i ett mål om förverkande. Innebörden av nämnda beviskrav torde praktiskt sett skilja sig åt beroende på vad (vilka omständigheter) som ska bevisas. Under det att det sällan eller aldrig är möjligt att uppnå full visshet om någons avsikter (den subjektiva sidan av ett brott), förhåller det sig annorlunda - åtminstone teoretiskt - när det gäller den objektiva sidan. Även på den objektiva sidan föreligger skillnader i möjligheten att föra bevisning. Det är t.ex. typiskt sett enklare att föra bevisning om effekten av ett brott (t.ex. en skada) än vad som förorsakat effekten, eftersom effekten - till skillnad från orsaken (t.ex. ett slag) - typiskt sett låter sig iakttas och dokumenteras i efterhand, helt frikopplat från händelseförloppet. Det ligger därför närmast till hands att kravet på robusthet i bevisningen måste ställas högre ju lättare det typiskt sett är att föra bevisning om en viss omständighet.

Förverkande av egendom utgör ett ingrepp i den grundlagsskyddade äganderätten (2 kap. 18 § regeringsformen). De föremål som nu är aktuella för ett förverkande representerar - om de är äkta - betydande förmögenhetsvärden. När, som i det aktuella fallet, åklagarens påstående rörande föremålens bristande äkthet satts ifråga av föremålens ägare, krävs att bevisningen är så pass robust att några tvivel om dess riktighet inte kan resas.

Åklagaren har till stöd för att konstföremålen utgör helförfalskningar främst lutat sig på de bedömningar av föremålens bristande äkthet som P.W. och M.S-R. gjort. Både P.W. och M.S-R. har - utifrån redovisade fynd/iakttagelser från vidtagna okulära besiktningar av föremålen - underbyggt sina bedömningar på ett sätt som medför att dessa rent allmänt framstår som rimliga.

Klart är vidare att två andra sakkunniga vittnen som hörts i målet, av vilka V.S. obestritt är ledande historiker på ämnet Fabergé, under laga ed och till synes utan egenintresse i saken gått i god för föremålens äkthet och det likaledes efter en okulär besiktning av föremålen inför rätten.

Intrycket från förhören med de sakkunniga vittnena är att deras bedömningar grundar sig mer på känsla och allmänna erfarenhetssatser än på vetenskaplig metod där vägning, mätning och materialanalys normalt utgör centrala inslag. Likaså konstaterar hovrätten att varken P.W. eller M.S-R. har pekat på något fynd/iakttagelse som - enskilt eller tillsammans med andra - skulle utesluta att föremålen - helt eller delvis - är äkta.

Under ovan angivna förhållanden och då utredningen i övrigt inte föranleder någon annan bedömning har åklagaren inte förmått styrka att de i beslag tagna föremålen utgör helförfalskningar. Det saknas därför förutsättningar att bifalla åklagarens yrkande om förverkande, som därför ska ogillas. Beslagen av föremålen ska således hävas och - i enlighet med vad V.J. yrkat - utges till bolaget. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det nu sagda.

Rättegångskostnader

V.J.

V.J. har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med totalt 182 795 kr, varav 100 200 kr hänför sig till kostnader vid tingsrätten och 82 595 kr till kostnader i hovrätten.

Mot bakgrund av utgången i målet finns förutsättningar att besluta att staten ska ersätta V.J:s kostnader för ombud och bevisning om kostnaderna skäligen varit motiverade för att hon skulle kunna ta tillvara sin rätt (31 kap. 2 § rättegångsbalken). Sådan ersättning kan också utgå för egen inställelse inför rätten.

V.J:s kostnader för bevisning i hovrätten framstår som både motiverade och skäliga. Begärd ersättning i den delen ska således bifallas, liksom kostnaderna för hennes inställelse vid tingsrätten och i hovrätten. När det gäller yrkad ersättning för ombudsarvode gör hovrätten följande bedömning. Målets beskaffenhet motiverar inte att ersättning ska utgå med högre belopp än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxans timkostnadsnorm (jfr NJA 1982 s. 836 och NJA 1991 s. 600). När det gäller omfattningen av nedlagd arbetstid vid tingsrätten som ska ersättas finner hovrätten, med beaktande av målets utgång vid tingsrätten och då endast en del - uppskattningsvis hälften - av åklagarens där förda talan varit föremål för hovrättens prövning, att V.J. får anses skäligen tillgodosedd med en ersättning motsvarande 22 timmars arbete. Omfattningen av nedlagt arbete i hovrätten är skälig. Totalt ska därför 97 109 kr av V.J:s rättegångskostnader ersättas av allmänna medel.

Bolaget

Bolaget var vid tingsrätten tappande part och tillerkändes därför inte ersättning för sina rättegångskostnader där. Bolaget har i hovrätten inte klagat mot någon annan del av tingsrättens dom än beträffande rättegångskostnader. Tingsrättens dom rörande huvudsaken (dvs. talan om förverkande av bolagets retentionsrätt i vissa föremål) har således vunnit laga kraft mot bolaget. Eftersom den mot bolaget förda talan om förverkande inte är föremål för hovrättens prövning och bolaget därför alltjämt är betrakta som tappande part vid tingsrätten, saknas laga grund för att ändra tingsrättens dom när det gäller rättegångskostnader. Den omständigheten att V.J. haft framgång med sitt överklagande mot den mot henne förda talan om förverkande av äganderätten till de föremål som bolaget haft retentionsrätt i, föranleder inte någon annan bedömning. Bolagets ändringsyrkande kan således inte vinna bifall i denna del.

Bolaget har, som det får förstås, under alla förhållanden yrkat ersättning för kostnader vid tingsrätten som förorsakats av fel eller försummelse från åklagarens eller tingsrättens sida. Bolaget har gjort gällande att en förhandling vid tingsrätten, som varit utsatt till den 16 juli 2009, ställts in med kort varsel, att bolagets ombud blivit underrättad om den inställda förhandlingen först under tågresan till förhandlingen samt att bolaget till följd därav drabbats av onödiga kostnader.

Av 31 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken följer att ersättning av allmänna medel kan utgå oavsett utgången i målet för vissa kostnader som vållats part genom fel eller försummelse av åklagaren. Av handlingarna från tingsrättens akt framgår att orsaken till den inställda förhandlingen primärt varit att stämning i målet inte utfärdats, något som inte kan läggas åklagaren till last. Inte heller i övrigt har framkommit något som skulle kunna utgöra fel eller försummelse som kan medföra ersättningsskyldighet enligt nämnda bestämmelse. Eventuella brister i tingsrättens handläggning kan inte lagligen ersättas i form av rättegångskostnader. Bolagets ändringsyrkande kan således inte heller i denna del vinna bifall.

Sammanfattningsvis ska bolagets överklagande i dess helhet avslås.

DOMSLUT

1. Hovrätten ändrar tingsrättens dom beträffande V.J. på följande sätt:

a) Hovrätten ogillar åklagarens yrkande om förverkande av

i) en dosa tillskriven Fabergé

ii) ett bordsur tillskrivet Fabergé

b) Beslagen av ovannämnda föremål hävs. Föremålen ska lämnas ut till Lauritz.com Sverige AB.

c) V.J. tillerkänns ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader vid tingsrätten med 35 515 kr.

2. V.J. tillerkänns ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i hovrätten med 61 594 kr.

Hovrätten avslår Lauritz.com Sverige AB:s överklagande.

Hovrättens dom meddelad: den 15 april 2011.

Mål nr: B 4326-10.

Lagrum: 36 kap.3 och 5 b §§brottsbalken; 31 kap. 2 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1982 s. 836; NJA 1991 s. 600.