RH 2011:64
Straffmätning i mål om grov misshandel. Straffvärdet har reducerats med hänsyn till att den tilltalade haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Även fråga om angivelse kan anses vara frivillig när den tilltalade först lämnat sitt erkännande till en terapeut som haft anmälningsskyldighet och betydelsen av sådan angivelse för straffmätningen.
Gävle tingsrätt
Åklagaren yrkade ansvar å N.W. för grov misshandel jämlikt 3 kap. 6 § brottsbalken under följande gärningspåstående:
N.W. har den 20 maj 2011 i målsägandens bostad i Valbo inom Gävle kommun misshandlat C.E., född 2009, genom att tilldela henne flera slag i ansiktet, lyfta henne från golvet i håret flera gånger och flera gånger ta tag om hennes midja, lyfta upp henne och slänga henne i golvet. Misshandeln har orsakat smärta och kroppsskada, bestående i bland annat brott på skallbenet och blödningar i hjärnan. Brottet är att anse som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig, målsäganden har tillfogats svår kroppsskada och då N.W. visat särskild hänsynslöshet genom att utöva våld mot ett litet barn.
Tingsrätten (rådmannen Erland Hesslow och tre nämndemän) dömde N.W. i dom den 29 juli 2011 för grov misshandel till fängelse 3 år och anförde - såvitt nu är av intresse - följande.
DOMSKÄL
Ansvar
N.W. har erkänt gärningen. Han har åberopat att han förlorat kontrollen över sitt handlande och att han drabbats av tillfällig sinnesförvirring. Han har förklarat att han tycker väldigt mycket om C.E. och aldrig medvetet velat skada henne. Anledningen till hans reaktion tror han är att han varit trött och utarbetad under en längre tid och haft väldigt låg toleranströskel.
Av utredningen har följande ostridiga förhållanden framkommit. N.W. känner C.E:s pappa C.G. sedan länge. C.E:s mamma var gravid. På grund av komplikationer var hon och C.G. på sjukhuset. C.E. var hemma med sin farmor, M.G., som var sjuk och hade hög feber. N.W. hjälpte till att ta hand om C.E. och hade gjort det några dagar när följande inträffade. C.E. vaknade som vanligt på morgonen och N.W. skulle tvätta och klä henne. Nu var hon lite förkyld och hade var i ögonen. C.E. tyckte uppenbarligen att det var obehagligt när N.W. skulle tvätta bort varet och började kinka. N.W. förklarade för henne att han hade tagit bort varet varje morgon men det hjälpte inte, C.E. började gråta. N.W. har berättat att något flög i honom och att han råkade i total sinnesförvirring. Han slog C.E. i ansiktet, sedan tog han tag i hennes hår och lyfte henne så att hon hängde över golvet. Hår lossnade som han fick i händerna. Sen tog han tag om hennes midja, lyfte upp henne och slängde henne i golvet så att hon landade på rygg. Varje moment upprepades, han har uppgett att det var flera slag och att han lyfte henne tre gånger i håret och slängde henne i vart fall två, möjligen tre gånger i golvet. Sedan slog hans spärr till, har han berättat, och han insåg vad han hade gjort. Samtidigt hade M.G. tagit sig upp på övervåningen. Hon hade hört C.E. vakna och N.W. tala mjukt till henne. Sedan hade C.E. börjat gråta, det pågick 10 minuter enligt M.G:s uppskattning, och vid ett tillfälle hörde hon N.W. säga ”Nu är det bra, C.E!”. Hon har också berättat att hon hört en hård duns som hon dock antog kom från grannarna. När hon kom upp på övervåningen frågade hon genom badrumsdörren om allt var bra. I samma stund kom N.W. ut från badrummet med C.E. i famnen. Hon var kritvit i ansiktet. N.W. uppgav att hon hade ramlat baklänges och slagit i huvudet och att hon hade kräkts. Han bar ner henne. Först ville N.W. köra henne till sjukhuset men när C.E. kräktes på nytt ringde de efter ambulans som hämtade henne. När C.E. kom hem efter sjukhusvistelsen var hon slö de första dagarna. Sedan ville hon inte vara ensam och grät om hon blev lämnad. Det tog några veckor innan hon började bli sig själv igen. Hon är dock fortfarande klängig och mer försiktig än tidigare. Sen en vecka tillbaka tar hon sig ibland för huvudet och säger att hon har ont.
Av det åberopade rättsintyget har framkommit följande. C.E. var medvetslös när hon anlände till sjukhuset och därefter kraftigt medvetandesänkt. Hon hade drabbats av brott på skallbenet och blödningar under hårda hjärnhinnan och i hjärnan med blod under spindelvävshinnan. C.E. kräktes flera gånger före och efter ankomsten till lasarettet och luftvägarna har vid ett tillfälle fått sugas rena. Hon har haft smärtor. I rättsintyget anges att frågan om framtida men bäst bedöms av behandlande läkare vid senare tillfälle. Kirurgen H.B. har hörts om detta. Han har uppgett att det på grund av blödningarna visserligen inte kan uteslutas att C.E. drabbas av men men att det är för tidigt att uttala sig om detta.
Enligt rättsintyget har skadorna med åtföljande medvetslöshet och kräkningar medfört en beaktansvärd risk för utveckling av ett livshotande medicinskt tillstånd. Risken bestod i att C.E. kunnat inandas maginnehåll till luftvägarna vilket utan medicinsk behandling hade medfört en beaktansvärd risk för utveckling av ett livshotande medicinskt tillstånd i form av risk för kvävning eller allvarlig lunginflammation.
Annat har inte framkommit än att C.E:s skador läkt utan operativa ingrepp.
N.W. har i enlighet med sitt erkännande som stöds av övrig utredning gjort sig skyldig till den gärning åtalet avser. Dock kan det inte anses visat att han insett att våldet varit livsfarligt. Livshotet låg som framgått ovan inte direkt i slaget mot huvudet utan i möjliga efterföljande komplikationer. Inget tyder på att N.W. varit medveten om denna risk.
Annat har inte framkommit än att gärningen begåtts uppsåtligen. N.W. ska således dömas för misshandel som är att bedöma som grov.
Påföljd
Enligt ett rättspsykiatriskt utlåtande lider N.W. av tvångstankar och tvångshandlingar men utan att deras inverkan på vardagen är så uttalad och handikappande att man kan tala om allvarlig psykisk störning. Det framkommer enligt utlåtandet inga tecken på djupare depression eller psykos och hans psykosociala funktionsnivå är relativt hög. Utlåtandet fortsätter: ”N.W:s agerande vid gärningen karakteriseras av upprepningar och kontrollförlust. Det framkommer dock inte tecken på psykosnärt fungerande där förmågan till realitetsprövning brustit. Emellertid kan man vänta sig att såväl stress som hans säregna personlighetsdrag och hans tvångsproblematik har förstärkt hans reaktioner.”
Utlåtandet utmynnar i bedömningen att N.W. inte har begått gärningen under påverkan av allvarlig psykisk störning och att han inte heller vid undersökningen led av någon sådan störning. Det finns därmed inga förutsättningar för överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Straffvärdet för brottet ska bestämmas med beaktande av den skada och kränkning som gärningen inneburit och det ska särskilt beaktas att gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på C.E:s hälsa och trygghet (se 29 kap. 1 § brottsbalken). Som en försvårande omständighet ska enligt 29 kap. 2 § 3 brottsbalken beaktas C.E:s skyddslösa ställning och svårighet att värja sig. Även det förhållandet att N.W. missbrukat det särskilda förtroende som det innebär att tillfälligt anförtros vården av ett litet barn bör enligt tingsrättens mening beaktas som försvårande.
Om N.W:s personlighetsdrag och tvångsproblematik har förstärkt hans reaktioner, något som tingsrätten med hänsyn till det rättspsykiatriska utlåtandet ska räkna med, så kan omständigheten enligt tingsrättens mening ändå inte beaktas som förmildrande i den mening som avses i 29 kap. 3 § 2 brottsbalken.
Sammantaget finner tingsrätten att straffvärdet motsvarar tre års fängelse.
På grund av brottets sålunda bestämda straffvärde och brottets art ska påföljden bestämmas till fängelse.
Hovrätten
N.W. överklagade domen och yrkade, såvitt här är av intresse, att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkade han en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall att fängelsestraffets längd sattes ned. Åklagaren bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Irja Hånell, referent, tf. hovrättsassessorn Helene Karlsson samt nämndemännen Ulla-Britt Gidemalm och Birgitta Wiklander) anförde i dom den 6 december 2011 följande.
DOMSKÄL
Frågan om N.W. ska ansvara för gärningen
I målet är utrett att N.W. har utfört den gärning som han åtalats för. Han har emellertid gjort gällande att han ska gå fri från ansvar på grund av att han handlat under påverkan av tillfällig sinnesförvirring.
För att någon ska kunna fällas till ansvar för misshandel krävs att gärningsmannen handlat med uppsåt. Den grundläggande förutsättningen för att uppsåt över huvud taget ska kunna föreligga brukar formuleras som ett krav på att gärningsmannen ska ha varit i tillräcklig grad medveten om vad han har gjort. Kravet på medvetenhet innefattar emellertid inte något krav på att handlandet ska ha föregåtts vare sig av några överväganden eller av något beslut att handla. Som exempel på fall där uppsåt inte anses ha förelegat, vid sidan av fall där det rört sig om rena reflexrörelser, har i praxis och doktrin nämnts sådana där det har varit fråga om handlande i sömntillstånd eller där gärningsmannen av någon annan anledning befunnit sig i ett tillstånd av sänkt medvetenhet. Att frågan om i vilka fall en person rent rättsligt ska anses ha handlat utan uppsåt ska bedömas förhållandevis strängt framgår av det s.k. Rödebymålet (RH 2008:90) där det, trots att rättspsykiatriskt sakkunniga uttalade att den tilltalade vid gärningstillfället saknat förmåga till rationellt tänkande och saknat medvetenhet om vad han gjorde, ändå ansågs att gärningsmannen hade haft uppsåt. Det stränga kravet hänger samman med att endast den som handlat rent reflexmässigt eller som annars inte har varit medveten om sitt handlande och därmed inte heller har haft någon reell möjlighet att avstå från att begå gärningen bör kunna undgå straffrättsligt ansvar.
Det framgår klart av N.W:s egna uppgifter och av det rättspsykiatriska utlåtandet att N.W. har varit medveten om vad han gjort vid gärningstillfället. N.W. har därmed begått gärningen uppsåtligen.
N.W. har även gjort gällande att han ska vara fri från ansvar på grund av en oskriven undantagsregel som innebär att tillfällig sinnesförvirring, som inte uppkommit genom eget vållande, ursäktar gärningsmannen (se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 398 ff). Enligt hovrättens uppfattning kan det starkt ifrågasättas om en sådan oskriven undantagsregel finns i svensk rätt. Oavsett detta visar den rättspsykiatriska utredningen att N.W. inte befann sig i ett så förvirrat tillstånd att det skulle kunna utgöra en ursäktande omständighet. N.W. ska alltså, som tingsrätten funnit, fällas till ansvar för grov misshandel.
Gärningens straffvärde
Högsta domstolen har bl.a. i rättsfallet NJA 2000 s. 612 uttalat sig om straffmätning i mål om grov misshandel av barn. I det fallet hade en fyraårig flicka utsatts för våld mot buken som gett upphov till att tolvfingertarmen slitits av. Flickan överlevde och blev helt återställd. Högsta domstolen fann att straffvärdet för den gärningen motsvarade fängelse tre år. Straffvärdemässigt måste det fallet anses någorlunda jämförbart med det nu aktuella fallet.
Enligt den ändring i brottsbalken som trädde i kraft den 1 juli 2010 ska numera straffvärdet för gärningar som inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person anses vara högre än det straffvärde som skulle ha följt vid en bedömning enligt tidigare praxis. Som riktvärden anges att för brott som tidigare ansågs ha en straffvärdenivå från och med fängelse i sex månader och upp till ett år ska en höjning ske med cirka två månader. På den tidigare nivån från och med ett år och upp till två år ska höjningen vara tre till fem månader. På den tidigare nivån fem år ska enligt propositionen en höjning ske med cirka ett år och på nivån sex år och uppemot åtta år med cirka ett och ett halvt år (se prop. 2009/10:147 s. 41 f).
Mot denna bakgrund finner hovrätten att straffvärdet för den aktuella gärningen, objektivt sett, bör anses uppgå till uppemot tre år och sex månader.
Vid bedömningen av straffvärdet ska vidare i förmildrande riktning beaktas bl.a. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Beträffande bevisbördan gäller att det ankommer på åklagaren att bevisa att någon förmildrande omständighet inte föreligger.
I det rättspsykiatriska utlåtandet uttalas följande i den sammanvägda rättspsykiatriska bedömningen: ”N.W:s agerande vid gärningen karakteriseras av upprepningar och kontrollförlust. Det framkommer dock inte tecken på psykosnärt fungerande där förmågan till realitetsprövning brustit. Emellertid kan man vänta sig att såväl stress som hans säregna personlighetsdrag och hans tvångsproblematik har förstärkt hans reaktioner.” Vidare sägs i psykologutredningen att ”gärningen tycks i huvudsak kunna ses som ett resultat av långvariga påfrestningar och en hög stressbelastning i den situation som han befann sig i, snarare än som ett resultat av tvångsproblematiken, även om den spelat in i N.W:s agerande, liksom hans personlighetsdrag”.
Utredningen ger således stöd för att N.W. till följd av sin problematik hade starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande vid gärningstillfället. Detta ska påverka straffvärdet i mildrande riktning på det sättet att gärningen inte kan anses lika straffvärd som om den hade begåtts av en person som haft full kontroll över sitt handlande. I vilken utsträckning straffvärdet ska reduceras är beroende av i hur hög grad störningen har inverkat på den tilltalades handlande. Mot bakgrund av de tidigare nämnda uttalandena i det rättspsykiatriska utlåtandet finner hovrätten att N.W:s problematik inverkat i sådan mån att det bör påverka straffvärdet i viss mån, dock inte i betydande mån. Hovrätten finner att straffvärdet med hänsyn tagen till N.W:s problematik bör anses ligga något under tre års fängelse.
Andra förmildrande omständigheter
Vid sidan av gärningens straffvärde finns ett antal andra faktorer som ska vägas in i straffmätningen. En sådan omständighet som ska beaktas i förmildrande riktning är om den tilltalade frivilligt angett sig.
I målet har framkommit att N.W. den 26 maj 2011, alltså sex dagar efter händelsen, berättade om gärningen i samtal med sin terapeut. Terapeuten informerade om sin anmälningsskyldighet och uppmanade N.W. att själv anmäla händelsen, annars skulle terapeuten göra det. N.W. ringde då, medan han fortfarande befann sig hos terapeuten, själv till polisen. Åklagaren har anfört att terapeuten hade skyldighet att anmäla händelsen om inte N.W. själv gjorde det och att angivelsen därför inte kan anses ha skett frivilligt. Hovrätten finner dock att denna omständighet inte bör påverka bedömningen då uppgifterna ändå lämnats av N.W. själv utan att han var misstänkt för något brott. N.W. har vidare efter anmälningstillfället medverkat i utredningen och lämnat sådana uppgifter som har varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar. Innan N.W. anmälde sig själv fanns endast en mycket vag misstanke om att C.E:s skada orsakats på något annat sätt än genom en olyckshändelse. Det framstår som ytterst osannolikt att brottet skulle ha klarats upp om inte N.W. anmält sig själv. Hovrätten finner därför att det ska beaktas som en förmildrande omständighet att N.W. frivilligt angett sig.
Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2009 s. 599 att det förhållandet att en person frivilligt angett sig själv motiverar en avsevärd reducering av straffet. Hovrätten anser att motsvarande bör gälla i det nu aktuella fallet. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten därför att N.W. bör ådömas ett fängelsestraff om två år. Det kan däremot inte komma ifråga att bestämma påföljden till något annat än fängelse.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom i ansvarsdelen på det sättet att fängelsestraffets längd bestäms till två år.
Hovrättens dom meddelad: den 6 december 2011.
Mål nr: B 798-11.
Lagrum: 3 kap. 6 § och 29 kap. 3 § första stycket 2 och 5 § första stycket 3brottsbalken.
Rättsfall: NJA 2009 s. 599.