RH 2012:103

MDMA, 200 g; Cannabis, 1,3 kg; m.m.

Hovrätten: I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom har B gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i att han olovligen dels i överlåtelsesyfte förvärvat, förvarat och innehaft minst 200 g MDMA varav han överlåtit minst 117 g, dels för missbruk framställt och i överlåtelsesyfte förvarat och innehaft drygt 1 360 g cannabis varav han överlåtit minst 500 g, dels för eget bruk förvarat och innehaft 53 LSD-tripper och 25,2 g amfetamin.

Frågorna i hovrätten är hur B:s brottslighet ska rubriceras och straffvärdebedömas. Som tingsrätten har anfört har Högsta domstolen i en rad avgöranden den senaste tiden uttalat sig om behovet av mer nyanserade bedömningar i mål om narkotikabrottslighet.

Det har framhållits att arten och mängden narkotika visserligen är viktiga faktorer vid rubriceringen och straffvärdebedömningen i narkotikamål men att andra omständigheter vid sidan av art och mängd ska tillmätas större betydelse (se bl.a. NJA 2011 s. 357, NJA 2011 s. 675 I och II, NJA 2011 s. 799, NJA 2012 s. 70 och NJA 2012 s. 144). Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, varvid hänsynslösheten i förfarandet står i förgrunden.

Av förarbetena till 3 § narkotikastrafflagen och denna senare praxis från Högsta domstolen framgår vidare att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd för de allvarligaste gärningarna, sådana som ingår i en yrkesmässig eller organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Viktiga faktorer vid bedömningen är enligt rättsfallen bl.a. graden av delaktighet i narkotikahanteringen och den ställning som den tilltalade har intagit i en organiserad verksamhet liksom hur omfattande och varaktig delaktigheten har varit. Gärningsmannens eget syfte med hanteringen och insikter i organisationen samt fördelningen av det ekonomiska utbytet spelar också roll.

B har som framgått ovan hanterat olika sorters narkotika. Avgörande för rubriceringen och straffvärdet är dock, som tingsrätten anfört, främst hanteringen av preparatet MDMA. I det följande bortses från innehavet av LSD och amfetamin eftersom det inte märkbart påverkar det samlade straffvärdet.

Högsta domstolen har i NJA 2012 s. 115, meddelad efter tingsrättens dom i detta mål, haft till prövning just MDMA i pulverform. I det fallet rörde det sig om hantering av 350 g som förvärvats i överlåtelsesyfte varav gärningsmannen bl.a. förvarat 300 g och överlåtit 50 g. Beträffande farlighetsbedömningen uttalade Högsta domstolen att det saknas hållfast stöd för att anse skillnaden mellan amfetamin och ecstasy (bl.a. MDMA) vara annat än begränsad. Högsta domstolen utgick från att en missbruksdos av MDMA är 0,1 g. Mängden hanterad narkotika i det fallet motsvarade således 3 500 missbruksdoser. Högsta domstolen ansåg att omständigheterna vid brottsligheten, tillsammans med arten och mängden narkotika, var sådana att brottet skulle bedömas som grovt och svarade mot ett straffvärde om tre års fängelse.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att B har hanterat och sålt narkotikan på ett välorganiserat och nästan professionellt sätt, även om det inte rör sig om det allvarligaste slaget av organiserad narkotikahandel. Han har haft i vart fall två leverantörer av MDMA. Han har i olika Excel-filer fört bok över sin försäljning och även över synpunkter från kunder för att, som det framstår, kunna förbättra verksamheten. Han har marknadsfört sig på Internet genom att bl.a. erbjuda smakprover till nya kunder. B har själv kontrollerat sin verksamhet som han har bedrivit i företagsliknande former. En sådan handel via Internet är, som Högsta domstolen anfört i avgörandet beträffande MDMA, till sin natur ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika. Dessutom avhänder sig säljaren kontrollen över vem han säljer till, vilket innebär ökade risker för spridning hos unga missbrukare. Detta gäller oavsett om Internetforumet ”Flashback”, där B:s handel mestadels bedrivits, har en åldersgräns på 18 år för medlemskap. Slutligen är det så att B:s brottslighet visserligen i viss utsträckning har varit förknippad med hans eget missbruk, men att det framstår som att det avgörande syftet med försäljningen har varit att tjäna pengar. Hans uttalade vinstsyfte framgår av de riktade mail och ”chatt”-inlägg han skickat till potentiella kunder men också av hans egna uppgifter vid tingsrättens förhandling. Han har sålunda där berättat om hur han såg narkotikaförsäljningen som ett ”levebröd” och att han ville ”få ut något” av försäljningen. Att han också tjänat inte obetydliga summor framgår av hans uppgifter om hur han återinvesterat vinst från försäljningen av MDMA i en anläggning för cannabisodling. I sin verksamhet har han hanterat ca 2 000 missbruksdoser MDMA.

Hovrätten anser sammanfattningsvis att redan omständigheterna vid B:s hantering av preparatet MDMA, tillsammans med arten och mängden, innebär att brottet är så allvarligt att det ska bedömas som grovt. B har därutöver inom ramen för samma organiserade verksamhet hanterat och sålt en förhållandevis stor mängd cannabis. Även denna hantering har ett inte obetydligt straffvärde. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att brottsligheten ska bedömas som ett grovt narkotikabrott. Med hänsyn till Högsta domstolens tidigare nämnda avgörande beträffande MDMA anser hovrätten dock att B:s brottslighet, även med beaktande av hanteringen av partiet cannabis, har ett lägre straffvärde än vad tingsrätten utgått ifrån vid sin straffmätning. Hovrätten anser att det samlade straffvärdet motsvarar fängelse 2 år 6 månader.

Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till brottets art och straffvärde inte komma i fråga. Det saknas skäl att frångå straffvärdet vid bestämmande av fängelsestraffets längd.