RH 2012:45

Södertörns tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot F.B. för brott mot upphovrättslagen, alternativt medhjälp därtill, enligt 46, 53 och 57 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt 23 kap. 4 § brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

F.B. har den 11 januari 2007 i sin bostad [- - -], tillsammans och i samförstånd med andra personer, olovligen tillgängliggjort 12 500 ljudupptagningar i form av digitala musikfiler för allmänheten genom överföring till allmänheten. Härigenom har F.B. gjort intrång i målsägandenas ensamrätt till dessa ljudupptagningar.

F.B:s delaktighet har bestått i att han, genom att på en dator ansluten till Internet installera och konfigurera särskild programvara, anordnat en fildelningstjänst, en s.k. Direct Connect-hubb, som han därefter underhållit, administrerat, finansierat, övervakat driften av och kontrollerat. Fildelningstjänsten har bland annat möjliggjort för dess användare att via Internet tillgängliggöra innehåll på sina datorer för varandra.

I andra hand påstås att F.B. genom att vidta de åtgärder som anges i andra stycket främjat den gärning som anges i första stycket.

Åklagaren yrkade också förverkande av hårddiskar.

F.B. förnekade gärningen och bestred yrkandet om förverkande.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Peter Syrén samt nämndemännen Jan O Gustafsson, Mats Laveborg och Kenneth Rönnkvist) anförde i dom den 5 september 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

F.B. har förnekat gärningen eftersom han uppgett sig aldrig ha haft för avsikt att begå någon brottslig gärning. Han har dessutom saknat kännedom om själva huvudbrottet, dvs. filöverföringarna.

Av utredningen har framkommit att F.B. på sin persondator haft programvaran Direct Connect installerad. Programmet innebar att hans dator fick funktionen av en s.k. DC-hubb. Hubben kan i korthet beskrivas så att den möjliggör för andra datorer, s.k. klienter, att ansluta sig till hubben och på så sätt dela ut filer från klientens egen dator direkt till andra på hubben anslutna klienter, dvs. användare. Det vanliga är att hubb-innehavaren inför en anslutning till hubben ställer upp krav på att filer måste tillhandahållas i en viss omfattning för att det ska bli aktuellt för klienten att ansluta sig. I förevarande fall ställde F.B. upp ett krav på att minst 20 GB skulle delas ut vid varje givet tillfälle.

F.B., som vidgått att han administrerat och övervakat driften av hubben och i övrigt förfarit med den på sätt som åklagaren har gjort gällande i gärningsbeskrivningens andra stycke, har berättat att han installerade hubben för att få chat-kompisar via den chatfunktion som ingår i DC-hubbens programvara. Han har också tillstått att han kände till att det via hans hubb gick att få tag på musikfiler som var upphovsrättsligt skyddade. Som redovisats ovan tänkte han dock inte på att detta skulle kunna vara olagligt. F.B. har, enligt hans fortsatta berättelse, understrukit att han inte i något avseende tagit betalt och att han varit aktiv genom att ha stängt av användare som inte respekterade hubbens regler om att t.ex. inte dela ut olika typer av pornografiskt material.

Det kännetecknande för Direct Connect-tekniken är att inte någon av de filer som delas ut behöver vara placerade på den dator där hubben är installerad. Hubben har nämligen till funktion att förmedla kontakt mellan datorer där själva överföringen eller nedladdningen av filer görs direkt mellan två klienter, dvs. inte via hubben. Hubben kan i detta avseende liknas vid en telefonväxel eller sambandscentral. Typiskt sett går det till på så sätt att en till hubben ansluten klient skickar en förfrågan till hubben om det hos någon annan klient finns visst efterfrågat material, t.ex. specificerade musikfiler. Hubben vidarebefordrar per automatik denna förfrågan till de anslutna klientdatorerna, som på samma sätt automatiskt svarar om de eftersökta filerna finns med bland de utlagda och därmed tillgängliga filerna på dessa datorer. Svaret går till hubben som i sin tur med automatik vidaresänder svaret till frågeställaren. I svaret, som alltså går via och förmedlas vidare av hubben, medföljer filinnehavarens IP-nummer som en klickbar länk. Genom att klicka på IP-numret påbörjas nedladdningen av den efterfrågade filen direkt från den klient som tillhandahållit svaret. I detta sista led är med andra ord hubben inte involverad.

Tingsrättens bedömning

När det gäller F.B:s insikter om vilka filöverföringar som har gjorts efter förmedling av hans hubb så är det väl i och för sig riktigt att han inte kan känna till exakt vilka nedladdningar som har gjorts, eftersom hans hubb, dvs. dator, inte var inblandad i det momentet. Av hans egna uppgifter framgår dock att själva poängen med att installera en hubb är att andra personer ska tillgängliggöra olika typer av filer så att dessa kan laddas ned av andra personer. F.B. har dessutom själv laddat ned visst upphovsrättsskyddat material via sin egen hubb och han har även haft chatkontakt med personer bakom de anslutna klientdatorerna. Enligt tingsrätten har F.B. sålunda varit inställd på att det skulle komma att ske nedladdning av filer på sätt som gjordes. F.B. har vidare gjort gällande att han inte kände till att filöverföring avseende upphovsrättsskyddat material inte är tillåtet utan samtycke eller motsvarande från rättighetsinnehavaren. Mot bakgrund av att F.B. tycks vara väl insatt i datorrelaterade frågor är det enligt tingsrättens mening inte troligt att den fildelningsdebatt som pågått under lång tid skulle ha gått honom förbi. Enligt tingsrätten har F.B. varit förtrogen med de frågeställningar denna diskussion genererat. Hans invändning om villfarelse kan redan på den grunden lämnas utan avseende.

F.B. har alltså genom hubbinstallationen medverkat till de överföringar av digitala musikfiler som gjorts och det finns inte anledning att ifrågasätta det påstådda antalet överföringar. Utredningen har visat att det måste röra sig om minst 12 500. Frågan blir då om F.B. ska ses som medgärningsman eller om hans agerande ska ses som medhjälp till det olovliga tillgängliggörande som har gjorts av andra personer.

Vid bedömningen av F.B:s grad av medverkan konstaterar tingsrätten att den faktiskt företagna filöverföringen gjorts av andra personer. Dessa personer, eller rättare sagt deras datorer, har dock kommit i kontakt med varandra via F.B:s hubb. Härigenom har F.B. haft en väsentlig och central roll i den olovliga fildelning som sedermera kom att ske. Av avgörande betydelse är emellertid, enligt tingsrättens sätt att se på saken, att F.B. inte varit med om att utföra själva filöverföringen. Han har förstått att det skulle komma att ske överföringar av upphovsrättsskyddade musikfiler men han har inte vetat exakt när överföringarna gjordes och inte heller i vilken omfattning klienterna använde hans hubb för att tillgängliggöra filer. F.B. har alltså på ett långtgående sätt möjliggjort för andra personer att åstadkomma ett olovligt tillgängliggörande av nu aktuella musikfiler, men han har inte ansvarat för att överföringarna i slutändan verkligen kom till stånd. Utifrån denna aspekt anser tingsrätten att det för alltför långt att se F.B. som medgärningsman. Han ska därför dömas för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.

Påföljd

När det gäller att bestämma påföljd anser tingsrätten att F.B:s främjande av gärningen i det närmaste kan jämställas med att han varit medgärningsman. Straffvärdebedömningen blir därför densamma som om han hade varit gärningsman.

Vid påföljdsvalet gör tingsrätten inledningsvis det ställningstagandet att antalet nedladdade filer, ca 12 500, medför att påföljden inte kan stanna vid ett bötesstraff. Vidare gör tingsrätten den bedömningen att brottet inte har ett sådant straffvärde att det i sig talar för fängelse som påföljd. Tingsrätten har heller inte stöd för att anse att det här rör sig om ett brott av sådan art att detta skulle vara skäl för fängelse som påföljd. Då F.B. inte förekommer i belastningsregistret och då det i övrigt saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet anser tingsrätten att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom, som bör förenas med ett bötesstraff. Med hänsyn till att det förflutit lång tid sedan brottet begicks finns det skäl att sätta ned antalet dagsböter.

Förverkande

F.B. har bestritt de särskilda yrkandena och istället begärt att få ut sina hårddiskar. Han har gjort gällande att hårddiskarna kan tömmas och rensas på sitt innehåll.

Åklagaren har, beträffande de hårddiskar som begärs förverkade, hävdat att det inte går att garantera att de verkligen kan tömmas på sitt innehåll. Det finns alltid digitala spår kvar på en hårddisk.

De hårddiskar som begärs förverkade har använts som hjälpmedel vid brott mot upphovsrättslagen och det får anses föreligga särskilda skäl att med stöd av 53 a § andra stycket upphovsrättslagen förverka dessa hårddiskar, eftersom de polisiära myndigheterna såvitt tingsrätten förstår inte har någon möjlighet att vidtaga rensningsåtgärder eller dylikt med hårddiskarna.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att F.B. skulle dömas som medgärningsman för brott mot upphovsrättslagen. Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen på det sättet att F.B. påstods ha tillgängliggjort ljudupptagningarna uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet.

F.B. överklagade också tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och det särskilda yrkandet om förverkande av hårddiskarna.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg och Ulrika Stenbeck Gustavson, referent, tf. hovrättsassessorn Mattias Pleiner samt nämndemännen Fredrik Freberg och Peter Michanek) avgjorde målet efter huvudförhandling och anförde i dom den 27 april 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten

Den bevisning som lades fram vid tingsrätten har åberopats även här. Förhören med F.B. och M.M. har lagts fram genom uppspelning av ljud- och bildfilerna från tingsrätten. Som ny bevisning i hovrätten har på åklagarens begäran hållits förhör med sakkunnige Paul Pintér vid länskriminalpolisen i Stockholm. Ett skriftligt utlåtande av honom har också åberopats.

Parternas inställning i korthet

Åtalet avser intrång i ensamrätten enligt 46 § upphovsrättslagen för framställare av ljudupptagningar till 12 500 digitala musikfiler, genom att dessa olovligen har tillgängliggjorts genom överföring till allmänheten. F.B:s påstådda delaktighet i tillgängliggörandet består i korthet i att han har anordnat och drivit en fildelningstjänst, en så kallad Direct Connect-hubb (hubben), som möjliggjort för dess klienter (användare) att via Internet tillgängliggöra innehåll på sina datorer för varandra. Enligt åklagaren är F.B:s medverkan sådan att han i första hand ska ses som medgärningsman och annars som medhjälpare till tillgängliggörandet.

F.B. har i allt väsentligt erkänt de faktiska omständigheterna som åklagaren har åberopat, men har bestritt att hans handlande i objektiv mening utgör brott. Han har också bestritt ansvar i subjektivt hänseende, eftersom han vare sig haft uppsåt eller varit grovt oaktsam i förhållande till tillgängliggörandet.

Hubbens funktion

I tingsrättens dom finns beskrivet hur en Direct Connect-hubb fungerar i stora drag. Följande förtydliganden och kompletteringar har dock lämnats i hovrätten av åklagaren och vid förhöret med Paul Pintér.

Åklagaren har förklarat att han inte gör gällande att fildelning med hjälp av hubben har skett i passivt användarläge, utan endast i aktivt användarläge. Innebörden av det är bland annat att när användaren gör en filsökning i aktivt läge kommer svaren på vilka som har filen i fråga direkt från dessa användare och inte, som vid passivt läge, via hubben. När en sökning har gjorts visas en träfflista hos den som sökt efter filen, som genom att klicka på önskad sökträff kan genomföra filöverföringen. Filöverföringen sker alltid (både i aktivt och passivt användarläge) direkt mellan användarna, utan inblandning av hubben.

Vidare har redogjorts för att en användare också kan hitta filer med hjälp av fillistor. På hubben kan den användare som vill söka efter filer (här benämnd A) se vilka övriga användare som är anslutna. Genom att klicka på en användare (B) på hubben skickas en förfrågan direkt från A till B, varvid en fillista från B skickas tillbaka direkt till A. När A sedan klickar på önskad fil i listan sker en överföring av filen direkt mellan B och A.

Huvudbrottet

En första fråga är om det har begåtts upphovsrättsintrång genom att de aktuella musikfilerna olovligen har tillgängliggjorts genom överföring till allmänheten på det sätt som åklagaren har påstått, oavsett vem som i sådant fall kan hållas ansvarig för det. I den delen, som kan sägas röra ”huvudbrottet” (vid benämningen bortses från att det rätteligen torde röra sig om flera brott), gör hovrätten följande bedömning.

När användare ansluter sig till hubben anger de vilka filer hos dem som ska öppnas för övriga anslutna användare. Filerna blir därmed åtkomliga för de andra användarna utan att ytterligare åtgärder behöver vidtas från den användare som delar med sig av sina filer. Användaren har således redan vid anslutningen till hubben gjort filerna i fråga tillgängliga för övriga användare av hubben.

I det här fallet rör det sig om en så kallad öppen hubb, det vill säga hubben var öppet sökbar i hubblistor på Internet. I princip kunde vem som helst ansluta sig som användare, förutsatt att personen delade med sig av filer om minst 20 gigabyte. Hubben hade ett stort antal användare; vid polisens bevissäkring den 21 april 2008 konstaterades att cirka 850 användare var inloggade på hubben och enligt F.B:s egna uppgifter kunde det vara upp till 1 500 användare på hubben. Det var alltså inte fråga om en helt sluten eller liten krets. Användarna på hubben tillhör därför allmänheten på det sätt som avses i 2 § tredje stycket 1 upphovsrättslagen (se t.ex. prop. 2004/05:110 s. 57 med där gjorda hänvisningar; beträffande begreppet ”allmänheten” se även EU-domstolens domar den 15 mars 2012 i målen C-135/10 och C-162/10). Ett tillgängliggörande genom överföring enligt den nyss angivna bestämmelsen i upphovsrättslagen anses föreligga redan i och med att allmänheten har möjlighet att ta del av verken när de önskar, oavsett vilken nedladdning som faktiskt sker (se prop. 2004/05:110 s. 70 och s. 379 samt Svea hovrätts dom den 26 november 2010 i The Pirate Bay-målet, mål nr B 4041-09 s. 17).

Av M.M:s vittnesmål och den skriftliga utredningen framgår att åtminstone 12 500 ljudupptagningar med skydd enligt 46 § upphovsrättslagen, på det sätt som nu beskrivits, olovligen tillgängliggjordes för allmänheten av tre okända användare av hubben den 11 januari 2007. Det är därmed styrkt att det objektivt sett har begåtts brott mot upphovsrättslagen enligt gärningsbeskrivningens första stycke.

F.B:s medverkan

Nästa fråga är då om F.B. har deltagit i detta olovliga tillgängliggörande på ett sätt som gör att han själv kan anses som gärningsman eller som medhjälpare till brottet. Hovrätten börjar med att pröva hur hans delaktighet ska bedömas i objektivt hänseende.

Av utredningen i målet, som bekräftas av F.B:s egna uppgifter, framgår att F.B:s delaktighet har bestått i de åtgärder som anges i gärningsbeskrivningens andra stycke. I korthet är det F.B. som har startat, finansierat och underhållit driften av den aktuella hubben. Åklagaren har hävdat att detta agerande gör att han ska anses som medgärningsman till det olovliga tillgängliggörandet av ljudfiler som behandlats ovan (huvudbrottet).

Av 23 kap. 4 § brottsbalken framgår följande. Ansvar för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Gärningsman i strikt mening är den som utfört gärningen och på så sätt själv uppfyller brottsrekvisiten. Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken anses innebära en möjlighet till utvidgning av gärningsmannaskapet på så sätt att även en medverkande som inte i strikt mening själv uppfyllt brottsrekvisiten kan dömas som gärningsman. Således kan flera personer som tillsammans och i samförstånd har hjälpts åt med att utföra ett brott dömas som så kallade medgärningsmän. Även en person som inte direkt har deltagit i ett brotts utförande kan anses som medgärningsman om personen spelat en sådan aktiv roll vid genomförandet av brottet att det är naturligt att betrakta honom eller henne som gärningsman.

Som exempel från praxis på medgärningsmannaskap kan nämnas rättsfallet NJA 1992 s. 474, där Högsta domstolen dömde två personer som gärningsmän för dråp trots att det inte kunde slås fast vem av dem som utdelat det dödande knivhugget och inte heller att den ene över huvud taget hade använt kniv. I rättsfallet NJA 2006 s. 535 ansåg Högsta domstolen däremot att de åtalade personerna inte kunde dömas som gärningsmän. I det fallet var två personer åtalade för grovt rån tillsammans och i samråd med andra personer. Högsta domstolen uttalade att det inte var utrett att de två personerna i en eller annan form deltagit vid själva genomförandet av rånet och inte heller att någon av dem haft en sådan ställning i förhållande till andra medverkande att han ändå kunde betraktas som gärningsman. I sammanhanget kan också nämnas rättsfallet NJA 1996 s. 79 där en systemoperatör för en så kallad elektronisk anslagstavla (BBS) åtalades för upphovsrättsintrång bestående i att datorprogram gjorts tillgängliga för allmänheten, som kunnat överföra program till den elektroniska anslagstavlan och ladda ner program därifrån. Högsta domstolen ansåg att enbart ett tillhandahållande av en elektronisk anslagstavla inte var ett tillräckligt aktivt handlande för att brott mot upphovsrättslagen (i dess dåvarande lydelse) enligt åklagarens ansvarspåstående skulle anses ha begåtts. Åtalet ogillades därför. I rättsfallet framhålls att det skulle kunna tänkas att en systemoperatör görs ansvarig såsom medverkande till en användares olovliga kopiering, men att åklagarens talan inte aktualiserade sådant ansvar.

Beträffande F.B:s medverkan gör hovrätten följande bedömning. F.B. har inte själv delat med sig av något material med hjälp av hubben, det vill säga han har inte för egen del olovligen tillgängliggjort något material för allmänheten. Han är därmed inte gärningsman i strikt mening. Såvitt framkommit har F.B:s kontakter med användarna angående vilket material de har delat med sig av inskränkts till att han har tillfälligt sparkat ut (kickat) eller helt uteslutit (bannat) personer som delat med sig av t.ex. barnpornografi. Det har också förekommit e-postkorrespondens mellan F.B. och sådana personer som ansett sig felaktigt uteslutna från hubben. Att F.B. skulle ha haft någon kontakt med de tre användare som tillgängliggjort de ljudfiler som omfattas av åtalet har inte påståtts av åklagaren eller på annat sätt framkommit i målet. F.B. kan därför knappast sägas ha gjort ljudfilerna tillgängliga för allmänheten tillsammans och i samförstånd med dessa användare. Vidare kan konstateras att hubben fungerar så att användarna kan komma i kontakt med varandra för att dela filer. Det finns däremot inga filer eller länkar till filer på hubben. Åklagaren har inte påstått annat än att informationen till användarna om vilket material dessa delar med sig av, liksom själva filerna som delas, skickas direkt mellan användarna. F.B. har inte haft något inflytande över den faktiska delningen av ljudfiler som skett mellan användarna. Vid nu angivna förhållanden anser hovrätten att F.B., genom att tillhandahålla och driva hubben, inte har haft en sådan aktiv roll vid tillgängliggörandet av ljudfilerna att det är naturligt att betrakta honom som gärningsman.

Hovrätten delar därmed tingsrättens bedömning att F.B:s medverkan inte är sådan att han kan anses vara gärningsman. Det står däremot enligt hovrätten klart att hubben har gjort det enklare för dess användare att tillgängliggöra verken för varandra på det sätt som redovisats tidigare. Det är F.B. som har startat och drivit hubben i enlighet med vad åklagaren har påstått. F.B. har därmed underlättat huvudbrottet på ett sådant sätt som måste sägas innebära ett främjande genom råd eller dåd, dvs. medhjälp.

För att någon ska dömas för brott mot upphovsrättslagen krävs att gärningen har begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Ansvar för medhjälp förutsätter att både huvudbrottet och främjandegärningen täcks av det subjektiva rekvisitet. För att F.B. ska anses ha haft uppsåt att medverka till huvudbrottet krävs inte att han känt till detta i detalj, såsom hur många och vilka filer som gjorts tillgängliga. Det är tillräckligt att han känt till de omständigheter som utgör rekvisiten för upphovsrättsintrång, dvs. att användarna av hubben olovligen tillgängliggjorde upphovsrättsligt skyddat material vid den aktuella tiden (se t.ex. NJA 2007 s. 929 och Svea hovrätts dom i The Pirate Bay-målet s. 26 f.). Enligt hovrättens mening är F.B:s kännedom om den saken styrkt redan genom hans egna uppgifter vid förhöret med honom. Det kan också hållas för visst att F.B. insett att han, genom att tillhandahålla hubben, underlättade huvudbrottet. F.B. har därmed haft i vart fall indirekt uppsåt till att medverka till upphovsrättsintrång. I sammanhanget kan noteras att F.B. själv använt hubben för att ladda ner filer. Att hans syfte med att starta hubben måhända var att han ville använda den för att chatta och att han säger sig inte ha förstått att hans handlande var straffbart gör inte att han kan anses sakna uppsåt till handlingen.

F.B. ska därmed dömas för uppsåtlig medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Det innebär att ingen av parterna har någon framgång med sitt överklagande i skuldfrågan.

Påföljd

När det gäller vilken påföljd F.B. ska ådömas bör först framhållas att det förhållandet att F.B. endast döms för medhjälp till upphovsrättsintrång inte i sig innebär att hans gärning är att anse som mindre allvarlig än om han hade bedömts vara gärningsman. Högsta domstolen pekar i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2006 s. 535 på att utformningen av medverkansbestämmelsen har syftat till att åstadkomma en ordning där det inte har saklig betydelse om en medverkande är att betrakta som gärningsman eller inte och att straffet för varje medverkande ska bestämmas efter vad som ligger honom till last. Genom att tillhandahålla och driva hubben har F.B. i väsentligt avseende främjat det olovliga tillgängliggörandet av musikfiler som åtalet omfattar. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att hans handlande från straffvärdesynpunkt är lika allvarligt som om han hade varit gärningsman.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i fråga om påföljdsvalet. Utöver det som tingsrätten har angett i den delen vill hovrätten tillägga att inget tyder på att F.B. har drivit hubben under företagsliknande former eller med vinstmotiv, vilket annars hade kunnat vara försvårande omständigheter. Vidare har åklagaren förklarat att han inte yrkar någon strängare påföljd för F.B. ens för det fall han skulle dömas som gärningsman.

Förverkande

F.B. har yrkat att hovrätten ska ogilla det särskilda yrkandet om förverkande av hårddiskarna.

Av 53 a § andra stycket upphovsrättslagen framgår bl.a. att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt den lagen får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats.

Av utredningen i målet har framgått att en av hårddiskarna användes i den dator som fungerade som hubb vid polisens tillslag. Den har därmed använts som hjälpmedel vid upphovsrättsbrott. De andra två hårddiskarna som omfattas av förverkandeyrkandet användes inte i hubben vid tidpunkten för polisens tillslag, men innehöll tidigare versioner av hubbens programvara. Enligt F.B. hade han dessa hårddiskar i reserv för det fall att hubbens hårddisk skulle sluta fungera. Dessa hårddiskar har därför i vart fall varit avsedda att användas som hjälpmedel vid upphovsrättsbrott som har fullbordats. Hårddiskarna har varit - eller varit avsedda som - centrala hjälpmedel vid brottet. Såvitt framkommit i målet är det inte möjligt, eller åtminstone förenat med svårigheter, att rensa hårddiskarna permanent från programvaran. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att hårddiskarna ska förverkas.

Tingsrättens domslut ska därmed fastställas helt.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 27 april 2012.

Mål nr: B 7972-11.

Lagrum: 2, 46, 53, 53 a och 57 §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk; 23 kap. 4 § brottsbalken.

Rättsfall: EU-domstolens domar den 1 mars 2012 i målen C-13/10 och C-162/10; NJA 1992 s. 474; NJA 1996 s. 79; NJA 2006 s. 535; NJA 2007 s. 929; Svea hovrätts dom den 26 november 2010 i mål nr B 4041-09.

Litteratur: Prop. 2004/05:110 s. 57, 70 och 379.