RH 2012:75

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lena Serrander och Björn R. le Grand, referent, samt tf. hovrättsassessorn Karolina Gustafsson) fastställde i dom den 28 november 2012 tingsrättens domslut samt anförde i skadeståndsdelen följande domskäl.

Regler om återkrav av för mycket utbetalt ekonomiskt bistånd finns i 9 kap.socialtjänstlagen (2001:453). Av 9 kap. 3 § samma lag följer att socialnämnds talan om ersättning mot den som inte frivilligt betalar tillbaka ska föras i förvaltningsrätt. Allmän domstol är enligt 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken inte behörig att ta upp en sådan talan.

Kommunens talan i detta mål grundas på allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Kommunen har upplyst att socialnämnden inte väckt talan vid förvaltningsrätten enligt socialtjänstlagen samt med hänvisning till rättsfallen NJA 1975 s. 625 och 1978 s. 234 anfört att hinder inte finns mot att pröva socialnämndens talan om skadestånd för ren förmögenhetsskada. B.K. har överlämnat frågan till hovrätten.

Högsta domstolens avgörande refererat i NJA 1975 s. 625 gällde om en bestämmelse i 1956 års socialhjälpslag hindrade att talan om skadestånd på allmän skadeståndsrättslig grund fördes i allmän domstol mot den som åtalats för s.k. socialhjälpsbedrägeri. Enligt 39 § 1956 års socialhjälpslag kunde kommun som ville ha ersättning för utbetald socialhjälp föra talan om ersättningsskyldigheten vid länsstyrelsen. Detta gällde bl.a. (jfr 33 § första stycket c i samma lag) när hjälptagaren medvetet lämnat oriktig uppgift rörande behovet av socialhjälp. Förfarandet vid länsstyrelsen ledde till ett verkställbart avgörande. Högsta domstolen fann att regleringen om ett sådant förfarande inte hindrade en talan i allmän domstol om ersättningsskyldighet som grundades på allmänna skadeståndsrättsliga principer. Ståndpunkten bekräftades av Högsta domstolen i NJA 1978 s. 234.

Den 1 januari 1982 ersattes 1956 års socialhjälpslag av 1980 års socialtjänstlag. I den nya lagen begränsades möjligheterna till återkrav. I denna fanns således ingen bestämmelse om rätt för kommunen att återkräva ekonomiskt bistånd som utgått till följd av oriktiga uppgifter. När det gällde återkrav i övrigt skedde vidare ändringen att kommunens talan skulle föras vid länsrätt. I de fall som motsvarades av tidigare regel om återkrav av obligatorisk socialhjälp som betalats ut till följd av vilseledande uppgifter hänvisades i lagstiftningsärendet i stället till möjlighet för kommunen att föra talan vid allmän domstol främst enligt reglerna om skadestånd. (Se prop. 1979/80:1 s. 10 och 365-373.)

Genom en lagändring den 1 januari 1998 fördes emellertid i 33 a § och 36 § 1980 års socialtjänstlag åter in en bestämmelse om återkrav av ekonomiskt bistånd när den enskilde fått biståndet genom oriktiga, vilseledande eller ofullständiga uppgifter. Ett av syftena med lagändringen var att åstadkomma ett förfarande där förutsättningarna för återbetalningsskyldighet inte - såsom vid en talan om skadestånd på grund av brott - förutsatte uppsåt hos den enskilde att orsaka den felaktiga utbetalningen. Några uttalanden som tyder på att lagstiftaren avsåg att förfarandet vid länsrätten skulle vara exklusivt gjordes inte i lagstiftningsärendet. (Se prop. 1996/97:124 s. 93-97 och 179.) De nämnda bestämmelserna i 1980 års lag fördes in i 9 kap. nu gällande socialtjänstlag. I lagstiftningsärendet gjordes inga uttalanden av betydelse i sammanhanget. Från tiden efter den nu gällande socialtjänstlagens ikraftträdande kan nämnas rättsfallet NJA 2007 s. 973. Målet gällde ansvar och skadestånd för bedrägeri avseende socialbidrag. Kommunens talan om skadestånd för felaktigt utbetalda socialbidrag prövades i målet (dock ej av Högsta domstolen som inte beviljade prövningstillstånd i skadeståndsfrågan).

Bestämmelsen i 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken kan alltså inte anses utgöra hinder mot att kommunen i allmän domstol för talan om återbetalning på annan grund än den som anges i socialtjänstlagen, dvs. för en talan om skadestånd på grund av brott.

När kommunen inte fört talan om återbetalning enligt socialtjänstlagen föreligger alltså inte hinder mot att allmän domstol tar upp en talan om skadestånd på grund av brott mot bidragstagaren. I de tidigare nämnda refererade avgörandena har kommunens skadeståndstalan grundats på åtal för bedrägeri. Brottsligheten har således innefattat förmögenhetsöverföring. Bidragsbrottet har en annan konstruktion som inte förutsätter att bidraget betalats ut; förutsättningen för ansvar är att det uppkommer fara för en felaktig utbetalning. B.K:s inställning får emellertid förstås så att han medger betalningsskyldighet för det fall han döms till ansvar i målet. Vid detta förhållande finns inte skäl för hovrätten att pröva om den rena förmögenhetsskada kommunen åsamkats genom att betala ut bidrag på oriktiga grunder kan anses vara grundad på brott. Tingsrättens domslut ska därför stå fast även i skadeståndsdelen.

Hovrättens dom meddelad: den 28 november 2012.

Mål nr: B 1452-12.

Lagrum: 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken; 9 kap 3 § socialtjänstlagen (2001:453).

Rättsfall: NJA 1975 s. 625; NJA 1978 s. 234; NJA 2007 s. 973.

Litteratur: Prop. 1979/80:1 s. 10 och 365-373; Prop. 1996/97:124 s. 93-97 och 179.