RH 2012:89

Kokain, 200 g; Ecstasy, 1 400 tabletter

Hovrätten: Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har F gjort sig skyldig till narkotikabrottslighet (grovt narkotikabrott) och vapenbrott. Frågan om narkotikabrottslighetens rubricering återkommer hovrätten till. Den bedömning som tingsrätten har gjort av bevisningen och av de rättsliga frågorna har lett till att hovrätten beträffande P ansluter sig till tingsrättens bedömning i skuldfrågan. PW ska således dömas för narkotikabrott av normalgraden i enlighet med vad tingsrätten funnit styrkt.

Högsta domstolen har i tre avgöranden, NJA 2011 s. 357 och NJA 2011 s. 675 I och II, uttalat att det är angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet av narkotikabrott än vad som ofta har skett. Detta gäller såväl vid grova brott som vid brott av normalgraden. Av de två sistnämnda domarna kan även den slutsatsen dras att Högsta domstolen ansett att de tabeller som såväl speglat som legat till grund för tidigare praxis generellt sett gett för höga straffvärden i förhållande till framförallt mängden narkotika.

Det saknas tillförlitlig utredning om de bakomliggande omständigheterna till F:s och P:s befattning med narkotikan. Vad gäller F:s befattning har denna enligt hans egna uppgifter bestått i att han dels under tiden sommaren 2010 till och med den 7 mars 2011 transporterat och förvarat ca 200 g kokain, dels under tiden februari till och med den 7 mars 2011 transporterat och förvarat 1 387 stycken ecstasytabletter. Om anledningen till hans befattning med narkotikan har inget annat framkommit än att F, som enligt egen uppgift inte använder narkotika, var i behov av inkomster för sin försörjning. I fråga om P:s befattning med narkotikan har utredningen visat att han vid ett tillfälle hanterat ca 100 g kokain genom att ha mottagit denna mängd av F och, sedan han skurit av och behållit ca 40 g, återlämnat resterande del av kokainpaketet till F. Det är hovrättens uppfattning att det inte framkommit några omständigheter - förmildrande eller försvårande - kring F:s och P:s hantering av narkotikan som medför att straffvärdet påverkas.

Renhetsgraden hos kokain torde normalt vara ungefär 50 procent verksam substans (se Borgeke/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2009, s. 645). Vid straffvärdebedömningen ska, förutom vad som redovisats ovan, även hänsyn tas till den in detta fall särskilt låga renhetsgraden, ca 7 procent kokainhydroklorid, på så sätt att straffvärdet i princip halveras.

Vad gäller de beslagtagna ecstasytabletterna uppgår substansen MDMA hydroklorid till ca 89 mg per tablett och faller således inom ramen, 50 - 150 mg, för vad en tablett, som normalt är en dos, innehåller (se ovan a.a., s. 655). Skäl till någon särbehandling ur straffvärdesynpunkt föreligger således inte.

Gränsen för grovt narkotikabrott vad gäller kokain av normal renhetsgrad torde numera vid ett rent mängdresonemang gå vid 100 g i stället för, som tidigare, vid 50 g. Det är därför helt klart att det narkotikabrott P gjort sig skyldig till ska bedömas som ett brott av normalgraden.

F har hanterat ca 200 g kokain, en mängd som vid normal renhetsgrad utifrån ett mängdresonemang numera bör motsvara ett fängelsestraff om tre år. Med hänsyn tagen till den särskilt låga renhetsgraden, vilken som ovan anförts medför att straffvärdet bör halveras, bedömer hovrätten det brott som avser kokain som ett narkotikabrott av normalgraden (jfr RH 2008:69). Antalet ecstasytabletter är enligt hovrättens uppfattning inte så stort att detta brott på grund härav bör bedömas som grovt.

En bedömning utifrån vad som redovisats i förening med narkotikans art och mängd samt kokainets låga renhetsgrad leder till att straffvärdet vad gäller de två narkotikabrott som F har gjort sig skyldig till motsvarar fängelse 2 år 3 månader. För P:s del svarar hans brottslighet mot fängelse 1 år.