RH 2013:14

Ystads tingsrätt

Åklagaren åtalade C.J. för mord för att ha berövat L.A. livet genom att strypa henne.

A.A., dotter till L.A., yrkade att C.J. skulle förpliktas betala skadestånd till henne med 50 000 kr för den personskada i form av psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) som åsamkats henne till följd av dödsfallet.

C.J. förnekade gärningen och bestred skadeståndsskyldighet. Han överlämnade till tingsrätten att bedöma det yrkade beloppets skälighet.

Tingsrätten (rådmannen Claes Enhöring samt nämndemännen Bengt Nilmo, Hans Mårtensson och Rolf Flymén) dömde den 13 april 2012 C.J. för mord men ogillade A.A:s skadeståndsyrkande och anförde i domskälen bl.a. följande.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen ska C.J. utge ersättning för det lidande han orsakat L.A:s anhöriga. Den endast drygt ett år gamla A.A. har inte utsatts för sådana medvetna akuta psykiska besvär som berättigar till ersättning för sveda och värk. Tingsrätten ogillar därför yrkandet om ersättning till henne.

A.A. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes vid tingsrätten förda skadeståndstalan. C.J. överklagade inledningsvis domen i fråga om ansvar. Efter återkallelse avskrevs emellertid målet i denna del.

Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand och Karin Kjellgren samt tf. hovrättsassessorn Linnéa Brossner, referent) ändrade i dom den 14 januari 2013 tingsrättens domslut och förpliktade C.J. att betala skadestånd till A.A. med 50 000 kr.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Nära anhöriga till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling har enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen rätt till skadestånd för personskada som åsamkats dem till följd av dödsfallet. Av 5 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen följer att skadestånd till den som har tillfogats personskada bl.a. omfattar ersättning för psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk).

I mål som gäller ersättning för personskada måste normalt den skadelidande visa att denne lidit sådan skada och omfattningen av denna. Därvid gäller att psykiska besvär är att anse som personskada om de är medicinskt påvisbara. Vanligtvis krävs därför medicinsk utredning. I fråga om nära anhöriga till den som dödats genom skadeståndsgrundande handlingar gäller dock enligt förarbetsuttalanden och praxis en bevislättnad. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär är att hänföra till personskada. Det bör således inte vara nödvändigt att den närstående styrker de psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande utredning. Om skadeståndskravet bestrids bör det enligt förarbetena därför normalt räcka med att de besvär som den närstående själv beskriver är av sådan art att de får anses vara medicinsk påvisbara och sålunda är att anse som en personskada. Enbart ett påstående om personskada är dock inte tillräckligt.

I fråga om ersättningens storlek har bevislättnaden betydelse på så sätt att den anhörige inte behöver lägga fram bevisning om skadans storlek när ersättning yrkas för psykiska besvär under sådan tid och omfattning som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande praxis (se prop. 2000/01:68 s. 36 f. och 71 samt NJA 2000 s. 521). Schablonbeloppet har, när den skadeståndsgrundande handlingen är uppsåtlig, fastställts till 50 000 kr (se NJA 2004 s. 26).

A.A. är L.A:s dotter och levde vid tidpunkten för mordet i hushållsgemenskap med sin mor. Hon omfattas således av den personkrets som är berättigad till skadestånd. Frågan är om det för att skadestånd ska kunna utgå bör krävas att A.A. närmare beskriver de psykiska besvär hon åsamkats till följd av dödsfallet.

A.A. var vid gärningstillfället drygt ett år gammal och har i dag fyllt två år. Hon har således ännu inte uppnått sådan ålder att hon själv kan berätta om de psykiska besvär som drabbat henne till följd av moderns död. Det ligger emellertid i sakens natur att ett barn i den åldern som mister sin förälder på det plötsliga och våldsamma sätt som A.A. har gjort måste ha tillfogats medicinskt påvisbara psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra för nära anhöriga. Det bör därför inte krävas att A.A. närmare beskriver sina psykiska besvär för att skadestånd ska kunna utgå. A.A. ska följaktligen tillerkännas ersättning för sveda och värk motsvarande schablonbeloppet om 50 000 kr.

C.J:s skyldighet att ersätta statens kostnader för målsägandebiträdet regleras i 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Bestämmelsen där medför att hans ersättningsskyldighet ska bedömas enligt reglerna i 31 kap.rättegångsbalken när det gäller den del av kostnaderna för målsägandebiträdet som uppkommit när även ansvarsfrågan var anhängig i hovrätten. I fråga om kostnader som uppkommit därefter innebär bestämmelsen att reglerna i 18 kap.rättegångsbalken ska tillämpas. De angivna reglerna medför i båda fallen en principiell skyldighet för C.J. att ersätta kostnaderna eftersom han förlorar målet i sak i hovrätten. Hans ekonomiska förhållanden är emellertid sådana att han till följd av regleringen i 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken inte kan åläggas ersättningsskyldighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Hovrättens dom meddelad: den 14 januari 2013.

Mål nr: T 1923-12.

Lagrum: 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207); 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Rättsfall: NJA 2000 s. 521.

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 36 f. och 71.