NJA 2004 s. 26

Domskäl

Tingsrätten (ordf. rådmannen Ola Hansson) meddelade dom den 19 september 2002.

Domskäl

I domskälen antecknade tingsrätten till en början sammanfattningsvis följande.

L.T. och D.T. gifte sig 1963 och de har varit bosatta på Åland. G.J., C.M., T.T. och B.T. är barn till dem. D.T. fick under våren kontakt med S.E.F. på Internet, varefter e-post utbyttes, och de kom även att träffas på Åland. I början av juni följde D.T. med S.E.F. till Bjuråker, där han har sin bostad. Så gott som dagligen ringde L.T. till sin maka och vid två tillfällen kom även S.E.F. att samtala med L.T. Den 28 juni erhöll D.T. ett SMS-meddelande från en anförvant att L.T. var på väg till Sverige. Senare samma dag vid 14-tiden åkte S.E.F. och D.T. till Delsbo för att uträtta några ärenden. Före avresan försåg sig S.E.F. med en pistol Walther PPK-L, kaliber 7,65 mm och ammunition till denna. S.E.F. saknade licens för vapnet. Under resan till Delsbo mötte paret L.T. i sin bil. Efter mobiltelefonsamtal bestämde makarna att träffas utomhus på busstorget i Delsbo, vilket skedde. S.E.F. bevakade paret. Sedan makarna köpt en regnjacka till L.T. och de besökt en pizzeria, vandrade de mot busstorget, där L.T. hade sin bil parkerad. När makarna satte sig i bilen, rusade S.E.F. fram till dem. De klev ur bilen och L.T. uppträdde verbalt aggressivt mot S.E.F. under 15-20 minuter, tills S.E.F. tog fram pistolen och avlossade två skott. L.T. avled på trottoaren, S.E.F. greps på platsen av polis kl. 17.46.

Tingsrätten fann på anförda skäl att S.E.F. uppsåtligen hade dödat L.T. och att det inte hade förelegat någon rätt till nödvärn enligt 24 kap. 1 § BrB. Gärningen var enligt tingsrätten att bedöma som dråp.

Skadestånd

I skadeståndsdelen anförde tingsrätten bl.a. följande.

I frågorna om skadestånd för personskada enligt 5 kap. 2 § 1 st. 3 skadeståndslagen har S.E.F. vid målets utgång medgivit 25 000 kr till envar av L.T:s barn T.T., G.J., C.M. och B.T. I skadeståndsdelen har förhör skett med de tre förra. - I tiden före bestämmelsens ikraftträdande den 1 januari 2002 har sedan 1993 ofta ett schabloniserat belopp på 25 000 kr bestämts. Tingsrätten finner skäl föreligga att nu bestämma ersättningen till 50 000 kr till envar av dem.

S.E.F. har medgivit framställt anspråk på ersättning för begravningskostnader, varför yrkandet skall bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde S.E.F. enligt 3 kap. 2 § BrB för dråp till fängelse 8 år.

S.E.F. åtalades att ersätta G.J., C.M., B.T. och T.T. för begravningskostnader med 4 218 euro 69 cent jämte ränta.

S.E.F. ålades att som skäligt skadestånd för personskada till envar av G.J., C.M., B.T. och T.T. utge 50 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson, hovrättsrådet Leif Similä, referent, och adjungerade ledamoten, f.d. rådmannen Ulf Hallén, samt två nämndemän) meddelade dom den 22 november 2002.

Domskäl

Hovrätten fann på anförda skäl utrett att S.E.F. uppsåtligen hade dödat L.T., att han inte med åberopande av regler om nödvärn kunde gå fri från ansvar och att omständigheterna inte heller var sådana att han till följd av s.k. nödvärnsexcess kunde gå fri från ansvar. Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att gärningen var att rubricera som dråp.

Skadestånd

I skadeståndsdelen anförde hovrätten i domskälen:

Vid angiven utgång i målet råder endast tvist i frågan om den ersättning envar av L.T:s barn skall tillerkännas för psykiskt lidande inom ramen för personskada bör överstiga 25 000 kr.

I denna del har, som tidigare nämnts, förhör hållits med samtliga barn utom C.M. samt vissa intyg från läkare åberopats. Av denna utredning framgår bl.a. att samtliga barn har haft en mycket nära relation till sin far och att det plötsliga dödsfallet drabbat barnen på ett chockartat sätt. Barnen har utöver känslor av sorg och saknad drabbats av psykiska besvär. Samtliga barn har varit sjukskrivna efter dödsfallet och de flesta av dem har fått psykologhjälp. Denna hjälp pågår alltjämt för tre av dem och beräknas fortgå under lång tid för två av barnen.

I rättsfallet NJA 2000 s. 521 kan HD sägas ha infört en regel om bevislättnad för psykiska besvär på grund av att nära anhörig dödats genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. HD ansåg i detta mål vidare att det inte förelåg skäl att göra åtskillnad mellan de anhöriga när det gäller storleken på ersättningen, vilken bestämdes till 25 000 kr av yrkade 50 000 kr. I propositionen 2000/2001:68, Ersättning för ideell skada, anförs (s. 37) att den ersättning som döms ut ofta synes uppgå till ett schabloniserat belopp på 25 000 kr, vilket belopp inte ändrats sedan 1993 när HD för första gången dömde ut sådan ersättning, och att beloppet numera framstår som lågt.

Även med beaktande av den utredning som föreligger anser hovrätten att en ersättning om 100 000 kr till ettvart av barnen framstår som alltför hög mot bakgrund av framför allt rättspraxis. Som antytts i nämnda proposition framstår emellertid ett belopp om 25 000 kr som väl lågt. Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att S.E.F. skall förpliktas att till ettvart av barnen utge 50 000 kr, jämte ränta.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut i överklagade delar.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Victor, Dahllöf, Lindeblad, referent, och Calissendorff) meddelade den 4 februari 2004 följande dom:

Domskäl

S.E.F. har enligt hovrättens dom gjort sig skyldig till dråp genom att uppsåtligen beröva L.T. livet. Målet i HD gäller frågan om storleken på den ersättning för personskada i form av psykiska besvär som S.E.F. skall utge till L.T:s barn.

Fråga om skadestånd till nära anhöriga har prövats i ett flertal fall under senare år. I pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slog HD fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan tillerkännas närstående till den som dödats genom uppsåtlig handling. Huvudfrågan i rättsfallen rörde dock inte ersättningens storlek. Med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag - varmed torde ha avsetts Trafikskadenämndens hjälptabeller för bestämmande av ersättning för sveda och värk - bestämde HD ersättningen till 25 000 kr. I rättsfallet NJA 1996 s. 377, som avsåg ett dödsfall som orsakats genom en grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande, bestämdes ersättningen till 30 000 kr. HD gjorde här inte något särskilt uttalande om hur ersättningen beräknats medan hovrätten, vars domslut HD fastställde, på samma sätt som HD i 1993 års pleniavgöranden hänvisade till ”allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag”. I rättsfallet NJA 1996 s. 509, som avsåg uppsåtligt dödande, hänvisade HD uttryckligen till Trafikskadenämndens hjälptabeller och bestämde ersättningen till 20 000 kr.

I rättsfallet NJA 2000 s. 521 anförde HD att, när någon dödas genom uppsåtlig eller därmed jämförlig handling, dödsfallet kommer plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt, vartill kommer den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om livet genom brott. Domstolen anförde vidare att det ligger i sakens natur att de som har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. HD, som inte fann anledning att göra skillnad mellan olika berörda anhöriga, bestämde med hänvisning till rådande praxis ersättningen till 25 000 kr.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2002 har nära anhöriga till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen). Detta gäller inte endast uppsåtliga och därmed jämförliga handlingar utan oavsett grunden för skadeståndsansvaret. I lagstiftningsärendet diskuterades också möjligheterna att ge efterlevande rätt till ersättning för sorg och saknad eller kränkning, varvid dock lagstiftaren fann att det inte borde införas någon rätt till sådan ersättning.

Vad som kan ersättas enligt den nya lagstiftningen är således psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra för nära anhöriga. För att besvären skall anses som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. Enligt vad som sägs i lagmotiven (prop. 2000/2001:68 s. 36 och 71), med hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 521, är det emellertid naturligt att utgå från en bevislättnad i så måtto att det normalt inte bör krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till personskada.

När det gäller ersättningens storlek anförs i lagmotiven (a. prop. s. 35), som skäl för att låta ersättningen utgå för personskada, att det är rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens svårhet i det enskilda fallet. Samtidigt sägs (s. 71) att bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande praxis. Avsikten har uppenbarligen varit att ersättningen i sådana fall skall bestämmas med hjälp av schabloner utan krav på närmare utredning om de psykiska besvären. Lagmotiven innehåller inte något uttalande om vad som skulle vara en rimlig ersättningsnivå annat än att det sägs att det belopp om 25 000 kr som i hittillsvarande praxis synes ha dömts ut schablonmässigt numera framstår som lågt. (Jfr a. prop. s. 37.)

I fråga om andra slag av ersättning för lidande än ersättning i form av personskada har sedan början av 1990-talet rättspraxis blivit allt generösare när det gäller ersättningsbeloppens storlek. Att lagstiftaren har valt att reglera skadestånd för psykiska besvär till nära anhöriga till följd av dödsfall som en ersättning för personskada i form av sveda och värk innebär emellertid att de normer som allmänt tillämpas vid bestämmande av sådan ersättning även fortsättningsvis får tas till utgångspunkt när det gäller att fastställa vilket belopp som schablonmässigt skall utgå. Detta gäller även om det medför att de belopp som kan utdömas från allmänna synpunkter kan framstå som ganska låga (jfr justitierådet Bengtssons tillägg i NJA 1993 s. 41 II).

Enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller för 2002 motsvarar 25 000 kr avrundat en akut sjuktid på ett år med annan vård än sjukhusvård. Det finns inte underlag för att anta att de psykiska besvär, utöver sorg och saknad, som kan uppkomma till följd av ett skadeståndsgrundande dödsfall i allmänhet är av en sådan omfattning och karaktär att de kan motivera en högre schablonmässig ersättning.

Det kan emellertid finnas skäl att tillämpa olika schabloner beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. När det gäller ersättning för sveda och värk i form av fysisk skada har det visserligen ansetts att den skadegrundande gärningens beskaffenhet inte skall påverka bedömningen av ersättningens storlek (se NJA 1992 s. 740 I). I fråga om psykiska besvär ligger det emellertid i sakens natur att gärningens beskaffenhet kan vara av betydelse för skadans intensitet. Det får exempelvis antas att psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats i allmänhet blir allvarligare vid uppsåtliga brott än när den som orsakat skadan endast varit vårdslös eller svarar för skadan på annan grund (jfr SOU 1995:33 s. 386). Det får därför vid uppsåtligt dödande anses rimligt att ett schablonbelopp läggs på en dubbelt så hög nivå, dvs. för närvarande 50 000 kr.

I förevarande fall har S.E.F. uppsåtligen berövat L.T. livet. I enlighet med det nyss anförda bör ersättningen till vart och ett av hans barn bestämmas till 50 000 kr. Hovrättens domslut skall alltså fastställas såvitt nu är i fråga.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga.