RH 2013:16

Bakgrund

Sedan Scandinavian Consumer Loans (SCL) ansökt hos Kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande med yrkande att makarna E.P. och S.P. skulle till SCL solidariskt betala 247 093,10 kr jämte ränta samt utge ersättning för process- och inkassokostnader medgav E.P. ansökningen. Genom ett av Kronofogdemyndigheten den 8 juli 2011 meddelat utslag förpliktades E.P. att till SCL betala i enlighet med yrkandet. S.P. bestred däremot ansökan och på SCL:s begäran överlämnades den delen av målet till tingsrätten. Fordran överläts därefter till Nordax Finans AB (Nordax).

Halmstads tingsrätt

Nordax yrkade att tingsrätten skulle förplikta S.P. att betala dels ett kapitalbelopp om 246 313,10 kr jämte på visst sätt beräknad ränta, dels ett belopp om 780 kr avseende aviserings- och förseningsavgifter.

S.P. bestred käromålet i dess helhet.

Till stöd för sin talan anförde Nordax följande. S.P. har genom ett skuldebrev förbundit sig att återbetala en summa om 300 400 kr till Nordax Avtalet ingicks genom att S.P. och E.P. skickade in en ansökan om lån till Nordax. Båda undertecknade ansökningen den 24 april 2006. Lånet godkändes och betalades ut den 2 maj 2006. Då betalning inte erlades enligt överenskommelse sades skulden upp till omedelbar betalning den 12 april 2011. Resterande fordran uppgår till yrkat kapitalbelopp. Någon betalning har inte erlagts. Nordax överlät skuldebrevet till SCL en kort tid efter att lånet betalades ut och senare återköpte Nordax skuldebrevet från SCL. S.P. har upprepade gånger varit i kontakt med Nordax med anledning av betalningsproblem. Den 29 november 2006 uppgav hon att hon ville ha en betalningsfri månad. Den 14 augusti 2009 begärde hon att lånet skulle delas upp med hälften var på henne och E.P. Den 9 november 2009 fick Nordax en fullmakt från S.P. som ger M. A. vid budgetrådgivningen i Laholms kommun rätt att ta del av uppgifter om skulden hos Nordax. Därutöver har S.P. varit i kontakt med Nordax ett flertal gånger och hela tiden agerat som låntagare. Först under hösten 2010 invände hon att det var fråga om bedrägeri. Den 13 januari 2011 påstod hon att E.P. tagit lånet utan hennes godkännande. Den 21 januari 2011 ringde E.P. och uppgav att det inte var han som undertecknat skuldebrevet. Det är S.P. som har upptagit lånet tillsammans med sin make och det är hon som har undertecknat skuldebrevet. Lånet betalades ut till hennes konto och det vore märkligt om hon inte märkt att ett så stort belopp sattes in på hennes konto. Även om S.P. inte har undertecknat skuldebrevet medför alla kontakter med Nordax och hennes vetskap om lånet att hon har erkänt sig vara låntagare och därmed godkänt lånet i efterhand.

S.P. anförde till stöd för sitt bestridande följande. Hon har inte ansökt om lånet och inte heller undertecknat skuldebrevet. E.P. skötte familjens ekonomi. Det är han som har undertecknat skuldebrevet. Lånet är ett så kallat ”nätlån”. Vid ansökan fyller man i en blankett och skickar den till borgenären. På ansökan kan man fylla i att utbetalning ska ske till ett visst konto samt hur återbetalning ska ske, till exempel via autogiro. För ett antal år sedan fick S.P. kännedom om att hennes make bedrog henne. Han flyttade från henne och hon mådde väldigt dåligt. Därefter började hon få kravbrev. Hon kunde inte hantera situationen och vände sig till Socialförvaltningen i Laholms kommun för att få hjälp. Hon fick kontakt med M.A. som skulle hjälpa henne med att samla in uppgifter om hennes skulder. Strax därefter, i oktober 2009, fick hon kännedom om detta lån. Hon bestrider att hon har godkänt lånet i efterhand. Hon har varken haft vetskap om lånet eller att det har återbetalats från hennes konto. Vidare har hon inte varit i kontakt med vare sig Nordax eller SCL.

Vid tingsrätten hördes S.P, på egen begäran under sanningsförsäkran och E.P. som vittne.

S.P. uppgav i huvudsak följande. E.P. tog hand om allt, däribland familjens ekonomi. Hon gav honom tillgång till allt, så som hennes bankkonto, som muslimska kvinnor brukar göra. Hon tyckte om och litade på honom. Hon hade fyra olika arbeten medan han var hemma eftersom han är förtidspensionär. Hennes man tog detta lån, och även andra lån hos bland annat två banker, i hennes namn och förfalskade hennes underskrift. Han utnyttjade henne. Hon har betalat tillbaka mycket av lånen. Hennes man har nu flyttat från henne. Han hade förhållanden med fem till sex andra kvinnor och hon mådde väldigt dåligt över situationen. När hon var på budgetrådgivning i Laholms kommun år 2009 fick hon kännedom om detta lån. Hon har inte varit i kontakt med Nordax. Hon har inte polisanmält E.P.

E.P. uppgav i huvudsak följande. För några år sedan lånade han pengar hos Nordax utan att S.P. visste om det. Han fyllde i blanketten, däribland S.P:s namn. Hon har inte något med lånet att göra. Han hade ett förhållande med en annan kvinna och de skulle åka på en resa. Han mådde inte bra vid tillfället och minns därför inte alla detaljer. Han tog ut pengarna som sattes in på ett konto, vilket konto minns han inte. Han har ett eget konto och han skötte S.P:s konto. S.P. visste inte att drygt 300 000 kr hade betalats ut. Han har varit i kontakt med Nordax vid två tillfällen. Vid det ena tillfället, då Nordax. antecknat att han uppgett att han inte har skrivit på ansökan, mådde han psykiskt dåligt. Vid det andra tillfället uppgav han att han inte kunde betala för tillfället. Tidigare hade han förhållanden med två till tre kvinnor och någon av dessa kvinnor kan ha varit i kontakt med Nordax.

Nordax åberopade som skriftlig bevisning skuldebrev, uppsägning av lån, bekräftelse av överlåtelse, utdrag från Nordax kunddatabas och en fullmakt.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Åsa Nordlander och Karin Lindbäck samt tingsnotarien Emma Nilsson) anförde i dom den 8 maj 2012 följande.

DOMSKÄL

Nordax har gjort gällande att S.P. är betalningsskyldig eftersom hon, tillsammans med sin make, ansökt om lånet och undertecknat låneansökan. Vidare har Nordax gjort gällande att även om S.P. inte skulle ha undertecknat låneansökan är hon ändå betalningsskyldig eftersom hon, med hänsyn till sin vetskap om lånet och sina kontakter med Nordax, har erkänt sig vara låntagare och därmed godkänt lånet i efterhand. Tingsrätten förutsätter att Nordax, under tid som SCL varit fordringsägare, hänvisar till kontakter med SCL. S.P. har däremot gjort gällande att hon inte är betalningsskyldig eftersom hon inte har ansökt om lånet och inte heller undertecknat låneansökan utan det är hennes make som har undertecknat den och därmed förfalskat hennes underskrift. Vidare har S.P. gjort gällande att hon inte kan anses ha godkänt lånet i efterhand, och därmed bli betalningsskyldig, eftersom hon inte har haft vetskap om lånet och inte heller har varit i kontakt med Nordax.

Första frågan i målet är om S.P. har undertecknat låneansökan och därmed är betalningsskyldig. I rättspraxis har det tidigare ansetts att en borgenär bär bevisbördan för att en handling är äkta. Beviskravet har uttryckts så att borgenären har att göra övervägande sannolikt att det är gäldenären som har undertecknat handlingen (se t.ex. rättsfallen NJA 1976 s. 667 och NJA 1992 s. 263). Några senare rättsfall innebär emellertid att det numera i ett mål som detta bör kunna riktas ett lågt beviskrav mot gäldenären när denne påstår att hans eller hennes namnteckning har förfalskats (se bl.a. Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, s. 130 f., rättsfallen NJA 1992 s. 263, NJA 2008 s. 890 och NJA 2009 s. 244 samt t.ex. Svea hovrätts dom den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11). Till följd av det nu anförda finner tingsrätten att bevisbördan för att underskriften på låneansökan är förfalskad bör ligga på S.P., men att beviskravet för detta ska ställas relativt lågt.

S.P. har under sanningsförsäkran uppgett att hon inte har ansökt om lånet och inte heller undertecknat låneansökan samt att E.P. har förfalskat hennes underskrift. Vidare har E.P. uppgett att han tog lånet utan S.P:s vetskap och att han fyllde i låneansökan, däribland hennes namn.

S.P. har uppgett att hon fick kännedom om lånet när hon var på budgetrådgivning i Laholms kommun år 2009. Nordax har åberopat en fullmakt som S.P. utfärdade den 1 oktober 2009 till förmån för M.A. på Socialkontorets budgetrådgivning i Laholms kommun att för hennes räkning bland annat ta reda på villkor och skuldbelopp som gäller för hennes krediter. Nordax fick fullmakten den 9 november 2009. Med hänsyn till vad S.P. har uppgett och till den utfärdade fullmakten som skickades till Nordax anser tingsrätten att det är visat att S.P. hade kännedom om lånet i vart fall den 1 oktober 2009, då fullmakten utfärdades.

Nordax har även åberopat utdrag från kunddatabasen, av vilket S.P:s, och i något fall E.P:s, kontakter med borgenären framgår. Av utdraget framgår att S.P. från år 2006 till 2011 har haft kontakt med borgenären vid i vart fall 20 tillfällen. Kontakterna har flertalet gånger handlat om betalningsproblem, till exempel att S.P. velat ha en betalningsfri månad och att hon sagt att hon försöker och ska betala samt att hon velat betala halva beloppet en viss månad. Vidare framgår att S.P:s kontakt med borgenären inte förändrades efter den 1 oktober 2009, då hon fick kännedom om lånet, utan kontakten handlade även därefter om betalningsproblem, så som att hon begärt en betalningsfri månad och ska betala, precis som tidigare. S.P. har uppgett att hon inte har varit i kontakt med Nordax och E.P. har inte uteslutit att en annan kvinna kan ha varit i kontakt med Nordax. Med hänsyn till den upprepade kontakten med borgenären angående betalningsproblem och att innehållet i kontakterna inte förändrades efter den 1 oktober 2009 samt att E.P. varit något svävande i antagandet om att en annan kvinna kan ha ringt till Nordax anser tingsrätten att omständigheterna sammantagna är sådana att S.P:s påstående om att hon inte har varit i kontakt med Nordax inte är trovärdigt och kan lämnas utan avseende. Nordax har således genom åberopad bevisning styrkt att S.P. har varit i kontakt med Nordax från år 2006 och framåt samt att hon därmed haft kännedom om lånet sedan dess.

Av utdraget från kunddatabasen framgår även att S.P. i oktober 2010 påstod att det var fråga om bedrägeri samt att hon den 13 januari 2011 uppgav att E.P. har tagit lånet utan hennes godkännande. Vidare framgår att E.P. den 21 januari 2011 ringde och uppgav att han inte heller har undertecknat skuldebrevet. E.P. har inte förnekat den kontakten, men uppgett att han mådde psykiskt dåligt vid tillfället. Men hänsyn till att S.P. hade vetskap om lånet 2006 framstår det som egendomligt att hon först 2010 och 2011 påstod att det var fråga om bedrägeri och förfalskning av hennes underskrift. Med hänsyn till vad E.P. har uppgett till Nordax har hans uppgift vid huvudförhandlingen om att han har skrivit på låneansökan, även i S.P:s namn, inget bevisvärde.

Vid en samlad bedömning av vad som redogjorts för ovan finner tingsrätten att S.P:s påstående om att hon inte har skrivit under låneansökan inte har vunnit sådant stöd av annan utredning att hon kan anses ha fullgjort ens ett lågt ställt beviskrav. Därmed får det anses visat att det är S.P:s egenhändiga namnteckning på låneansökan och att hon därför är bunden av densamma.

DOMSLUT

I sitt domslut biföll tingsrätten käromålet och uttalade sig om rättegångskostnader.

S.P. överklagade domen och yrkade att hovrätten bl.a. skulle ogilla Nordax talan.

Nordax motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson samt hovrättsråden Bengt von Reis, Johanna Hagman och Camilla Lyckman) yttrade i dom den 10 oktober 2012 följande.

DOMSKÄL

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. Hovrätten har tagit del av videoinspelningarna av förhören vid tingsrätten. Skriftlig bevisning har åberopats.

Tvist råder i frågan om S.P. undertecknat skuldebrevet och därmed ådragit sig ett betalningsansvar för lånet. Av intresse blir då om det är Nordax som har bevisbördan för påståendet att S.P. har undertecknat handlingen eller om det är S.P. som ska visa att hon inte undertecknat den.

I rättsfallet NJA 1992 s. 263 anger Högsta domstolen att i rättspraxis har ansetts att, om en föregiven gäldenär bestrider en handlings äkthet, det åligger borgenären att visa att handlingen är äkta och hänvisar till ett tidigare av domstolen avgjort fall, NJA 1976 s. 667. I det rättsfallet ansåg domstolen att det var övervägande sannolikt att gäldenären hade undertecknat handlingen och biföll därför käromålet. Bevisbördan åvilade således borgenären.

I 1992 års rättsfall ställer Högsta domstolen därefter frågan om samma bevisbörderegel även borde tillämpas när det gäller förfalskningar av inköpsnotor i samband med användande av ett kontokort. Domstolen kommer sedan fram till att regeln inte borde tillämpas för den i målet aktuella typen av inköpsnotor. I stället anser domstolen att regeln bör vara sådan att det åligger kontokortsinnehavaren att göra åtminstone antagligt att en förfalskning föreligger och att om kontokortsinnehavaren gör detta, det sedan får ankomma på kortföretaget att förebringa motbevisning om handlingens äkthet.

Enligt hovrätten finns det ingenting i 1992 års avgörande som säger att bevisbördan överlag - när invändning görs att en handlings undertecknande förfalskats - skulle vara sådan som angavs i avgörandet. (Se Peter Westberg, Juridisk Tidskrift 1992-93, s. 164; jfr Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan s. 130 f. ;se också Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 110 f.) I stället får huvudregeln vid invändning att namnunderskrifter förfalskats fortsatt vara den som enligt Högsta domstolen kommer till uttryck i 1976 års rättsfall, dvs. det åligger borgenären att visa att handlingen är äkta. Det beviskrav som angavs i det rättsfallet var, som ovan angetts, att borgenären hade att göra sitt påstående övervägande sannolikt.

Det finns exempel på fall där namnteckningars äkthet satts i fråga och där Högsta domstolen tillämpat en omvänd bevisbörda.

Ett sådant exempel är NJA 2008 s. 890 där svaranden i klagan över domvilla avseende ett mål om betalningsföreläggande anförde att någon annan olovligen skulle ha skrivit hans namnteckning på ett delgivningskvitto. I målet uttalade Högsta domstolen att ett delgivningskvitto undertecknat med den söktes namn i regel kunde godtas som ett tillräckligt bevis för att den sökte själv blivit delgiven och hänvisade därvid till ett uttalande i förarbetena till delgivningslagen. Det var således fråga om en presumtion för äkthet med anledning av nämnda uttalande. Bevisbördan ålades i fallet den som påstod att hans namnteckning hade förfalskats och beviskravet angavs till att vederbörande hade att lämna en plausibel förklaring till sitt påstående och åtminstone någon bevisning som stödde förklaringen.

Ett annat exempel är NJA 2009 s. 244. I målet gjorde en i bilregistret antecknad ägare av ett fordon invändningen att någon hade förfalskat hans namnteckning på anmälan om ägarbyte varför han ansåg sig inte skyldig att betala någon trafikförsäkringsavgift. I avgörandet hänvisade Högsta domstolen till ett tidigare avgörande av domstolen där innebörden av bestämmelserna om försäkringsplikt i trafikskadelagen angavs vara att försäkringspliktens fullgörande ålåg den som registrerats som fordonets ägare eller, om annan visats vara den verkligen ägaren, denne. I 2009 års fall konstaterade Högsta domstolen att den registrerade ägaren således skulle presumeras vara den verklige ägaren och att det var den registrerade ägaren som hade att bevisa sitt påstående att han inte ägt bilen. Det ansågs tillräckligt att ålägga denne ett beviskrav som inskränkte sig till att han hade att göra sitt påstående sannolikt.

I båda fallen var det således frågan om presumtioner p.g.a. uttalanden i lagförarbeten respektive innebörden av bestämmelser i lag. Det finns inte i något av avgörandena uttalanden som innebär att de i fallen använda reglerna om bevisbörda och beviskrav överlag skulle vara att tillämpa när en namntecknings äkthet sätts i fråga.

Huvudregeln får alltså fortfarande antas vara den som kommer till uttryck i 1976 års rättsfall, dvs. att borgenären har att göra sitt påstående om att gäldenären har undertecknat handlingen övervägande sannolikt.

Även om Nordax sålunda åläggs bevisbördan anser hovrätten att Nordax uppfyllt det angivna beviskravet. Hovrätten fäster därvid avgörande vikt främst vid vad som genom kunddatabasen klarlagts angående S.P:s kontakter med borgenären på sätt som framgår av tingsrättens dom. Vid sådant förhållande ska Nordax talan bifallas och tingsrättens domslut fastställas.

Vid denna utgång ska Nordax tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader. Vad Nordax yrkat framstår som skäligt.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 10 oktober 2012.

Mål nr: T 2990-12.

Rättsfall: NJA 1992 s. 263; NJA 1976 s. 667; NJA 2008 s. 890; NJA 2009 s. 244.

Litteratur: Peter Westberg, Juridisk Tidskrift 1992-93, s. 164; Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, sjunde upplagan, s. 130 f; Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 110 f.