RH 2013:65

Åklagaren yrkade ansvar å fyra tilltalade för bl.a. grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning.

M.V. har den 5 augusti 2013 i Halmstad olovligen innehaft och därefter överlåtit 99,95 gram kokain, som är narkotika. M.V. har överlåtit narkotikan till F.B., J.S. och D.O. som därigenom gemensamt och i samförstånd olovligen från Halmstad transporterat samt, på bland annat Storgatan i Glimåkra inom Östra Göinge kommun den 6 augusti 2013, olovligen innehaft samma mängd kokain.

F.B., D.O., J.S. och M.V. begick gärningen med uppsåt.

Brottet ska bedömas som grovt då det avsett särskilt stor mängd narkotika.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Catharina Månsson) dömde den 1 oktober 2013 de fyra tilltalade för bl.a. grovt narkotikabrott i enlighet med åtalet.

I påföljdsdelen avseende J.S. anförde tingsätten under rubriken ”Tingsrätten gör följande bedömning” följande.

J.S. ska dömas för innehav av narkotika samt för grov olovlig körning. Straffvärdet av narkotikabrottet motsvarar, för det fall hänsyn endast tas till sort och mängd, fängelse två år. Några försvårande eller förmildrande omständigheter som bör påverka straffvärdet för hans del av brottet har inte framkommit. Tingsrätten bedömer därför att straffvärdet motsvarar fängelse två år. Den samlade brottslighetens straffvärde blir detsamma.

Med hänsyn till brottslighetens höga straffvärde föreligger starka skäl för att fängelse väljs som påföljd. Vad som framkommit om J.S. personliga förhållanden utgör inte tillräckliga skäl att välja annan påföljd. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse.

De brott J.S. döms för har han begått efter det att han den 20 november 2012 dömdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och denna påföljd undanröjdes genom slutligt beslut den 23 maj 2013 och påföljden bestämdes till fängelse men innan verkställigheten påbörjats av fängelsestraffet. Det kan övervägas om bestämmelsen i 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken är tillämplig, vilket i så fall innebär att en gemensam straffmätning ska göras avseende brotten i den tidigare domen och nu aktuella brott. Bestämmelsen ger till sin ordalydelse visserligen vid handen att dess tillämpningsområde är begränsat till situationer där den tidigare påföljden är ådömd genom dom och inte som här ett slutligt beslut. Det framstår emellertid som rimligt att bestämmelsen enligt dess grunder är tillämplig även i situationer som denna. Tingsrätten finner dock, med hänsyn till att det är fråga om återfall i brott såväl efter den ursprungliga domen på skyddstillsyn som efter det att domen undanröjts och påföljden i stället bestämts till fängelse, att en eventuell reduktion helt bör motverkas av återfallsskärpningsregeln i 29 kap. 4 § brottsbalken. Fängelsestraffets längd bör därför bestämmas till fängelse två år, vilket motsvarar det samlade straffvärdet av gärningarna J.S. döms för.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Lars Clevesköld och tf. hovrättsassessorn Margareta Sandén, referent) meddelade dom i målet den 2 december 2013.

DOMSKÄL

Hovrätten anförde följande avseende frågan om halten verksam substans i ett narkotikaparti när ingen haltbestämning gjorts.

De tilltalade har i hovrätten gjort gällande att åtalet ska ogillas på den grunden att det i målet inte gjorts någon analys av koncentrationen av rusgivande substanser (renhetsgraden) hos det aktuella narkotikapartiet och att man därför bör utgå från att den varit i det närmaste noll procent. De har i andra hand menat att avsaknaden av haltbestämning i vart fall bör påverka bedömningen av brottens svårhetsgrad och straffvärde.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1998 s. 512 uttalat att det vid tillverkning och försäljning av narkotika ofta finns anledning att utan närmare utredning utgå från att preparaten i fråga haft en relativt normal renhetsgrad och att mindre variationer beträffande renhetsgraden inte heller är sådana att de bör påverka den straffrättsliga bedömningen.

I målet har det först vid huvudförhandlingen i hovrätten gjorts invändning om att narkotikapartiet inte har haltbestämts. Någon omständighet som ger skäl att anta att den aktuella narkotikan skulle avvika från vad som vanligen anses vara normal renhetsgrad har emellertid inte framförts. Under sådana förhållanden kan man enligt hovrättens mening utgå från att kokainpartiet haft en relativt normal renhetsgrad. Avsaknaden av haltbestämning av kokainet kan därför inte leda till att åtalet ska ogillas och kan inte heller påverka bedömningen av brottens straffvärde.

I frågan om straffvärde samt om tillämpligheten och tillämpningen av grunderna för 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken instämde hovrätten i tingsrättens bedömning avseende J.S.

Hovrättens dom meddelad: den 2 december 2013.

Mål nr: B 2597-13.

Lagrum: 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64); 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1998 s. 512.