RH 2014:10
En närstående till en äldre kvinna hade gjort penningöverföringar från kvinnans bankkonto till sitt eget och sina två barns konton. Sedan kvinnan avlidit väckte tre dödsbodelägare talan mot mottagarna av pengarna med yrkande om att beloppen skulle betalas tillbaka till dödsboet. Mottagarna invände att överföringarna utgjort gåvor till dem. Fråga om bevisbörda och beviskrav vid påstående om gåva samt om bevisbetydelsen av omständigheter kring den påstådda rättshandlingen.
Malmö tingsrätt
F.B. avled 1983 och efterlämnade såsom dödsbodelägare hustrun E.B. och sina barnbarn Je.B., Jö.B. och T.B. Vid upprättandet av bouppteckningen var E.B. och Je.B. närvarande. Såsom tillgång i boet antecknades bl.a. en bostadsrättslägenhet. Det antecknades vidare att E.B. och F.B. upprättat ett inbördes testamente, vilket bevakats vid Malmö tingsrätt och godkänts av samtliga dödsbodelägare. I testamentet förordnades att E.B. med äganderätt skulle erhålla F.B:s kvarlåtenskap och att kvarlåtenskapen efter hennes bortgång skulle delas i två lika stora delar, varav den ena skulle tillfalla F.B:s barnbarn och den andra E.B:s bröstarvingar. Någon bodelning genomfördes inte.
E.B. bodde kvar i bostadsrättslägenheten fram till år 2005 då hon flyttade till ett serviceboende. Genom fullmakt sålde E.B:s svärson, S.B., bostadsrättslägenheten. Av köpeskillingen om 575 000 kr överförde S.B. 200 000 kr till sig själv och 140 000 kr till vart och ett av sina barn, tillika E.B:s barnbarn, G.W. och B.B. E.B. avled 2007 och efterlämnade såsom bröstarvingar G.W. och B.B. Eftersom Je. B., Jö.B. och T.B. ansåg att de pengar som E.B. erhållit vid försäljningen av bostadsrätten borde återföras till dödsboet, förordnades boutredningsman. Boutredningsmannen anförde att penningtransaktionerna tillkommit under sådana omständigheter att det kunde finnas skäl att väcka talan mot G.W., B.B. och S.B. Med hänsyn till dödsboets ekonomiska ställning upplystes Je.B., Jö.B. och T. B. om möjligheten att själva väcka talan. Sedan boutredningsmannen hade fått ersättning för sina kostnader fanns inga tillgångar kvar i dödsboet. Je.B., Jö.B. och T.B. fick således inte ut något arv efter F.B.
YRKANDEN OCH GRUNDER
Je.B, Jö.B och T.B. (kärandena) yrkade att tingsrätten skulle förplikta S.B. att betala 200 000 kr till dödsboet och envar av G.W. och B.B. att betala 140 000 kr till dödsboet jämte ränta.
S.B., B.B. och G.W. (svarandena) bestred yrkandena. Yrkade belopp och sättet att beräkna ränta vitsordades.
Kärandena anförde följande till grund för sin talan. S.B. förvaltade såsom syssloman E.B:s egendom. Han har utan rättslig grund den 6 december 2005 tagit ut 480 000 kr från E.B:s konto i Swedbank och därefter fört över 200 000 kr till sig själv och 140 000 kr till envar av G.W. och B.B. Svarandena har därmed utan laglig rätt tillgodogjort sig pengar som tillhörde E.B. Envar av dem ska därför till dödsboet återbetala de pengar de orättmätigt fått.
I andra hand görs gällande att envar av svarandena gjort sig skyldig till skadegörande handling mot E.B. och därmed mot hennes dödsbo, genom att den 6 december 2005 tillgodogöra sig pengar från E.B:s konto. De ska därför återbetala dessa pengar till dödsboet.
Av vårdanteckning från den 25 augusti 2005 framgår att S.B. angetts som den som tog hand om E.B:s ekonomi. För hennes räkning öppnade han ett internetbankkonto, till vilket han hade obegränsad tillgång. Det var även han som vid upprättandet av bouppteckningen var bouppgivare och som sådan måste han ha haft tillgång till det inbördes testamentet i vilket det framgick att det fanns efterarvingar till F.B. Trots uppdraget som syssloman har S.B. inte lämnat någon redovisning på de av honom utförda transaktionerna.
E.B:s psykiska mående var, bl.a. på grund av försvagat minne, dåligt vid tiden för försäljningen av bostadsrätten och utgivandet av gåvorna.
Svarandena anförde följande som grund för sin talan. De pengar som G.W., B.B. och S.B. mottagit från E.B. utgjorde gåvor från E.B.
G.W., B.B. och S.B. hade alla en god och nära relation till E.B. De brukade träffas vid storhelger och skollov. S.B. var den som av serviceboendet informerades om E.B:s kritiska hälsotillstånd strax före hennes död.
Sedan E.B. flyttat in på serviceboendet, hjälpte S.B. henne med att betala räkningar och utföra andra ekonomiska transaktioner. Han hjälpte henne även med försäljningen av bostadsrätten. S.B. förvaltade emellertid inte E.B.s egendom.
E.B. önskade att såsom gåvor ge de pengar som försäljningen av bostadsrätten inbringade till G.W., B.B. och S.B. Till viss del skulle gåvorna kompensera för utlägg som G.W., B.B. och S.B. haft när de hjälpte E.B. att flytta till serviceboendet. På uppdrag av E.B. överförde S.B. pengarna. Det var E.B. som bestämde vilka belopp var och en skulle erhålla. E.B. gav inga anvisningar om att gåvobrev skulle upprättas. Hon var vid tiden för försäljningen av bostadsrätten och utgivandet av gåvorna fysiskt dålig men psykiskt välmående
Tingsrätten (chefsrådmannen Lennart Strinäs, rådmannen Ann-Louise Roos samt tingsnotarien Kristin Vernet) ogillade käromålet samt anförde följande.
DOMSKÄL
G.W., B.B. och S.B. har samstämmigt anfört följande omständigheter. De hade en mycket nära och god relation till E.B. De brukade träffas vid storhelger, högtidsdagar och - när G.W. och B.B. var i den åldern - på skollov. Tillsammans hjälpte de henne att flytta från bostadsrätten till serviceboendet. E.B. var vid tiden för bostadsrättsförsäljningen och utgivandet av gåvorna fysiskt handikappad men hennes mentala hälsa var fullt normal. De kände till att F.B. hade haft en son som omkommit redan innan F.B. träffade E.B. De kände inte till att F.B. hade barnbarn.
S.B. har därutöver uppgett i huvudsak följande. Förutom att E.B. var hans svärmor, så var hans syster gift med E.B:s son. E.B. betraktade honom som sin närmaste anhörig. De talades vid per telefon i vart fall en gång i veckan och träffades åtminstone en gång i månaden. Det var till honom som serviceboendet ringde och informerade om E.B:s kritiska hälsotillstånd strax före hennes död. - S.B. hjälpte E.B. att betala räkningar. För att underlätta detta öppnade han ett internetbankkonto i hennes namn. Eftersom han själv hade inloggningsdosan och pinkoden hade E.B. inte någon tillgång till kontot. E.B. bad honom att sälja lägenheten. E.B. ville att S.B. skulle ta hand om vinsten och fördela den mellan honom själv, G.W. och B.B. Vid ett tillfälle då han var hemma hos E.B. gav hon honom i uppdrag att utföra transaktionerna. Fördelningen av pengarna kom de tillsammans överens om.
B.B. har tillagt i huvudsak följande. Ända sedan han var liten var hans relation till E.B. lika stark som relationen till hans mor. De gjorde mycket tillsammans, såsom att åka på utflykter och plocka bär och svamp i skogen. - I samband med att han tillsammans med G.W. och S.B. tömde bostadsrätten hörde han ett samtal mellan E.B. och S.B. E.B. sa att hon skulle sälja lägenheten och att han, G.W. och S.B. skulle få ta del av en gåva. Efter en tid kom pengarna in på hans konto och han förstod att de var från E.B. Han ringde upp E.B. och hon bekräftade att pengarna var en gåva från henne. E.B. uppgav vidare att pengarna delvis var en ersättning för de utlägg och kostnader som han haft när han hjälpt henne. Han kom senare att ringa henne vid flera tillfällen för att tacka för gåvan.
G.W. har tillagt i huvudsak följande. Sedan hon var liten hade hon en mycket nära och god relation till E.B. När hon var sex år åkte hon t.ex. själv med bussen för att hälsa på henne. I samband med att hon tillsammans med B.B. och S.B. tömde bostadsrätten hörde hon ett samtal mellan E.B. och S.B. E.B. sa något i stil med att om de hjälpte henne att sälja lägenheten och flytta till serviceboendet skulle de få en gåva av henne. När pengarna kom in på hennes konto förstod hon att de kom från E.B. G.W. ringde upp henne och hon sa att hon kände sig nöjd med fördelningen av pengarna.
Boutredningsmannen A.B. har uppgett att hon, på grund av E.B:s ålder och hälsotillstånd samt då transaktionerna skett över internet, blev tveksam till om transaktionerna gått rätt till. Hon har vidare uppgett att den juridiska byrån i Uddevalla, som S.B. vid ett telefonsamtal hänvisat henne till, uppgett att det var S.B. som hade haft hand om den ekonomiska förvaltningen av E.B:s tillgångar.
Tingsrättens bedömning
Bevisbördans placering i en situation där en dödsbodelägare påstår sig ha erhållit egendom i gåva av den avlidne, har prövats av Högsta domstolen i NJA 1934 s. 204 och NJA 1935 s. 658. Högsta domstolen har i dessa fall konstaterat att det är dödsboet som har att vederlägga en uppgift från en dödsbodelägare om att han eller hon har erhållit en gåva av den avlidne. Rättsfallen omnämns fortfarande i doktrin (Svensk familjerättspraxis, upplaga 29, s. C VIII b 1) och något nyare rättsfall med annan innebörd torde inte finnas. En placering av bevisbördan på detta sätt är vidare förenlig med allmänna regler om att den som har något i sin besittning presumeras vara ägare till egendomen.
Tingsrätten finner att G.W:s, B.B:s och S.B:s påstående om att de erhållit pengarna som gåvor från E.B., får stöd av det förhållandet att E.B. inte synes ha haft några andra närstående personer och att hon enligt vårdanteckning daterad den 10 december 2005 verkade orienterad och adekvat under samtal. Je.B., Jö.B. och T.B. har inte motbevisat detta. De har därför inte vederlagt svarandenas påstående om gåvor. Vid sådant förhållande kan inte heller någon skadegörande handling läggas svarandena till last. Käromålet kan därför inte vinna bifall
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Je.B, Jö.B och T.B överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras vid tingsrätten framställda yrkanden med viss justering av ränteyrkandet.
S.B., B.B. och G.W. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Clevesköld, Ingela Sundin och Katarina Kölfors, referent, samt tf. hovrättsassessorn Sara Asp) anförde i dom den 10 oktober 2013 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
De tvistiga frågorna i målet
Det är ostridigt i målet att E.B. hade gett S.B. i uppdrag att betala hennes räkningar - vilka skickades direkt till honom - och att han av den anledningen hade faktisk möjlighet att disponera E.B:s internetbankkonto. Parterna är också ense om att de i målet ifrågasatta penningtransaktionerna har skett genom att S.B. har fört över pengar från E.B:s bankkonto till sitt eget och sina båda barns konton. Tvisten rör om S.B. hade rätt att göra dessa överföringar och om i så fall S.B., B.B. och G.W. hade rätt att tillgodogöra sig pengarna. S.B., B.B. och G.W. har hävdat att S.B. vid överföringarna handlade på uppdrag av E.B. och att pengarna utgjorde gåvor till dem från henne.
Penningöverföringarna kan i och för sig utgöra fullbordade gåvor
Je.B., Jö.B. och T.B. har invänt att det under inga omständigheter kan vara fråga om fullbordade gåvor eftersom E.B. inte personligen överlämnade pengarna till S.B, B.B. respektive G.W. Enligt deras mening kan eventuella instruktioner från E.B. till S.B. om överföringarna på sin höjd betraktas som utfästelser om gåva. S.B., B.B. och G.W. har bestritt påståendet och gjort gällande att S.B. bara har varit ett redskap åt E.B. för att verkställa gåvorna.
En gåva betraktas normalt som fullbordad när gåvoföremålet, om det utgörs av pengar, kommer i gåvotagarens besittning. Enligt 4 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva är en gåva som sker genom att givaren låtit för gåvotagarens räkning överföra medel, som givaren hade innestående i bank, fullbordad när det givna blivit av bank mottaget för gåvotagarens räkning. I målet är ostridigt att pengarna har förts över från E.B:s bankkonto till S.B:s, B.B:s och G.W:s respektive konton. Att mottagarna har kommit i besittning av pengarna genom att de har överförts via bank innebär alltså inte i sig att det inte kan vara fråga om fullbordade gåvor. Det saknar i detta avseende betydelse att överföringarna rent praktiskt har beordrats av S.B.
Av avgörande betydelse för om det är fråga om gåvor är i stället om S.B. har utfört penningöverföringarna på E.B:s uppdrag och om de i så fall har skett med gåvoavsikt från E.B:s sida.
S.B., B.B. och G.W. har bevisbördan för att överföringarna har skett på E.B:s uppdrag och med gåvoavsikt
Je.B, Jö.B. och T.B. har gjort gällande att S.B. som syssloman förvaltade E.B:s egendom och att han trots detta inte har lämnat någon redovisning för de transaktioner som han utfört. S.B., B.B. och G.W. har bestritt att S.B. har förvaltat E.B:s egendom och har invänt att han har fått muntliga instruktioner av E.B. att utföra de ifrågasatta överföringarna som utgjorde gåvor hos mottagarna.
S.B. har disponerat de medel som funnits innestående på E.B:s nu ifrågavarande bankkonto. Han har såväl typiskt sett som rent faktiskt haft betydligt lättare än Je.B., Jö.B. och T.B. att säkra bevisning om att han verkligen har fått det ifrågasatta uppdraget. Dessutom måste han anses ha haft ett intresse av att på något sätt dokumentera att E.B. verkligen gav honom det påstådda uppdraget, särskilt som det inneburit att han själv och närstående till honom gynnades av transaktionerna. Detta talar för att S.B., B.B. och G.W. ska ges bevisbördan för att S.B. har gjort överföringarna på uppdrag av E.B.
I S.B:s, B.B:s och G.W:s påstående om att överföringarna har skett på uppdrag av E.B. ligger också ett påstående om att E.B. har haft för avsikt att beloppen skulle utgöra gåvor hos mottagarna. Hovrätten vill framhålla att bedömningarna av frågorna om huruvida påstått uppdrag förelegat och om gåvoavsikt funnits givetvis är sammanflätade med varandra.
Enligt bevissäkringsteorier anses att den som gynnas genom en ifrågasatt ensidig rättshandling eller åtgärd normalt bör anses bevisskyldig. Beträffande påstående om gåva har detta slagits fast i rättspraxis i exempelvis rättsfallen NJA 1987 s. 40, som gällde påstående om efterskänkande av fordran, och NJA 2012 s. 804, som gällde påstående om efterskänkande av regressanspråk vid solidarisk betalningsskyldighet när medgäldenärerna är närstående. Detta talar för att det är S.B., B.B. och G.W. som ska ges bevisbördan för att de mottagna beloppen har utgjort gåvor till dem.
Det kan ifrågasättas om den omständigheten att tvist uppstår om en påstådd gåva från en person, som är avliden innan tvisten uppkommer, gör att bevisbördan bör placeras annorlunda. Till skillnad från när givaren är i livet är det i sådana mål inte möjligt att höra den påstådda givaren. I praxis har bevisbördan placerats på olika sätt. Högsta domstolen fann i rättsfallen NJA 1934 s. 204 och 1935 s. 658 att bevisbördan skulle läggas på de dödsbodelägare som påstod att det inte var fråga om en gåva från den avlidne till en annan dödsbodelägare. I NJA 1943 s. 740 ansåg Högsta domstolen att den omständigheten att en dödsbodelägare innehade den avlidnas bankbok, vilken inte var transporterad på honom, inte gav tillräckligt stöd för dödsbodelägarens påstående att han hade fått bankboken i gåva. Bevisbördan placerades alltså i det rättsfallet på den dödsbodelägare som påstod att han fått egendom av den avlidne i gåva. Även i NJA 1987 s. 40 var den påstådda givaren, dvs. den som innehade den omtvistade fordran, avliden. Bevisbördan placerades där hos den som påstod att fordran hade efterskänkts.
Det finns alltså inte något uttryckligt stöd i praxis för att man vid bevisbördans placering i ett mål om påstående om gåva ska ta hänsyn till att den påstådda givaren är avliden. Placeringen av bevisbördan får därför ske på vanligt sätt, dvs. i enlighet med de principer som redogjorts för ovan. I en situation då det är en av gåvotagarna som rent faktiskt har utfört den ifrågasatta gåvotransaktionen till förmån för sig själv och närstående till honom eller henne anser hovrätten att det finns än starkare skäl att lägga bevisbördan för påståendet om att det mottagna beloppet är en gåva på mottagaren.
Hänsyn måste också tas till att det i de flesta fall är omöjligt för andra dödsbodelägare, t.ex. efterarvingar, att säkra bevisning om - eller att överhuvudtaget få någon klarhet i - under vilka omständigheter en viss överföring har gjorts eftersom han eller hon ofta är omedveten om den fram till dess att dödsboet efter den påstådda givaren utreds. Det får vidare enligt hovrättens mening anses mest rimligt att en osäkerhet rörande de faktiska förhållandena får gå ut över den gynnade (jfr. Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 255).
Mot bakgrund av vad som nu anförts bör bevisbördan för påståendet, om att S.B. har handlat på uppdrag av E.B. och att överföringarna av pengar till honom, B.B. och G.W. har utgjort gåvor till dem, vila på S.B., B.B. och G.W. Att de har varit närstående till E.B. förändrar inte denna bedömning (jfr. NJA 2012 s. 804, se vidare nedan).
Beviskravet bör vara detsamma som i tvistemål i allmänhet
När det gäller beviskravet vid påstående om gåva genom efterskänkande av fordran respektive regressanspråk har Högsta domstolen i de ovan nämnda avgörandena NJA 1987 s. 40 och 2012 s. 804 angett att det krävs att det står klart att rättshandlingen är uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd.
I rättsfallet NJA 2012 s. 804 uttalade Högsta domstolen därutöver att det förhållandet, att de tvistande parterna står varandra nära, inte bör medföra att bevisbördan kastas om eller att beviskravet sänks. Även i sådana fall måste bevisbördan enligt Högsta domstolen ligga på den som påstår att regressfordran har upphört genom en ensidig eftergift. Intresset att hindra förmögenhetsöverföringar som sker oöverlagt eller kan skada tredje man, t.ex. andra närstående, gör sig också gällande med lika stor styrka i dessa situationer. Högsta domstolen uttalade vidare att om bevisbördan ligger fast och beviskravet upprätthålls åstadkoms att det finns större anledning för de inblandade att säkra bevisning, t.ex. genom att upprätta gåvobrev, vilket allmänt sett kan förebygga tvister och, om det blir tvist, underlätta en materiellt riktig utgång.
Mot bakgrund av Högsta domstolens ovan redovisade uttalanden har S.B, B.B. och G.W. att lägga fram utredning som innebär att det står klart att överföringarna av pengar till dem har skett med en verklig gåvoavsikt från E.B. och syftat till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd.
En annan sak är dock, som Högsta domstolen uttalat, att det vid bevisvärderingen måste beaktas vilken relation de berörda personerna har till varandra. Vid värderingen av bevisningen kan det alltså ha betydelse att det är vanligt att föräldrar gör benefika insatser till förmån för barnen. Hänsyn ska dock tas till också andra omständigheter, såsom insatsens storlek, det sammanhang i vilken den har gjorts och vad som i övrigt har kommit fram.
Det är inte visat att S.B. hade E.B:s uppdrag att göra överföringarna och att E.B. därmed hade en gåvoavsikt
S.B. har inte påstått att han har haft någon skriftlig fullmakt från E.B. eller någon skriftlig instruktion från henne att göra överföringarna från hennes till hans och hans barns konton. Han har i stället gjort gällande att E.B. muntligen instruerat honom att ge de pengar som inflöt vid försäljningen av bostadsrätten till honom, B.B. och G.W. enligt en fördelning som E.B. och S.B. kom överens om. Den bevisning som åberopats till stöd för påståendet om att S.B. har gjort överföringarna på E.B:s uppdrag utgörs av förhören under sanningsförsäkran med S.B., B.B. och G.W.
S.B. har i förhör uppgett att han hade en skriftlig fullmakt som innefattade försäljning av E.B:s bostadsrätt men han har inte kunnat precisera vad den i övrigt omfattat. Hans uppgifter om hur det gick till när han fick uppdraget från E.B. att dela upp pengarna från försäljningen av bostadsrätten mellan sig och sina barn har varit ganska vaga och han har inte kunnat ange närmare när eller hur han fick uppdraget eller om frågan diskuterades vid ett eller flera tillfällen.
B.B. och G.W. har bekräftat att de i samband med att de hjälpte E.B. att tömma lägenheten hört ett samtal mellan henne och S.B. vid vilket E.B. ska ha gett uttryck för att hon ville sälja lägenheten och ge gåvor till dem. De har vidare uppgett att de när pengarna kom in på kontot förstått att de kom från E.B. och att de då ringt och tackat henne.
De faktiska omständigheterna i målet kan visserligen inte anses tala emot att det förhåller sig på det sätt som S.B., B.B. och G.W. påstått. S.B., B.B. och G.W. var E.B:s närmaste släktingar och annat framgår inte än att de hade en god kontakt med henne. E.B. gick bort först två år efter det att de ifrågasatta överföringarna gjordes och det har inte framkommit att hon rest någon invändning mot dem. Det får dock anses oklart hur stort intresse E.B. visade för sina ekonomiska förhållanden.
E.B. måste å andra sidan ha varit medveten om att F.B. hade barnbarn och att det inbördes testamentet innebar att de hade rätt till efterarv. Överföringarna till de egna släktingarna skulle kunna innebära en vilja att gynna dem men det har å andra sidan inte kommit fram något som talar för att E.B. ville frångå sin makes vilja enligt testamentsförordnandet.
I sammanhanget måste vidare beaktas att de överföringar som S.B. gjorde till sig själv och sina båda barn B.B. och G.W. avsåg stora belopp. I själva verket har det rört sig om större delen av E.B:s egendom. S.B. måste ha haft goda möjligheter att dokumentera att utbetalningarna verkligen föranletts av E.B:s önskan att ge just dessa summor i gåva till honom och barnen. Att ställa krav på en sådan dokumentation vore heller inte orimligt med tanke på beloppens storlek och till att det var S.B. som själv disponerade över E.B:s bankkonto.
De uppgifter som lämnats i förhören under sanningsförsäkran ger visst stöd för att E.B. ville att S.B. skulle göra överföringarna. Samtidigt har uppgifterna varit vaga och inte särskilt detaljerade. Även om de inte direkt motsägs av omständigheterna i övrigt anser hovrätten att de inte är tillräckliga för att det ska anses visat att S.B. hade fått i uppdrag av E.B. att göra de omstridda överföringarna och att E.B. hade för avsikt att pengarna skulle utgöra gåvor till mottagarna.
Hovrätten kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att det inte står klart att de överföringar som S.B. har gjort har skett på uppdrag av E.B. Det står därmed inte heller klart att beloppen har överförts från E.B:s konto till S.B:s, B.B:s och G.W:s konton med gåvoavsikt. S.B., B.B. och G.W. har därmed inte visat att de har fått pengarna av E.B. i gåva. Eftersom de vid denna bedömning inte har gjort någon invändning mot kravet på återbetalning ska de förpliktas att återbetala mottagna belopp till dödsboet efter E.B. Parterna är ense om beloppens storlek.
DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom i huvudsaken på så sätt att hovrätten förpliktade dels S.B. att till dödsboet efter E.B. betala 200 000 kr, dels var och en av B.B. och G.W. att till dödsboet efter E.B. betala 140 000 kr, samtliga belopp jämte ränta.
Hovrättens dom meddelad: den 10 oktober 2013.
Mål nr: T 119-13.
Rättsfall: NJA 1934 s. 204; NJA 1935 s. 658; NJA 1943 s. 740; NJA 1987 s. 40; NJA 2012 s. 804.