NJA 2012 s. 804

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Samuel Hägg och tingsnotarien Eric Janson) anförde följande i dom den 6 april 2010.

Bakgrund

O.S. och M.P., dotter till B.P., var tidigare gifta. I samband med deras köp av fastigheten Eskilstuna Göktytan 10 (Fastigheten) år 2003 beviljade banken inte makarna ett topplån på Fastigheten om 116 000 kr med mindre än att även någon annan var låntagare. Banken beviljade topplånet med O.S., M.P. och B.P. som låntagare och Fastigheten förvärvades för 770 000 kr. Efter drygt ett halvår löste B.P. topplånet till banken. O.S. och M.P. ansökte 2007 om skilsmässa och förrättade i samband med denna en bodelning i vilken O.S. tillskiftades den gemensamma Fastigheten.

Yrkanden m.m.

B.P. har yrkat att tingsrätten förpliktar O.S. att till henne utge 58 000 kr jämte ränta - - -.

O.S. har bestritt käromålet. O.S. har vitsordat yrkat belopp och räntans beräkning såsom skäliga i sig.

- - -

Grunder

B.P.

O.S. är betalningsansvarig för hälften av det lån på 116 000 kr som B.P. den 1 juli 2004 lämnade till honom och M.P. Lånet skulle betalas vid anfordran och B.P. har sagt upp lånet till omedelbar betalning.

O.S.

O.S. och M.P. har inte erhållit ett lån av B.P. på 116 000 kr den 1 juli 2004. De har av B.P. erhållit en benefik reglering av topplånet på 116 000 kr i form av gåva. Gåvan har varit formlös, eftersom något gåvobrev ej upprättats, och den har verkställts genom åtgärden att B.P. av egen fri vilja löst hela lånet 2004 utan ställande av några villkor i anslutning till gåvan.

Utveckling av talan

B.P.

B.P. erbjöd sig att vara medlåntagare och svara för kostnaderna för lånet för att hjälpa dottern och svärsonen under en period när de inte hade tillräckligt god ekonomi för att klara sina boendekostnader. M.P. studerade vid denna tidpunkt. Partsavsikten var att när ekonomin blev bättre skulle lånet betalas tillbaka och makarna ensamma stå som kredittagare. Topplånet togs den 27 november 2003 i Eskilstuna Rekarne Sparbank. B.P. ansåg att topplånet till banken var för kostsamt och eftersom hon hade andra medel löste hon lånet den 1 juli 2004. Fram till denna tidpunkt hade hon ensam svarat för kostnaderna. Hon informerade O.S. och M.P. om att lånet lösts. Det var då aldrig tal om att hon skulle efterskänka beloppet, däremot krävde hon ingen ränta eller amortering eftersom makarnas ekonomi fortfarande var kärv. Något skuldebrev upprättades inte mellan parterna.

O.S. och M.P. ansökte 2007 om äktenskapsskillnad och förrättade i samband med denna en bodelning. Inför den förestående bodelningen ägde ett möte rum på makarna P:s veranda den 22 april 2007 vid vilket O.S., dennes far B.S., B.P., dennes make R.P. samt M.P. var närvarande. Vid mötet diskuterades bodelningen och makarna P. erbjöd O.S. skuldebrev. Den 25 april 2007 upprättades ett bodelningsavtal i vilket O.S. tillskiftades Fastigheten och M.P. 150 000 kr i skifteslikvid. Denna bodelningshandling godtogs inte när O.S. sökte lagfart på hela Fastigheten varför O.S. och M.P. med bankens hjälp upprättade ett nytt bodelningsavtal som undertecknades den 22 maj 2008. Enligt avtalet tilldelades O.S. Fastigheten samt övertog betalningsansvaret för samtliga skulder som belastade Fastigheten, totalt 814 000 kr. Den 23 maj 2008 begärde B.P. skriftligen att O.S. skulle reglera sin skuld senast den sista juni 2008. Inledningsvis ansåg B.P. att lånet hade samband med Fastigheten, som tillskiftats O.S. genom bodelningen, varför hon från början krävde honom på hela beloppet. Kravet omfattar nu halva beloppet, eftersom M.P. i skuldebrev åtagit sig ansvar för halva skulden. Lånet har inte deklarerats.

O.S.

När O.S. och M.P. skulle förvärva Fastigheten var det från bankens sida en förutsättning för beviljande av topplånet att någon ytterligare gick in som medlåntagare. Topplånet tecknades i samband med tillträdet av Fastigheten, vilket skedde den 1 december 2003, och därvid överenskom man inget särskilt parterna emellan. B.P. har vid sju tillfällen under perioden 20031231-20040630 erlagt ränta och amorteringar på skulden. O.S. fick ingen information i förväg om att lånet skulle lösas, utan fick besked om detta först efter att så skett. Det var först i maj 2008 som han fick klart för sig att B.P. ansåg att det var ett lån. O.S:s uppfattning är att B.P:s lösen av lånet var en gåva till honom och M.P.

O.S. och M.P. kom att skiljas under 2007 och i april samma år ville M.P. flytta från Fastigheten. Med anledning av O.S:s och M.P:s bodelning hade de mötet på B.P:s och R.P:s veranda den 22 april 2007. Före mötet på verandan hade O.S. och B.S. samt M.P. samma dag träffats på Fastigheten och avtalade då om bodelningslikviden på 150 000 kr. Den 25 april 2007 upprättade O.S. och M.P. det bodelningsavtal som senare kom att underkännas av banken. O.S. och M.P. vände sig därför till banken och upprättade ett nytt bodelningsavtal den 22 maj 2008. B.P. hade inte före denna tidpunkt gjort fordran gällande. Det första kravbrevet från B.P. är upprättat den 23 maj 2008 varför O.S. menar att fordran är en efterhandskonstruktion från B.P:s sida. Skuldebrevet som M.P. har skrivit under i februari 2009 ser O.S. inte heller på annat sätt än som en efterhandskonstruktion. Genom att lösa topplånet har B.P. minskat sin förmögenhet med 116 000 kr och O.S. och M.P. har samtidigt tillgodogjorts motsvarande belopp. Transaktionen har skett utan O.S:s och M.P:s vetskap och har således varit frivillig och gjorts med en välvillig benefik avsikt. Härmed är förutsättningarna för gåva uppfyllda. Gåvan är fullbordad.

Domskäl

B.P. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har på hennes begäran hållits med R.P., M.P. och H.P.

O.S. har som skriftlig bevisning åberopat bodelningsavtal daterade 20070425 och 20080522 samt brev från B.P. daterat 20080523. O.S. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har på hans begäran hållits med B.S. och M.P.

I målet är följande ostridigt. O.S., M.P. och B.P. har den 27 november 2003 erhållit en kredit på 116 000 kr i Eskilstuna Rekarne Sparbank. Till säkerhet för förpliktelserna enligt kreditavtalet har O.S. och M.P. pantförskrivit den gemensamt förvärvade fastigheten. B.P. löste lånet den 1 juli 2004 utan att informera O.S. och M.P. om detta och hade fram till denna tidpunkt ensam erlagt räntebetalningar och amorteringar vid sju tillfällen.

B.P. har som grund för sin talan angett att hon genom att lösa topplånet den 1 juli 2004 försträckt 116 000 kr till O.S. och M.P. samt att O.S. inte betalat tillbaka sin del trots att hon framställt krav därom. O.S. har invänt att han och M.P. erhållit pengarna i gåva genom att B.P. i samband med lösen av lånet efterskänkt sin fordran.

Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande om vad som förevar i samband med att B.P. löste lånet. O.S. har inte kunnat precisera vilken dag han fick information om att lånet lösts men han har uppgivit att detta skedde när han och M.P. besökte makarna P. i deras hem. Han och M.P. blev helt ställda när B.P. berättade att hon löst lånet. De frågade henne hur de skulle betala tillbaka skulden och på vilka villkor detta skulle ske. B.P. sade då åt dem att vara lugna och sade att de fick pengarna. B.P. har å sin sida uppgivit att hon kort efter det att hon löst lånet ringde till M.P. och berättade att hon gjort så för att minska M.P:s och O.S:s räntekostnader. Vid samtalet diskuterades inte närmare vad som skulle hända i anledning av att lånet var löst och hon uppställde inga villkor i anledning av försträckningen. Hon har inte vid samtalet eller vid något senare tillfälle nämnt ordet gåva. M.P., vars minnesbild i stora delar är vag, har i allt väsentligt bekräftat B.P:s uppgifter och därutöver uppgivit att intrycket vid telefonsamtalet var att allting var oklart. M.P. har även uppgivit att tanken måste ha varit att hon och O.S. skulle överta lånet, och hon upplevde det som att frågan om återbetalning sköts på framtiden. R.P. har uppgivit att inlösen av lånet var hans idé. Han och B.P. betraktade lösen av lånet som ett nytt lån till O.S. och M.P. Han har aldrig vid något tillfälle varit med om att det nämnts att lånet skulle ha varit en gåva. Under resterande del av M.P:s och O.S:s äktenskap har lånet sedan inte kommit på tal. O.S. har uppgivit att det inte funnits anledning att föra lånet på tal eftersom B.P. efterskänkt det i gåva. B.P. har å sin sida anfört att anledningen till detta varit att hennes relation till O.S. och M.P. varit god, samt att det under denna period inte funnits anledning att diskutera lånet eftersom O.S:s och M.P:s ekonomi inte varit sådan att de skulle ha kunnat betala tillbaka lånet.

Sammanfattningsvis har följande framkommit om vad som hände vid vad parterna kallat ”verandaträffen”. O.S. har uppgivit att R.P. vid verandaträffen föreslog att M.P. och O.S. skulle upprätta ett inbördes skuldebrev i vilket O.S. åtog sig att kompensera M.P. för en eventuell värdestegring på Fastigheten vid försäljning av denna eftersom han vid bodelningen saknade pengar till detta. Det framställdes vid detta tillfälle inget krav på revers mellan B.P. och O.S. i anledning av topplånet och han uppfattade det därför som att det inte fanns något fordringsförhållande som skulle regleras i samband med bodelningen. O.S:s uppgifter har i allt väsentligt bekräftats av B.S. Enligt B.P. erbjöd R.P. vid mötet O.S. en revers för den skuld han och M.P. hade till B.P. eftersom O.S. skulle tillskiftas Fastigheten i bodelningen. R.P. har bekräftat dessa uppgifter och uppgivit att O.S. avfärdade förslaget då han inte ville ha någon inblandning från makarna P:s sida efter äktenskapsskillnaden. M.P. har inte kunnat minnas att det fördes någon diskussion om topplånet, varken i form av gåva eller lån, vid verandamötet. B.P. skickade det skriftliga kravbrevet till O.S. den 23 maj 2008, dagen efter bodelningsavtalet, eftersom hon dagen dessförinnan fått se avtalet och då sett att det fanns ett lån upptaget på Fastigheten som inte funnits där vid topplånets tecknande. Hon tänkte att det genom detta nya lån frigjorts kapital med vilket O.S. skulle kunna betala tillbaka lånet till henne.

Tingsrätten konstaterar att parterna lämnat motstridiga uppgifter om vad som utspelat sig såväl i samband med lånets lösande som vid verandaträffen den 22 april 2007. I målet får dock anses utrett att det vid tecknandet av topplånet i banken mellan parterna överenskommits att O.S. och M.P. skulle överta betalningsansvaret för lånet själva när deras ekonomi så tillät.

Tingsrätten gör följande bedömning

B.P. löste den 1 juli 2004 O.S:s och M.P:s topplån. Hon stod som medlåntagare, men det är visat att lånet använts av O.S. och M.P. för att köpa sitt radhus. Frågan i målet är om B.P., när hon löste lånet, avsåg att försträcka beloppet för att senare kunna återkräva det från O.S. och M.P. eller om hon genom att lösa lånet gav dem en gåva.

Den som infriar en betalningsförpliktelse får motsvarande fordran på sina medgäldenärer; se 2 § 2 stycket lag (1936:81) om skuldebrev. Om B.P. inte löste lånet med gåvoavsikt, har hon erhållit en fordran på O.S. och M.P. Eftersom B.P. inte krävde att fordran reglerades omedelbart så har i sådant fall ett låneförhållande förevarit. För att en gåva i form av att en fordran efterskänks ska anses fullbordad, krävs visserligen inte - som i övriga gåvofall som omfattas av lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva - att rättshandlingen särskilt manifesteras. Enligt 3 § tredje stycket sista meningen nämnda lag gäller sådan gåva ”strax” som fullbordad. Som HD funnit i NJA 1987 s. 40 kan det förhållandet att rättshandlingen får ske formlöst emellertid inte innebära någon eftergift i fråga om kravet på viljeyttringen som sådan. Det måste stå klart att den är uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd av givaren.

Vad som anförts i doktrin och praxis om bevisbördan för ett påstående om försträckning, vilken normalt faller på den som hävdar att en försträckning skett, är inte tillämpligt på det nu aktuella fallet. I detta fall gör O.S. ett påstående om att en fordran efterskänkts. När en av flera medgäldenärer infriat en betalningsförpliktelse, bör i stället bördan vila på de övriga medgäldenärerna att bevisa att de erhållit en gåva genom att lånet lösts. Det kan inte åläggas en påstådd givare att visa att han eller hon inte efterskänkt en fordran. Tvärtom är det rimligt att den som erhåller en gåva söker att dokumentera detta. I förevarande fall kan det därför inte anses åligga B.P. att visa att hon inte efterskänkt den fordran hon fick mot O.S. och M.P. när hon löste lånet. Bevisbördan för att O.S. och M.P. erhöll en gåva av B.P. vilar således på O.S.

Det är ostridigt att B.P. före den 1 juli 2004 ensam betalade räntor och amorteringar för lånet. Det är också utrett att hon inte framställde krav på återbetalning förrän efter att O.S. och M.P. skiljt sig. Dessa omständigheter talar för att hon sökt hjälpa sin dotter och dennas man. Det kan emellertid inte härigenom anses utrett att hon genom att betala av lånet gjorde en gåva till O.S. och M.P. Det är inte heller av vad som i övrigt framkommit i målet utrett att hon avsåg att göra en gåva till O.S:s och M.P:s förmån genom att betala av lånet. O.S. har inte styrkt sin invändning om gåva. O.S. har för det fall hans grund för bestridandet inte godtas medgivit att utge yrkat belopp jämte ränta. Käromålet ska därför bifallas.

- - -

Domslut

Domslut

Rådmannen Maria Lindhe var skiljaktig och gjorde följande bedömning

B.P. har genom att helt reglera den skuld hon tillsammans med O.S. och M.P. hade till banken befriat dem från betalningsansvar till banken med motsvarande belopp. Därmed har en förmögenhetsöverföring skett som kommit O.S. och M.P. tillgodo.

B.P. har gjort gällande att hon den 1 juli 2004, genom att lösa banklånet, lånat ut 116 000 kr motsvarande det ursprungliga lånebeloppet till O.S. och M.P. Hennes krav grundas således inte på återkrav av vad hon betalat i form av ränta, amorteringar och för lösen av lånet. Enligt min mening har hon bevisbördan för påståendet om att ett nytt avtal om försträckning träffats.

Utgångspunkten vid upptagandet av banklånet var att O.S. och M.P. vid en senare tidpunkt ensamma skulle överta betalningsansvaret i förhållande till banken. Av B.P:s egna uppgifter framgår att det var hon som erbjöd sig att tillsammans med dem stå som låntagare och att hon skulle bort från lånet när de kunde klara sig själva. B.P. har efter omkring ett halvt år frivilligt och utan att samråda med O.S. och M.P. reglerat skulden till banken. Det förhållandet att B.P. reglerade skulden innebar att O.S. och M.P., såsom tanken ursprungligen var, inte skulle kunna överta banklånet. Hon har vid tidpunkten varit medveten om att deras ekonomi var svag. Dessa omständigheter talar emot att B.P. avsett att återkräva beloppet.

Parterna har lämnat motstridiga uppgifter om vad de givit uttryck för efter att lånet var löst. Klart är emellertid att B.P. inte ställde några villkor i anledning av hennes disposition. Det framgår av B.P:s egna uppgifter att de aldrig pratade om lånet och att det eftersom O.S:s och M.P:s ekonomi inte förbättrats inte fanns anledning att närmare diskutera det.

Krav på återbetalning har framförts först efter att O.S. och M.P. beslutat sig för att separera. Den närmare tidpunkten har B.P. förlagt till sammanträdet den 22 april 2007 då bodelning mellan parterna diskuterats och fastigheten därmed skulle tillskiftas O.S. Enligt O.S. har vid mötet endast diskuterats hur M.P. skulle kompenseras för värdeökningen på fastigheten. Ingen av dem framstår i denna del som mer trovärdig än den andre. Under sådana förhållanden är annat inte visat än att krav på betalning framställts först skriftligen den 23 maj 2008, dvs. omkring fyra år efter reglering av bankskulden. Av kravbrevet framgår emellertid att B.P. då ansåg O.S. såsom ägare till fastigheten ansvarig för hela skulden. Detta är inte förenligt med hennes grund för talan i målet, dvs. att hon den 1 juli 2004 lånat ut 116 000 kr till honom och M.P. M.P. har först den 9 februari 2009 skriftligen bekräftat en skuld motsvarande hälften av beloppet.

Vid en samlad bedömning finner jag att B.P. inte styrkt sitt påstående om försträckning. Käromålet ska därför ogillas.

Domskäl

Hovrätten (kammarrättsrådet Robert Schött, hovrättsrådet Ulla Bergendal och tf. hovrättsassessorn Therese Sandin, referent) anförde följande i dom den 7 december 2010.

Hovrättens domskäl

Parterna har anfört grunder och utvecklat sin talan på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Ljud och bildupptagningarna av förhören med vid tingsrätten hörda personer, med undantag av förhöret med B.S., har spelats upp i hovrätten. Parterna har i hovrätten åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

B.P. har som grund för sin talan angett att O.S. är betalningsansvarig för hälften av ett lån på 116 000 kr som B.P. den 1 juli 2004 lämnade till O.S. och M.P. och att han inte har betalat tillbaka pengarna trots att hon framställt krav därom. O.S. har invänt att de erhöll pengarna i gåva.

Hovrätten har först att ta ställning till om B.P. har bevisbördan för sitt påstående om försträckning eller om det bör åligga O.S. att lägga fram bevisning för att penningöverföringen inte utgjort lån utan haft benefik karaktär.

I mål om krav på betalning på grund av försträckning åligger det borgenären att styrka sin fordran (se NJA 1975 s. 577). Detta ligger i linje med den s.k. bevissäkringsteorin som innebär att bevisbördan läggs på den part som typiskt sett har lättare än motparten att säkerställa bevisning. En borgenär kan exempelvis se till att det upprättas ett skuldebrev mellan parterna.

Hovrätten finner till skillnad från tingsrätten att det ligger närmast till hands att anse att B.P., som var den som överlämnade pengarna, hade störst möjlighet att säkra bevisning (se RH 2003:52). Som B.P. utformat sin talan saknas i detta mål anledning att göra avsteg från huvudregeln om borgenärens bevisbörda för avtal om försträckning. B.P. har således bevisbördan för sitt påstående att parterna träffat avtal om försträckning och hon har att styrka sitt påstående därom.

Av utredningen i målet framgår att något skuldebrev inte har upprättats och några amorterings eller räntevillkor har inte avtalats. Någon annan skriftlig dokumentation som stödjer B.P:s talan har heller inte presenterats i målet. Vad gäller den muntliga bevisningen har parterna lämnat motstridiga uppgifter om vad de givit uttryck för efter det att B.P. ensidigt och utan O.S:s och M.P:s vetskap löste banklånet. Ingen av parterna framstår som mer trovärdig än den andre. Utrett är att parterna därefter aldrig talade om vilken typ av rättshandling B.P. företagit. B.P. har uppgett att avsikten var att beloppet skulle återkrävas så snart dotterns och svärsonens ekonomi så tillät. Trots detta framgår att B.P. inte påtalade att pengarna skulle återbetalas när hon fick vetskap om att O.S. och M.P. köpte en dyr bil. Det förhållandet att B.P. först i samband med dotterns skilsmässa och fyra år efter överlämnandet av pengarna framställde krav mot O.S. talar också emot att låneavtal träffats i enlighet med vad B.P. påstått i målet.

Vid angivna förhållanden finner hovrätten att B.P. inte styrkt den påstådda försträckningen. Käromålet ska därför ogillas.

- - -

Hovrättens domslut

1. Hovrätten upphäver punkten 1 i tingsrättens domslut och ogillar käromålet. - - -

Den adjungerade ledamoten Håkan Bengtsson var skiljaktig och gjorde följande bedömning.

I målet är ostridigt att B.P., M.P. och O.S. alla var låntagare till det av banken år 2003 beviljade topplånet som uppgick till 116 000 kr. Det är också ostridigt att anledningen till att B.P. tillkom som låntagare var att M.P. och O.S. inte ensamma godkändes som låntagare p.g.a. deras svaga ekonomi. Vidare är det ostridigt att hela lånesumman användes till att finansiera köpet av den fastighet (radhus) som O.S. och M.P. förvärvade för att ha som sin gemensamma bostad samt att de bodde där fram till deras separation år 2007. Dessutom får i målet anses utrett att det i samband med att topplånet tecknades överenskommits mellan parterna att O.S. och M.P. ensamma skulle överta betalningsansvaret för lånet när deras ekonomi så tillät. O.S. har vitsordat det yrkade kapitalbeloppet som skäligt i och för sig. Att B.P. ensidigt löste hela lånet den 1 juli 2004 och att hon fram till dess ensam betalat ränta och amorteringar är också ostridigt.

I mål där käranden kräver betalning för en fordran på grund av försträckning, och där svaranden bestrider käromålet och gör gällande att den aktuella förmögenhetsöverföringen varit benefik, har i doktrin och praxis ansetts att det är den som påstår att en fordran/försträckning föreligger som har att styrka sitt påstående. I det nu aktuella målet har B.P. yrkat betalning för en fordran grundad på ett försträckningsavtal. O.S. har invänt att B.P. inte har någon fordran eftersom den i målet aktuella förmögenhetsöverföringen varit benefik i form av en gåva. Jag delar majoritetens uppfattning att det inte är styrkt att ett nytt försträckningsavtal träffades mellan B.P. och O.S. i samband med att hon löste topplånet.

Domstolen har emellertid även i dispositiva tvistemål att tillämpa adekvata rättsregler på de av part som grund för talan åberopade omständigheterna även om parten inte hänför sig till rättsregeln ifråga (jfr NJA 1993 s. 13 och NJA 1989 s. 614). Detta innebär enligt min mening att hovrätten i förevarande bör pröva om omständigheterna är sådana att ett fordringsförhållande mellan B.P. och O.S. kan anses ha förelegat på annan grund än att ett nytt försträckningsavtal ingicks dem emellan.

Enligt 1 kap. 2 § 2 stycket lagen (1936:81) om skuldebrev äger den gäldenär som infriat en betalningsförpliktelse för vilken flera solidariskt svarat, rätt att av varje medgäldenär utkräva dennes andel av skulden. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet och av de av B.P. åberopade omständigheterna har hon, enligt min uppfattning, alltsedan hon löste topplånet haft laglig rätt av O.S. kräva in hans del av skulden (regressrätt) i enlighet med denna bestämmelse. Ett fordringsförhållande har således förelegat dem emellan.

När regressrätt enligt nämnda lagrum i skuldebrevslagen kan göras gällande, är det inte rimligt att ålägga den som infriat betalningsförpliktelsen att visa att denne inte har efterskänkt sin fordran gentemot övriga medgäldenärer om någon av dem påstår att så är fallet och saken är tvistig. Tvärtom bör det åligga den medgäldenär som påstår att fordran efterskänkts att visa det. I förevarande fall har O.S. gjort gällande att B.P. efterskänkt sin fordran i form av en gåva. Han bör följaktligen ha bevisbördan för sitt påstående.

Vad beträffar frågan om hur skulden ska fördelas medgäldenärerna emellan, och därmed storleken på regresskravet är att märka att det i princip är vad gäldenärerna inbördes överenskommit om hur gälden ska fördelas dem emellan som ska vara vägledande för bedömningen. I kommentaren till skuldebrevslagen (Walin, Lagen om skuldebrev m.m., andra upplagan, 1997) anförs följande till ledning för denna bedömning.

”När två eller flera är solidariskt ansvariga för ett skuldebrev är det normala, att det slutliga ansvaret skall delas upp mellan dem. Om ej annat avtalats eller framgår av omständigheterna bör ansvaret delas lika efter huvudtalet - per capita. Den som till borgenären utgett mer än som belöper på honom har rätt att av sina medgäldenärer utkräva deras andelar. Han har m.a.o. regressrätt. - Prövningen hur mycket som i det särskilda fallet belöper på varje gäldenär kan leda till annan fördelning än enligt huvudtalet t.ex. att en av gäldenärerna skall slutligen svara för hela skuldbeloppet. Det bakomliggande rättsförhållandet till borgenären är ofta av mindre betydelse för bedömningen, medan det är så mycket viktigare att klargöra det samarbete eller det rättsförhållande som föreligger mellan samgäldenärerna inbördes. Enklast ligger saken till, om det finns ett uttryckligt avtal som reglerar hur ansvaret skall fördelas. I andra fall kan användningen av lånade medel ge ledning, t.ex. om pengarna använts till ett bygge, en båt e.d. som tillhör gäldenärerna efter visst andelstal. Antagligt är att ansvaret då skall fördelas på motsvarande sätt, om inte gäldenärerna i annat sammanhang gjort olika stora insatser. Om vidare t.ex. säljare och köpare i samband med överlåtelse av fastighet har gjort viss utfästelse till tredje man - t.ex. en byggmästare - kan av köpevillkoren framgå, att köparen eller säljaren skall ensam stå för kostnaden. Har två personer A och B gemensamt tagit upp ett lån som i dess helhet kommit endast A till godo, bör också tydligen denne, om han löst in lånet, regelmässigt inte ha regressrätt mot B, medan på andra sidan B, om lånet lösts av honom, bör ha regressrätt mot A för hela beloppet.” (A.a. s. 29 f.)

Eftersom det får anses utrett att M.P. och O.S. skulle överta betalningsansvaret för topplånet så snart deras ekonomi tillät, samt att hela lånesumman användes till att finansiera deras gemensamma bostad får B.P. anses ha haft rätt att kräva O.S. på yrkat belopp, dvs. halva lånebeloppet. Som nämnts ovan har också O.S. vitsordat beloppet som skäligt.

Med hänvisning till det ovan anförda har O.S. i målet att styrka sitt påstående att han fått en gåva av B.P. uppgående till 58 000 kr. Vad gäller den muntliga bevisningen står O.S:s uppgifter på denna punkt mot de uppgifter som B.P. och R.P. har lämnat. De har uppgett att fordran inte har efterskänkts och att O.S. inte har fått någon gåva. Deras uppgifter vinner visst stöd av M.P:s och H.P:s vittnesmål. O.S. framstår inte som mer trovärdig än B.P. och de övriga som har hörts. Han kan därför inte anses ha styrkt sitt påstående mot bakgrund av den muntliga bevisning som förebringats. Inte heller med beaktande av den skriftliga bevisningen som åberopats kan O.S:s påstående anses styrkt. Vid angivna förhållanden ska hans överklagande lämnas utan bifall.

- - -

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Martin Borgeke och Dag Mattsson, referent) meddelade den 28 november 2012 följande dom.

Domskäl

Bakgrund m.m.

Regressrätt vid solidariskt betalningsansvar

Frågan i HD

Bevisbörda och beviskrav

Har B.P. efterskänkt sitt regresskrav?

O.S:s andel av skulden

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i själva saken förpliktar HD O.S. att till B.P. betala 58 000 kr jämte ränta - - -.