Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändrade bestämmelser om till- godoräknande av straffproeessuella frihetsberövanden.

Tillgodoräknande föreslås bli obligatoriskt och fullständigt. Vid till- godoräknandet skall hänsyn inte tas till den dömdes uppträdande under förundersökningen och rättegången. En dags frihetsberövande skall i princip motsvara en dags verkställighet i anstalt av ådömd påföljd. I frå- ga om avräkning från böter, suspension och disciplinstraff bibehålls den nuvarande fakultativa bestämmelsen.

Tillgodoräknande föreslås skola ske även vid påföljderna ungdoms- fängelse och internering. I fråga om dessa påföljder kommer tillgodo- räknandet att inverka på samtliga verkställighetstider. Straffprocessuellt frihetsberövande i mål i vilket den dömde erhåller villkorlig dom eller skyddstillsyn skall kunna tillgodoräknas om påföljden undanröjs i se- nare mål och ny påföljd av annan art ådöms i stället.

Tillgodoräknande föreslås skola ske, förutom av häktningstid, även av tid för anhållande, tid under vilken någon har varit tagen i förvars- arrest och tid under vilken någon har varit tvångsintagen på rättspsy- kiatrisk klinik med stöd av 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. I fråga om kortvariga frihetsberövanden föreslås en be- gränsning på så sätt att frihetsberövanden som understiger 24 timmar inte skall tillgodoräknas.

De nya avräkningsbcstämmelserna skall tillämpas även i högre rätt beträffande häktningstid som infaller efter lägre rätts dom. Hänsyn skall sålunda inte tas till utgången av den fullföljda talan. Fullföljs inte talan mot domen eller leder inte sådan fullföljd till prövning i högre rätt, skall

] Riksdagen 1972. ] saml. Nr 146

Prop. 1972: 146

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 146 2

häktningstid efter domen tillgodoräknas genom att häktningstiden räk- nas som tid under vilken påföljden har verkställts.

1 den mån det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna skall avräkningsbestämmelsema tillämpas även beträffande straffprocessuella frihetsberövanden som har ägt rum utomlands.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1973. Till- godoräknande av frihetsberövande som har föregått villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn skall dock ske endast om domen har medde- lats efter nämnda datum.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 146

1. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken, dels att 33 kap. 3 5 skall upphöra att gälla, dels att 26 kap. 8 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 33 kap. 5—8 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 KAP. 8 51 Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 & hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Om verkställighetstiden, enligt vad därom är stadgat, förlängts genom disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräk- ning av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske förrän be- straffningen verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 5 sägs.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 55 sägs.

33 KAP.

35

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter, suspension eller disci- plinstraff, må om med hänsyn till omständigheterna så prövas skä- ligt förordnas, att straffet skall an- ses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Ådömes någon som börjat un- dergå ungdomsfängelse, interne- ring eller, efter dom å skyddstill- syn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 5 i stället straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt förordnas att straf- fet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom vår- den eller behandlingen i anstalt.

! Senaste lydelse 1965: 620.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 146

Nuvarande lydelse

Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid prövning i högre rätt av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot beslutet.

55

Föreslagen lydelse

Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller interne- ring eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 5 1, att så- dan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med an- ledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berö- vad friheten som anhållen, häk- tad, tagen i förvarsarrest eller in- tagen på rättspsykiatrisk klinik en— ligt 9 5 lagen (1966: 301) om rätts- psykiatrisk undersökning i brott- mål, skall tiden för frihetsberö- vandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påfölj- den verkställts i anstalt. Domsto- len skall i domen angiva det an- tal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihets- berövandet ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt egnom frihetsberövan- det.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, ungdoms- fängelse eller internering, äger förs- ta stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som före- gått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, var- igenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån fri— hetsberövandet icke tillgodoräk- nats enligt första eller tredje styc- ket.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 146

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dömes någon till böter, suspen- sion eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

65

Bestämmelserna i 5 5 om till- godoräknande av tid för frihets- berövande som verkställighet av påföljd må, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prö- vas skäligt, tillämpas även i fråga om frihetsberövande som ägt rum utom riket.

75

Har någon börjat undergå fäng- else, ungdomsfängelse, internering eller, efter dom på skyddstillsyn, sådan behandling som avses i 28 kap. 3 5, och dömes han i högre rätt i stället till annan i 5 5 förs- ta eller tredje stycket angiven på- följd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande till- lämpning i fråga om tid under vil- ken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, ungdoms- fängelse eller internering, äger första stycket motsvarande tillämp- ning i fråga om tid varunder verk- ställighet skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutli- gen meddelades.

85

Vid prövning i högre rätt av kla- gan angående ådömd påföljd må beslut i fråga som avses i 5—-—7 5 ändras även om talan ej fullföljts mot beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 146 5

Föreskrifterna i 33 kap. 5 & andra stycket och 7 5 andra stycket gäller ej vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn som meddelats före ikraftträdandet. Nya lagen skall dock gälla beträffande frihetsbe- rövande som föregått dom, som- meddelats efter ikraftträdandet och ge- nom vilken förordnats att påföljd som nyss sagts skall avse ytterligare brott.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 16, 19 och 22 55 lagen (1964: 541) om be- handling i fångvårdsanstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

165

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden, om ej annat föl- jer av vad nedan stadgas, räknas, när den dömde hålles häktad i må- let, från den dag då domen må verkställas och i annat fall från den dag då han för straffets un- dergående intages i fångvårdsan- stalt eller, om han är intagen i så- dan anstalt, från den dag då de- men hos styresmannen föreligger till verkställighet.

Avgives av den som är häktad nöjdförklaring inom tio dagar från den dag då domen meddelades, skall strafftiden räknas från den dagen.

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden räknas, när den dömde hålles häktad i målet, från den dag då domen må verkställas och i annat fall från den dag då han för straffets undergående in- tages i fångvårdsanstalt eller, om han är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos styres- mannen föreligger till verkställig- het.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet efter det att slutlig dom däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

195

Har domstol förordnat att fäng— else skall anses till viss del verk- ställt genom att den dömde hållits i häkte eller undergått ungdoms- fängelse eller internering eller be- handling varom stadgas i 28 kap. 3 5 brottsbalken , skall först be- räknas slutdag utan avseende därå och avdraget räknas från den da- gen. Ingå dagar i avdraget skola de frånräknas sist.

Har domstol enligt 33 kap. 5—— 7 5 brottsbalken förordnat att fängelse skall anses till visst antal dagar verkställt, skall först beräk- nas slutdag utan avseende därå och avdraget räknas från den da— gen.

Har avbrott i verkställigheten av fängelse ägt rum, skall tiden för avbrottet läggas till slutdagen, i den mån ej annat följer av vad nedan i denna lag stadgas.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 146 --'=:f- 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 51 Vad i detta kapitel är stadgat om beräkning av tid för fängelse skall i

tillämpliga delar gälla i fråga om tid för behandling varom stadgas i 28 kap. 3 & brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

I fråga om den som dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk under- sökning, skall även iakttagas föl- jande. Har utlåtande över under- sökningen avgivits senare än vad som anges i 4 5 andra stycket and— ra punkten lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk under- sökning i brottmål, skall den över- skjutande tiden, i den mån den dömde därunder hållits häktad, an- ses som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt. Detsamma gäl- ler i fråga om den, beträffande vilken i mål som nu sagts förord— nats att ungdomsfängelse eller in- ternering som ådömts tidigare skall avse ytterligare brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dom som meddelats före ikraftträdandet.

3. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 45 kap. 4 & rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45 KAP.

4 & I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva: 1. den tilltalade; 2. målsäganden, om sådan finnes; 3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess känne- tecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

1-,'_ Senaste lydelse 1969: 42. " Senaste lydelse 1969: 588.

• Sida 8
•  Original

Prop. il 972: 146

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. 2 & väcka talan om enskilt anspråk, skall han i ansökan uppgiva anspråket och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller Om den tilltalade är eller har häktad, skall det angivas. varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på grund av miss- tanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren angiva detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för fri- hetsberövandet.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1973.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 146 . .. 9

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS- SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avräk- ning av häktningstid m. m. och anför.

3.1. Danmark

3.1.1. Straffprocessuellt frihetsberövande m. m.

Huvudbestämmelserna om straffprocessuellt frihetsberövande finns i retsplejelovens kapitel 71 om ”Anholdelse” och kapitel 72 om ”Rengs- ling”.

”Anholdelse” av en person som är misstänkt för brott kan antingen beslutas av rätten eller företas av polismyndighet eller i vissa fall av privatperson.

Den som anholdes skall senast 24 timmar efter gripandet inställas in- för rätten för ”grundlovsforhör”, om han inte friges dessförinnan (grundlovens & 71 och retsplejelovens & 774). Har anholdelse skett för en gärning för vilken fangsling inte är utesluten, kan rätten besluta att anholdelsen skall bestå t.v. Senast inom 72 timmar efter grundlovsfor— hörets slut skall dock frigivning ske eller beslut meddelas om faengsling eller annan åtgärd som kan ersätta faengsling.

erngsling beslutas av rätten efter förhandling (”retskendelse”) när de i retsplejeloven angivna villkoren är uppfyllda. I stället för faengs- ling kan vissa mindre ingripande åtgärder beslutas, t. ex. tillsyn, bevak— ning i hemmet eller föreskrift om uppehållsort. I praxis används alter— nativen till faengsling endast beträffande unga lagöverträdare.

I samband med beslut om faengsling bestämmer rätten viss tid inom vilken ”forundersögelse”,'som sker vid rätten, skall begäras eller åtal väckas. Denna tid kan förlängas. Om fmngsling beslutas efter det att forundersögelse har begärts eller åtal väckts, finns däremot inte någon bestämmelse om viss tidsfrist. När forundersögelsen är avslutad, utsät- ter rätten viss tid inom vilken faengslingen hävs om inte åtal väcks dess- förinnan eller rätten får sådana upplysningar att grundad anledning finns till förlängning av tiden.

Är den dömde fzengslad när dom meddelas, kan feengslingen fortgå även efter domen.

3.1.2. Avräkning av frihetsberövande före dom

Enligt straffelovens & 86 skall den tid som den tilltalade har varit faengslad avräknas när domstol ådömer straff i målet. Avräkningsregeln omfattar också tid då den tilltalade har varit intagen för ”mentalobserå vation” i målet, oavsett om han då har varit fängslad eller ej.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 146 14

Avräkning kan beslutas vid ådömande av faangsel, ”hzefte” eller böter samt vid de tidsobestämda påföljderna ”ungdomsfeengsel, arbejdshus och sikkerhedsforvaring”. Domstolen utmäter straffet utan hänsyn till faengslingstiden men i domen anges att straffet till viss del eller i sin hel— het skall anses verkställt genom att den dömde har hållits fängslad. När avräkning av fzengslingstid sker i samband med ådömande av ungdoms- faengsel, arbejdshus eller sikkerhedsforvaring, inverkar avräkningcn på föreskrivna minimi- och maximitider. Också i villkorlig dom med utsatt straff görs avdrag för fasngsel. Om domen endast delvis är villkorlig, sker avdraget från den ovillkorliga delen av straffet. I fråga om vill— korlig dom utan utsatt straff beslutas avräkning av fzengslingstid först om och när domen undanröjs och ersätts av påföljd från vilken avräk- ning kan ske.

När villkoren i straffelovens & 86 är uppfyllda, är avräkning obligato— risk. Domstolen har dock möjlighet att skönsmässigt bestämma hur stor del av straffet som skall anses verkställt genom frihetsberövandet. Så— lunda kan domstolen förordna att hela straffet skall anses verkställt. Beslut därom kan bli aktuellt särskilt när straffet bestämts till böter. I fråga om fängelsestraff är det numera praxis att låta den dömde få till- godoräkna sig hela fzengslingstiden.

Avräkning är utesluten om den tilltalades ”eget forhold under sagen” har medfört att faengsling har kommit till stånd eller att faengslingstiden har förlängts. Från praxis före år 1968 finns flera fall då avräkning inte har skett därför att den tilltalade aktivt motverkat utredningen i målet, t. ex. genom lögnaktiga uppgifter som lett till onödiga undersökningar, genom simulation av sinnessjukdom eller liknande, genom att påverka vittnen, genom flyktförsök rn. m.

Avräkning av fzengslingstid kan ske även i högre instans. Samma regler som vid avräkning i första instans gäller för avräkning vid full- följd av talan.

3.1.3 Avräkning av frihetsberövande efter dom som sedermera vinner laga kraft Bestämmelserna om verkställighet av brottmålsdom finns i retspleje- lovens kapitel 90. Enligt dessa bestämmelser kan brottmålsdom inte verk- ställas förrän tiden för talan mot domen enligt lagens allmänna regler har gått ut eller ”ankeafkald” har meddelats. Det ankommer på politimesteren att ombesörja domsverkställigheten. Justitieministeriet har meddelat närmare föreskrifter om strafftidens be- räkning när den dömde har varit faengslad efter domens meddelande (bekendtgörelse nr 11 den 14 januari 1964 ändrad genom bekendtgö- relse nr 408 den 13 december 1968). Strafftiden räknas då från dagen för domens meddelande i de fall då en person, som i första instans har dömts till ovillkorligt frihetsstraff, är fzengslad och domen inte överkla-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 146 . 15

gas. Överklagas domen, räknas strafftiden som påbörjad den dag då målet är slutligt avgjort i högre instans. Om fullföljdstalan avvisas eller återkallas, beslutar högre rätt enligt avräkningsregeln i straffelovens % 86 om avräkning av faengslingstid som infaller efter dem i lägre in- stans.

3.2. Finland

3.2.1. Straffprocessuellt frihetsberövande m. m.

Den som har ertappats eller på sannolika skäl är misstänkt för brott kan häktas under vissa i lag angivna förutsättningar. Häktning beslutas av polismyndighet eller — sedan målet har förevarit vid domstol —— av domstolen.

Om förutsättningarna för häktning är uppfyllda, kan den misstänkte anhållas i avvaktan på beslut om häktning. Anhållande kan ske även om sannolika skäl till misstanke om brott inte föreligger. Beslut om anhållande meddelas av polismyndighet.

Enligt huvudregeln bör den som har anhållits antingen häktas eller försättas på fri fot senast tre dygn efter det att han berövades friheten. Om det är av synnerlig vikt, kan anhållandet dock, trots att full anled- ning till häktning inte föreligger, förlängas med högst fjorton dygn. Utöver denna tid kan anhållande inte förlängas ens med den anhållnes samtycke. Till anhållningstiden räknas inte den tid som har åtgått för den anhållnes transport till gärningsortens rannsakningsmyndighet. Så- dan tid får dock uppgå till högst fyra dygn. Den absoluta maximitiden för anhållande är således 21 dygn. Så länge den misstänkte är anhållen hålls han i förvar hos polisen. När beslut om häktning har fattats, hör han översändas till allmänt fängelse och samtidigt skall vederbörande domstol underrättas om häktningsbeslutet. Domstolen måste därefter utan dröjsmål ta upp målet till behandling, i stad senast åtta dygn och på landet en månad efter det att domstolen har fått del av beslutet.

3.2.2. Avräkning av frihetsberövande före dom

Bestämmelserna om avräkning av frihetsberövande före dom finns i 3 kap. 11 & strafflagen. Den tilltalade har i princip rätt att få straffet reducerat med den tid han har varit berövad friheten före dom i målet. Avräkning beslutas av domstol i samband med utdömande av straff. Enligt lagrummets ordalydelse kan avräkning ske från frihetsstraff på viss tid, skiljande från utövning av tjänst (suspension) och bötesstraff. 1 praxis görs avräkning även vid utdömande av fängelse eller böter som surrogatstraff för avsättning enligt strafflagen 2 kap. 9 %.

Avdrag kan göras såväl för den tid som den tilltalade har suttit häk- tad som för anhållningstiden. I praxis gör domstolarna dock inte avdrag för korta anhållningstider.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 146 16

I första instans skall avräkning göras, om det inte föreligger grundad anledning att inte göra avräkning. Domstolen kan underlåta att avräkna tid för anhållande och häktning t. ex. om den dömde själv utan giltigt skäl har förlängt rannsakningstiden. Avräkning bör däremot göras om förlängningen beror på omständigheter som den tilltalade inte kan anses svara för, t. ex. om rannsakningstiden har förlängts på grund av sinnes- undersökning.

I högre instans får avdrag göras för frihetsberövande som infaller efter dom i lägre instans, om den dömde har sökt ändring och får do— men mildrad eller det annars föreligger synnerliga skäl till avdrag. Så- dana skäl föreligger t. ex. när det har dragit ut på tiden mellan under- rättens och överrättens dom utan att dröjsmålet har berott på den dömde.

När lagens förutsättningar är uppfyllda, är avräkning obligatorisk. Det tillkommer emellertid domstolen att bestämma hur lång tid som får avräknas. Enligt strafflagen 3 kap. 1.1 & skall avräkning göras i skä- lig omfattning. Hela rannsakningstiden räknas i regel av när den tillta- lade döms till fängelsestraff, men ofta bara tre fjärdedelar av tiden, om han döms till tukthusstraff. Detta beror på att domstolarna analogt till- lämpar regeln i strafflagen 7 kap. 5 & mom. 2 punkt 2, enligt vilken fängelsestraff som förvandlas till tukthusstraff skall reduceras med en fjärdedel. Den omständigheten att det straff som återstår efter avdra- get underskrider ifrågavarande straffarts eller latituds minimum, utgör inte hinder för avräkning.

3.2.3. Avräkning av frihetsberövande efter dom som sedermera vinner laga kraft

Bestämmelserna om beaktande av tid i häkte vid beräkning av straff— tid finns i 1889 års förordning om verkställighet av straff. För den som är häktad räknas strafftiden senast från den dag domen vinner laga kraft. Strafftiden börjar löpa tidigare, om den dömde samtycker till detta. Om sådant samtycke lämnas inom ”tiden för anmälan av miss- nöje”, räknas strafftiden från den dag domen meddelades. Över under— rätts dom skall missnöje anmälas inom en vecka och över överrätts dom inom 21 dagar från det domen gavs.

3.3. Norge

3.3.1 Straffprocessuellt frihetsberövande m.m. Bestämmelser om processuellt frihetsberövande i avvaktan på rätte— gång och dom samt om verkställighet av domen finns i straffeprosess- lovens 19 kap. om ”Paagribelse og Faengsling”. Den som är på skälig grund misstänkt för brott kan ”pågripes”, när vissa i kapitlet angivna förutsättningar är uppfyllda. Enligt huvudregeln i straffeprosessloven be-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 146 . 17

slutar rätten om pågripelse. Om det är fara i dröjsmål, kan åklagarmyn- dighctcn förordna om pågripelse.

När pågripelse har skett, skall den pågrepne snarast möjligt och se- nast dagen efter pågripelsen inställas inför rätten som vid särskild för- handling prövar frågan om den pågrepne skall underkastas "varetekts- fengsel”. Beslut i frågan meddelas genast vid förhandlingen. Om rätten beslutar att fengsla den misstänkte, skall fastställas en tidsperiod för ”fengslingen”. Denna period kan förlängas. Döms den tilltalade för brottet och är han fengslad vid domstillfället, skall han hållas kvar i varetekt, om inte rätten förordnar att han skall friges.

Enligt straffeprosesslovens & 210 kan misstänkt tvångsintas på sjuk- hus för rättspsykiatrisk undersökning och observation enligt beslut av rätten.

3.3.2. Avräkning av frihetsberövande före dom

Enligt straffelovens & 60 kan domstol besluta att den tid som den dömde har varit underkastad varetektsfengsel skall dras av från det straff som utdöms i målet. Uttrycket ”varetektsfengsel” omfatter inte bara sådant processuellt frihetsberövande som har beslutats av rätten utan även den ”pågripelsc” som vanligen har föregått varetektsfengs- lingen, alltså varje frihetsberövande som den tilltalade har undergått enligt bestämmelserna i kap. 19 i straffeprosessloven om pågripelsc och fengsling. Avräkningsregeln i straffeloven omfattar dessutom den tid som den tilltalade har varit tvångsintagen på sinnessjukhus för rätts- psykiatrisk undersökning enligt straffeprosessloven & 210.

Enligt ordalagen i straffeloven & 60 bör avdrag göras för tid i vare- tekt men i praxis innebär bestämmelsen att avdrag skall ske. Det är fast praxis att ge den tilltalade fullt avdrag för varje dag av frihets- berövande före domen. I lagen anges också som villkor för rätten till avräkning, att det är fråga om varetektsfengsel som den tilltalade ”ikke ved sitt forhold under saken har pådratt sig”. Denna begränsning kan leda till att den tilltalade bara får delvis avdrag t. ex. vid flyktförsök. I praxis ges dock nästan utan undantag fullt avdrag.

Avräkning kan göras vid utdömande av ”straff” dvs. fängelse, ung- domsfängelse och böter. Om tiden för det processuella frihetsberövan— det är lika lång eller längre än det frihetsstraff som senare ådöms, för- ordnas regelmässigt att straffet skall anses avtjänat i sin helhet genom frihetsberövandet. Om detta är något kortare än det straff som brottet förskyller, händer det att domstolarna likväl anser hela straffet avtjänat genom tiden i varetekt. Vid utdömande av böter som enda straff kan man teoretiskt först bestämma bötesstraffet och därefter göra avräkning, men i praxis tar man hänsyn till tiden i varetekt direkt vid straffmät- ningen. När ungdomsfängelse ådöms, fastställer domstolen den tid som skall avräknas och denna tid beaktas sedan när man i administrativ ord- ning beräknar minimi- och maximitider för uppehåll i anstalt.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 1.46 18

Varetektsavdrag görs också vid villkorlig dom, som kan ha formen av anstånd med straffverkställigheten helt eller delvis eller av anstånd med ådömande av straff (”domsutsettelse”). När den dömde får an- stånd med verkställighet av frihetsstraff, görs avräkning på samma sätt som vid ovillkorligt straff. Är domen delvis villkorlig, görs som regel avdrag i den ovillkorliga delen av straffet. Vid domsutsettelse anges i domsskälen den tid den dömde har varit underkastad varetektsfengsel så att avdrag kan göras om straff senare utdöms. Avdrag görs också om den dömde under prövotiden begår nytt brott och får ett gemen— samt straff för detta brott och den brottslighet som omfattas av den villkorliga domen.

I högre instans görs också avdrag för varetektsfengsel som den dömde har varit underkastad i tiden mellan domen i första instans och det slut— liga avgörandet. Detta gäller oberoende av om åklagaren eller den dömde har fört talan mot domen och oberoende av utgången i målet.

3.3.3 Avräkning av frihetsberövande efter dom som sedermera vinner laga kraft Enligt straffeprosessloven & 475 inräknas varetektstid efter dom som sedermera vinner laga kraft oavkortad i verkställighetstiden, om inte den dömde ”selv har foranlediget oppholdet” i varetektsfengsel. Beslut om avdrag enligt denna bestämmelse meddelas av åklagarrnyndigheten. För avräkning på verkställighetsstadiet uppställs i realiteten samma vill- kor som för det avdrag som beslutas av domstol enligt straffeloven & 60. Riksadvokaten har i cirkulärskrivelse till statsadvokatema upp- manat dem att följa den praxis domstolarna har vid tillämpningen av nämnda paragraf. Straffeprosessloven & 475 tillämpas på det sättet att den dömde får fullt avdrag för varetektstid som infaller efter dom som inte överklagas av någondera parten. Detta gäller också om tiden i varetekt har blivit förlängd därför att den dömde inte bestämt sig för att avstå från att över- klaga förrän fullföljdstiden nästan gått ut. Även i de fall då den dömde har fullföljt talan, men denna inte tas upp till behandling i högre in- stans, t. ex. när hans talan blivit ”avvist som grunnlös” av ”Höyeste- retts kjazremålsutvalg”, får den dömde fullt avdrag för den tid han har varit fängslad efter meddelande av den dom som sedermera vinner laga kraft och fram till beslut om verkställighet.

4 Nordiska strail'rättskommittén 4.1 Allmänna synpunkter Kommittén erinrar om att det inom Norden finns ett praktiskt bety- delsefullt samarbete i fråga om straffverkställighet. Samarbetet bygger på enhetlig lagstiftning och innebär i princip att brottmålsdom som

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 146 . 19

har meddelats i ett nordiskt land kan verkställas i något av de andra. Det är uppenbart att olikheter i de nordiska ländernas regler om avräk- ning av häktningstid o.d. är till klar nackdel för detta samarbete. Kommittén finner det därför angeläget att skapa enhetliga regler för Norden i fråga om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberö- vanden.

Kommittén framhåller att anhållande och häktning är processuella tvångsmedel som får tillgripas när det med skäl kan befaras att den som är misstänkt för brott skall avvika, försvåra brottsutredningen eller fort- sätta sin brottsliga verksamhet. Sådant frihetsberövande är alltså till sitt syfte en processuell åtgärd och inte ett straff. Straffprocessuellt frihets— berövande har dock faktiskt sådan karaktär att den anhållne eller häk- tade upplever det som straff. Kommittén anser därför att likformiga nordiska avräkningsregler bör grundas på principen att tid i arrest eller häkte skall jämställas med frihetsstraff. Avräkningsreglema bör vara så utformade att reaktionen mot brottet totalt sett inte blir strängare för den som har varit anhållen eller häktad än för den som har varit på fri fot.

4.2 Avräkning av frihetsberövande före dom 4.2.1 Avräkning vid olika påföljder

Kommittén anser att avräkning av straffprocessuellt frihetsberövande före dom i princip bör göras vid varje påföljd som är så bestämd till sitt mått att det finns grund för att beräkna avdrag för häktningstid e. d. Därför förordas att det danska och norska systemet görs till före- bild i detta avseende. Avräkning bör sålunda vara möjlig _ förutom vid böter och tidsbestämt fängelsestraff — vid sådana relativt tidsobe- stämda påföljder som ungdomsfängelse och internering liksom vid vill- korlig dom med utsatt straff. Vid ådömande av villkorlig dom utan utsatt straff eller skyddstillsyn kan avräkning visserligen inte ske från sådan påföljd. Straffprocessuellt frihetsberövande i mål, vari sådan påföljd ådömts, bör däremot kunna tillgodoräknas den dömde i senare mål.

Avräkning bör enligt kommittén beslutas av domstol i samband med ådömande av påföljden, och avdragets omfattning bör anges i domen. Vid ungdomsfängelse och internering bör avräkningen —— som nu redan sker i Danmark och Norge — tas i beaktande vid beräkning av minimi- och maximitider för omhändertagande i anstalt. Vid villkorligt anstånd med straffs ådömande och vid skyddstillsyn kommer avdraget att ak- tualiseras först vid ett undanröjande av påföljden. Detta bör gälla även om det i domen föreskrivs behandling i anstalt under viss del av prövo- tiden. Redan i den första domen bör emellertid utsägas med vilken tid sådan avräkning får ske, om den ådömda påföljden senare skulle kom- ma att ersättas av påföljd vid vilken avräkning kan ske.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 146 20

4.2.2. Avräkning vid olika former av straffprocessuellt frihetsberövande

Kommittén "anser att varje form av frihetsberövande före dom i princip bör avräknas när påföljden bestäms. Det frihetsberövande som i tiden kan sträcka sig längst, nämligen häktning, är redan avräknings— bart enligt lagstiftningen i samtliga nordiska länder. Med häktning bör i detta sammanhang likställas sådant omhändertagande på anstalt som i vissa fall kan tjäna som ersättning för häktning.

Anhållningstiderna är som regel korta och en regel om avräkning även för sådan tid skulle endast innebära att straffet kan avkortas med ytterligare några få dagar. Även en sådan mindre avkortning är emeller— tid betydelsefull för den som har varit berövad friheten. Kommittén anser därför att man som mönster för enhetliga nordiska bestämmel- ser bör välja den finska och norska regleringen och tillgodoräkna den tilltalade även tid för anhållande. Kommittén menar att sådan avräk- ning i princip bör ske också i de fall då anhållande inte har följts av häktning. Å andra sidan är kommittén medveten om att det i praktiken uppkommer svårigheter att låta varje kort frihetsberövande leda till avräkning. Kommittén anser sig därför inte vilja förorda att Danmark, Finland och Sverige, som nu inte har regler om avräkning av helt korta frihetsberövanden, inför regler om avräkning av tid för anhållande som har varat i mindre än 24 timmar.

Vid rättspsykiatrisk undersökning i brottmål förekommer tvångsvis genomfört frihetsberövande som inte har sin grund i de vanliga straff- processuella tvångsmedlen anhållande och häktning. Sådant frihetsbe-

rövande bör _ liksom f. n. gäller enligt dansk, finsk och norsk rätt —— kunna avräknas efter samma grunder som häktningstid.

4.2.3. Obligatorisk eller fakultativ avräkning

I dansk, finsk och norsk rätt kan avräkningsreglerna sägas vara obligatoriska, medan så inte är fallet enligt svensk rätt.

Enligt kommittén talar flera skäl för att avräkning av tid för sådant frihetsberövande före dom som har berörts i det föregående skall vara obligatorisk vid utdömande av straff. Sålunda kan man från rent prin- cipiella synpunkter hävda att tid, varunder den tilltalade varit berövad friheten i awaktan på lagföring, alltid skall tillgodoräknas honom och inte få fungera som ett tilläggsstraff. Ett tungt vägande skäl är vidare att ett sådant system redan fungerar väl i större delen av Norden. I både Danmark, Finland och Norge har man positiva erfarenheter av obliga— toriska regler om avräkning av frihetsberövande före dom. Den svenska fakultativa regeln däremot kan befaras ha lett till bristande enhetlighet i domstolarnas praxis. Detta är en nackdel som skulle kunna undan- röjas med en fast regel om avräkning. På skäl som nu anförts förordar kommittén en i princip obligatorisk avräkningsregel.

Kommittén diskuterar även om avräkning bör ske helt undantagslöst

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972: 146 . : 21

eller bör kunna underlåtas om särskilda skäl talar emot att den tillta— lade får tillgodoräkna sig tiden för frihetsberövande, t. ex. flyktförsök, undanröjande av bevis eller simulation av sinnessjukdom. Kommittén förordar en helt automatisk regel utan undantag. En sådan regel stäm- mer bäst med principen att man inte bör använda sanktioner mot till- talad som motarbetar lagföringen. Vidare anser kommittén att en un- dantagslös regel är bäst ägnad att skapa rättslikhet i Norden. Kommittén förordar — med den begränsning som tidigare har nämnts i fråga om kortare tid för anhållande än 24 timmar —— att avdrag görs för hela den tid som den dömde har varit berövad friheten före dom efter principen att en dags frihetsberövande motsvarar en dags straff- verkställighet i anstalt. En smidig tillämpning av avräkningsinstitutet förutsätter dock att frihetsstraff som är endast obetydligt längre än tid för avräkningsbart frihetsberövande bör kunna anses verkställt i sin helhet genom frihetsberövandet före dom. I fråga om tidsobestämda påföljder bör avdraget inverka på minimi- och maximitiderna. Vid bötesstraff får domstolen göra en skälighetsbedömning. Fasta skalor för beräkning av avdrag från sådant straff torde inte ha någon funk- tion att fylla. När böter förekommer i kombination med annan påföljd, t.ex villkorlig dom eller skyddstillsyn, bör avräkning inte göras från bötesstraffet utan från den andra påföljden, om denna är av sådant slag att avräkning kan ske, och i annat fall om och när påföljden undanröjs i senare dom.

4.2.4. Avräkning i högre instans

Enligt kommittén finns det risk för att frekvensen av överklagade mål ökar, om rätten att avräkna häktningstid efter underrätts dom ut- vidgas. Detta kan komma att medföra en ökad belastning på åklagar- och domstolsväsendets resurser. Kommittén anser det dock vara princi- piellt oriktigt att begränsa tillströmningen av mål till högre rätt genom restriktiva avräkningsregler. För den som är på fri fot gäller inte några sådana restriktioner. Den häktade är således med en sådan ordning be- tydligt sämre ställd än den som är på fri fot. Kommittén förordar där— för, att avräkning av häktningstid i högre instans skall vara obligatorisk och ske utan hänsyn till resultatet av användningen av rättsmedel.

4.2.5. Avräkning av frihetsberövande i utlandet

I samband med lagföring för brott kan också uppkomma fråga om avräkning av frihetsberövande som på grund av brottet har ägt rum utomlands. Detta blir särskilt aktuellt vid lagföring efter utlämnings- förfarande.

I samband med begäran om utlämning för brott kan sålunda den som i annat land begärs utlämnad bli omhändertagen i det landet i avbidan på prövning av utlämningsfrågan eller verkställighet av utläm-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 146 22

ningsbeslut. Sådant omhändertagande kan på grund av efterlysning ske redan innan framställning om utlämning görs. Frihetsberövande av detta slag kan bli långvarigt, upp till flera månader. Lagföring för brott kan även överföras från ett land till ett annat utan samband med ut- lämningsförfarande. Också i sådana fall kan den misstänkte ha varit be- rövad friheten i annat land än domslandet på grund av misstanke om brottet.

Frihetsberövande i utlandet på grund av misstanke om det brott som senare leder till ådömande av påföljd i det egna landet bör enligt kom- mitténs uppfattning i princip avräknas efter samma grunder som gäller för anhållande eller häktning som har verkställts i domslandet. De straffprocessuella frihetsberövanden som förekommer i utomnordiska länder kan emellertid skilja sig avsevärt från vad Som gäller inom Nor- den. Kommittén anser därför att man inte bör ställa upp någon gene- rell regel om att straffprocessuellt frihetsberövande i utlandet skall av- räknas efter samma precisa regler som bör gälla för inhemskt frihets- berövande. Kommittén förordar i stället att avräkningsreglerna på grund av de skiftande förhållanden som kan förekomma i sådana fall skall medge avräkning i skälig omfattning. Därvid förutsätter dock kommit— ' tén, att frihetsberövande, som har skett i annat nordiskt land, med hän- syn till den nordiska rättslikheten på området regelmässigt avräknas fullt ut i enlighet med den förut förordade obligatoriska avräkningsre- geln. Detsamma bör gälla sådant frihetsberövande i utomnordiskt land som har varit likartat med det frihetsberövande som äger rum i de nor- diska länderna efter anhållnings- eller häktningsbeslut.

4.3. Avräkning av häktningstid efter dom som sedermera vinner laga kraft

Som en konsekvens av förslaget om obligatorisk avräkning av häkt- ningstid före dom bör enligt kommittén följa att också häktningstid efter dom som sedermera vinner laga kraft tillgodoräknas den dömde vid verkställighet av frihetsstraff. Sådan avräkning bör ske utan krav på bindande förklaring av den dömde att han avstår från fullföljd i målet.

Vidare bör den som vid fullföljd av talan till högre instans får avslag på sin begäran 'att få målet upptaget till prövning få räkna häktnings- tid efter dom i lägre instans som strafftid. Detta får enligt kommittén anses som en nödvändig följd av den föreslagna regeln att den som fullföljer talan utan framgång får straffet reducerat med häktningstiden.

5. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att det för svensk del krävs vissa lagändringar för att NSRK:s rekommendationer skall kunna föl-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 146 23

jas. I promemorian läggs fram förslag till ändringar i BrB och behand- lingslagen. Dessutom diskuteras vissa frågor om verkan av nöjdförkla- ring, när domen innehåller beslut om avräkning av häktningstid o. (1.

5.1. BrB

I promemorian föreslås att tillämpningsområdet för 33 kap. 3 & BrB utvidgas i enlighet med NSRK:s rekommendationer. Avräkning bör således kunna ske -— förutom vid böter, fängelse på viss tid, suspen- sion eller disciplinstraff — även vid villkorlig dom, skyddstillsyn, ung- domsfängelse och internering. Vidare bör det vara möjligt att tillgodo- räkna den dömde inte bara häktningstid utan även tid för anhållande. Anhållningstid bör avräknas, även om anhållande inte har följts av häktning. Däremot bör _ som framhållits i betänkandet — helt korta frihetsberövanden inte föranleda avräkning. För Sveriges del bör en så- dan begränsning medföra att de former av frihetsberövande som kan ha föregått beslut om anhållande inte blir avräkningsbara. Kvarstan- nande för förhör enligt 23 kap. 9 & RB och sådant gripande som av- ses i 24 kap. 7 & samma balk bör sålunda inte tillgodoräknas den till- talade. Tid för anhållande bör dock alltid avräknas, även om den

' anhållne har frigetts efter att ha varit anhållen endast kort tid.

Tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik med stöd av 9 % lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål bör enligt promemorian likställas med häktning.

Avräkning bör ske för frihetsberövande som den tilltalade har varit underkastad med anledning av misstanke om brott som omfattas av domen. Det bör sålunda, liksom f. n. gäller i fråga om avdrag för häkt- ningstid, vara möjligt att avräkna frihetsberövande även om den tillta- lade frikänns från ansvar för den gärning som har föranlett frihetsbe- rövandet men i samma mål döms för annat brott.

Avräkning bör i enlighet med vad kommittén har föreslagit vara obligatorisk.

Promemorian ansluter sig till NSRK:s förslag att avdrag bör göras för hela det frihetsberövande som har föregått dem efter principen att en dags frihetsberövande motsvarar en dags straffverkställighet i an- stalt. Om frihetsstraffet är endast obetydligt längre än det frihetsberö- vande som skall avräknas, bör det dock liksom f. n. kunna anses verk— ställt i sin helhet genom frihetsberövandet före domen. När det gäller ungdomsfängelse och internering bör avdraget bestämmas i domen och sedan inverka vid fastställandet av minimi- och maximitidema för vård i anstalt. I fråga om villkorlig dom och skyddstillsyn bör det anges i domen hur lång tid som skall avräknas. Som har framhållits 'i kom- mitténs betänkande kan avräkning i dessa fall dock inte ske från den nämnda påföljden utan först om påföljden undanröjs och den vill-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 146 24

korliga domen eller skyddstillsynen därvid ersätts med sådan påföljd vid vilken avräkning kan göras. I det senare målet bör den dömde få räkna sig till godo det tidigare frihetsberövandet. Denna ordning bör gälla även i fall då domstolen i domen på skyddstillsyn har förordnat om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 & BrB. Vid bötesstraff bör dom- stolen reducera böterna med vad som kan anses skäligt. Ådömes mer än en påföljd i samma mål (1 kap. 5 och 6 åå, 27 kap. 2 5 och 28 kap. 2 & BrB), bör det ankomma på domstolen att med hänsyn till omständig- heterna i det enskilda fallet förordna från vilken påföljd avräkning skall ske.

I enlighet med kommitténs förslag bör den dömde tillgodoräknas häktningstid efter lägre rätts dom och fram till dom i högre instans efter samma principer som gäller för avräkning i första instans. Högre rätt bör sålunda medge avdrag för häktningstid utan hänsyn till resul- tatet av den fullföljda talan.

Som en konsekvens av förslaget att frihetsberövande före dom skall kunna avräknas också vid utdömande av villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering föreslås i promemorian att 33 kap. 3 & andra stycket BrB ändras så att högre rätt blir skyldig att avräkna påbörjad verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse, internering eller anstaltsbehandling vid skyddstillsyn, när påföljden ändras till någon av de påföljder från vilka häktningstid rn. m. skall räknas av enligt huvud- regeln i kommitténs förslag.

1 svensk rätt saknas uttryckliga bestämmelser om avräkning av fri- hetsberövande i utlandet på grund av misstanke om brott för vilket påföljd senare ådöms här i landet. Det torde vara tveksamt om 33 kap. 3 & BrB är tillämplig i sådana fall. Det föreslås i promemorian att i nämnda paragraf införs en bestämmelse som reglerar frågan om av- räkning av straffprocessuella frihetsberövanden utom riket. Sådan av- räkning bör enligt promemorian ske i den utsträckning som anges i kommittébetänkandet. Detta innebär att sådant frihetsberövande i an- nat nordiskt land som motsvarar anhållande, häktning eller tvångsintag— ning på psykiatrisk klinik för rättspsykiatrisk undersökning skall avräk- nas fullt ut, om den omhändertagne döms här i landet för det brott som har föranlett frihetsberövandet samt att frihetsberövande i annan främ- mande stat skall avräknas i skälig omfattning.

5.2 Behandlingslagen .

I fråga om 16 % behandlingslagen föreslås i promemorian den ändringen att strafftiden, när den dömde hålls häktad i målet, räknas från den dag då domen meddelades. Den särskilda regeln om verkan av nöjdförklaring som avges inom tio dagar efter domen blir då över- flödig och bör utgå. Om 16 & ändras på detta sätt, kommer häktnings-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 146 25

tid efter dom som sedermera vinner laga kraft att automatiskt inräk- nas i strafftiden oberoende av nöjdförklaring. Beträffande 19 och 22 55 behandlingslagen föreslås vissa följdänd- ringar som är betingade av de föreslagna ändringarna i 33 kap. 3 & BrB.

5.3. Verkan av nöjdförklaring

De föreslagna ändringarna av avräkningsreglerna ger anledning till vissa överväganden i promemorian rörande verkan av nöjdförklaring avseende dom som innehåller beslut om avräkning av häktningstid m. m.

Nöjdförklaring enligt 5 % behandlingslagen avser fängelse, ungdoms- fängelse eller internering och innebär att den dömde förklarar ”att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden och medgiver att den må verkställas”. Den som avger nöjdförklaring är oförhindrad att fullfölja talan mot domen beträffande annan påföljd eller rättsverkan som har ådömts honom, t. ex. förverkande av egen- dom, avsättning eller förvisning. I fråga om förvisning kan nöjdförkla- ring avges enligt 48 & utlänningslagen (1954: 193).

Enligt gällande rätt får nöjdförklaring enligt 5 & behandlingslagen anses omfatta även sådant beslut om avräkning av häktningstid som med stöd av 33 kap. 3 & BrB har meddelats vid ådömande av fängelse. Den ”ådömda påföljden” är således i detta sammanhang vad som åter— står efter avräkningen. Om den föreslagna utvidgningen i 33 kap. 3 & BrB genomförs, får nöjdförklaring enligt 5 & behandlingslagen samma innebörd vid ungdomsfängelse och internering som den f.n. har vid fängelse, dvs. beslut om avräkning kommer inte att kunna överklagas om nöjdförklaring har avgetts. Detta är enligt promemorian en lämp— lig lösning.

Enligt 38 kap. 1 & BrB kan den som har ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn avge nöjdförklaring i vad gäller den ådömda påföljden. I paragrafen föreskrivs att nöjdförklaringen skall avse även böter som har ådömts med stöd av 27 kap. 2 & eller 28 kap. 2 & BrB liksom före- skrift om anstaltsbehandling vid skyddstillsyn.

Enligt promemorieförslaget kommer avräkningsregeln vid villkorlig dom eller skyddstillsyn att få en annan innebörd än vid övriga påfölj- der. I domen kommer att förordnas att viss tid skall tillgodoräknas, om och när den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjs och ersätts med annan påföljd vid vilken avräkning kan ske. En förklaring av den dömde att han är nöjd med domen ”i vad gäller den ådömda påföljden” kan i det här fallet knappast anses omfatta avräknings- beslutet. Detta har ju ingen inverkan på den ådömda påföljden utan får betydelse först om påföljden undanröjs.

När det gäller avräkningsbeslut i samband med villkorlig dom eller

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 146 26 skyddstillsyn, bör sålunda enligt promemorian den som är missnöjd en- bart med beslutet kunna förklara sig nöjd med den ådömda påföljden men ändå fullfölja talan mot domen såvitt avser avräkningsbeslutet. Ett sådant resultat bör kunna nås utan ändring av 38 kap. 1 & BrB.

5.4. Övergångsbestämmelser

I promemorian föreslås att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1972.

De nya bestämmelserna i 33 kap. 3 & BrB om domstols avräkning av frihetsberövande före dom bör enligt promemorian tillämpas också i fråga om frihetsberövande som har ägt rum i mål som anhängiggjorts men ej avgjorts före lagens ikraftträdande. Däremot bör de nya be- stämmelserna inte tillämpas i fall då efter ikraftträdandet uppkommer fråga om undanröjande av villkorlig dom eller Skyddstillsyn som har ådömts genom dom meddelad före ikraftträdandet och den dömde va- rit berövad friheten i det mål vari påföljden ådömts. Frihetsberövan- den i mål som avgjorts före ikraftträdandet bör inte heller beaktas av internerings- och ungdomsfängelsenämnden vid beslut rörande minimi- och maximitider för internering eller ungdomsfängelse. Vad som nu sagts torde inte kräva någon särskild bestämmelse.

Bestämmelserna i 16 & behandlingslagen bör enligt promemorian till- lämpas i sin äldre lydelse, när efter ikraftträdandet uppkommer fråga om verkställighet av dom som har meddelats före ikraftträdandet. En särskild övergångsbestämmelse härom bör enligt promemorian tas upp i den nya lagstiftningen.

6. Remissyttrandena

H u v u d 1 i n j e r n a i NSRK:s förslag och i departementsprome- morian om en obligatorisk och fullständig avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden från ådömda straff tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att det är en klar nackdel vid sam- arbetet mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet av straff att avräkningsreglerna är olika i de olika länderna. Det är därför bety- delsefullt att det skapas enhetliga bestämmelser på detta område. Styrel- sen anser i likhet med NSRK att det finns ytterligare två tungt vägande skäl för de föreslagna avräkningsreglerna. Det ena är att tillämpningen av dem inom landet kan väntas bli enhetlig, och det andra att en obli- gatorisk avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden kommer att te sig mera tillfredsställande från den dömdes synpunkt. Vidare fram- håller styrelsen att antalet nådeärenden i vilka den dömde begär att häktningstid skall avräknas kan väntas bli ytterst litet.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1972: 146 27

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att de nuvarande bestäm- melserna är olämpliga även bortsett från önskvärdheten av enhetliga regler inom Norden. En fakultativ avräkning efter skälighetsbedömning leder i alltför hög grad till oenhetlighet och kan därför uppfattas som godtycklig. SärSkilt oskäligt ter det sig att den dömde, när han över- väger om han skall överklaga till högre rätt, måste kalkylera med att han därigenom kan få frihetsberövandet förlängt därför att den längre häktningstiden inte alltid avräknas. Det är inte tillräckligt att domsto- larna vid Straffmätningen ofta kan nå samma faktiska resultat utan av- räkning. Påföljdens syfte är att påverka den dömde och andra. Därför är det väsentligt att den också upplevs som rättvis. Detta når man en- ligt hovrätten endast om straffprocessuella frihetsberövanden obligato- riskt och fullständigt avräknas från frihetsstraff.

Kritiska synpunkter förs fram av överåklagaren i "Malmö, Föreningen Sveriges polismästare och kriminalvårdsnämndens ordförande som har reserverat sig mot nämndens yttrande.

Överåklagaren i Malmö anser att dcn tid som går åt för slutförande av förundersökning och rättegång i ett brottmål i stor utsträckning är beroende av den misstänktes vilja att medverka till utredningen. Ten- densen att försöka försvåra förfarandet genom att neka och undanröja bevis har år för år blivit alltmer uttalad. Vetskapen om att häktnings- tid helt eller delvis inte kommer att avräknas har varit ett återhållande moment. Om avräkning blir obligatorisk, försvinner detta. Den miss- tänkte har allt att vinna och intet att förlora på att försvåra utred- ningen. Förundersökningarna kommer att bli mer tidskrävande. Polisens utredningsavdelningar hinner med färre utredningar, och uppklarings- procenten kommer att sjunka. När risken för påföljd minskar, minskar också betänkligheterna mot att begå brott. Faran för att detta skall leda till en accelererad stegring av brottsligheten är påtaglig." En sådan ut- veckling kan endast mötas med kostnadskrävande personalförstärk— ningar inom polis-, åklagar— och domstolsväsendet.

Föreningen Sveriges polismästare godtar förslaget såvitt gäller utvidg- ning av området för avräkning men motsätter sig tanken på obligato- risk avräkning. Föreningen anser att de nuvarande fakultativa avräk- ningsreglerna motsvarar vad som i det allmänna rättsmedvetandet upp- fattas som rätt och riktigt. Har den tilltalade fördröjt utredningen t. ex. genom att förvanska bevis eller dylikt, skulle det uppfattas som stö- tande om därav föranlett processuellt frihetsberövande får avräknas. Obligatorisk avräkning kommer enligt föreningen att med stor sanno- likhet försvåra polisens utredningsarbete. Vetskapen om att anhållande och häktning kan ske och att avräkning inte brukar förekomma, om frihetsberövandet har förlängts på grund av den misstänktes förvållande. är en viktig faktor när det gäller att påverka en misstänkt att samarbeta vid förundersökningen.

• Sida 28
•  Original

Prop. ]972: 146 23

Ordföranden i kriminalvårdsnämnden påpekar att NSRK visserligen konstaterat, att anhållande och häktning till sitt syfte är processuella åt- gärder, men i fortsättningen har bortsett från detta förhållande. Inte heller i departementspromemorian redovisas någon närmare prövning från processrättsliga synpunkter. NSRK:s rekommendationer och pro— memorieförslaget innebär att man i Sverige skall lagfästa en ordning som har utvecklats i praxis i Norge och i viss mån även i Danmark vid sidan om där gällande lagstiftning. Som motiv anförs främst att nor- disk enhetlighet är önskvärd. Den enhetlighet som man eftersträvar sy- nes emellertid väsentligen vara av formell art. För att man skall tillska- pa en ordning som för den enskilde ter sig likartad i de olika länder- na krävs uppenbarligen att man jämför och prövar utformningen, inne- börden och användningen av dessa frihetsberövanden inpassade i det processuella förfarandet i de olika länderna. Någon utredning i dessa hänseenden föreligger inte. Reservanten erinrar vidare om att utform- ningen av reglerna om straffprocessuella tvångsmedel är ett resultat av en lång rättsutveckling. Erfarenheterna av tillämpningen av gällande reg— ler måste betecknas som goda. De straffprocessuella tvångsmedlen utgör hjälpmedel i förfarandet för att utreda förekomsten av brott samt för att genomföra lagföring och ålägga straffrättslig påföljd. Den mest ingri— pande åtgärden, häktning, har till syfte bl. a. att, om så är nödvändigt, göra den misstänkte mera benägen att medverka under förfarandet. NSRK har såtillvida rätt i sina uttalanden, att den som blir föremål för åtgärden upplever den som ett straff, att frihetsberövandet sker un- der liknande former som ett frihetsstraff och att åtgärden inte skulle ha vidtagits om brottet inte hade begåtts. När åtgärden sätts in på nå- gon av de grunder som anges i häktningsförutsättningarna, uppfattas åtgärden emellertid av den som berörs av den främst som ett korrektiv mot det sätt på vilket han förhåller sig till det judiciella förfarandet. !. systemet ligger att syftet med åtgärden tillgodoses inte endast genom frihetsberövandet utan till stor del redan på det preventiva planet. En- ligt reservanten ingår den fakultativa avräkningen av häktningstid i rå- dande system och bidrar därvid till att upprätthålla effekten av häkt- ningen som tvångsmedel. En reform som innebär att avräkning av häkt- ning blir obligatorisk måste få till resultat att häktningens användbar- het som tvångsmedel försvagas. Det är svårt att bedöma i vilken grad detta kommer att ske, men det kan befaras att häktningens funktion som tvångsmedel för att främja den brottsliges medverkan i förfaran- det kommer att nära nog försvinna beträffande en del av det klientel som redan har allvarlig brottslig belastning. Sådana personer kommer sannolikt att betrakta en häktning som ett önskvärt påbörjande av det straff som kan förutses. Den föreslagna reformen är därför enligt re— servanten ägnad att försämra möjligheterna att tillfredsställande beivra brottsligheten i vårt land. Att det närmast gäller den grövre brottslig-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 146 29

heten inger särskilda betänkligheter. Enligt reservanten medför den fö- reslagna ändringen av principerna för avräkning av häktningstid klara nackdelar. Med hänsyn härtill är ändringen inte tillräckligt motiverad av det begränsade intresse som den har för den nordiska straffverk- ställigheten. Man kan vidare fråga sig om materialet i nådeärenden er- bjuder tillräckligt underlag för slutsatser om bristande enhetlighet i domstolspraxis. Vid prövning av påföljd måste ett visst utrymme för varierande bedömningar godtas. Om ett verkligt behov av större enhet- lighet föreligger, kan man utnyttja möjligheterna att få till stånd "väg- ledande avgöranden i högsta instans.

I några yttranden tas upp frågor som rör a n d r a v e r k ni 11 g a r av den föreslagna reformen. Överåklagaren i Stockholms distrikt beto- nar, att det måste noga följas upp att de nya avräkningsreglerna inte medför att anhållnings- och häktningsinstituten utnyttjas i utsträckt om- fattning. LO framhåller att den föreslagna lagstiftningen inte får med— föra att domstolarna tillgriper häktning i större utsträckning än hittills. Kriminalvårdsstyrelsen utgår ifrån att häktningsinstitutet även i fort- sättningen tillämpas med hittillsvarande restriktivitet och att mål" mot häktade handläggs med samma skyndsamhet som nu. Styrelsen, som godtar NSRK:s bedömning att det finns en risk för att antalet över- klagade mål ökar, erinrar om att en sådan ökning också medför en för- längning av häktningstiderna. Styrelsen understryker att man måste ta med i beräkningen att detta får konsekvenser för häktesorganisationen. Antalet platser på de s.k. allmänna häktena är dimensionerat efter en tillströmning enligt nu gällande regler. Dessa häkten kan inte utan vidare byggas ut, i varje fall inte utan betydande kostnader. Även om behovet av platser på fångvårdsanstalterna kommer att minska något genom de föreslagna reglerna, kompenserar detta inte utan vidare den befarade bristen på häktcsplatser, eftersom häktad enligt 24 kap. 22 & RB skall förvaras i allmänt häkte. Enligt styrelsen finns det därför syn- nerlig anledning att aktualisera frågan om hur behovet av ett ökat antal häktesplatser skall tillgodoses. En väntad förlängning av häktningstii derna ger också förnyad aktualitet och ökad tyngd åt styrelsens yrkan— den om bättre personella vårdresurser vid häktena.

Även LO anser att antalet överklagade mål kommer att öka. Det är därför nödvändigt att häktesorganisationen, som redan är hårt an- strängd, ses över och att erforderliga medel ställs till förfogande. Resurser i form av kurators- och assistentpersonal saknas, varför vårdpersonalen, förutom att den ofta arbetar i hårt nerslitna lokaler, tyngs av en orimligt stor arbetsbörda. Det sociala rehabiliteringsarbetet bör enligt LO kunna påbörjas redan under häktningstiden oavsett den slutliga utgången i må- let.

Förslaget att utvidga tillämpningsområdet' för avräk- ning till de relativt tidsobestämda påföljderna u n g (1 o rn 5 f ä n g e l s e

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972: 146 30

och i n t e r n e r i n g godtas av de remissinstanser som yttrar sig i fri-.- gan.

Ifråga om avräkning vid villkorlig dom och skyddstill- s y n är meningarna delade. Förslaget godtas av bl. a. hovrätten för Ned- re Norrland, kriminalvårdsstyrelsen och SACO. Hovrätten anser emel- lertid att regeln om avräkning vid villkorlig dom och skyddstillsyn bör tas upp i en särskild bestämmelse i 33 kap. 3 & BrB. Regeln kunde ut- formas så att i de fall domstolen med tillämpning av 34 kap. BrB dö- mer till fängelse, ungdomsfängelse eller internering i stället för tidigare meddelad villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn, förordnande skall meddelas om att vad den dömde har undergått i form av frihetsberö- vande före den tidigare domen skall avräknas. Det räcker då att dom- stolen vid villkorlig dom eller skyddstillsyn i domen anger hur lång tid den dömde har varit underkastad frihetsberövande. Kriminalvårdsstyrel- sen utgår ifrån att häktningstid inte i något fall skall kunna avräknas från anstaltsbehandling som ingår i skyddstillsyn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avvisar bestämt den föreslagna avräkningsregeln vid villkorlig dom och skyddstillsyn. Enligt hovrättens mening bör Sverige ta avstånd från den även om därigenom en skillnad skulle uppstå mellan de nordiska länderna. Hovrätten framhåller att när domstol dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn såväl domstolen som den dömde är övertygad om att påföljden skall lyckas. Det vore ett missgrepp att i detta skede föra in något om vilken avräkning som skall göras, om påföljden senare måste undanröjas. Något beslut om av- räkning bör inte meddelas förrän ett förverkande blir aktuellt. Det före- kommer att domstol i domskälcn åberopar häktningen som motiv för att i det särskilda fallet tillämpa kriminalvård i frihet. Det är enligt hov- rätten inte förenligt med detta att samtidigt tala om att häktningstiden skall avräknas från ett eventuellt framtida fängelsestraff. Det enda syftet med att ange avräkningen i den första domen är att för framtida bruk bevara kunskapen om häktningstidens längd. Detta är emellertid en uppgift för rättsväsendets informationssystem.

Även interneringsnämnden och domareföreningen är kritiska mot för- slaget i denna del. Interneringsnämnden ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger att i dessa fall tillämpa obligatorisk avräkning. Om skydds- tillsyn tillgrips för att den åtalade har varit häktad och sedan skyddstill— synen undanröjs i samband med att annan påföljd ådöms, kan ett till— godoräknande av häktningstid i det första målet sägas ske två gånger. Enligt interneringsnämndens mening bör övervägas om inte frågan om tillgodoräknande skall få avgöras efter en skälighetsbedömning i sam- band med att påföljden undanröjs enligt 27 kap. 6 &, 28 kap. 9 5 eller 34 kap. 1 5 3 BrB. lnterncringsnämnden påpekar att den i promemorian föreslagna ordningen inte leder till att häktningstid, som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn, alltid blir tillgodoräknad vid senare

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 146 31

verkställighet av annan påföljd. Om domstol i ett senare mål, i stället för att undanröja påföljden, dömer särskilt till påföljd med tillämpning av 34 kap. 1 & 2 BrB, blir häktningstiden inte. tillgodoräknad. Detsamma gäller i fall då bestämmelserna i 34 kap. 12 eller 13 % BrB är tillämp— liga.

Domareföreningen erinrar om att tyst avräkning äger rum vid kanske flertalet av ifrågavarande domar. I vissa fall är ett visst frihetsberövande en förutsättning för att inte döma till strängare påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn. Mycket ofta tar domstolen hänsyn till frihetsberö- vandet, när det gäller att avgöra om någon ”tilläggspåföljd”, anstalts- behandling eller böter, är motiverad. Enligt domareföreningen är det lämpligast och mera ägnat att skapa förståelse för domstolens avväg- ningar, om hänsynstagande till frihetsberövande _— utan uttrycklig av- räkning — kan ske i samband med den första domen. Man skulle emel- lertid ändå ta hänsyn till frihetsberövandet, när ny påföljd bestäms i en senare dom.

Förslaget att utvidga avräkningsreglernas tillämpning även till tid för a n h ål l a n d e tillstyrks av bl. a RÅ, hovrätten för Nedre Norrland, domareföreningen och Föreningen Sveriges åklagare. Enligt RÅ saknas anledning att skilja mellan anhållande och häktning. Omständigheter som den misstänkte ofta inte kan påverka avgör om anhållande består en dag eller närmare två veckor. RÅ framhåller i detta sammanhang vikten av att den myndighet som skall bestämma eller verkställa av- räkningen har ett tillförlitligt underlag till sitt förfogande. I fråga om tid för anhållande anser RÅ att uppgift bör lämnas av åklagaren i stäm- ningsansökan. Hovrätten för Nedre Norrland anser att anhållandetider som understiger 24 timmar inte skall få avräknas. Som skäl härför åbe- ropar hovrätten, dels att avräkning av kortare tid än ett dygn inte torde fylla någon funktion vid straffverkställighetcn utan endast vålla tillämp- ningssvårigheter, dels att gränsdragningen mot ej avräkningsbara frihets— berövanden eljest ter sig svårförståelig. Domareföreningen förordar sam- ma begränsning i fråga om avräkning av tid för anhållande. Föreningen Sveriges åklagare föreslår i detta hänseende att tiden för anhållande räknas från dagen efter den då beslut om anhållande meddelas eller verkställs vid anhållande enligt 24 kap. 6 & RB.

Interneringsniimnden ställer sig tveksam till förslaget att tid för an- hållande skall kunna avräknas, främst med hänsyn till de praktiska svå— righeter som kan väntas komma upp i tillämpningen. Anhållande beslu— tas inte av domstol och torde inte sällan förekomma utan samband med att den misstänkte häktas. Ofta kan det dröja avsevärd tid från det att anhållningsbeslutet hävs till dess att åtal väcks. Ovisshet kan uppstå om det brott för vilket åtal väcks är detsamma som det vilket har föranlett anhållandet. Det kan enligt interneringsnämndens mening inte anses vara en angelägenhet av synnerlig vikt att den korta tid det här är fråga om

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 146 32

tillgodoräknas. Förslaget medför ändå att straffprocessuellt frihetsberö- vande i åtskilliga sammanhang inte kan tillgodoräknas den dömde. Lik- nande synpunktcr framför en ledamot i kriminalvårdsnämnden i ett sär- skilt yttrande. Enligt detta yttrande bör endast häktningstid få avräknas.

Förslaget att ta med intagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och övervakning i anstalt som ersättning för häktning bland de frihets- berövanden för vilka avräkning skall ske godtas av bl.a. internerings— nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att 33 kap. 3 % BrB inte bör belastas med en hänvisning till 9 5 lagen om rättspsykiatrisk un- dersökning i brottmål. De fall det här gäller är så sällan förekommande att det torde vara tillräckligt att i sistnämnda lagrum ta in en särskild föreskrift i vilken anges att vad som är stadgat om avräkning av tid för häktning skall gälla också om tid på rättspsykiatrisk klinik. Hovrättten anser det inte vara motiverat att göra avräkningför övervakning som er- sätter häktning, inte ens om övervakningen skett i anstalt. Vad som vid sidan av ungdomsvårdsskola avses med anstalt är enligt hovrätten alltför obestämt för att uttrycket skall kunna läggas till grund för avräkning.

Domareföreningen anser att konsekvensen kräver att även frihetsbe- rövande enligt 28 kap. 11 & BrB avräknas från frihetsberövande påföljd "som kan komma att ädömas i anledning av ingripandet. SA CO redovi— sar samma uppfattning och förordar att avräkning bör kunna ske även vid de tillfällen då ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämn- den har förordnat om omhändertagande, innan påföljd ådöms. Hovrät— ten för Nedre Norrland erinrar om att som tvångsmedel mot krigsman kan tillgripas förvarsarrest enligt 6 kap. militära rättegångslagen. Hov- rätten ifrågasätter om inte förvarsarrest bör hänföras till den katerogi av frihetsberövanden som skall avräknas.

Flertalet remissinstanser godtar förslaget att a v r ä k n in g s k al 1 g 6 r a s a v d 0 m stole n. RÅ, hovrätten för Nedre Norrland, krimi- nalvårdsstyrelsen och interneringsnämnden förordar att det uttryckligen föreskrivs i lagtexten, att domstolen skall ange den tid som har avräk- nats i månader och/eller dagar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot anser att avräkningen bör förläggas till verkställighetsstadiet. Så länge en avräkning innehåller något moment av skälighet är domstolens medverkan behövlig, men när så inte längre är fallet har enligt hovrätten avräkning genom föreskrift i domen bestämda nackdelar. Om något fel uppkommer vid uträknan- det, är det betydligt svårare att få det rättat än om avräkningen görs direkt på grund av föreskrift i en lag om strafftidsberäkning. Enligt hov- rättens mening är det principiellt oriktigt att låta en obligatorisk avräk- ning förbli infogad i dömandet. Avräkningen bör frigöras från domen och handläggas administrativt vid sidan om denna. I och för sig kan den naturligtvis ändå utföras av domstolen. Men bättre är otvivelaktigt

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 146 33

att avräkningen flyttas till den myndighet som i allmänhet handlägger beräkning av strafftid. Ett särskilt skäl till detta är att en obligatorisk avräkning bör kunna inordnas i rättsväsendets informationssystem som ett led i en automatisk strafftidsberäkning. Innan några regler om av- räkning antas bör det enligt hovrätten undersökas i vad mån avräkning- en kan utföras genom automatisk databehandling och vilka krav detta ställer på bestämmelserna i ämnet.

Några remissinstanser påpekar att det bör framgå direkt av lagtexten att domstol kan förordna att frihetsstraff skall a n s e s v e r k s t ä 1 1 t i sin h elh et även om frihetsberövandet har varit något kortare än straffet. .

I ett par yttranden tas upp frågan från vilken påföljd avräkning skall ske, om fle ra p åf ö 1 j (] er ådöms i samma dom. Enligt hovrätten för Nedre Norrland skulle det vara av värde om ett klarläggande mo- tivuttalande gjordes i frågan vilken påföljd som skall prioriteras vid av- räkningen. Advokatsamfundet ifrågasätter om inte förslaget bör ändras så att avräkning alltid skall ske från fängelse, om sådant straff ådöms jämte annan påföljd, i varje fall om den andra påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att det mellan gällande lagtext och förslaget föreligger den skillnaden att den gällande lagtexten hänför sig till mål i vilket någon har hållits häktad, medan förslaget av- ser brott som omfattas av domen. Enligt hovrätten överensstämmer inte dessa begrepp. Det är inte säkert att domen alltid omfattar det brott för vilket häktningen ursprungligen har skett. Åklagaren kan ha avstått i den del som föranledde häktningen och vidhållit sin talan i målet i annan del som inte fanns angiven bland häktningsskälen. I ett sådant fall synes man enligt hovrätten inte kunna undvara begreppet ”samma mål”. Ad- vokatsamfundet framför liknande synpunkter och tillägger att domsto- len, i det fall att misstanke om visst brott inte har lett till åtal, endast bör pröva frågan om den tilltalade har varit misstänkt för det åtalade brot- tet under tid då han har varit berövad friheten och således inte om misstanken för det åtalade brottet har varit anledning till frihetsberö— vandet.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att införandet av en regel om obligatorisk avräkning kommer att medföra berättigade anspråk på att avräkning skall göras även på bötesstraff, exempelvis i den situationen, där den tilltalade frikänns från ansvar för grov stöld för vilken han har varit häktad men i samma mål döms till böter för olovlig körning. 1 den mån de nya reglerna får en sådan verkan blir det enligt hovrätten betyd— ligt mer angeläget än för närvarande att flera åtal mot en tilltalad förs samman i ett och samma mål. Som forum- och kumulationsreglerna i RB för närvarande tillämpas kan det ofta bero på en slump om lagföring för bötesbrott sker i samma mål som det i vilket den tilltalade har varit be-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 146 34

rövad friheten. Detta kan med de nya avräkningsreglerna ge otillfreds- ställande resultat. Sådana konsekvenser kan enligt hovrätten motver- kas antingen genom en skärpning av kumulationsreglerna eller genom in- förande av regler som ger möjligheter till korrigering på verkställighcts- stadiet efter mönster av bestämmelsen i 34 kap. 10 % BrB. Förhållandet mellan verkställighet av dom i ett mål och häktning i ett annat diskuteras i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den framlagda utred— ningen är otillräcklig på det sättet att den endast behandlar det enkla fallet av avräkning i ett mål. De praktiska svårigheter som domstolar och verkställighetsmyndigheter ställs inför sammanhänger emellertid med kollisionen mellan verkställighet och straffprocessuellt frihetsberövande i olika mål. Reglerna härom har "nära samband med de frågor som be- handlas i betänkandet och departemcntspromemorian, och man bör en— ligt hovrätten inte förbise att förslaget får återverkningar även i sådana situationer. Den nuvarande ordningen som innebär att tillåtligheten av samtidig straffverkställighet och häktning beror på vilken av åtgärderna som kommer först kan inte anses godtagbar. Reglerna måste ändras om man genomför obligatorisk avräkning, eftersom häktningstid annars kan komma att räknas dubbelt i vissa fall. För närvarande undviks detta genom att domstolarna inte avräknar häktningstid som har sammanfallit med straffverkställighet i annat mål. Enligt hovrätten måste en regel om obligatorisk avräkning förenas med ett obligatoriskt undantag på denna punkt. Hovrätten diskuterar möjligheten av ett förbud mot samtidig straffverkställighet och häktning men stannar för att föreslå en regel av rakt motsatt innebörd. Avräkningsreglerna måste då förses med undan-- tag så att dubbelräkning inte kan förekomma. Det ligger enligt hovrät- ten i sakens natur att häktningen medför processuellt betingade in- skränkningar i de friheter som kan medges den intagne som ett led i be— handlingen. Hovrätten föreslår att 37 & första stycket behandlingslagen upphävs. Härigenom uppnår man först och främst att man kan häkta den intagne utan att hans intresse av att få tillgodoräkna sig verkställig- hetstid behöver åsidosättas. Genom häktningen blir RB:s regler om snabbare handläggning tillämpliga. Behovet av de villkorliga häktnings- besluten bortfaller också. Med lagändringen Vinner man enligt hovrätten åtminstone i de viktigaste fallen detsamma som med en mera generell bestämmelse, nämligen en snabbare handläggning av nya åtal för grövre brott i fall då den tilltalade är intagen för verkställighet på fångvårds- anstalt. ' Kriminalvårdsrtyrelsen föreslår att avräkningsregeln förses med ett undantag för samtidig straffverkställighet av samma innebörd som det hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat. Ungdomsfängelsenämnden finner det angeläget att bibehålla möjlig- heten till verkställighet under häktningstid, eftersom den misstänkte i

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 146 35

annat fall kan komma i sämre situation än enligt nuvarande lagstift- ning. Så blir enligt ungdomsfängelsenämndcn fallet t. ex. om den miss- tänkte frikännes i häktningsmålet eller döms till skyddstillsyn eller vill- korlig dom. Detta kan undvikas om en verkställbar dom ges prioritet vid tillgodoräknandet av häktningstid.

Enligt interneringsnämnden måste häktningstid kunna tillgodoräknas även i de fall, då domstol med tillämpning av 34 kap. 1 & 1 BrB för- ordnar att tidigare ådömd internering skall avse även annat brott. Det- samma gäller beträffande ungdomsfängelse och kan bli aktuellt även vid andra påföljder. 33 kap. 3 & BrB bör enligt interneringsnämnden avfattas så att det framgår att sådana fall omfattas av stadgandct. In- terneringsnämnden diskuterar särskilt det fallet att domstol beträffan- de internerad som vårdas utom anstalt med stöd av 34 kap. 9 & BrB inte förordnar om återintagning. Nämnden anser det tveksamt hur ett tillgodoräknande lämpligen bör ske i ett sådant fall. Situationen liknar den, då domstol dömer till skyddstillsyn. Tillgodoräknande kan ske vid tillämpning av bestämmelserna i 30 kap. 8 & BrB om längsta tiden för anstaltsvård. Något undanröjande av nu avsett förordnande enligt 34 kap. 9 & BrB kan inte komma i fråga, men domstol kan vid ny lagföring tänkas förordna om återintagning och bestämma ny minsta tid. Enligt interneringsnämndens mening bör det övervägas att i fall, då förordnande om återintagning -i anstalt inte meddelas, låta frågan om till- godoräknande av häktningstid avgöras av domstol efter en skälighets- bedömning först i samband med förordnande om återintagning i an- stalt. Om tillgodoräknande av häktningstid som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn skall ske, när påföljden senare undanröjs, ifrå- gasätter interneringsnämnden om inte konsekvensen kräver, att en mot- svarande regel gäller för andra fall, när påföljd undanröjs enligt 34 kap. 1 5 3 BrB. Som exempel nämner interneringsnämnden att någon som har dömts till fängelse med förordnande om viss tids tillgodoräk- nande därefter, men innan verkställigheten av fängelsestraffet har bör- jat, döms till internering.

Även ungdomsfängelsenämnden anser att 33 kap. 3 & BrB bör formu- leras så att tillgodoräknande skall kunna ske vid förordnanden enligt 34 kap. 1 5 1 och 8 5 andra stycket BrB i fråga om ungdomsfängelse.

RÅ anser det sannolikt att den föreslagna regeln om avräkning av häktningstid även i högre instans leder till en ökad full- följdsfrekvens. Enligt RÅ är emellertid restriktiva avräkningsregler prin- cipiellt sett en oriktig metod att begränsa tillströmningen av mål till överrätterna. Det kan vara fråga om en ganska ovidkommande på- tryckning, som kan få den mycket stötande följden att den som är oskyldigt dömd avstår från överklagande för att inte bli ännu sämre ställd. Åtskilligt vanligare torde vara att en brottsling, som har fällts till ansvar, mot bättre vetande yrkar frikännande. Sådant rättegångs-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 146 36 missbruk bör dock enligt RÅ inte mötas med åtgärder av annat slag för de häktade än för dem som på fri fot överklagar fällande dom. Ut- vecklingen får visa om bestämmelserna i 9 kap. RB behöver tillämpas och om bestämmelserna i så fall är tillräckligt återhållande.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att principen om obligatorisk avräkning i högre instans bör skrivas in i lagtexten. Hovrätten förordar i detta sammanhang det förtydligandet av förslaget till 33 kap. 3 5 andra stycket BrB att det skall framgå klart att bestämmelsen endast avser det fall att högre rätt i samma mål dömer till annan påföljd än lägre rätt. Eljest kan missförstånd tänkas uppstå på det sättet att bestäm- melsen felaktigt anses tillämplig på sådana fall av sammanträffande av brott som avses i 34 kap. BrB .

Överåklagaren i Malmö distrikt är kritisk mot förslaget om avräk- ning av häktningstid efter underrätts dom. Man bör beakta att perso- ner som har dömts till frihetsstraff men som vistas på fri fot i stor utsträckning överklagar domar endast för att därigenom skjuta på straffverkställigheten. Enligt överåklagaren har man skäl att anta att den dömde, om han är häktad, kommer att ta chansen till ändring i do- men genom att Överklaga, eftersom en obligatorisk avräkning av häk*- ningstiden innebär att han inte löper någon risk för förlängd förlust av friheten. Det kan förväntas att de flesta som har dömts till mer än två månaders fängelse eller till ett tidsobestämt frihetsstraff kommer att överklaga. I den mån fullföljd av talan framstår som rent okyn- nesöverklagande, synes det omotiverat att tillämpa en obligatorisk av— räkning. Med den generösa tillämpning av nu gällande avräkningsreg- ler som domstolarna har ådagalagt och med hänsyn till att obligatorisk avräkning med skäl kan antas leda till för samhället ej godtagbara kon- sekvenser avstyrker överåklagaren att bestämmelser om obligatorisk avräkning införs.

Ordföranden i kriminalvårdsnämnden anser att det inte har fram- kommit något som bör föranleda att man frångår det ställningstagande man gjorde år 1962, när frågan om obligatorisk avräkning av häkt- ningstid efter dom senast prövades. Bakom den ståndpunkt som man då intog ligger den uppfattningen att nuvarande ordning erbjuder tillräckliga garantier till skydd för den enskildes rätt. Beträffande avräkning av frihetsberövande efter lägre rätts dom vid fullföljd till högsta domsto- len erinrar ordföranden i kriminalvårdsnämnden om att nya fullföljds- regler infördes under år 1971. Den nya ordningen syftar till att starkt be- gränsa antalet mål som förs vidare till högsta domstolen. Vad gäller mål mot häktade är lagstiftningen givetvis baserad på den nuvarande regle- ringen med fakultativ avräkning av häktningstid. Ändras denna ordning motverkas därmed i sådana mål hela syftet med den nya lagstiftningen om fullföljd.

Föreningen Sveriges åklagare finner det angeläget att söka motverka

• Sida 37
•  Original

Prop. 1972: 146 _- 37

att mål utan rimliga skäl förs vidare till överrätt. Föreningen föreslår därför att avräkningsreglerna för häktningstid efter underrätts dom görs fakultativa. Eftersom bestämmelsen kommer att tillämpas endast av överrätt, bör en tillfredsställande enhetlighet i tillämpningen kunna uppnås.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att den föreslagna lag- texten inte återger den i promemorian redovisade skillnaden mellan a v- räkning för frihetsberövande i nordiskt land och avräkning för frihetsberövande i annan stat. Enligt hovrättens mening finns det inte någon anledning varför inte denna skillnad kan anges i lagtexten. Hovrätten för Nedre Norrland framför liknande synpunkter.

Interneringsnämnden tar upp ett problem som inte behandlas i pro- memorian men som har anknytning till förslaget om ändring i 16 & be— handlingslagen. Nämnden erinrar om att den som åtalas inte sällan är intagen i anstalt för undergående av tidigare ådömd påföljd. Häktning underlåts kanske just därför att den tilltalade befinner sig i anstalt. För vissa av dessa fall — t. ex. om någon med undanröjande av fängelse döms till internering — kunde enligt nämnden övervägas att möjlig— göra ett tillgodoräknande. I varje fall är det rimligt, att verkställigheten av den nya domen får räknas från domens dag och inte, som för när- varande, först från den dag, då den nya domen vinner laga kraft eller den dömde förklarar sig nöjd. För de internerades del är frågan av prak— tisk betydelse, eftersom det inte är ovanligt att någon under pågående verkställighet får ny dom i vilken bestäms minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. En ändring av 16 & behandlingslagen är därför påkallad.

Förslaget till övergångsbestämmelser kritiseras i ett par remissyttranden. Hovrätten för Nedre Norrland anser att det krävs en bestämmelse som klart säger ut att vad i 33 kap. 3 & BrB är stadgat inte skall tillämpas vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts före lagens ikraftträdande, där fråga är om frihetsbe- rövande som har ägt rum i det målet. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge anser att om dess förslag beträffande villkorlig dom och skydds- tillsyn följs, det behövs en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om påföljd som har bestämts

' genom dom eller beslut före ikraftträdandet. En ledamot av kriminal- vårdsnämnden finner att det är risk för extra överklaganden, om fri— hetsberövanden före lagens ikraftträdande skall kunna avräknas. På grund härav är det mest lämpligt att endast tid för frihetsberövande som ligger efter dagen för ikraftträdandet får avräknas. Enligt TCO finns det inte några bärande skäl varför olika bestämmelser övergångsvis hör till- lämpas vid avräkning av frihetsberövande före dom och vid avräkning i samband med undanröjande av tidsobestämd påföljd. TCO anser att lagen omedelbart vid ikraftträdandet bör få full genomslagskraft.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1972: 146 38

7. Departementschel'en

Huvudbestämmelserna om straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24 kap. RB. Den. som på sannolika skäl är misstänkt för brott, för vil- ket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, får häktas av domstol om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara) eller genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (kollu— sionsfara) eller om det finns anledning befara att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (24 kap. 1 & RB). Under vissa omständigheter kan häktning ske även vid lindrigare brott. Enligt 7 & lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får den som inte har fyllt 18 år häktas endast om det föreligger synnerliga skäl därtill. Enligt 24 kap. 3 & RB kan häktning i vissa fall ersättas av övervakning i hem- met eller på lämplig anstalt. Sådan övervakning är frivillig. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakningen, skall häktning ske.

När det finns skäl till häktning, kan den misstänkte anhållas i avbidan på rättens beslut. Anhållande kan också ske när det inte föreligger fulla skäl till häktning men det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande med- delas av undersökningsledaren eller åklagaren (24 kap. 5 % RB).

Den som kan anhållas får gripas av polisman, om anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Har någon begått brott på vilket kan följa fängelse, får vem som helst gripa honom, om han anträffas "å bar gärning eller flyende fot”. Annan än polisman får också gripa den som är efterlyst för brott.

Den som gripits av en privatperson skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Anhållningsmyndigheten skall sedan omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges (24 kap. 7 & RB).

Om den anhållne inte friges, skall anhållningsmyndigheten senast dagen efter anhållandet till rätten göra framställning om häktning. Fordras ytterligare tid för prövning av häktningsfrågan kan framställ- ningen anstå i ytterligare fyra dagar. När häktningsframställning har kommit in till rätten, skall häktningsförhandling hållas så snart det kan ske och, om synnerliga hinder inte möter, senast på fjärde dagen efter det att framställningen kom in. Om huvudförhandling sätts ut inom en vecka, kan emellertid prövningen av häktningsfrågan anstå till huvud- förhandlingen. Beslutar domstolen häkta den misstänkte, skall dom- stolen utsätta viss, kortare tid, inom vilken åtal skall väckas. Har åtal. inte väckts inom utsatt tid eller-inom den ytterligare tid som domstolen senare kan ha medgivit, skall den häktade omedelbart friges (24 kap. 12,13, 18 och 19 åå RB).

När den som är häktad döms för brott, prövar domstolen enligt de

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 146 39

allmänna häktningsgrunderna om den dömde skall kvarstanna i häkte tills domen vinner laga kraft. Är den dömde på fri fot, kan rätten i domen förordna att han skall häktas (24 kap. 21 % RB).

Enligt 9 & lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brott- mål kan domstol besluta om tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik av den som inte är häktad men som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättning härför är att det finns skäl att anta att den misstänkte inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen. Domstolen skall i samband med beslut om tvångsintagning fastställa den längsta tid under vilken den misstänkte får hållas kvar på kliniken.

Vid avgörande av mål i vilket den tilltalade har hållits i häkte kan domstolen under vissa förutsättningar förordna, att den ådömda på- följden till viss del eller i sin helhet skall anses verkställd genom ifråga— varande straffprocessuella frihetsberövande. Enligt huvudregeln i 33 kap. 3 & BrB får sådan avräkning ske i den män och den omfattning som prövas skälig med hänsyn till omständigheterna. Avräkning kan ske vid utdömande av fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplin- straff men inte vid ådömande av annan brottspåföljd. Av de straffpro- cessuella frihetsberövandena kan endast häktning avräknas. Hänsyn tas inte till häktningstid som infaller efter domens meddelande. Överklagas domen kan emellertid högre rätt förordna att häktningstid som ligger efter den överklagade domen får avräknas. Frågan om sådan avräkning avgörs i princip efter samma bedömningsgrunder som tillämpas av lägre instans.

I 33 kap. 3 5 andra stycket BrB behandlas det fall att högre rätt ändrar lägre rätts dom på ungdomsfängelse, internering eller skydds- tillsyn med anstaltsbehandling och i stället dömer till någon av de på- följder vid vilka avräkning enligt första stycket kan ske. Har den av lägre rätt bestämda påföljden börjat verkställas, kan över-instansen, om det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att det nya straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

I 22 &” behandlingslagen finns en bestämmelse om avräkning av häkt— ningstid vid verkställighet av ungdomsfängelse och internering. Bestäm- melsen avser endast fall då den dömde som häktad har genomgått rätts- psykiatrisk undersökning i målet. Om utlåtande över undersökningen har avgetts efter utgången av den för sådan undersökning föreskrivna längsta tiden, sex veckor, skall den överskjutande tiden anses som tid under vilken ungdomsfängelse eller internering har verkställts i anstalt. I motsats till bestämmelserna om avräkning av häktningstid i 33 kap. 3 % BrB verkar denna regel automatiskt. Avräkningen sker på verk- ställighetsstadiet genom beslut av ungdomsfängelse- resp. internerings- nämnden.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 146 40

I vissa fall skall dom i brottmål verkställas omedelbart, antingen på grund av domstols förordnande eller direkt på grund av föreskrift i lag. Normalt gäller dock att sådan dom kan verkställas först sedan den vun- nit laga kraft mot den dömde. Detta gäller även den som är häktad. Häktningstid efter dom men före verkställighet räknas i princip inte som strafftid. Om den dömde avger nöjdförklaring, får domen verkställas omedelbart. Avger den som är häktad nöjdförklaring inom tio dagar från den dag domen meddelades, räknas strafftiden från domens dag. vilket ipraktiken innebär avräkning av häktningstid som infaller efter domen men före dess verkställande.

Mellan de nordiska länderna förekommer ett omfattande samarbete i fråga om verkställighet av straffdomar. Bestämmelser härom finns i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. För svensk del omfattar sam- arbetet bl. a. fängelse och skyddstillsyn men inte exempelvis ungdoms- fängelse och internering. Under år 1970 överfördes verkställighet av 135 domar på frihetsstraff till Sverige från nordiska länder. Samma år överlämnades drygt 300 i Sverige meddelade domar av samma art för verkställighet i annat nordiskt land.

Straffprocessuella frihetsberövanden av motsvarande slag som an- hållande och häktning finns i dansk, finsk och norsk rätt. Avräkning av häktningstid från brottspåföljd kan ske i Danmark, Finland och Norge. Tid för anhållande avräknas i Finland och Norge. I Danmark och Norge avräknas tid under vilken den dömde har varit intagen för rättspsykiatrisk undersökning.

Vad beträffar frihetsberövande före dom är avräkning i princip obligatorisk och fullständig i Danmark, Finland och Norge. I alla tre länderna kan avräkning underlåtas på grund av den dömdes uppträ— dande. Denna möjlighet utnyttjas dock endast i begränsad omfattning. I Finland avräknas inte korta anhållandetider.

Även i fråga om de påföljder från vilka avräkning sker föreligger betydande olikheter mellan de nordiska länderna. I alla länder sker av- räkning från tidsbestämt frihetsstraff och böter. I Danmark och Norge görs avräkning även från ungdomsfängelse. I Danmark sker avräkning vidare från påföljderna ”arbejdshus” och ”sikkerhcdsforvaring”. Be- träffande villkorlig dom föreligger överensstämmelse mellan dansk och norsk rätt. Vid villkorlig dom med utsatt straff förordnas om avräkning i domen. Innehåller den villkorliga domen även en ovillkorlig del görs avdrag i denna del. Meddelas villkorlig dom utan utsatt straff sker avräkning först i eventuell senare dom varigenom den villkorliga do- men undanröjs eller ersätts med villkorlig dom med utsatt straff.

Överklagas dom görs i Danmark och Norge avräkning i högre rätt efter samma regler som i lägre rätt. I Finland görs i motsvarande fall

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 146 41

avräkning endast om underrättens dom mildras eller om eljest syn- nerliga skäl föreligger.

Häktningstid som infaller efter dem som inte överklagas eller som inte prövas i sak av högre rätt tillgodoräknas den dömde som verkställighets- tid i Danmark och Norge. I Finland sker inte något tillgodoräknande imotsvarande fall.

Av det anförda framgår att det i vissa hänseenden finns stora'likheter mellan de nordiska länderna i fråga om utformningen av de straffpro— cessuella frihetsberövandena. I samtliga länder finns också bestämmelser om att tid under vilken en dömd person har varit berövad friheten i sam- band med rättegången skall kunna tillgodoräknas vid verkställighet av frihetsstraff. Det föreligger emellertid, som den nyss lämnade redogö- relsen visar, väsentliga skillnader mellan länderna, särskilt i fråga om den omfattning i vilken avräkning sker. Det nordiska samarbetet på straffverkställighetens område förutsätter en betydande grad av överens- stämmelse i fråga om lagstiftning och rättstillämpning i de olika länder- na. Alltför stora skillnader försvårar samarbetet på det praktiska planet. För dem som får straffverkställigheten överförd till annat land kan olik- heter i lagstiftning och rättspraxis i de nu aktuella hänseendena te sig svårförståeliga och orättvisa. Dessa förhållanden har påtalats av bl. a. de nordiska kriminalvårdscheferna.

Av betydelse i detta sammanhang är vidare att utformningen av de svenska bestämmelserna synes ha lett till en varierande praxis i fråga om tillämpningen av avräkningsreglerna i 33 kap. 3 & BrB. Att ifråga- varande tillämpning ofta uppfattas som otillfredsställande framgår bl. a. av det betydande antal fall i vilka den som har dömts till frihetsstraff begär att av nåd få tillgodoräkna sig den tid under vilken han varit häktad i målet.

Att få en klar uppfattning om hur avräkningsreglerna generellt till- lämpas av domstolarna är inte lätt. Endast sällan ges motivering i dessa frågor. Det kan därför vara svårt att i efterhand säkert avgöra efter vilka grunder domstolen har beräknat avdraget eller av vilka skäl av- räkning har vägrats. Helt allmänt torde emellertid kunna sägas att en häktningstid om två—tre veckor anses motsvara vad som normalt går åt för att genomföra en rättegång och att en häktningstid av denna längd därför sällan anses motivera någon avräkning. Om häktnings- tiden förlängs på grund av omständigheter som ligger utanför den till- talades kontroll, torde däremot den mot förlängningen svarande tiden regelmässigt tillgodoräknas den dömde. Häktningstid under vilken den tilltalade har undergått rättspsykiatrisk undersökning torde regelmässigt avräknas i sin helhet, när så är möjligt.

Det kan antas att domstolarna i viss utsträckning även gör en in- direkt avräkning genom att vid bestämmande av straffet ta viss hänsyn till häktningstid före domen.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1972: 146 42

Med hänsyn till frågans betydelse för samarbetet på straffverkställig- hetens område har problemet om avräkning av straffprocessuella frihets- berövanden tagits upp inom nordiska straffrättskommittén (NSRK). Kommittén har i oktober 1971 avgett betänkande (NU 1971: 9) om av- räkning av häktningstid m.m. NSRK anser det angeläget att skapa en— hetliga regler för Norden i fråga om avräkning av tid för straffproces— suella frihetsberövanden. Sådana regler bör enligt kommittén grundas på principen att tid i arrest eller häkte skall jämställas med frihetsstraff. NSRK anser att avräkning av straffprocessuellt frihetsberövande före dom i princip bör göras vid varje påföljd som är så bestämd till sitt mått att det finns grund för att beräkna avdrag för häktningstid o.d. Det danska och norska systemet bör tas till förebild i detta hänseende. Avräkning bör vara möjlig — förutom. vid böter och tidsbestämt fäng- elsestraff — vid sådana relativt tidsobestämda påföljder som ungdoms- fängelse och internering. Avräkning bör i princip ske även vid villkorlig dom och skyddstillsyn. Avdraget kommer emellertid i sistnämnda fall inte att aktualiseras förränpåföljden undanröjs och ersätts med annan påföljd. Enligt kommittén bör inte endast häktningstid kunna avräknas utan även tid under vilken någon varit anhållen och tid under vilken nå- gon har varit tvångsintagen för att undergå rättspsykiatrisk undersök- ning. Kommittén förordar att avräkning skall vara obligatorisk med det enda undantaget att anhållande som varat kortare tid än 24 timmar inte skall avräknas. I övrigt skall en dags frihetsberövande motsvara en dags straffverkställighet i anstalt. Kommittén föreslår vidare att avräk-- ning av häktningstid skall göras även i högre instans efter samma grun- der som gäller för avräkning i första instans och utan hänsyn till re— sultatet av den fullföljda talan. Vad slutligen gäller häktningstid efter dom som sedermera vinner laga kraft föreslår kommittén att sådan häktningstid skall få räknas den dömde till godo vid verkställighet av straffet. Som krav härför bör inte uppställas att den dömde avger bin- dande förklaring att han avstår från fullföljd i målet.

På grundval av NSRK:s förslag har inom justitiedepartementet ut- arbetats cn promemoria (Ds Ju 1971: 22) om avräkning av häktningstid m.m. I promemorian har lagts fram förslag till de lagändringar som behövs för svensk rätts del vid ett genomförande av NSRK:s förslag.

Enligt promemorian bör avräkning kunna ske —— förutom vid böter. fängelse på viss tid, suspension och disciplinstraff —— även vid villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och internering. Förutom häkt- ningstid bör även tid under vilken någon varit anhållen och tid under vilken .en misstänkt har varit tvångsintagen på rättspsykiatrisk klinik en— ligt 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål kunna avräk- nas. Avräkning bör vara obligatorisk och tillämpas undantagslöst. Vid fullföljd av talan mot underrätts dom bör häktningstid som infaller efter under-rättens dom avräknas av högre instans efter samma principer som

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972: 146 43

gäller för avräkning i första instans och således utan hänsyn till utgången av den fullföljda talan. Även straffprocessuella frihetsberövanden i ut- landet bör i princip avräknas. Därvid bör enligt promemorian avräkning vara obligatorisk i fråga om sådana frihetsberövanden i annat nordiskt land som motsvarar anhållande, häktning och tvångsintagning på rätts- psykiatrisk klinik, under det att avräkning av straffprocessuellt frihets- berövande i utomnordiskt land bör ske i skälig omfattning. Vad slutligen angår häktningstid som infaller efter dom som sedermera vinner laga kraft föreslås att sådan häktningstid skall få avräknas genom att straffti- 'den, oberoende av nöjdförklaring, räknas från domens dag.

Huvuddragen i NSRK:s förslag och i promemorieförslaget har till- styrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Vissa enskilda punkter i förslagen har dock kritiserats under remissbe- handlingen. Till dessa punkter återkommer jag i det följande.

I flera yttranden framhålls angelägenheten av att skapa så enhetliga regler som möjligt inom Norden med hänsyn till det omfattande sam— arbetet på straffverkställighetens område. Enligt några remissinstansers mening är det emellertid en ännu angelägnare uppgift att få till stånd en enhetlig tillämpning av avräkningsbestämmelserna inom landet. Detta kan ske genom att avräkning görs obligatorisk.

De remissinstanser som ställer sig avvisande till förslaget om obliga- torisk avräkning anser att NSRK och departementspromemorian inte tillräckligt har beaktat häktningens funktion i det straffprocessuella för- farandet. Den fakultativa avräkningen ingår i rådande system och bi- drar till att upprätthålla effekten av häktningen som tvångsmedel. Vet- skapen om att häktningstid inte alltid avräknas har enligt dessa remiss- instansers mening varit av stor betydelse när det har gällt att få en misstänkt att medverka vid utredningen. Med obligatorisk avräkning ris- kerar man att häktningens användbarhet som tvångsmedel kommer att försvagas eller helt försvinna. Särskilt gäller detta i fråga om en del av det klientel som är svårt kriminellt belastat.

Häktning och andra straffprocessuella frihetsberövanden har främst till syfte att underlätta utredning om brott samt att säkerställa kommande rättegång och straffverkställighet. Åtgärderna är alltså inte avsedda att utgöra påföljder för brott. Detta förhållande har självfallet påverkat utformningen av de olika instituten. Även om syftet således i första hand är att tillgodose straffprocessens behov, saknas dock inte allmänt krimi- nalpolitiska inslag i systemet. Hit hör bl. a. häktningsgrunden ”fara för fortsatt brottslighet”. Man kan i detta sammanhang även nämna bestäm- melsen i 24 kap. 1 & tredje stycket RB enligt vilken häktning normalt skall ske om för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Oavsett vad syftet med ett straffprocessuellt frihetsberövande är i det enskilda fallet, torde det, med hänsyn till sambandet med brottet

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 146 44 och formerna för verkställigheten, av den dömde i allmänhet uppfattas som en del av brottspåföljden. För att samhällets reaktioner mot brott skall kunna tjäna sitt syfte krävs bl. a. att såväl de dömda som andra uppfattar dem som rättvisa. Det avgörande är därvid inte bara den slutligen ådömda påföljden utan den samlade reaktionen, således även de straffprocessuella frihetsberövandena. Dessa förhållanden bör till- mätas avgörande vikt vid utformningen av avräkningsbestämmelserna. Det framstår sålunda som angeläget att dessa bestämmelser utformas så att tillämpningen av dem leder till att rättvisekravet så långt möjligt tillgodoses. Bestämmelserna bör därför bidra till att undanröja de skill- nader i fråga om den totala frihetsförlusten som beror på att dömda får utstå straffprocessuella frihetsberövanden av olika längd. De bör också såvitt möjligt bidra till att minska de skillnader som uppstår mellan dem som under rättegången är berövade friheten och dem som är på fri fot. I viss utsträckning kan dessa önskemål liksom f. n. till- godoses genom bestämmelser om fakultativ avräkning. Man kan också tänka sig att domstolen vid straffmätningen tar hänsyn till de frihets- berövanden som har förekommit i målet.

Mot nuvarande bestämmelser om fakultativ avräkning har invänts att de leder till en oenhetlig praxis. Det torde också vara ofrånkomligt att en tillämpning av regler, som ger utrymme för skönsmässiga övervägan- den, ibland kan komma att uppfattas som mer eller mindre godtycklig. Motsvarande kritik skulle utan tvivel komma att riktas mot en allmän bestämmelse om hänsynstagande till straffprocessuella frihetsberövanden vid straffmätningen.

För att avräkningsbestämmclserna skall kunna tillgodose de syften som jag nyss har angett, krävs enligt min mening att avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden sker obligatoriskt och såvitt möj- ligt fullständigt. I Danmark, Finland och Norge har ett sådant av- räkningssystem prövats utan att några väsentliga olägenheter har upp- stått. I likhet med NSRK och en nästan enhällig remissopinion anser jag därför att motsvarande system nu bör införas även i Sverige.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har från några håll framförts farhågor för att en ordning med obligatorisk avräkning kommer att försvåra utredningen av brott genom att den misstänkte i medvetande om rätten till avräkning låter bli att lämna sin medverkan. Det är svårt att bedöma i vad mån sådana farhågor är berättigade. Med hänsyn till den intressekollision som här föreligger har de pro- cessuella föreskrifterna utformats så att den misstänkte inte har ålagts någon skyldighet att medverka vid utredningen om brott. Inte ens direkt oriktiga uppgifter medför några påföljder för den misstänkte. Mot denna bakgrund kan det enligt min mening inte vara riktigt att använda regler— na om avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden som ett medel att belöna medgörlighet eller bestraffa underlåtenhet att medverka vid

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 146 45

brottsutredningen. Inte ens om den misstänkte aktivt har motarbetat ut— redningen bör avräkning vara utesluten.

NSRK:s förslag och promemorieförslaget innebär en väsentlig utvidg- ning av tillämpningsområdet för avräkningsbestämmelserna. Bortsett från den avräkning som enligt bestämmelsen i 22 & behandlingslagen sker i vissa fall, då häktad som undergått rättspsykiatrisk undersökning dömts till ungdomsfängelse eller internering, är avräkning f. n. utesluten vid andra påföljder än fängelse, böter, suspension och disciplinstraff för krigsmän. I departementspromemorian föreslås att avräkning skall ske även vid de relativt tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och in- ternering. Förslaget har i denna del lämnats utan erinran av remiSSin- stanserna.

Ungdomsfängelse och internering har på grund av de syften som dessa påföljder är avsedda att tjäna utformats som inom vissa gränser tidsobestämda påföljder. Frihetsberövandcts längd beror i princip på det individuella behandlingsbehovet. Det skulle därför kunna anföras be- tänklighetcr av principiell natur mot att införa en regel som innebär att en bestämd tidsperiod skall kunna avräknas. Det är emellertid uppenbart att det nuvarande hindret mot avräkning i dessa fall kan leda till stora skillnader i fråga om den totala tid under vilken olika intagna kommer att vara berövade sin frihet. Detta medför att många som är dömda till ungdomsfängelse eller internering känner sig orättvist behandlade. I viss utsträckning torde domstolarna ta hänsyn till häktningstid vid be- stämmande av minsta tiden för behandling i anstalt. Ungdomsfängelse- resp. interneringsnämnden kan vidare beakta häktningstidens längd vid bestämmande av tidpunkten för övergång till vård utom anstalt. Efter 1969 års ändring i 22 & behandlingslagen är som jag tidigare har nämnt avräkning i viss utsträckning obligatorisk beträffande den som efter att som häktad ha undergått rättspsykiatrisk undersökning dömts till ung- domsfängelse eller internering.

Det nu anförda ger vid handen att ungdomsfängelse och internering redan nu i viss mån jämställs med tidsbestämt frihetsstraff i fråga om möjligheterna att beakta häktningstid. De principiella betänkligheterna häremot måste anses ha minskat i betydelse i motsvarande grad.

Jag har nyss i fråga om avräkning av häktningstid vid dom på fängelse framhållit att det för att tillgodose rättvisekravet behövs en regel om obligatorisk och fullständig avräkning. Enligt min mening gör sig samma krav gällande beträffande ungdomsfängelseloch internering. Med hänsyn till angelägenheten av att komma till rätta med de olägenheter som nuvarande system ger upphov till, bör de principiella betänkligheterna få vika. Jag ansluter mig därför till förslaget att de nya avräknings- bestämmelserna bör vara generellt tillämpliga även vid ungdomsfängelse och internering. Avräkningsregeln bör ges den utformningen att den tid som skall avräknas skall anses som tid under vilken påföljden har verk-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 146 46

ställts i anstalt. Härigenom kommer avräkningen i första hand att in- verka på minsta tiden för vård i anstalt. Avräkningen kommer emel- lertid även att inverka på övriga verkställighetstider, t. ex. maximitider för vård i anstalt.

l promemorian föreslås vidare att straffprocessuellt frihetsberövande som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn skall tillgodoräknas, om påföljden undanröjs och ny påföljd av annan art ådöms i stället. Enligt förslaget skall redan i den villkorliga domen eller i domen på skyddstillsyn anges hur lång tid som skall räknas till godo om domen sedermera undanröjs. Detta förslag godtas av flera remissinstanser. Förslaget har emellertid också mött kritik. Ett par remissinstanser anser att en lagstiftning enligt förslaget skulle leda till att häktningstid före villkorlig dom eller skyddstillsyn ofta blir dubbelt tillgodoräknad. Man syftar då på fall när domstolen just på grund av det straffprocessuella ingripandet ansett sig kunna välja påföljden villkorlig dom eller skydds- tillsyn. En av dessa remissinstanser förordar att avräkning i dessa fall görs fakultativ. Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar i och för sig att frihetsberövande före villkorlig dom och skyddstillsyn skall få till- godoräknas men vänder sig bestämt mot den metod för genomförandet av denna ordning som föreslås i promemorian. Hovrätten anser det vara ett psykologiskt missgrepp att domstolen i omedelbar anslutning till den positiva bedömning av risken för återfall, som ofta utgör för- utsättningen för villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall bestämma hur av— räkning skall göras, om domen undanröjs. Något sådant beslut bör inte meddelas förrän ett undanröjande blir aktuellt.

För egen del kan jag ansluta mig till förslaget att straffprocessuellt frihetsberövande som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn skall få tillgodoräknas. Det kan visserligen inte bestridas att domstolen i en del fall just på grund av frihetsberövandet anser sig kunna välja en påföljd som innebär kriminalvård i frihet. I viss mening kan det sägas att den dömde därigenom har fått räkna frihetsberövandet sig till godo. Härav följer emellertid enligt min uppfattning inte att frihetsberövandet skall anses konsumerat, om domstolen sedermera undanröjer den tidi— gare påföljden enligt 27 kap. 7 &, 28 kap. 9 & eller 34 kap. 1 5 3 BrB och dömer till påföljd av annan art. Sådan påföljd torde oftast innebära ett frihetsberövande. När dom på skyddstillsyn undanröjs, skall dom- stolen vid den nya straffmätningen ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den undanröjda domen. Det skulle måhända ligga nära till hands att i sådana fall låta domstolen på motsvarande sätt i skälig omfattning beakta även de straffprocessuella frihetsberövanden som har föregått den tidigare domen. En sådan lösning tillgodoser emel- lertid inte kravet på likformig behandling. Jag förordar därför en regel om obligatorisk avräkning av tid för straffprocessuellt frihetsberövande före villkorlig dom eller skyddstillsyn.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 146 47

Frågan om tillgodoräknande av häktningstid och annat frihetsberö— vande som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn bör inte kunna aktualiseras förrän påföljden undanröjs. Det bör sålunda inte komma ifråga att medge avräkning på sådana böter eller sådan anstaltsbe— handling enligt 28 kap. 3 % BrB som domstolen av särskilda skäl ansett böra förenas med den villkorliga domen eller skyddstillsynen. I och för sig skulle domstolen redan i det första målet kunna bestämma hur lång tid som skall tillgodoräknas vid ett eventuellt undanröjande. Ett sådant system har vissa fördelar. Underlaget för avräkningen är aktuellt för domstolen, och för den dömde kan det ha ett värde att i domslutet få fastslaget hur stort avdraget kommer att bli.

Denna lösning har emellertid också påtagliga nackdelar. Som hovrät- ten över Skåne och Blekinge har påpekat hyser såväl domstolen som den dömde oftast den uppfattningen att den villkorliga domen eller skydds- tillsynen skall leda till åsyftat resultat och att ett undanröjande därför inte skall bli aktuellt. Det kan i en sådan situation vara psykologiskt olämpligt att meddela beslut för den händelse ett undanröjande likväl kommer till stånd. Även på det praktiska planet skulle problem uppstå. Om domstolen redan i det första målet genom särskilt beslut skall fastställa hur lång tid som kan få avräknas, måste man sålunda göra det möjligt för den dömde att föra talan mot beslutet. Detta påverkar i sin tur frågan om verkan av nöjdförklaring beträffande den ådömda på- följden.

Enligt min mening talar övervägande skäl mot den i promemorian föreslagna lösningen. Bestämmelsen om tillgodoräknande av häktnings- tid som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn bör i stället ut- formas efter mönster av gällande dansk och norsk rätt. Detta innebär att avräkning skall beslutas först när den villkorliga domen eller skydds- tillsynen undanröjs och ersätts av annan påföljd.

Det är angeläget att tid för frihetsberövande som kan komma att avräknas i en senare dom blir dokumenterad på ett tillfredsställande sätt. Detta synes lämpligen kunna ske genom att domstolen i den första domen anger arten av och tiden för frihetsberövandet.

' Principen om obligatorisk och fullständig avräkning av tid för straff- processuella frihetsberövanden kan inte tillämpas undantagslöst beträf- fande samtliga påföljder. I fråga om påföljderna böter, suspension och disciplinstraff är det knappast möjligt att ange hur stort avdrag som skall anses motsvara viss tids frihetsberövande. Jag förordar därför i likhet med vad som har föreslagits i departementspromemorian att avdraget från nu nämnda påföljder skall bestämmas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är skäligt. Detta innebär att nuvarande regler behålls oförändrade i fråga om dessa påföljder.

I departementspromemorian föreslås att tillämpningsområdet för avräkningsbestämmelserna skall utvidgas till att omfatta vissa andra

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 146 48

frihetsberövanden än häktning, nämligen anhållande, tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 5 lagen om rättspsykiatrisk under- sökning i brottmål och sådan övervakning cnligt 24 kap. 3 & RB som sker i anstalt. Enligt promemorian bör anhållningstid avräknas även om anhållandet inte har följts av häktning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att tid för anhållande skall avräknas. I några yttranden föreslås emellertid vissa begräns- ningar. Ett par remissinstanser anser att anhållandetider som under- stiger 24 timmar inte skall få avräknas. En remissinstans föreslår att tid för anhållande i detta sammanhang skall räknas från dagen efter an- hållningsbeslutet eller den dag då beslutet verkställs. Internerings- nämnden avstyrker förslaget i denna del. '

Antalet beslut om anhållande är förhållandevis stort. Det är emeller- tid mycket vanligt att den anhållne friges efter endast ett kortare fri- hetsberövande, ibland inom ett dygn efter anhållningsbeslutet. Långt ifrån alla anhållanden leder sålunda till häktning. En bestämmelse en- ligt vilken även tid för anhållande skall avräknas leder under sådana förhållanden till att antalet avräkningsbeslut kommer att öka kraftigt samtidigt som det kan förväntas att det praktiska resultatet av av- räkningen i de flesta fall kan komma att uppfattas som jämförelsevis betydelselöst i förhållande till den utdömda påföljden. Dessa omstän- digheter gör det tveksamt om fördelarna med förslaget verkligen upp- väger de praktiska svårigheter i tillämpningen som man måste räkna med. ' '

Man kan emellertid inte bortse ifrån att anhållande och häktning företer stora likheter i flera hänseenden. Förutsättningarna för an- vändningen av de båda instituten är i stort sett lika. För verkställigheten gäller samma bestämmelser. Även om tiden för anhållande vanligtvis är kort, kan den i vissa fall gå upp till nära två veckor. Den anhållne har små möjligheter att påverka anhållningstidens längd. Vid införandet av en bestämmelse om obligatorisk och fullständig avräkning av häkt- ' ningstid skulle det under sådana förhållanden vara inkonsekvent att inte låta även anhållningstid omfattas av bestämmelsen. Något prin- cipiellt hinder mot att jämställa anhållande och häktning i avräknings- hänseende finns inte. Jag förordar därför att tid för anhållande skall avräknas på samma sätt som häktningstid. Denna ordning synes emel- lertid inte böra gälla utan undantag. Inte minst praktiska skäl talar så- lunda mot att den föreslagna regeln om obligatorisk och fullständig avräkning även skall omfatta det betydande antal fall då det straffpro- cessuella frihetsberövandet har varit mycket kortvarigt och där resultatet av en avräkning inte skulle framstå som påtagligt betydelsefull för den dömde. En lämplig begränsning torde, som NSRK har framhållit, kunna åstadkommas genom att anhållandetid som understiger 24 timmar inte avräknas. Jag förordar därför att det i avräkningsbestämmelsen görs ett

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 146 -f 49

undantag av sådan innebörd. Uppgår anhållandetiden till 24 timmar eller längre bör hela tiden avräknas. Följs anhållande av häktning bör vid beräkning av tiden hänsyn tas till den sammanlagda tiden för fri- hetsberövandet. '

I departementspromemorian föreslås att tid under vilken en misstänkt har varit tvångsintagen enligt 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål skall få avräknas på samma sätt som anhållande och häktning. Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehand- lingen. En remissinstans anser emellertid att lagtexten i 33 kap. 3 & BrB inte bör tyngas med en bestämmelse i ämnet utan att frågan bör regleras genom ett tillägg till 9 5 lagen om rättspsykiatrisk undersök- ning i brottmål.

Den form av frihetsberövande som det här är fråga om används i ytterst ringa omfattning. I det fåtal fall som kan bli aktuella är det emellertid angeläget att avräkning kan ske av den tid som den under— sökte har varit berövad friheten. Jag biträder därför promemorieför- slaget i denna del. Av systematiska skäl bör den aktuella bestämmelsen lämpligen föras in i BrB.

I departementspromemorian föreslås också att sådan övervakning som enligt 24 kap. 3 & RB kan ersätta häktning och som sker i anstalt skall få avräknas. Under remissbehandlingen har anmärkts att uttrycket an- stalt, bortsett från ungdomsvårdsskola, är alltför obestämt för att an- vändas i en bestämmelse om avräkning. Det har vidare framhållits att påföljden för den som under nu avsedda omständigheter tas in i ung- domsvårdsskola oftast blir att han överlämnas till vård enligt barna- vårdslagen (1960: 97), varvid någon avräkning inte kan bli aktuell.

Övervakning som ersättning för häktning är en åtgärd som förut- sätter den misstänktes samtycke. Även om övervakningen sker i an- stalt, saknas tvångsmedel för att hålla honom kvar i anstalten mot hans vilja. Misslyckas övervakningen kan häktning tillgripas. Enligt min mening bör avräkning inte ske i fråga om andra tvångsmedel än sådana som innebär ett verkligt frihetsberövande. Övervakning i anstalt kan ha en skiftande innebörd. Den är vidare undandragen domstolens kon- troll och de tidsfrister som gäller för anhållande och häktning är inte tillämpliga. Nu anförda omständigheter utgör enligt min mening till- räckliga skäl för att inte låta avräkningsbestämmelserna omfatta över- vakning i anstalt.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om inte avräkning bör ske för intagning i förvarsarrest enligt 6 kap. militära rättegångslagen (MRL).

Enligt 30 & MRL äger förman förordna att underlydande skall tas i förvarsarrest, om den underlydande har begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för upprätthållande av krigslydnaden finnes vara av synnerlig vikt att han inte lämnas på fri fot, eller om han har gjort

4 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 146

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 146 50

sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han avviker på nytt. När riket är i krig kan förvarsarrest under vissa omständigheter användas även mot den som har gjort sig skyldig till undanhållande.

Har den som förordnat om förvarsarrest inte bestraffningsrätt över den arresterade skall han underrätta den närmast bestraffningsberät- tigade om arresteringen. Denne skall omedelbart besluta om åtgärden skall bestå eller om den arresterade skall friges (31 & MRL).

Den arresterade skall omedelbart friges om inte den bestraffnings— berättigade inom fyra dagar har avgjort målet eller hänskjutit det till åklagare. Om avgörandet sker i disciplinmål, får inte förvarsarresten bestå längre än till dess att målet har avgjorts (34 & MRL). Hänskjuts målet till åklagare skall denne, om han beslutar att åtal skall väckas, sist dagen efter den, då han underrättades om arresteringen, till rättens prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå. För rättens pröv- ning gäller bestämmelsema i RB om prövning av häktningsfråga. Beslu— tar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade är häktad. Dömes den tilltalade till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, kan rätten på de grunder som anges i 30 & förordna att han skall i förvarsarrest avbida att domen vinner laga kraft (85 och 86 55 MRL).

I fråga om behandlingen av den som har intagits i förvarsarrest gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande den som är anhållen (35 & MRL).

Institutet förvarsarrest företer som framgått stora likheter med såväl anhållande som häktning. När domstol har förordnat att förvarsarrest skall bestå, skall den arresterade sålunda anses som häktad. Detta inne- bär bl.a. att de regler som gäller för avräkning av häktningstid också gäller för sådan tid i förvarsarrest som infaller efter domstolens beslut. Samma skäl som talar för en utvidgning av den allmänna avräknings- bestämmclsen till anhållande, under förutsättning att den samman- lagda tiden för frihetsberövandet uppgår till minst 24 timmar, talar enligt min mening för att tid i förvarsarrest som föregår sådant dom- stolsbeslut skall få avräknas fullt ut i motsvarande utsträckning. Jag anser därför att bestämmelsen i BrB om avräkning skall utvidgas till att gälla även tid under vilken den dömde har varit intagen i förvars- arrest. .

Enligt gällande rätt kan i viss utsträckning häktning och brottspå- följd som ådömts i annat mål verkställas samtidigt. Den som undergår fängelse eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt kan enligt 7 & behand— lingslagen avge nöjdförklaring inför styresmannen vid den fångvårds- anstalt där han förvaras. Är den dömde intagen i fångvårdsanstalt när domen förekommer till verkställighet, skall styresmannen eller den som är i.hans ställe enligt 11 5 andra stycket behandlingslagen omedelbart befordra domen till verkställighet. Innebörden av dessa bestämmelser

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 146 .'= 51

är att en person som är häktad kan få påbörja verkställighet av dom i annat mål, om han förvaras på häktesavdelning vid fångvårdsanstalt. Denna möjlighet står emellertid inte öppen, om han förvaras i allmänt häkte. Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter om att styres- män och häktesföreståndare vid intagning av häktad omedelbart skall efterforska om det finns någon dom mot den häktade som kan verk- ställas. När i ett sådant fall strafftidsresolution utfärdas, sänder kri- minalvårdsstyrelsen en avskrift av resolutionen till häktningsdomstolen. Syftet härmed är att domstolen skall ha möjlighet att ompröva häkt- ningsfrågan med hänsyn till den påbörjade straffverkställigheten och att domstolen skall kunna undvika att förordna om avräkning i häktnings- målet av häktningstid som sammanfallit med tid för straffverkställig- het.

I fråga om behandlingen av dem som är häktade och samtidigt un- dergår straff gäller bestämmelserna för häktade.

1 37 5 första stycket behandlingslagen finns en bestämmelse om att verkställighet av straff skall avbrytas, om den som är intagen i fång— vårdsanstalt häktas på grund av misstanke om brott. Blir han frikänd för brottet, skall tiden för avbrottet räknas in i verkställighetstiden.

Frågan i vilken mån verkställighet av häktning och straffdom i annat mål kan ske samtidigt är alltså beroende dels av i vilken ordning de olika åtgärderna vidtas, dels av var den häktade förvaras. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) har i sitt betän- kande (SOU 1971: 74 s. 183 ff) Kriminalvård i anstalt föreslagit att den som är häktad för brott alltid skall kunna tillgodoräkna sig häkt- ningstiden som tid under vilken dom i annat mål har verkställts. Detta skall gälla oavsett var den häktade förvaras och i vilken ordning åtgär- derna kommer i fråga.

Under remiSSbehandlingen av departementspromemorian har proble- met om förhållandet mellan nu berörda verkställighetsfråga och de föreslagna avräkningsbestämmelserna tagits upp i några yttranden. Hov- rätten över Skåne och Blekinge anser att samtidig straffverkställighet och häktning bör medges, oavsett tidsordningen mellan dem. Avräk- ningsregeln måste då förses med ett undantag så att dubbelräkning inte kan förekomma. Hovrätten föreslår vidare att 37 5 första stycket be- handlingslagen upphävs. Härigenom uppnår man enligt hovrätten att den intagne kan häktas utan att hans intresse av att få tillgodoräkna sig verkställighetstid behöver åsidosättas. Genom häktningen blir RB:s bestämmelser om snabbare handläggning tillämpliga. Även ungdoms- fängelsenämnden anser det angeläget att bibehålla möjligheten till verk- ställighet under häktningstid. Bestämmelserna bör enligt nämnden ut- formas så att verkställbar dom ges prioritet vid tillgodoräknande av häktningstid.

Förpassningsutredningen (In 1968: 68) har i skrivelse den 13 april

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 146 52

1972 lagt fram förslag som berör bl.a. denna fråga. Förslaget som i sak överensstämmer med KAIKzs här nämnda förslag har remissbe- handlats.

Enligt min mening börlverkställighct av häktning och dom i annat mål kunna äga rum samtidigt åtminstone i samma omfattning som nu. En eventuell utvidgning av dessa möjligheter skulle emellertid ha verk- ningar långt utöver avräkningsbestämmelserna. Jag anser därför att denna fråga, liksom övriga av förpassningsutredningen framförda för- slag, bör prövas i annat. sammanhang. Jag vill här erinra om att det av kriminalvårdsberedningen nyligen framlagda betänkandet (SOU 1972: 64) Kriminalvård, vilket f.n. är föremål för remissbehandling, inne- håller förslag vilkas genomförande förutsätter en total översyn av bl.a. behandlingslagen. Om en obligatorisk avräkning av häktningstid föreskrivs, krävs emellertid en undantagsbestämmelse för häktningstid som till tiden sammanfaller med verkställighet av frihetsberövande pä- följd. Jag föreslår därför att i avräkningsbestämmelsen införs en före- skrift om undantag för sådan häktningstid.

Enligt gällande rätt får avräkning för häktningstid ske endast på grund av häktning i det mål i vilket den häktade döms. Det möter däremot inte något hinder mot att avräkning sker för häktning på grund av annat brott än det som han döms för. Avräkning kan således komma i fråga om någon frikänns för det brott som han har hållits häktad för men-i stället döms för något annat brott för vilket han har rannsakats i målet.

I departementspromemorian föreslås att avräkning skall kunna ske för frihetsberövande som den tilltalade har varit underkastad med anledning av misstanke om brott som omfattas av domen. Förslaget syftar till att frihetsberövande skall kunna avräknas även om den tilltalade fri- känns för det brott som har föranlett frihetsberövandet men i samma mål döms för annat brott. .

Promemorieförslaget har under remissbehandlingen blivit utsatt för viss kritik. En remissinstans, hovrätten över Skåne och Blekinge, anser att man inte kan undvara begreppet samma mål, eftersom det inte är säkert att domen alltid omfattar det brott för vilket häktningen ur- sprungligen har skett. Detta kan inträffa om åklagaren avstår från åtal i den del som har föranlett häktningen men vidhåller sin talan beträf- fande brott som inte är angivet bland häktningsskälen.

Enligt advokatsamfundet kan fall förekomma då frihetsberövande har föranletts av ett brott som efter utredning inte leder till åtal, medan där- emot under frihetsberövandet kommer fram att den misstänkte har be— gått annan brottslighet. Det förefaller samfundet orimligt att i sådana fall inte hela tiden för frihetsberövandet skall avräknas. Detsamma gäl- ler om den misstänkte döms för brott som inte har föranlett frihetsberö- lvandet men för vilket han samtidigt har varit misstänkt. I det fall miss-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 146 .. . 53

tanke om visst brott inte har föranlett åtal bör domstolen således enligt samfundet endast pröva frågan om den tilltalade har varit misstänkt för åtalade brottet under tid då han har varit berövad friheten och således inte om misstanken för det åtalade brottet har varit anledning till fri- hetsberövandet.

Såväl enligt gällande rätt som enligt promemorieförslaget är förut- sättning för avräkning att frihetsberövandet har skett på grund av miss- tanke om brott som är föremål för domstolens prövning i målet. Det krävs däremot inte att den misstänkte fälls för just den eller de går- ningar som har föranlett frihetsberövandet. Om domstolen exempelvis ogillar åtalet mot någon för en grov stöld för vilken han har varit häktad men dömer honom till böter för någon mindre förseelse kan avräkning ske. Kritiken mot förslaget går ut på att rätten till avräk- ning blir för starkt begränsad genom att frihetsberövanden som har skett på grund av gärningar som inte leder till åtal inte kan tillgodo- räknas. Jag har förståelse för dessa synpunkter. Man kommer emeller- tid inte ifrån att en avgränsning måste göras. Åtminstone torde en be- gränsning i tiden vara nödvändig så att inte frihetsberövanden som ligger långt tillbaka skall behöva avräknas.

Det torde knappast kunna undvikas att varje gräns på detta område uppfattas som i viss mån godtycklig. Till förmån för promemorieför- slaget talar att domstolen har eller med lätthet kan skaffa sig säker kunskap om de frihetsberövanden som skall avräknas. Dessa hänför sig alltid till något eller några av de brott som är föremål för dom- stolens prövning. Ju mera man avlägsnar sig från detta samband, desto svårare blir det att skaffa fram tillförlitliga och fullständiga uppgifter om aktuella frihetsberövanden. Detta gäller i särskilt hög grad tid för an- hållande. Risken för förbiseenden kommer att bli påtaglig. Mot bak- grund av det anförda förordar jag att avgränsningen görs i enlighet med promemorieförslaget. Jag vill framhålla att det endast torde bli ett förhållandevis ringa antal frihetsberövanden som inte kommer att kunna avräknas på grund av en sådan bestämmelse. I åtskilliga av dessa fall torde ersättning kunna utgå enligt lagen (1945: 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl. En särskilt tillkallad sakkunnig har i det i september 1972 avlämnade betänkandet (SOU 1972: 73) Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar föreslagit att 1945 års lag skall ersättas med en ny lag i ämnet. Förslaget innebär vidgade möjligheter till ersättning för frihetsberövanden i fall varom nu är fråga.

Av nuvarande 33 kap. 3 & BrB framgår att domstolen har möjlighet att förklara att straffet skall anses verkställt i sin helhet, även om häkt- ningstiden inte fullt uppgår till den bestämda strafftiden. I departements- promemorian föreslås att denna möjlighet skall behållas. I likhet med ett antal remissinstanser anser jag att detta bör komma till direkt uttryck i

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 146 54 lagtexten. Det är tydligt att några större avvikelser inte bör komma i fråga. Jag föreslår att det i avräkningsbestämmelsen förs in en föreskrift om att fängelse skall kunna anses helt verkställt, om den tid med vilken fängelsestraffet överstiger tiden för frihetsberövandet är ringa. För av- räkning från böter, suspension och disciplinstraff föreslås en motsva- rande föreskrift.

Under vissa i 34 kap. BrB närmare angivna omständigheter kan dom- stolen vid ny lagföring för brottslighet förordna att tidigare ådömd på- följd skall avse även det eller de nya brotten (34 kap. 1 5 1 BrB). Nu- varande avräkningsregler i 33 kap. 3 5 BrB är inte tillämpliga i fråga om tid under vilken den dömde i sådant fall varit häktad i det senare målet. Vid den ändring som år 1969 vidtogs i 22 & behandlingslagen och som avsåg avräkning av häktningstid beträffande dem som, efter att ha undergått rättspsykiatrisk undersökning, dömdes till ungdomsfängelse eller internering föreskrevs emellertid, att de nya reglerna skulle gälla även i fråga om den beträffande vilken domstolen efter företagen rätts- psykiatrisk undersökning förordnar att tidigare ådömt ungdomsfängelse eller internering skall avse ytterligare brott. Denna fråga har inte be- rörts i departementspromemorian. Interneringsnämnden har emellertid i sitt yttrande framhållit att tillgodoräknande självfallet måste ske, när domstolen tillämpar 34 kap. 1 5 1 beträffande internering. Ungdoms- fängelsenämnden har framfört samma åsikt i fråga om ungdomsfängelse.

För egen del kan jag ansluta mig till förslaget att de nya avräknings- reglerna skali göras tillämpliga även i fall som avses i 34 kap. 1 & 1. Till undvikande av varje missförstånd bör detta komma till klart uttryck i lagtexten. Den största praktiska betydelsen torde en sådan bestämmelse ha i fråga om ungdomsfängelse och internering. Den kan emellertid undantagsvis tänkas bli tillämplig även i fråga om fängelse på viss tid. Jag anser därför att avräkningsregeln bör gälla vid dessa tre påföljder.

Om domstol med tillämpning av 34 kap. 1 & 3 BrB undanröjer tidigare ådömd påföljd och dömer till ny påföljd av annan art kommer, om avräkning över huvud taget kan ske vid den nya påföljden, straffpro- cessuellt frihetsberövande att kunna avräknas enligt huvudregeln. Jag har tidigare föreslagit att även frihetsberövande som har föregått en tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn skall avräknas, när domstolen undanröjer sådan dom och dömer till ny påföljd. I detta sammanhang har under remissbehandlingen framhållits, att ett straff- processuellt frihetsberövande i det tidigare målet borde kunna avräknas vid undanröjande även i andra fall. Som exempel har anförts att dom- stol i ett mål har dömt till fängelse med föreskrift om avräkning av frihetsberövande men att domen undanröjs, innan den har börjat verk— ställas, och ersätts med internering. Avräkningsbeslutet faller därvid bort. Liknande effekter kan uppkomma i de undantagsfall, då flera på- följder konkurrerar på verkställighetsstadiet och då följaktligen 34 kap.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972.: 146 . ._ 55

12 eller 13 & är tillämplig. Enligt min mening bör avräkningsbestämmel- serna främst ta sikte på att reglera frågan om tillgodoräknande av straff- processuella frihetsberövanden vid verkställighet av det ådömda fri- hetsstraffet. Av skäl som jag tidigare har anfört måste emellertid frågan om tillgodoräknande av frihetsberövanden som har föregått villkorlig dom eller skyddstillsyn regleras. Det torde inte vara erforderligt att i detta sammanhang ta upp även de jämförelsevis sällan förekommande fall när ett avräkningsbeslut blir så att säga onyttigt till följd av att den påföljd från vilken avräkning har skett undanröjs eller eljest faller bort. I viss utsträckning kan dessa frågor lösas genom att domstolen vid be— stämmande av den nya påföljden tar hänsyn även till frihetsberövande som här avses. Vidare kan i någon mån hänsyn till sådana frihetsbe- rövanden tas vid beslut om övergång till vård utom anstalt beträffande ungdomsfängelse och internering.

På grund av vad jag nyss har anfört blir bestämmelsen i 22 å andra stycket behandlingslagen överflödig. Jag föreslår därför att bestäm- melsen upphävs.

För det fall att mer än en påföljd ådöms i samma mål föreslås i de- partementspromemorian att det skall ankomma på domstolen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet förordna från vilken påföljd avräkning skall ske. Detta förslag berörs i ett par remissyttran- den. En remissinstans anser att det skulle vara värdefullt med ett klar- läggande motivuttalande om vilken påföljd som skall prioriteras vid av— räkningen. En annan remissinstans ifrågasätter om inte avräkning alltid skall ske från fängelse, om sådant straff ådöms jämte annan påföljd, i varje fall om den andra påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Enligt min mening låter det sig inte göra att i en enkel formel ange från vilken av flera möjliga påföljder avräkning skall ske. Omständig- heterna i det enskilda fallet måste tillmätas ett betydande inflytande vid valet. I regel bör avräkning ske från påföljd som innebär frihets- berövande. Härvid måste dock undantag göras för anstaltsbehandling en- ligt 28 kap. 3 & BrB, eftersom domstolen i ett sådant fall funnit särskilda skäl tala för att behandlingen i anstalt skall ingå som ett led i skydds- tillsynen. Av motsvarande skäl bör det ej heller komma ifråga att göra avräkning från böter som ådömts tillsammans med villkorlig dom eller skyddstillsyn. I sådana fall torde avräkningsfrågan i stället böra anstå tills ett undanröjande blir aktuellt.

I departementspromemorian föreslås att beslut om avräkning av straffprocessuellt frihetsberövande före dom skall meddelas av den dom- stol som dömer i målet. Detta förslag har godtagits av flertalet remiss- instanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser emellertid att en ordning som innebär att avr—åkningen sker genom domstolens medverkan är principiellt felaktig och har klara nackdelar, när avräkningen inte längre innehåller något moment av skälighetsbedömning. Det blir under

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 146 56

sådana förhållanden även svårare att rätta fel än om avräkningen görs i administrativ ordning på grund av föreskrifter i en lag om strafftids- beräkning. Frågan om avräkning bör enligt hovrättens mening därför frigöras från dömandet och flyttas till den myndighet som i allmänhet handlägger frågor om beräkning av strafftid. Hovrätten anser att till- lämpningen av en regel om obligatorisk avräkning bör kunna inordnas i rättsväsendets informationssystem som ett led i en automatisk straff- tidsberäkning. Innan nya avräkningsregler antas, bör man enligt hov- rättens mening undersöka om en sådan ordning kan genomföras och vilka krav som i sådant fall bör ställas på bestämmelserna i ämnet.

I planerna för utvecklingen av rättsväsendets informationssystem in- går som ett delprojekt även automatisk strafftidsberäkning. Det torde i Och för sig vara möjligt att låta avräkning av straffprocessuella frihets- berövanden ingå i ett sådant system. En eventuell övergång till en ord- ning med automatisk strafftidsberäkning kommer emellertid inte att äga rum under de närmaste åren. Denna möjlighet bör därför inte re- dan nu tillmätas någon avgörande betydelse vid utformningen av be- stämmelserna om förfarandet vid tillämpningen av de nya avräknings- reglerna. Den obligatoriska avräkning som nu gäller för fall som avses i 22 % andra stycket behandlingslagen sker på verkställighetsstadiet. Detta talar i viss mån för att avräkning enligt de föreslagna bestämmelserna, som bygger på samma princip, skall ske på motsvarande sätt. För de talrikast förekommande fallen skulle en sådan ordning inte heller vålla några svårigheter. Som har framgått av det föregående måste emellertid vissa undantag göras från principen om obligatorisk avräkning. Sålunda har föreslagits en särskild bestämmelse beträffande avräkning vid böter, suspension och disciplinstraff. I det följande kommer jag att föreslå en liknande bestämmelse i fråga om avräkning av straffprocessuella frihets- berövanden som skett utomlands. I dessa situationer blir det fråga om skälighetsavgöranden som lämpligen bör göras av domstol. Be- slut om att straffet skall kunna anses verkställt i sin helhet, även om frihetsberövandet har varit något kortare än straffet, torde inte heller böra anförtros annan myndighet än domstol. En allmän regel om att avräkning skall företas på verkställighetsstadiet skulle på grund av nu anförda omständigheter behöva förses med betydande undantag. Regel- systemet skulle härigenom bli svåröverskådligt. Enligt min mening kom— mer det inte att innebära några påtagliga olägenheter för domstolarna att liksom hittills ha ansvaret för avräkningen. I övriga nordiska länder beslutar domstolen om avräkning. Enhetlighet på detta område under- lättar överföring av verkställighet inom Norden. Mot bakgrund av nu anförda omständigheter anser jag att domstolen bör ha hand om av- räkning av tid för frihetsberövande före dom. 1 fall då förvarsarrest har tillämpats och disciplinmål avgörs av bestraffningsberättigad befatt- ningshavare bör denne äga motsvarande befogenhet.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 146 .' _. 57

Det är viktigt att domstolen har ett tillförlitligt underlag för beräkning av den tid som skall avräknas. Detta torde inte innebära några problem utom i fråga om anhållande och förvarsarrest som inte har övergått i häktning. I 45 kap. 4 g tredje stycket RB föreskrivs att åklagaren i stämningsansökan skall ange om den tilltalade är anhållen eller häk- tad. Jag föreslår att denna bestämmelse ändras till att avse skyldighet för åklagaren att ange dels om den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest för brott som avses i stämningsansö- kan, dels tidcn för frihetsberövandet.

I departementspromemorian föreslås att häktningstid som infaller efter underrätts dom skall vid fullföljd av talan mot domen avräknas efter samma principer som gäller för avräkning i första instans och så- ledes utan hänsyn till utgången av den fullföljda talan. Förslaget har fått ett blandat mottagande. Några remissinstanser tillstyrker förslaget. RÅ anser det sannolikt att den förordade lösningen leder till ökad full- följdsfrekvens men framhåller samtidigt att det principiellt sett måste vara felaktigt att söka begränsa tillströmningen av mål till överrätterna med restriktiva avräkningsregler. Sådant rättegångsmissbruk som be- står i okynnesöverklagande bör inte mötas med olika åtgärder beroende på om den dömde är häktad eller på fri fot. Några remissinstanser föreslår att avräkning skall vara fakultativ, såvitt gäller häktningstid efter underrätts dom. Som skäl för detta förslag åberopas just farhågor att en regel om obligatorisk avräkning leder till okynnesöverklaganden, eftersom den dömde inte löper någon risk att förlora verkställighetstid genom att överklaga. En remissinstans anser det vara angeläget att mot- verka att mål utan rimliga skäl förs vidare till överrätt. I ett annat ytt- rande framhålls att 1971 års ändringar i reglerna om fullföljd hade till syfte att starkt begränsa antalet mål som förs vidare till högsta dom- stolen. Dessa nya regler bygger bl. a. på förutsättningen att avräkning av häktningstid ej är obligatorisk utan fakultativ. Ändras denna ordning kan det följaktligen befaras att syftet med nämnda reform kommer att motverkas.

De skäl som talar för en regel om obligatorisk och fullständig av— räkning av straffprocessuella frihetsberövanden i första instans talar en- ligt min mening med samma styrka för att motsvarande regel bör gälla även i fråga om avräkning av häktningstid i högre instans, En ordning med fakultativ avräkning i högre instans kan i viss mån verka som en broms mot överklaganden, eftersom den dömde, när han skall ta ställ— ning till om han skall överklaga eller inte, i så fall måste beakta risken för att frihetsförlusten kan bli förlängd på grund av utebliven avräk- ning. Görs avräkning obligatorisk, torde man sålunda få räkna med att antalet överklaganden kan komma att öka, eftersom risken för förlängd frihetsförlust bortfaller. En högre fullföljdsfrekvens kommer att öka be- lastningen på rättsväsendet. Jag anser emellertid inte att utformningen av

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 146 58

avräkningsbestämmelserna bör få påverkas av de hänsyn som ligger bakom en strävan att begränsa tillströmningen av mål till överrätterna. Det främsta skälet för denna min ståndpunkt är att den avhållande effek- ten i fråga om fullföljdsfrekvensen som kan följa med en fakultativ av— räkningsregel riktar sig enbart mot den minoritet av dömda som i häkte skall avbida att en dom, på oftast mycket kännbar påföljd, vinner laga kraft och inte mot alla dem som är på fri fot. I den mån åtgärder behö- ver vidtas mot sådant rättegångsmissbruk som tar sig uttryck i okynnes— överklaganden bör, som framhålls i ett remissyttrande, dessa åtgärder inte rikta sig enbart mot häktade utan mot alla kategorier av dömda. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att de föreslagna obli— gatoriska avräkningsbestämmelserna bör tillämpas även i fråga om häkt- ningstid efter dom i mål som fullföljts till högre rätt.

Som en konsekvens av nyssnämnda regler om avräkning i mål som har fullföljts till högre instans föreslås i departementspromemorian att häkt— ningstid som infaller efter dom, vilken sedermera vinner laga kraft, skall få tillgodoräknas vid straffverkställigheten. Detta föreslås skola ske på det sättet att strafftiden, när den dömde hålls häktad i målet, räknas från den dag, då domen meddelades. Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till för- slaget. Ändringen medför att den särskilda bestämmelsen i 16 5 andra stycket behandlingslagen om nöjdförklaring som avges inom tio dagar efter domen kommer att salma betydelse i fråga om den som är häktad i målet och därför kan utgå. Bestämmelsen gäller emellertid även den som är häktad i annat mål. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att behålla regeln för detta fall. Jag föreslår därför att 16 å andra stycket behandlingslagen upphävs.

I gällande rätt saknas bestämmelser om avräkning av straffproces- suella frihetsberövanden som skett utomlands på grund av misstanke om brott för vilket påföljd senare ådöms här i landet. Problemet torde ha störst betydelse i samband med fall då ett utlämningsförfarande har genomförts. I anslutning till vad NSRK har anfört föreslås i departe- mentspromemorian att sådant frihetsberövande i annat nordiskt land som motsvarar anhållande, häktning eller tvångsintagning på rättspsy- kiatrisk klinik skall avräknas fullt ut, om den omhändertagne döms här i landet för det brott som har föranlett frihetsberövandet. Har frihetsbe- rövandet ägt rum i annan främmande stat föreslås att avräkning skall ske i skälig omfattning. Promemorieförslaget har godtagits under re- missbehandlingen.

I övriga nordiska länder finns bestämmelser om straffprocessuella fri- hetsberövanden som i väsentliga hänseenden utgör motsvarigheter till anhållande, häktning och tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik. Så- dana frihetsberövanden bör därför kunna avräknas enligt samma princi— per som kommit till uttryck i den föreslagna huvudregeln. Motsvarighe-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 146 , 59

ter till anhållande och häktning finns även i flera utomnordiska länder. De förhållanden under vilka dessa frihetsberövanden verkställs kan emellertid variera. Det torde därför inte vara lämpligt att föreskriva ob- ligatorisk avräkning i fråga om alla straffprocessuella frihetsberövanden som verkställts utomlands. Det bör i stället överlåtas åt domstolen att med ledning av förhållandena i det enskilda fallet förordna om avräk- ning efter vad som prövas skäligt. Till skillnad från promemorieförslaget anser jag att avräkning skall kunna ske av frihetsberövanden utomlands som ägt rum på grund av misstanke om brott som omfattas av domen och inte endast på grund av misstanke om brott för vilket han fällts till ansvar här i riket. Vad jag nu har anfört torde lämpligen komma till ut- tryck i lagtexten genom en föreskrift om att domstolen i skälig ut- sträckning skall tillgodoräkna även frihetsberövanden som har ägt rum utomlands.

I 33 kap. 3 5 andra stycket BrB finns en bestämmelse för det fall att lägre rätt har dömt till ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn i vilken ingår anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 5 BrB och högre rätt efter fullföljd talan i stället dömer till fängelse på viss tid, böter, sus- pension eller disciplinstraff. Har den av lägre rätt ådömda påföljden börjat verkställas får överinstansen, om det prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att det nya straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

I departementspromemorian föreslås att högre rätt skall vara skyldig att avräkna påbörjad verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse, inter- nering eller anstaltsbehandling vid skyddstillsyn även när påföljden änd- ras till villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Förslaget har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag anser att en utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen bör komma till stånd. Med hänsyn till mitt förslag att avräkning inte skall ske när domstolen dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn utan först i samband med att sådan påföljd undanröjs, anser jag emellertid att utvidgningen bör begränsas till att avse avräkning från ungdoms- fängelse och internering.

Vidgade möjligheter till avräkning av straffprocessuella frihetsberö- vanden torde få vissa återverkningar på häktesorganisationen. Denna fråga har också tagits upp i några remissyttranden. Farhågor har ut- tryckts för att en obligatorisk avräkning skall leda till en förlängning av häktningstiderna genom att den som är häktad, i vetskap om den obliga- toriska avräkningen, blir mindre benägen att medverka vid utredningen av det eller de brott som han är misstänkt för. Det har också sagts att häktningstiderna efter dom troligen blir längre, dels på grund av att domar kan väntas bli överklagade i större utsträckning än nu, dels därför att skälet att så snart som möjligt avge nöjdförklaring försvagas, eftersom häktningsnd efter dom blir att anse som verkställighetstid. 1

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 146 60

detta sammanhang har påpekats att längre häktningstider ytterligare aktualiserar tidigare framförda krav på bättre resurser inom häktesorga- nisationen såväl beträffande lokaler som personal. LO har i detta sam- manhang framhållit det angelägna i att det sociala rehabiliteringsarbetet kan påbörjas redan under häktningstiden.

Det är givetvis angeläget att undvika att de nya avräkningsbestäm- melserna leder till en förlängning av de straffprocessuella frihetsberö- vandena eller till att sådana tvångsåtgärder kommer att tillgripas i större utsträckning än f.n. Det är vidare lika viktigt som förut att mål mot häktade handläggs med största skyndsamhet. Enligt min mening är det omöjligt att i förväg bedöma i vad mån de föreslagna bestämmelserna kommer att återverka på häktningstidernas längd före dom i första in- stans. Som jag tidigare har anfört torde man emellertid ha anledning räkna med att bestämmelserna kan leda till en ökning av fullföljds- frekvensen. Hur mycket den totala belastningen på häktesorganisatio- nen därigenom kan komma att öka är emellertid svårt att förutsäga. Utgår man från kriminalvårdens samlade resurser för behandling i all- männa häkten och i slutna anstalter bör vidare uppmärksammas, att nämnda ökning i viss mån kommer att uppvägas av det förhållandet att tiderna för straffverkställighet samtidigt minskar. Häktesorganisationen har dessutom en viss överkapacitet under större delen av året. Innan när- mare erfarenheter av de nya bestämmelserna har vunnits, är jag därför inte beredd att föreslå särskilda åtgärder för att möta den väntade ök- ningen av belastningen på häktesorganisationen. Jag är emellertid på det klara med att utvecklingen på detta område under tiden närmast efter reformens genomförande måste följas med stor uppmärksamhet.

KAIK har i sitt betänkande (SOU 1971: 74) Kriminalvård i anstalt lagt fram förslag till ny lagstiftning om behandlingen av häktade och anhållna m.m. KAIK föreslår lagbestämmelser som bl. a. innebär att den som är häktad tillförsäkras kurativt socialt stöd för att klara per- sonliga angelägenheter som han på grund av frihetsberövandet inte själv kan ombesörja. Vidare föreslås regler som ger den häktade vidgade möjligheter till sysselsättning och samvaro med andra intagna. Krimi- nalvårdsberedningen har föreslagit att ett antal tjänster för arbetsledare skall inrättas vid de allmänna häktena. Beredningen har vidare föreslagit att frivårdsdistrikt på orter med allmänt häkte skall tillföras assistent— tjänster. Assistenterna föreslås skola ha kurativa och terapeutiska upp- gifter. De skall även förbereda anstaltsplacering. Dessa förslag är, som jag tidigare nämnt, f. n. under remissbehandling.

Jag anser att frågan om ändrade behandlingsregler för häktade m. fl. bör prövas i ett större sammanhang, och jag är därför inte beredd att nu föreslå några ändringar på grund av de vidgade avräkningsmöjligheterna.

Enligt departementspromemorian bör de nya avräkningsbestämmelser— na i 33 kap. 3 & BrB tillämpas även i fråga om frihetsberövande-som har

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 146 I — 61

ägt rum i mål som har anhängiggjorts före lagens ikraftträdande men inte avgjorts dessförinnan. De nya bestämmelserna bör däremot inte tilläm- pas i fall då efter ikraftträdandet fråga uppkommer om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts före ikraftträdan- det av den nya lagstiftningen och den dömde har varit berövad fri- heten i det tidigare målet. I promemorian uttalas att det inte torde krä- vas någon särskild övergångsbestämmelse om detta.

Dessa förslag har utsatts för viss kritik under remissbehandlingen. Från något håll har föreslagits att med hänsyn till risken för extra över- klaganden endast frihetsberövanden som har ägt rum efter lagens ikraft- trädande skall få avräknas enligt de nya bestämmelserna. En remissin- stans anser att den nya lagen bör få full genomslagskraft omedelbart vid ikraftträdandet. De båda hörda hovrätterna menar att det krävs en ut- trycklig övergångsbestämmelse i fråga om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn som har meddelats före ikraftträdandet.

Enligt min mening bör den avgörande tidpunkten vara när dom med- delas i målet. Meddelas dom efter lagens ikraftträdande bör avräkning ske enligt de nya bestämmelserna, även om frihetsberövandet helt eller delvis har ägt rum före ikraftträdandet. Undantag från denna regel bör emellertid göras beträffande sådan avräkning av frihetsberövande som sker i samband med att villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjs och ersätts med annan påföljd. För att sådan avräkning skall kunna ske bör krävas att den undanröjda påföljden'har ådömts genom dom som med- delats efter ikraftträdandet. Som de båda hovrätterna har anfört, bör detta komma till uttryck genom en särskild övergångsbestämmelse.

I departementspromemorian föreslås att de nya bestämmelserna i be- handlingslagcn skall tillämpas endast i fråga om verkställighet av domar som har meddelats efter ikraftträdandet, under det att i fråga om domar som har meddelats dessförinnan äldre bestämmelser fortfarande skall gälla. Detta förslag har .godtagits under remissbehandlingen. Även jag anser att övergångsbestämmelsen bör utformas enligt promemorieför- slaget. Innebörden härav är att det är domens dag som är avgörande och inte tidpunkten för strafftidsresolutionen. Av övergångsbestämmel- sen följer att den s.k. tiodagarsregeln i nuvarande 16 å andra stycket behandlingslagen och bestämmelsen i 22 å andra stycket samma lag kan komma att tillämpas även efter ikraftträdandet av de nya bestäm- melserna.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1973.

8. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till '

1. lag om ändring i brottsbalken ,

• Sida 62
•  Original

Prop. 1972: 146 62

2. lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsan- stalt,

3. lag om ändring i rättegångsbalken . Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

9. Specialmotivering 9.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

De nya bestämmelserna om avräkning av häktningstid m.m. bör av redaktionella skäl delas upp på flera paragrafer. Det är av skilda orsaker önskvärt att undvika omnumrcringar av paragrafer i BrB. På grund här- av föreslås att 33 kap. 3 & BrB helt upphävs och att bestämmelserna i 33 kap. 4 & får kvarstå på sin nuvarande plats. De nya avräkningsreg- lerna har i förslaget tagits upp i fyra nya paragrafer, 5—8 åå. 5 & inne- håller huvudreglcrna om avräkning. I 6 % tas upp en bestämmelse om beaktande av straffprocessuella frihetsberövanden som har ägt rum utomlands. I 7 5 har tagits upp en motsvarighet till nuvarande 3 å andra stycket. Bestämmelsen i nuvarande 3 % tredje stycket har placerats i 8 €.

26 kap. 8 %

Avräkningsbestämmelserna har som nyss sagts i förslaget delats upp på fyra paragrafer. Detta har föranlett en redaktionell jämkning i före- varande paragrafs tredje stycke.

33 kap. 5 %

I första stycket behandlas den obligatoriska avräkningen. Avräkning av tid för straffprocessuellt frihetsberövande skall ske när den tilltalade döms till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering. Utöver häktningstid skall även anhållandetid, tid för intagning i förvarsarrest och tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 % lagen om rätts- psykiatrisk undersökning i brottmål avräknas. Angående skälen för dessa utvidgningar i förhållande till gällande rätt hänvisas till den allmänna motiveringen.

Avräkningsreglerna är tillämpliga även när domstolen dömer till någon av de angivna påföljderna med tillämpning av 34 kap. 1 5 2 eller 3 BrB. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör avräkning också ske när domstol med tillämpning av 34 kap. 1 5 1 BrB förordnar att tidigare ådömd påföljd skall avse nytt eller nya brott. För att oklarhet inte skall behöva uppstå har detta särskilt anmärkts i lagtexten. I prak- tiken torde det i sådana fall ytterst sällan bli aktuellt med avräkning

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 146 63

eftersom straffprocessuella frihetsberövanden vanligen kan undvikas när någon redan är intagen i anstalt.

I den allmänna motiveringen har jag framhållit att avräkning enligt huvudregeln skall vara obligatorisk och fullständig. I det förra uttrycket ligger bl.a. att hänsyn inte skall tas till den dömdes uppträdande under utredningen och rättegången. Att avräkningen skall vara fullständig innebär att varje dags frihetsberövande skall anses som en dags verk- ställighet av påföljd. Med dag avses här kalenderdag. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen har undantag från denna princip gjorts för frihetsberövanden som understiger 24 timmar. Har den döm- de varit berövad friheten flera gånger i samma mål skall varje frihets- berövande i detta hänseende bedömas för sig. Endast frihetsberövanden som varat under en sammanhängande tid av minst 24 timmar kan så- lunda bli föremål för avräkning. Har emellertid ett frihetsberövande va- rat 24 timmar eller längre skall hela tiden avräknas. Om en sorts frihets- berövande har övergått till en annan form, exempelvis anhållande till häktning, skall vid beräkningen de båda frihetsberövandena bedömas som ett.

I den allmänna motiveringen har jag uppehållit mig vid de fall då häktning och verkställighet av dom i annat mål kan förekomma samtidigt. I verkligheten är sådana fall förhållandevis sällsynta, ef- tersom häktning oftast underlåtes eller häves om det finns en verk— ställbar dom i annat mål. För att inte häktningstid skall komma att till- godoräknas dubbelt har i första stycket införts en betämmelse enligt vilken det straffprocessuella frihetsberövandet inte skall avräknas i den mån verkställigheten därav har sammanfallit med verkställighet av på— följd som har ådömts i annat mål. Innebörden av denna regel är att i de fall samtidig verkställighet kan förekomma verkställighet av frihets- straff ges prioritet.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i första stycket skall frihetsbe- rövandet anses som tid under vilken den ådömda påföljden har verk- ställts i anstalt. Genom denna föreskrift kommer avräkningen att in- verka på samtliga verkställighetstider för ungdomsfängelse och inteme- ring (jfr prop. 1969: 22 s. 36 f). Detta bör bl. a. vid tillämpning av 34 kap. 1 5 1 medföra att avräkning skall ske även om domstolen i fråga om ungdomsfängelse underlåter att föreskriva att den som vårdas i anstalt inte får överföras till vård utom anstalt förrän sex månader har förflutit från rättens beslut eller återintagningen. Avräkning kommer i ett sådant fall att inverka på tillämpningen av bestämmelsen om längsta tiden för vård i anstalt i 29 kap. 2 & BrB. På motsvarande sätt bör vid internering avräkning ske även om domstolen inte skulle förordna om återintagning i anstalt. En avräkning kommer i detta fall att inverka på tillämpningen av bestämmelsen om längsta tid i 30 kap. 8 & BrB.

I beslut om avräkning bör domstolen ange avdraget i månader och/

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 1.46 64

eller dagar. Skall häktning som verkställs efter lägre rätts dom avräknas i högre instans, bör i högre rätts dom anges den sammanlagda tid som skall räknas den dömde till godo.

Enligt gällande rätt kan domstolen förordna att straffet skall anses helt verkställt genom att den dömde har hållits i häkte. Denna regel har i förslaget intagits i första stycket sista punkten. Bestämmelsen har begränsats till fängelse eftersom den inte kan tänkas bli tillämpad vid ungdomsfängelse eller internering. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör några större avvikelser inte komma i fråga när avräk- ning sker med längre tid än som svarar mot frihetsberövandet. Tillämp— ningen av förevarande avräkningsbestämmelse bör inte heller få med- föra att straffskalans minimum underskrids.

I andra stycket har tagits upp bestämmelsen om avräkning av frihets- berövande som har ägt rum före villkorlig dom eller skyddstillsyn. Så— dant frihetsberövande skall tillgodoräknas endast om påföljden seder- mera undanröjs och i stället döms till fängelse på viss tid, ungdoms- fängelse eller internering. Av denna formulering följer att avräkning från anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 & BrB inte kan komma i fråga. Sker undanröjande i senare mål på grund av ny brottslighet och har det förekommit straffprocessuellt frihetsberövande även i detta mål skall domstolen i beslutet ange den sammanlagda tid som skall avräknas. För att nu anförda bestämmelser skall kunna tillämpas krävs att domstol som dömer till vilkorlig dom eller skyddstillsyn i domen lämnar uppgift om arten av och tiden för alla straffprocessuella frihetsberövanden på grund av misstanke om brott som omfattas av domen.

I tredje stycket behandlas den fakultativa avräkningen vid böter, sus- pension och disciplinstraff. I sak innebär förslaget endast den ändringen i förhållande till gällande rätt att även andra i första stycket nämnda arter av frihetsberövande än häktning skall kunna avräknas. Avräkning från här avsedda påföljder torde regelmässigt böra ske. Det torde dock inte böra komma i fråga att avräkna anhållandetider som understiger ett dygn. Det finns emellertid även andra tänkbara situationer då av- räkning inte lämpligen bör ske. Som exempel kan nämnas fall då ett utdömt bötes- eller disciplinstraff ter sig så obetydligt vid en jämfö- relse med det frihetsberövande som föregått domen att en avräkning inte framstår som en rimlig kompensation för det straffprocessuella in- gripandet. I ett sådant fall kan det finnas skäl för att bötes- eller disci- plinstraffet verkställs _och den dömde bereds möjlighet att yrka ersätt- ning för frihetsberövandet i härför föreskriven ordning.

6.5

I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, regleras frågan om avräkning av straffprocessuella frihetsberövanden som har ägt rum

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 146 - 65

utomlands. I stället för termen avräkning har i paragrafen liksom i 7 % använts uttrycket tillgodoräknande av tid för. frihetsberövande.

Enligt paragrafen får rätten tillämpa avräkningsbestämmelserna i 5 & även i fråga om frihetsberövanden som har ägt rum utomlands i den mån det med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Avgörande för bedömningen bör vara arten av frihetsberövandet och formerna för dess verkställighet.

I de nordiska länderna finns straffprocessuella frihetsberövanden som i allt väsentligt motsvarar anhållande, häktning och tvångsintagning på rättspsykiatrisk klinik. Har sådant frihetsberövande förekommit bör domstolen, enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen, regel- mässigt göra en fullständig avräkning som om frihetsberövandet hade ägt rum här i landet. Motsvarigheter till de svenska straffprocessuella frihetsberövandena finns givetvis även i flera utomnordiska länder. I den mån nära överensstämmelse föreligger ifråga om ingripandets art och formerna för verkställigheten bör frihetsberövandet tillgodoräknas till fullo. I övriga fall får domstolen tillgodoräkna den dömde frihets- berövandet på grundval av en skälighetsbedömning. Av det anförda följer att faktorer som inte får beaktas enligt 5 5, t. ex. den misstänktes uppträdande under rättegången, inte heller får inverka vid en skälighets- bedömning enligt 6 5.

Jag vill erinra om att i de fall som avses i lagen (1972: 260) om in- ternationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom häkt- ningstid utomlands tillgodoräknas enligt bestämmelser i den lagen.

7 & Till 7 5 har förts bestämmelsen i nuvarande 3 å andra stycket. Be- stämmelsen har undergått dels smärre ändringar som är betingade av att tillgodoräknande föreslås skola kunna ske i fråga om flera påföljder än f. n., dels en redaktionell omarbetning. 8 5

Till 8 5 har förts den nuvarande bestämmelsen i 3 & tredje stycket. Bestämmelsen har i samband därmed undergått en redaktionell om- arbetning.

9.2. Förslaget till lag om ändring i behandlingslagen 16 5

Denna paragraf innehåller bestämmelser om strafftidsberäkning. Som tidigare har nämnts avser avräkningsbestämmelserna i 33 kap. BrB endast frihetsberövande som har ägt rum före dom. Tillgodoräk- nande av frihetsberövande efter dom kan f. n. inte ske annat än indirekt med stöd av 16 å andra stycket behandlingslagen som innehåller den s. k. tiodagarsregeln.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 146 66

I första stycket har gjorts den ändringen att strafftiden, när den döm- de hålls häktad i målet, skall räknas från den dag då domen medde— lades i stället för den dag då domen får verkställas. Härigenom kommer all häktningstid efter dom som sedermera vinner laga kraft att kunna tillgodoräknas. Bestämmelsen gäller även häktningstid som infaller efter hovrätts dom, när prövningstillstånd vägras och någon ny prövning i sak därför inte förekommer. Motsvarande gäller i andra fall då talan har fullföljts men målet inte prövas i sak.

Andra stycket i 16 å, som innehåller den s. k. tiodagarsregeln, före- slås helt upphävd. I fråga om skälen härför hänvisar jag till den all- männa motiveringen.

19%

I första stycket har företagits ändringar som är betingade av de nya avräkningsbestämmelserna i 33 kap. BrB.

zzg

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås att andra stycket i paragrafen upphävs. Den häktningstid som nu tillgodo- räknas med stöd av denna bestämmelse kommer enligt förslaget att av- räknas av domstolen enligt huvudregeln i 33 kap. 5 & första stycket BrB. Här bör erinras om att enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen andra stycket i 22 & avses skola tillämpas på domar som har meddelats före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen.

9.3. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

45 kap. 4 & RB innehåller bestämmelser om vad stämningsansökan skall innehålla. Enligt tredje stycket skall åklagaren ange om den till-- talade är anhållen eller häktad.

I den allmänna motiveringen har jag uttalat att frågan om hur dom- stolen skall skaffa sig ett tillförlitligt underlag för beslut om avräk- ning bör lösas genom att åklagarens uppgiftsskyldighet enligt 45 kap. 4 %, tredje stycket RB utvidgas. Den nuvarande bestämmelsen avser en- dast frihetsberövande som pågår när åtal väcks. I fortsättningen bör uppgift lämnas även om frihetsberövande som har upphört vid den tid— punkten men som skall kunna avräknas från påföljd i målet. Begräns- ningen har därvid gjorts på samma sätt som ifråga om avräkningsbe- stämmelsen. Detta har kommit till uttryck genom att uppgiften skall avse frihetsberövande på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet. "Den vidgade uppgiftsskyldigheten föreslås vidare skola gälla tiden för frihetsberövandet. Vid pågående frihetsberövande bör denna uppgiftsskyldighet kunna fullgöras genom upplysningar om den straff- processuella åtgärdens art och den tidpunkt då verkställigheten påbörja-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 146 67

des. I fråga om frihetsberövanden som inte längre består måste även an- ges vid vilken tidpunkt som den faktiska verkställigheten upphörde. Det— ta gäller varje enskilt fall av frihetsberövande och varje typ därav. Har exempelvis ett anhållande upphört på grund av beslut om häkt- ning bör åklagaren sålunda i stämningsansökningen inte bara lämna upp- gifter om sistnämnda förhållande utan även redovisa fullständiga upp- lysningar om den tid under vilken den tilltalade som anhållen varit be- rövad/sin frihet.

10. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till ]. lag om ändring i brottsbalken ,

2. lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårds- anstalt,

3. lag om ändring i rättegångsbalken inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden såunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kung]. Höghet Kron- prinsen-Regenten.

Ur protokollet: Margit Edström

51' Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 146

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 146